Musikveckan: vecka 7

Jag har funderat en smula på om det kanske är lite alienerande att envisas med att skriva så mycket om okända artister och musikgenrer. Kanske vore det ändå bäst att skriva mer om Drake och Lil’ Whatever. Inte vara en sådan förbannad snobb. Men, tänkte jag, och mindes vagt en sociologilektion för fyra år sedan – alienation funkar också åt andra hållet. Iallafall enligt sociologen Herbert Marcuse, som läste Marx och tyckte att massmedierna gjorde oss dumma och inställsamma. Ha! Vad säger ni om det. Jag befriar er alltså från det ondskefulla tv4-väldet genom att skriva om Kokoroko istället för Taylor Swift. Det har vetenskapligt stöd. Öppna det tredje ögat!

Med det sagt – Drakes Gods Plan-video va. Vilken kille! Nä. Tänkte faktiskt börja min sammanfattning med att tipsa om några album som har flugit lite under radarn. Först och främst har vi Natalia LaFourcades album Musas 2 och Césaria Évoras EP Carnaval De Mindelo som släpptes för ett par veckor sedan, men som jag helt glömde att skriva om. LaFourcade fortsätter på samma snygga spår som fjolårets Musas och Èvora gör ett antal nytolkningar av äldre låtar. Rekommenderas starkt. Sedan vill jag bara snabbt nämna att amerikanske producenten Dabrye i veckan släppte den efterlängtade sista skivan i den hiphoptriologi som han påbörjade redan 2001 med One/Three. Nya skivan Three/Three tänkte jag ägna en hel recension senare i veckan. Och när jag ändå är inne på hiphopspåret så måste jag förstås nämna att undergroundlegenden Kool Keith har annonserat att han ska återuppliva sitt skruvade rapalias Dr. Octagon och släppa en skiva senare i år. I fredags släppte han den första singeln ”Octagon Octagon” tillsammans med DJ Qbert och Dan The Automator. Låten ekar av samma galna mordhumor som de tidigare Dr. Octagon-projekten, men rent textmässigt är den lite tjatig: han upprepar ordet ”Octagon” 42(!) gånger i låten – jo, jag räknade.

Från galen rymdsadisthiphop till mysfolk och Country/Americana-trion I'm with her's nya album See You Around. Med vackra melodier, akustiska gitarrer och banjos, kan det vara ett tips för dig som gillar band som First Aid Kit. Titelspåret rekommenderas starkt. Bluestrion Dirtmusic har också kommit med ett nytt album. ”Bu Bir Roya” fortsätter i samma stil som deras tidigare skivor, men är helt klart värt att kolla in. Det är blues i touaregtappning med en mörk, nästan pratad, sång i T–bone Burnett-stil. Svensksenegalesiska duon Sousou och Maher Cissoko har också släppt nytt. Mysigt, småputtrigt – definitivt inte världsomvälvande. Lite långtråkigt är det.

Sist men inte minst i album/EP-sektionen vill jag prata lite om den 19-åriga R&B-sångaren Ravyn Lenae. Hennes nya EP Crush EP är grymt snyggt producerad, och imponerande mogen från en så ung artist. Hon hämtar helt klart inspiration från artister som SZA men musiken känns egen, och ärlig. Rekommenderas!

Då så. Veckans singlar. Den stora låten i veckan har förstås varit Frank Oceans cover av den klassiska Moon River. Väldigt nedtonat och balladlikt, men verkligen inget speciellt. Detroitfavoriten Black Milk har en släppt en ny singel som är, ja, helt okej. Inte på samma nivå som hans senaste låtar har varit på. Indieälsklingarna Beach House har också släppt nytt – singeln Lemon Glow är helt okej, den också. Det är habil indiepop men jag tycker kanske inte att det är sådär jättespännande. Mer i samma stil, liksom. Om du älskar allt som Beach House har gjort hittills så gillar du förstås den här singeln också. Mer på Indietemat då: kan varmt rekommendera The Voidz nya singel Pointlessness. Helt olik deras andra singlar från i år. En plågsamt nihilistisk ballad med svepande synthar och komprimerad sång. ”I Believe that you're gonna be forgotten”, sjunger Julian casablancas.

Efter en hyfsat klagofylld text vill jag ändå lämna er på en höjdpunkt. Rhymesayers-rapparen Sa-Rocs nya singel Forever är en av de bättre hiphopsinglarna från i år.