Augusti, ja. Inte en månad som får det att pirra till direkt – det ligger lite baksmälla i sensommarregnet. Inga saftiga musiknyheter att sätta tänderna i och inga verkligt hajpade musiksläpp. Eller jo, några stora kommersiella album har förstås kommit ut: Taylor Swift, Lana Del Rey och Young Thug. Halvkul.

Men, misströsta inte. Efter att suttit hukad över spotify och diverse andra musiksidor i många, långa timmar så har jag lyckats sätta ihop en otroligt fin samling augustimusik att för er att dyka ner i. Genrerna spänner mellan hiphop, spoken word-jazz och tuareg-rock. Något för alla, det försöker jag hålla fast vid. Här kommer musiksvepet! 

Min augustilista är hiphoptung. Den börjar med Brockhamptons Boy Bye – starka verser över ett tillbakalutat, sampletungt beat. Låten har ett (väldigt slappt tillämpat) tema om depression, men mest av allt är det en riktigt gungig Posse Cut-singel. 

JPEGMAFIA – Jesus Forgive Me I’m A Thot. ”Peggy” har en ny musikfilosofi. En filosofi som går ut på att inte redigera eller radera någonting. Enligt honom själv så är hans nya skiva (som släpps senare i år) helt oredigerad – en ofiltrerad och rå inblick i Peggys musikvärld. Och det märks. Det är helt tokigt. På ett bra sätt.

Rapsody har ett nytt album ute och det är helt klart värt att kolla in. Som vanligt – man vet vad man får med Rapsody. En av de bästa rapparna ute. Lyssna på låten Cleo som samplar Phil Collins-klassikern In the air tonight. En riktigt bra låt, från en riktigt bra skiva.

Ny musik också från rapparen Blu och producenten Damu the Fudgemunk. Blu som en gång i tiden hyllades som den nya rapmessian efter hans briljanta debutalbum Below The Heavens släpptes för ett drygt decennium sen. Han har kanske inte riktigt lyckats möta de oändligt höga förväntningarna som folk har haft på honom sen dess, men han har fortsatt göra konsekvent bra hiphop lite i skymundan. Boombap-gung: sånt är jag svag för.

Sampa the Greats – Freedom. Bara svinbra hiphop, inga konstigheter. Sampa the Great är född i Zambia och flyttade till Australien via Botswana – men hennes musik blöder rött, blått och vitt. Klassisk, medveten New York-rap.

G Perico – Lil Baby. Jag har en förkärlek till G Perico. Västkustrapparen som fortfarande har jheri curl och låter som som DJ Quick gjorde 1992. Nya låten Lil Baby är dock en av de mest modernt klingande låtarna han har släppt. Den klassiska G-funk-ryggraden kläs upp med lite trap-känsla och en r&b-refräng. 

Jag ska också tipsa om lite hiphop som låter mer 2019. Lofsky och Mick Jenkins. Mörk, alternativ trap med en snygg refräng. Och BLESSED med brittiska Ocean Wisdom och Dizzee Rascal. BLESSED är en riktigt grime:ig hiphopbanger och Dizzee Rascal låter hungrigare än han har gjort på länge.

Avrundar hiphopdelen med ett otippat samarbete. Pusha T och Lauryn Hill. Jo, det stämmer. Kokainkungen och 90-talsdrottningen. Låten Coming Home innehåller chockerande nog inget drogbaron-snack (Pusha T kan dock inte hålla sig från att smyga med ett par kokainmetaforer). Det är en upplyftande låt, förvånansvärt positiv och härlig. 

Sämre ställt med r&b den här månaden än förra. För ert soul-fix får Georgia Anne Muldrow och svenska Snoh Aalegra stå. Winds och Sitautionship heter låtarna. 

Jag smög med lite svensk pop den här månaden också: sir was singel No Giving Up. Dessutom mer musik från Bon Iver. Låten iMi har tagit flera år att förverkliga och den började som en abstrakt idé när Justin Vernon satt i en stuga i skogen och skruvade på rattarna på en transistorradio. Den har en formlöshet, nästan en demokänsla, men den har också en svårfångad känslosamhet.

Det här stycket av musiksvepet har jag ägnat åt två låtar med liknande underliga och svåra texter. Den första är Alex Cameron – Far From Born Again. En förrädiskt trallvänlig och snäll poplåt om sexarbetare. Den andra är Richard Dawson – Jogging. Det går att dra linjer från Dawsons musik till klassisk engelsk folkmusik och till Robert Wyatt och den engelska art rock-scenen. Men Dawsons musik är samtidigt helt egen. Folk, psykadelisk rock och unik låtskrivning. Jogging handlar om paranoia och ångest – och om att börja jogga.

Elbow – Dexter & Sinister. En mycket ambitiös låt. Sju minuter lång, politisk rock. Det finns kanske en ådra av den lite väl genomarbetade musiken hos 70/80-tals rockare som Peter Gabriel, men Elbow håller sig alltid på rätt sida gränsen om pompöst. Rockgubbarna kan än.

I elektronisk musikväg har jag desto mindre att komma med den här månaden. Jag vill tipsa om [dunkelbunt]s: Hiroshima mon amor och Shigetos MCW. Shigeto är egentligen mer jazz än det är elektronisk musik. Men det är jazz genom ett IDM- och housefilter och det räknas ändå, tycker jag.

Jag har också tagit med Ghost Funk Orchestras 70-talsosande Walk Like A Motherfucker och Michael Kiwanukas fantastiska You Ain’t The Problem. You Ain’t The Problem är en soullåt, men inte en klassisk soullåt. Rockigt och energiskt och svinbra. Lyssna själva.

Tinariwen – Kel Tinawen. Nytt från tuareg-rockarna med lite hjälp från gitarristen och sångaren Cass McCombs. Maliblues när det är som bäst. 

Souljazz Orchestra - Well Runs Dry. Min favoritlåt från augusti. Souljazz Orchestra kan vara allt från jazz till funk till afro beat. Man vet aldrig vad man har att förvänta sig när de släpper nytt. Well Runs Dry är en åtta minuter lång jazzig ballad. Nostalgisk och bitterljuv.

Caio Prado - Samba Livre. Ny musik också från en mina brasilianska favoriter från de senaste åren. Prado balanserar skickligt ett smäktande och högtravande sound med ett som är helt vackert och äkta. Det blir ett möte mellan något omisskännligt modernt, med syntharna och 808:en, och ett klassiskt MPB–sound som för tankarna till brasilianska 70-talslegender.

Hope Masike - Gomba. Ny musik från Zimbabwe. Hope Masike är en sångare och mbira-spelare och designer och konstnär och dansare. En verklig multitalang. Lyssna på låten Gomba från hennes nya album.

Jazzmeia Horn – Green Eyes. Horn har släppt en hel skiva med klassisk vokaljazz á la Esperanza Spaldings tidiga skivor. Sån där söndagsmorgonmusik. Brygg en kopp te och lyssna på låten Green Eyes.

Algiers - Can The Sub_Bass Speak? För er som har lyssnat på Rock/punk/Soul/blues:arna Algiers tidigare vill jag lägga in en brasklapp: det här är något helt nytt för dem. Det är en fem minuter lång spoken word-låt med kaosartad avantgarde-jazz i bakgrunden. Sångaren Franklin James Fisher låter som en gammal beatnikpoet när han antar rollen av en obildad rasistisk hatare som spottar ur sig arga, osammanhängande rader. Starkt, spännande och oväntat. 

Glad Lyssning! Här är SPOTIFYLISTAN.