Det har gått en månad sedan George Floyd blev mördad av polisen i Minneapolis, men protesterna fortsätter och ilskan och sorgen brinner kvar.

Protestmusiken har varit en del av historien nästan lika länge som musiken själv. Men det är något visst med internet-erans protestmusik. Den är både hypermodern i hur snabbt den delas och sprids – samtidigt som den påminner om någon gammal muntligt traderad form av protestmusik; en protestmusik som är nära frontlinjen och som plockar upp slagord och aktuella händelser direkt.

All musik den här månaden har förstås inte varit protestmusik – och den musiken kommer med på listan, den också. Men nu är nu och nu den här månaden har gått i svartvitt och med knutna nävar. Det här är soundtracket till vår nutidshistoria.

Det finaste med den här tunga månadens musikflöde har varit att se hur olika artister har tolkat och bearbetat mordet och det eviga polisvåldet. Det finns så många olika berättelser att sätta text till – och känslor att ventilera.

En av de mest självklara känslorna är ilska. Och Black Lives Matter-rörelsen har haft sin beskärda del av arg och tålamodstryten musik den här månaden. Lyssna på Mr. Muthafuckin’ eXquires Bootlicker eller den mästerliga Pig Feet med Denzel Curry, Daylyt, Terrace Martin och Kamasi Washington för en verklig vredesfix.

Sorg och uppgivenhet är två andra känslor som ligger nära till hands. Man kan också göra vacker och dov musik av det kollektiva traumat. Lyssna bara på Leon Bridges bräckliga ballad Sweeter – eller H.E.Rs I Can’t Breathe.

Sedan, kanske allra mest spännande: att se unga artister som aldrig tidigare har tacklat politiska texter göra musik av sina känslor. Lyssna på Atlantarapparen Lil Baby och låten The Bigger Picture för att höra det från en 25-årig trap-rappares perpektiv.

Andra sidan av det myntet är lika viktig, men mindre glödande av intention. Den tröttkörda ”vi har sett det förr och vi är jävligt trötta på det”-känslan. Som när rapveteranerna Styles P och Pharaohe Monch rappar uppgivna rader på den lämpligt betitlade: Same Shit!, Different Toilet. ”When will the struggle end, square one we’re back again”.

Och så finns den renodlade protestlåten. Den som känns komponerad för demonstrationståg och plakat. En låt som Grounds med det brittiska punkbandet IDLES – ”Do you hear that thunder? That's the sound of strength in numbers”.

Jag vill avsluta med att ändå nämna en lite speciell låt: memeguden och internetfavoriten Lil Bs singel I’m George Floyd. Rapparen bakom låtar som I’m God och Wonton Soup är inte den första man tänker på när man tänker på politisk hiphop, men hans I’m George Floyd har något egensinnigt. Den är inte särskilt insiktsfull eller kraftfull – men ärlig och öppen. Den har förstås ett par obegripliga sidospår – ”on another note, fuck breast cancer” – men det kanske man får räkna med när det kommer till Lil B. Och kanske når ”The BasedGod” en publik som inte vanligtvis lyssnar på politisk musik? Spännande att höra det från honom hur som helst.

Det är fantastiskt att se hur många musiker som sluter upp bakom rörelsen. Det är inte lätt att hålla protestlågan brinnande, speciellt när media gör sitt bästa för att glömma bort att protesterna fortsatte bortom de inledande upploppen. Men demonstrationerna tågar vidare och de kommer att fortsätta tåga. Det är inte en sprint, det är ett maraton, som man brukar säga. Fortsätt vara arga och fortsätt lyssna på Run The Jewels senaste platta. Till nästa gång!

Spellistan: STREET66 MUSIKSVEP 2020