NOID – “Där det växer”

NOID dyker djupt ner i en sagostark svensk musiktradition – och landar någonstans i nollpunkten mellan jazz och folk:ig popmusik. Deras musik är trolsk och trygg, och sådär jazzigt inbjudande.

Där det växer är ett pandemiprojekt – inspelat i folkhögskolekarantän i Sjövik. Men även om musiken är en produkt av instängdhet och riktlinjer så är musiken eskapistisk och drömmig. Det är som att kliva in i en gammal svensk folksaga, eller någon svunnen (fantasi)värld. Ida Wingborgs texter är bortåtblickande och inåtblickande på samma gång och fyllda med naturbilder och metaforer (”Undrar om det finns en annan plats, tusen himlar som jag inte kan nå härifrån”, ”Blås mig bort, på ditt hav”).

Det är ett svårfångat och akvarellmålande språk. Och det emulgerar med musiken som i en majonäs. Eller ja, om jag ska använda en matmetafor så kanske jag borde använda något fluffigare och luftigare. För Där det växer är en lätt och flyktig bit musik. Om Anton Tallroths ståbas och Ingmar Pettersson Olséns piano har en studsig dans mot varandra, så ligger Johan Swartlings saxofon som ett glittrigt strössel ovanpå. Och Nora Mauritzsons trumspel är vispande lätt.