Okej, nu sitter jag och skriver på recension nummer två för den här bloggen och det råkar vara en till hiphop-platta från södern. Först Rapsody och nu den här. Jag menar att jag sätter både öst och väst före dirrty souff-grejer (långt före) men kanske säger det något om hur starkt södra USA dominerar hiphopen just nu. Hursomhelst. Det blir en kort recension. Trött och svart te-driven. Hoppas ni gillar.

4eva Is A Mighty Long Time är ett dubbelalbum. Ja ni hörde rätt. Ett dubbelalbum från Big K.R.I.T! Mixtape-kungens blott tredje kommersiella album. Räknar man med mixtapes är det dock hans 16:e långa projekt. Faktum är att K.R.I.T. släppte sitt första mixtape 2005 och har varit het i hiphopkretsar sen omkring 2010. Grejen är bara att han aldrig riktigt har lyckats bryta sig igenom till mainstreampubliken. Efter 160 timmar släppt material från Big K.R.I.T. kan man fråga sig vad det beror på. Kanske beror det helt enkelt på att han inte har droppat något projekt av tillräckligt hög kvalitet för att förtjäna den succén? Absolut inte, om du frågar mig.

Definitivt inte om man räknar in hans mixtapes. Hans mixtapes som egentligen bara är en formalitet från att vara riktiga album (60-70 minuter långa med egenproducerade beats och gästartister, jag menar, kom igen!). Snarare är det så att problemet har legat i de kommersiella albumsläppen. K.R.I.T. har gång på gång lyckats höja sig själv till hype-skyarna med sina mixtapes innan han har gjort alla besvikna när det har kommit till de regelrätta studioalbumen. Nåväl, det talas om att det har handlat om problem med skivbolaget. Kreativa friheter och sånt. Nu släpper K.R.I.T. ett dubbelalbum på sin egna label, Multi Alumni. 22 låtar som klockar in strax under en och en halv timme. Ofiltrerat och nästan uteslutande producerat av K.R.I.T. själv.

Skiva ett inleds med låten Big K.R.I.T. (hans artistnamn), skiva två inleds med låten Justin Scott (hans riktiga namn) och det ger en ganska god indikation om hur de två skivorna skiljer sig åt. Uppdelat mellan den kommersiella artisten Big K.R.I.T och den privata personen Justin Scott.

Den första skivan dryper av södernreferenser och har en energisk K.R.I.T. som lägger skrytbars över traptrummor och samplade körröster. De första fem låtarna låter direkt radioredo och boastar tunga beats och aggressiva flow innan Big K.R.I.T. sänker tempot en aning. På andra halvan av första skivan låter beatsen mer DJ Screw och Goodie mob och gästartister som UGK och CeeLo Green dyker upp och representerar det klassiska södern-soundet. Rakt igenom är det klockren Mississippi-rap med några mindre dippar – 1999 med den värdelösa ”back that ass up like it's 1999”-refrängen hade jag till exempel kunnat vara utan.

Andra skivan är personligare och mer introspektiv. Här rappar K.R.I.T. om hans ambivalens till kändislivet, depression och hycklande i hans egna låttexter. Beatsen låter också annorlunda. Jazzigare och souligare (höjdpunkten Keep the Devil Off sportar ett rakt gospelbeat). Gästartisterna speglar det ljudmässiga skiftet – pianisten Robert Glasper på den jazziga The Light, neosoulsångaren Jill Scott på den mjuka Higher Calling. Andra skivan har inte samma energi som den första men i gengäld är texterna rikare och Keep the Devil Off och Drinking Sessions är två höjdpunkter.

Jo, just det. Mer en rekommendation än en genomarbetad recension sa jag i början. In och lyssna bara. Även en inbiten NY- eller West Coast-lyssnare kommer hitta något hen gillar. Truss'.