Februari kom och gick och så kunde man plötsligt skönja lite vår. Falsk trygghet förstås (nu sitter man bara och väntar på att ett historiskt snökaos ska driva in) men trevligt så länge det varar. 

Den här månaden har jag dykt djupt ner i det udda, märkliga, svåra och obegripliga. Åtminstone i jobblivet. I det verkliga livet har jag gjort precis tvärt om. Som en motreaktion mot den svårsmälta musiken jag har tuggat i jobbet har jag spenderat min (sparsamma) fritid med att lyssna på enkel och snäll musik. Det speglas i svepet.

På februarilistan finns gott om solig musik. Det bjuds på varm och inbjudande afrofusion från den västafrikanska-brittiska diasporan med det färgstarka energiknippet K.O.G. – färgen speglas i omslaget, inte så mycket i låttexten kanske. Det blir också dubbelt upp lyxig och jazzig afropop med Juanita Euka. Med mjuka rumbarytmer och välproducerad popkänslighet. Och så de solmosigaste av dem alla: ”Only you know” med drömpopsduon Beach House. Från nya skivan Once twice melody. 

Februarimixen är också ovanligt full av olika former av elektronisk musik. 

”Nova” – en hypnotiskt repetitiv electrosingel från IDM-världens eviga mystery man Burial.

”Minute by minute” – bombastisk electrofunkpop (är det en genre? Borde vara det) med holländska (jaja, nederländska) Weval. 

”Estación Esperanza” – Sofia Kourtesis bygger sin singel kring den feelgood-nostalgiska ”Me gustas tú” av Manu Chao. Visst är jag lättflörtad när det kommer till Manu Chao och Esperanza-plattan, men peruanska Kourtesis hittar något oemotståndligt bubbligt i sin house-rekontextualisering av Manu Chaos gamla hitsingel. ”¿Qué horas son mi corazón?”

För de substansstinna dansgolvstuggarna finns här också ”Rosewood” med den brittiske producenten Bonobo, och Axel Bomans remix av ”Et annet sted”, med norska Hubbabubbaklubb. 

Hiphop? Givetvis. 

Det blir smooth skit från den soulpackade trion Saba, 6lack och Smino.

Pusha T släpper nytt och låter som han alltid gör – jävligt bra! Han hade sitt otroliga år 2018 och sedan försvann han. Det känns tryggt att ha honom tillbaka.

Listan innehåller förstås också sin beskärda del klassiskt brunkig NY-rap från Conway och Roc Marciano. Typen av hiphop där man nästan kan höra dem väsa rapraderna genom tänderna. En subtil hårdhet, om det nu finns något sådant. 

Pop och rock då? Jo då. Tillåt mig bli långrandig. 

”Little League” med indieälsklingen Wallice. Visst, det är zeitgestmusik. Den emopoppiga balladen som pendlar mellan känslobefriat lågmäld sång och förlösande skrikande refränger är påtagligt ”rätt i tiden”. Det är gjort, det är tippat, men det är så ruggigt välgjort. 

”Letters in concrete” med Memphis LK. Kanske kvalar hennes musik in på guilty pleasure-kontot? Nya singeln är väldigt producerad. Den är melodiskt enkel och radiopopigt plastig. Men den har en otroligt ear worm-kvalitet. ”All the leeeeettteerrs written in concrete”. Det sätter sig på huvudet, på bästa möjliga vis! 

”Toubouk inte chihoussay”. Högklassig Touaregrock signerat Etran de L’air. Fullt med karaktäristiskt stökiga men melodiska gitarrslingor.

”Faller” med svenska Moonica Mac. Mac sjunger i sin måttfulla och patenterat vackra sagoröst. Jag myser av den här vågen av moderna tolkningar på svensk folk- och vismusik som växt fram under senare år. Benjamin Ingrossos senaste skiva är väl det tydligaste kvittot på trenden, men Moonica Mac är nog det (musikaliskt) bästa exemplet!

”King of Sweden” med pappapopparna Future Islands. Det är en klassisk Future Islands-låt i alla bemärkelser. Matande trummor – check, tjocka syntar – check, smäktande sång – check. Här låter sångaren Sam Herring sången (och musiken) svälla upp till ett öronbedövande crescendo. Sverigekopplingen då, finns det något att hämta där? Nja. Den verkar faktiskt obefintligt, titeln till trots.

Discofunkiga ”There’s only one” med Winston Surfshirt och Genesis Owusu. Owusu verkar vara oförmögen att missa just nu. Han har radat upp en snuskig hitkavalkad senaste tiden. Den här singeln är inget undantag.

Och så en riktig throwback. Jazzig citypop från en av genrens verkligt stora: Taeko Onuki. Hon sjunger fortfarande som att året är 1977 och hon står med en mild sommarvind i håret, på en båt eller strand någonstans. Löjligt sorglöst. Hennes röst har inte åldrats en dag. 

Sist men inte minst: två jazztips!

Rak jazzfunk från Ezra Collective som kopierar Parliament-estetiken, men med betydligt mycket mindre utomjordingar. Och så mina gamla favoriter: polska domedagsjazzarna Niechęć. Det är dystopiskt, deppigt och maskinlikt malande. Jävligt bra! Kanske ett logiskt ställe att sätta punkt också när världen går i bitar.

Till nästa gång! Njut av musiken! Läs inte bara de deppiga nyheterna!