Kendrick Lamar – Mr. Morale & the Big Steppers

Det har snart gått en vecka sedan Kendrick Lamar släppte Mr. Morale & the Big Steppers. Det här är tankarna jag tänkte när jag hörde den för första gången, och tankarna jag tänker nu. Inte riktigt en recension. Mer av en spridd samling kommentarer. 

Jag hade halsfluss när Kendrick Lamar släppte ”To Pimp A Butterfly” 2015. Jag var hemma själv och hörde plattan i ett vakuum – innan bloggare, tyckare och recensenter hade hunnit säga sitt. Jag minns att jag tänkte: ”jag fattar inte allt det här, men jag tror att det är ett mästerverk”. Mr. Morale & the Big Steppers är om möjligt ännu mer svårforcerat.

Det är ett album är så fullpackat med idéer och tematik att jag måste sitta med block och penna när jag lyssnar, för att samla mina tankar. Efter fem dagar av att köra hjärnan på högsta kapacitet är min analys följande: det är kanske Kendrick Lamars viktigaste album hittills, men också ett av de tråkigare.

Ni får tolka mig rätt här. Mr. Morale är ett riktigt bra album, ett av årets bästa, men det är också hans mest indirekta – på hälften av låtarna viskar han sina raprader. Det är ett album fullt av nedtonade låtar som tvingar en att fokusera på texterna. På tidigare projekt har han mästerligt smugit in budskap i färgglada bangers (tänk ”Swimming Pools”, ”Alright” och ”DNA”) – här ligger det mesta dolt i ett melankoliskt skimmer.

Huvudtemat klingar bekant för inbitna Kendrickfans. Generationstrauman – något han har utforskat sedan Good kid, m.A.A.d city. Men där han tidigare har använt historiska ärr för att prata om rasism och mentalitet i områdena där han växte upp – riktar han här uppmärksamheten inåt. Mr. Morale är ett skivsläpp från en artist som har spenderat sin 1855 dagar långa paus sedan DAMN med att jobba på sig själv. Det är en rå, mogen och uttömmande djupdykning i det egna sinnet. 

Introlåten ”United In Grief” flätar samman en rad tankar på samma tema: att vara världens största rappare och samtidigt känna sig tom inuti. Relaterbart? Ja, på något vis lyckas han faktiskt ta ner det på en nivå som blir begriplig också för oss mellanmjölkare. Han rappar om att komma från fattigdom till pengar, om att spendera sina pengar på en Rolex som han använder en gång – om att behandla sin emotionella fattigdom med pengar. Och om att må piss. Att gå till en psykolog. Det är ett intro som sätter tonen för hela skivan.

Mr. Morale & the Big Steppers är som en Matrjosjkadocka som öppnar sig mer för varje gång man lyssnar. Det är lätt att känna sig som en släthjärna när man sitter med textraderna på mobilen och försöker hänga med i de texttunga verserna, men sanningen är att man inte behöver begripa helheten för att hitta geniala stråk i enskilda låtar, stycken eller strofer.

Den första genialiteten jag fastnade vid var den snuskigt välskrivna ”Father Time” där Kendrick rappar om sina ”daddy issues”. Uttrycket används vanligtvis för att snacka skit om kvinnor med lösaktig moral (är det så jänkarhögern uttrycker sig?) för att de söker manlig uppmärksamhet för att fylla luckan deras frånvarande pappor har lämnat – typ. Men Kendrick använder det i stället för att beskriva hur skadliga pappa-son-relationer leder till unga män som inte kan hantera sina känslor och som samlar på ilskan tills de spricker. ”Daddy issues made me learn losses, I don't take those well. Momma said, ’That boy is exhausted’, he said, ’Go fuck yourself’. If he give up now, that's gon' cost him, life's a bitch”, rappar han. Låten höjs ett extra snäpp av Samphas otroligt snygga refräng på på dryckestema om undertryckta känslor (bottled up) och den snygga machometaforen (no chaser).

Musikaliskt är Mr. Morale och touchar vid någon form av nedtonad hiphopsurrealism. Kendrick rappar över beats som ibland är molande, hårda och avskalade (som på ”Silent Hill” med sin djupa 808-basgång) och ibland drar åt neosoul/r&b-hållet (som på ”Die Hard” som samplar Khadja Bonets ”Remember the Rain”). Ibland är är beatsen avklädda, bara piano och trummor. 

Det finns något filmiskt i de sparsmakat utspridda stråkarna och någonstans i Duval Timothys okonventionella, enkla och rena pianospel finns ett stråk av jazzminimalism. Det här är en Kendrick utan funk. En råare och mer svårfångad Kendrick. 

Det är också en skiva utan några tydliga hits (”N95” har potential, men är inte på samma nivå som ”Humble”, ”King Kunta” eller ”Swimming Pools”). Visst. Här finns ”Rich Spirit” med sin beroendeframkallande refräng: ”Stop playing with me ’fore I turn you to a song”, men det är också en av få låtar som sviks av sina verser.

Direkt efter ”Rich Spirit” följer skivans minst radiovänliga låt – ”We Cry Together”. Det är inte så mycket en låt som det är ett fullblodigt bråk. Kendrick och skådisen Taylor Paige (som gör en otrolig insats) spelar ett grälande par som kastar förolämpningar mot varandra över ett smutsigt Alchemistbeat. Jag har sett folk jämföra låten med Eminems ”Kim”, men jag vettefan alltså. Den påminner mig mer om MF DOOM:s Victor Vaughn-duet ”Can I Watch” med Apani B, fast med mindre humor och högre känslosvall.

Efter den känslomässiga urladdningen tar albumet något av en vändning i andra halvan. ”Count Me Out”, den första låten på skiva 2, inleds med orden ”Session 10. Breakthrough”.

Kanske ser jag hägringar i anteckningsblocket, men jag tycker att det känns som att Kendrick på andra halvan av skivan rappar med mer förståelse och insikt. Den tomma besattheten av att köpa dyra märkeskläder och accessoarer som han raljerar om på ”N95”, ser han mot slutet av skivan i stället som ett sätt att hantera trauma. ”I know the secrets, every other rapper sexually abused. I see them daily burying they pain in chains and tattoos”, rappar han på ”Mother I Sober”.

Andra halvan innehåller också skivans mest omdiskuterade låt: ”Auntie Diaries”. Låten handlar om två transpersoner i hans närhet, en kusin och en faster. Kendrick rappar från en ung killes perspektiv, som inte förstår vad deras transidentitet innebär. En ung kille som får höra från kyrkan att det är fel och onaturligt och som inte ser att hans släktingar blir kränkta över orden han använder. 

Det är en av årets mest spännande låtar för att den öppnar en konversation som inte vanligtvis får ta plats i hiphopens finrum. Men det är också en låt som har väckt en del ilska. Kendrick gör en poäng av att vissa ord inte går att separera från sin betydelse. Han berättar att hans kusin fick honom att tänka om kring f-ordet genom att jämföra det med när Kendrick själv avbröt en spelning för att en vit tjej rappade n-ordet när hon bjöds upp på scenen. När han återger konversation upprepar han ordet högt tre gånger (”F*****, f*****, f*****, we can say it together. But only if you let a white girl say n ****”). Man kan såklart tycka vad man vill om det. Men jag är i alla fall glad att låten – och diskussionen – nu existerar.

Han utvecklar också sina tankar kring ”våld föder våld” ännu tydligare ju längre albumet lider. Han pratar vid flera tillfällen att vi borde se förövare inte bara som förövare, utan också som offer för sina omständigheter. På ”Mother I Sober” rappar han om hur våld och övergrepp skapande en miljö full av misstankar och aggression när han växte upp. På låten ”Mr. Morale” rappar han ”I think about Robert Kelly (R.Kelly), if he weren’t molested, I wonder if life’ll fail him”. Det är en ful tanke, men den är i alla fall intressant.

Kendrick återkommer också flera gånger till kändisdyrkan under skivans 73 minuter. Det är tydligt att har tänkt mycket på hur folk uppfattar honom. ”Kendrick is not your saviour”, säger han skämtsamt på låten ”Saviour”. Det verkar som att han i alla fall delvis har gjort upp mitt sitt frälsarkomplex och rädslan över att svika folks förväntningar. På skivans sista låt hintar han mot att lämna hiphopen ett tag. Han måste välja sig själv. Vi kommer inte växa i väntan på nästa heliga ord från sankt Lamar. Också hiphopstjärnor behöver hitta sig själva.

”Sorry I didn't save the world, my friend. I was too busy buildin' mine again”.

PS.
Jag kan lätt skriva ytterligare fem lika långa texter om Mr. Morale & the Big Steppers men någonstans måste man lära sig att sätta punkt. Jag hoppas att den åldras väl och diskuteras länge, men vet vet, det är knappast hans mest lättsmälta album. Jag tycker i alla fall att det finns ett par låtar med spellistepotential. ”N95” är en storslagen banger med ett bombastiskt beat och blodsprängda bars som ökar i intensitet för varje vers. Där finns både radio och klubbpotential. ”Silent Hill” med sitt stenhårda och gnisslande beat kommer säkert gå het den också, även om Kodak Black-featuren kanske gör den lite känsligare.

För den som vill ha sina hiphoprader utan depression finns andningshålet ”Purple Hearts”. Det är en låt som förmodligen kommer glömmas bort bland de andra, men jag kan inte låta ett Kendrick x Ghostface Killah-samarbete passera obemärkt förbi. Kendrick har en fäbless för att skriva låtar om vad ”äkta” kärlek egentligen är och det är väl inte det mest inspirerade temat på Mr. Morale. Men musikaliskt är den ett riktigt lyckopiller, kanske skivans enda, och jag kommer för alltid att okritiskt älska allt med Ghostfaces signatur.

Albumrecension: Mdou Moctar – Afrique Victime

Det är inte speciellt god skribentkutym att droppa en recension drygt två veckor efter att en skiva släpps. Men nu har jag återbesökt den skivan ikväll och jag har suttit och funderat över varför den klingar så väl med mig. Det finns något svårfångat, livligt och direkt, i musiken som rycker tag i mig. Och det vill jag skriva om. Så det här blir inte så mycket en klassisk recension som det blir en dåligt underbyggd essä. Kom igen, det blir kul!

Men först ett kort intro till Mdou Moctar. Han är en gitarrist först, och en sångare i andra hand. I den traditionellt ganska snäva bluesrocken från Västafrika har han utmärkt sig genom att experimentera med elektroniska inslag och field recordings. Hans musik är historieberättande, även för oss som inte pratar Tamashek (den lokala berberdialekten som han sjunger på). 

Han har varit med längre än hans Spotifysida vittnar om och han har en musikalisk bakgrund värdig en underjordshjälte. Hans tidiga musik spreds som MP3-filer via mobiltelefoner runt om i Sahelbältet. Det dröjde tills 2010 innan hans musik till slut släpptes på cd – på en samlingsskiva med det underbart krassa namnet: ”Music from saharan cellphones”. Nu är han aktuell med sitt sjätte album: Afrique Victime.

Så. Vad gör Afrique Victime speciell?

Ingenting egentligen. Det är ganska klassisk touaregrock, med stunder av finstämd mjukhet och field recording-snuttar.

Den elgitarrbaserade touaregrocken har blivit lite av en doldisfavorit bland hipsterfans med gitarrfäbless. I en tid där den klassiska gitarr-rocken dödförklaras stup i kvarten står den råa bluesrocken från Västafrika ut som en tritonus (se där, min musikteori var inte bortkastad!) bland allt det välpolerade. 

På Afrique Victime är det inte det egensinniga och märkliga som sticker ut. I stället är det det raka, enkla och direkta. Fan vad man saknar energin i livemusik – Mdou Moctar är i alla fall och touchar vid den intensiteten. Hans låtar är rossliga, imperfekta och stöpta i någon typ av renodlad spelglädje. 

Han blandar det skränigt gälla elgitarrmoset på låtar som ”Taliat” med mjuk akustisk gitarr på nedtonade låtar som ”Tala Tannam”.

Han har också låtar som hämtar livskraft direkt ur 70-talsrocken – som titelspåret med sitt pumpande rocksolo. Det ångar av svettig gitarrenergi, med en bluesig shuffle som bara verkar öka i tempo ju längre låten går. 

Afrique Victime är inte speciellt, eller revolutionerande på något vis. Men det är en välbehövligt opolerad och dynamisk portion gitarr-rock. Jag tror aldrig att jag har känt av bristen på ärlig, okonstlad musik som nu. Musik som Mdou Moctars må vara imperfekt, med den gör i alla fall något med mig. Och det är jag tacksam för. Vi kan alla behöva lite förlösande gitarrbrunk i våra liv.

Albumrecension: Conway – From King To A God

Skrytsamt, personligt, sorgset och politiskt. På From King To A God visar Conway att han är mer än bara en gangsterrappare i mängden. 

I grunden är From King To A God en mafiososkiva, fylld av spetsiga fyndigheter och iskalla gatuskildringar. Det handlar om kändisskap, framgång och affärer. Han droppar citatvärda skrytbars samtidigt som han väser sorgsna livsvisdomar genom sin skottskadade käke. Men skivan handlar också om baksidan av livet han lever. Ett liv fyllt av brott, droger och våld. Och Conway närmar sig de berättelserna med en brutal ärlighet. 

Det är också där, i det raka historieberättandet, som hans styrka som rappare ligger. Hans våldsskildringar skär djupt och direkt. Han är mindre metaforer och mer rakt på sak. Som på låten “Lemon”, med Method Man, där han rappar om en kompis som sitter inne för mord. ”His mama ain't shed a tear, she know that come with this life”, konstaterar han kallt. 

Conway är inte heller rädd för att bli känslosam och personlig. På “Forever Droppin Tears” vänder han sig direkt till en bortgången barndomsvän: “Shit was just starting to get beautiful, I wrote this while getting dressed for your funeral”. 

Till stor del rör sig skivan i samma ljudlandskap som alla andra Griselda-släpp. Mörkt, kalt och rått – gälla stråkar och dissonanta pianoloopar. Men här finns också ljuspunkter som bryter upp det monotona och stenhårda. Den glittriga “Forever Droppin Tears”, och den södernsouliga “Seen Everything but Jesus” erbjuder välkomna vattenhål i det tunga och grusiga.

From King To A God är Conways bästa och mest varierade skiva hittills. Med musik som rör sig mellan 90-talsdånande boombaptrummor och synttunga bouncebeats. Och med textrader som pendlar mellan skämtsamma ordlekar och seriösa kommentarer på polisvåld och rasism.

Albumrecension: Nas – King's Disease

Det går inte att prata om Nas utan att först prata om 27 års hiphophistoria. Han är kopplad till 90-talet på ett sätt som få andra (levande) rappare är – om man bildgooglar ”90’s rappers” så dyker Nas upp på bild nummer två, efter ett stort bildmontage. Hans musik på 2000-talet har visserligen varierat i kvalitet, men nya King’s Disease är ett bevis på att han fortfarande kan göra hiphop i absolut toppklass.

Nas – Nasir Jones i födelsebeviset från Queensbridge – föddes för storhet. Det var tydligt redan från hans första gästvers på Main Sources ”Live at the barbeque” från 1991. Han har alltid varit en av de mest naturligt talangfulla rapparna, även om han inte alltid har gjort den bästa musiken. Lite av en hiphopvärldens Ronaldinho (om det nu är tillåtet att göra fotbollsreferenser när man skriver om hiphop): hans karriär brann ut för tidigt, och de senare åren spenderades till stor del i ett mediokert töcken. Men vid en tidpunkt var han otvivelaktigt bäst, och alla villa vara som honom. Rappa som honom, dribbla som honom.

För Nas följde 2000-talet – efter den lite underskattade God’s Son – i idel besvikelser. Att nå till Illmatics skyhöga höjder visade sig vara svårt. Och han gjorde det sannerligen inte enklare för sig genom att gå från att rappa över beats från en uppsättning hiphopproducenter av Avengers™-proportioner på debutskivan till att hoppa på några av de tröttare beatsen på den här sidan 2000-talet.

Hans rykte om att alltid rappa över tråkiga beats skulle tvättas bort när han teamade upp med geniet/galningen Kanye West på tjugohundraartons Nasir. Det var i alla fall tanken. I stället blev album en förhastad flopp som möttes av svala recensioner och ointresse bland fansen.

Så Nas kommer till nya plattan med en revansch att utkräva – och han sviker inte. King’s Disease är ett samarbete med superproducenten Hit-Boy, och skivan känns betydligt mer genomarbetad och uttänkt än Nasir. Beatsen är konsekvent bra och Nas rader känns inspirerade och fulla av pondus. En väloljad symbios av beats och rhymes. Och en Nas som låter mer fokuserad än på länge.

Musikaliskt är det en upplyftande och soulig skiva. Det är mycket uppklippta pianoackord och beats som går i dur. Melodiöst och utan någon egentlig dissonans. Rakt och enkelt, helt enkelt. 

Hit-boys trummor sitter någonstans mitt emellan 2020-trenderna – där beatsen antingen har världens hårdaste trummor, eller inga trummor alls. På King’s Disease är trummorna mjuka. Inget som kommer spränga din stereo, men tillräckligt varierat för att hålla hela vägen. Det är en smaksak förstås, men för mig funkar det föredömligt med de färgglada beatsen och Nas 90-talsflow.

Skivan kickar igång med titelspåret “King’s Disease”. En kombination av upplyftande ”black is beautiful”-budskap, och en ordentlig dos hiphop-braggadocio. En kombo som bara en certifierad rapveteran som Nas kan få att flyga.  

Efter introt följer tre av de starkaste låtarna på skivan. ”Blue Benz” med en Nas i högform som stavelserappar som om det vore 1995: ”Razor cutter, nineties, eighties lover, raised in gutters, Raised above it, they made it up out the hood subject, I made you love it”. Den underbara sommarbangern ”Car #85” med nostalgisk story telling-rap om en taxitjänst i Queensbridge och hur den samverkade med den undre världen. Och sedan den afrocentristiska ”Ultra Black” med sitt enkla men perfekt utförda koncept. 

Efter det kommer låten ”27 Summers”. En låt som sticker ut (inte nödvändigtvis positivt) med sina traptrummor och sitt hårda och avskalade 808-beat. 

Sedan följer ett gäng låtar om kärlek och förlorad kärlek. Det är en liten dipp i kvalitet jämfört med början och slutet av skivan, men det finns några höjdpunkter också här. Allra bäst är ”All Bad” – en låt om ett förhållande som håller på att falla sönder. Anderson .Paak mördar refrängen och gästversen och beatet är löjligt medryckande. ”Replace Me” är en annan höjdpunkt, med sin tjockbottnade bas och sina glittriga syntpads. Låten har dessutom en skönt autotunad refräng från Don Toliver. Big Sean kommer dock in med en gästvers som gör alla besvikna. Alltid lika corny, alltid lika oinspirerad. ”I’m not your ex, I’m your extacy”. Ehh.

Efter det lite långsammare mittpartiet tar skivan fart igen med posse cut-låten ”Full Circle”. Det är en låt som spelar på 90-talsnostalgin genom att sammanföra alla medlemmarna från Nas supergrupp The Firm: Foxy Brown, Cormega, AZ och till och med en liten cameo från Dr. Dre. Alla fyra är i högform. AZs flow låter självklart och underbart – lyssna bara på hur han inleder sin vers: ”Dialogue superb, flyest cars on the curb, word. When I evolved, a higher God emerged reserved”. Och Foxy Browns avslutande vers är en av de starkaste på skivan.

De sista två låtarna är packade med livsråd och visdomar. På ”10 Points” rappar Nas ”Still coping and dealing with my environment as a kid, I trust no one today because what someone in my past did”. Och på avslutande ”The Cure” rappar han ”Whatever you dish out come back as blessings or to haunt ya. It could miss your kids and hit your grandkids for your dishonor, that's generational curses”.

”The Cure” har också ett av de bästa beatsen på skivan. Hit-Boy flippar kreativt beatet genom att höja och sänka tempot på samplingen. Sedan bryter han beatet helt i mitten av låten och abstraherar ner allt till bara trummor och samplad sång.

King’s Disease är långt ifrån fri från detaljer att plocka isär och kritisera. Skivan är lite tunn i mitten, och Nas har några rader som påminner en om att han är en bra bit över 40-sträcket. Den lite felriktade wokeismen i rader som ”the stupidest part of Africa produced blacks that started algebra” och pappastämningen i ”Rap is weird, weird flex, but okay”. Bonusspåret ”Spicy” är också lite av en besvikelse. Men i det stora hela är albumet överraskande bra – Nas bästa skiva på många år. 

Det är på sätt och vis bara tillbaka till grunderna, sånt Nas (och alla vi andra) vet fungerar. Snygg story telling-hiphop med enkla och upplyftande beats. Men varför fixa något som inte är trasigt. Vid 46 år och med 13 plattor under bältet så är det inte rimligt att förvänta sig att Nas ska återuppfinna hjulet. Han gör det han gör, och han gör det bättre än de flesta. Från den nedtonade ”Til The War Is Won”, till den bombastiska ”10 Points” med sitt påtryckande beat och sina triumferande trumpeter, är det ett album som flyger, hela vägen. 

Albumrecension: Slingbaum One – Slingbaum

Slingbaum One är ett sånt där sällsynt projekt där upptakten har varit lika (om inte mer!) spännande än själva skivan. Därför har också den här recensionen en ganska lång startsträcka innan vi kommer till hur musiken egentligen låter. För man kan inte prata om skivan utan att först prata om marknadsföringen. Men misströsta inte. Ibland är målet resan, eller är det tvärt om?

När Slingbaum One först annonserades i början av 2020 var det utan vare sig förvarning eller förklaring. Skivan kom inlindad i ett tjockt lager mystik och med en featurelista fetare än smör. Den dök upp ur tomma tomma intet och var plötsligt tapetserad över alla musiknördars Instagram, Facebook och Youtube.

För att parafrasera Jay Electronica: ”What the F**K is a Slingbaum?”. Det kryptiska projektet gav snabbt upphov till spekulationer på bloggar och forum. Helt förståeligt förstås – med den gästlistan, med den annonsbudgeten! 

Slutsatsen var enkel och enhällig. Det måste gömma sig någon stor artist bakom pseudonymen Slingbaum. Engelska producenten Burial, och Damon Albarn – den eviga gubben i lådan – lyftes snabbt fram som två toppkandidater. 

”Pseudonymen Slingbaum”

Man måste vara anmärkningsvärt oanmärkningsvärd om man använder sitt eget namn på skivan – och folk ändå tror att det är en pseudonym. Hur många självbetitlade band kan skryta med det?

Den frågan för oss osökt till Terry Slingbaum. En kompositör och multiinstrumentalist från New York. Han har ett gästframträdande på en samlingsskiva från Blue Note under bältet – men det är också allt han har på sitt cv. Doldisskapet personifierat.

Slingbaum är verkligen hans riktiga efternamn. Och det är denna yviga rödtott som ligger bakom årets största supergruppsläpp. Så mycket för det mysteriet. Västgötaklimax. Men sanningen är att det fortfarande är svårbegripligt hur en sådan o-kändis har fått med sig hela USA:s RnB-elit på en 15 minuter lång (vinylexklusiv!) EP. 

Och det här med vinylexklusiviteten. Vinylskivan har inte skeppats än, men alla som förbeställde den har fått en digital version skickad över mejlen. Det är – håll i er – en 15 minuter lång wav.-fil. Ljudsnobberi på en otrolig nivå.

Faktum är att hela släppet stinker snobberi. Jag har lite svårt att sätta fingret på det, men det känns lika delar bajsnödigt som imponerande att en helt okänd artist vågar släppa sin första soloskiva på det här sättet. Kanske vill han bara cementera sitt rykte med nästa stora bootlegklassiker?

Menmen. Jag är här för att recensera musiken, inte marknadsföringsstrategin. 

Så nu, efter 384 ord, har vi äntligen anlänt till den viktiga delen. Den om musiken. 

Man måste nästan börja med gästartisterna. För det är en line-up som kan få det att vattnas i den allra torraste musikmunnen. Eller vad sägs om: Erykah Badu, D’Angelo, FKA Twigs, Cory Henry, Ahmad Jamal, Oumou Sangaré, Damon Albarn, Syd, Bilal, Rashad Smith, för att nämna några.

Men Slingbaum One känns inte riktigt som en supergrupp-skiva. De flesta gästartisterna har små roller i bakgrunden – som D’Angelos sparsamma körande på introlåten “Behoove”, eller Ahmad Jamals enkla pianospel på “Morphine”. Och den där påtagliga skrytvirtuositeten som ofta präglar supergrupper, saknas helt här. 

Det stora artisthopkoket syns på andra sätt. Även om EP:n bara är 15 minuter lång så är den full av musikaliska idéer och uttryck. Det finns ambienta stycken, jazziga, rockiga stycken och skivan är fylld med ljudeffekter och texturer.

EP:n inleds med låten “Behoove” – samma låt som teasades på radioprofilen Gilles Petersons program på BBC 6. Det är en tung och basig låt som sätter tonen för den atmosfäriska och mörka stämningen på skivan. 

Låten drivs framåt av Slingbaums syntar och Cory Henrys skrovliga moogbas. Musiken är enkel och avskalad och liksom mullrig. Instrumenten ligger mer som en ljudmatta i botten för Erykah Badu att sjunga en hackig och uppklippt melodi ovanpå. 

“Behoove” innehåller också en sparsamt använd blåssektion signerad Keyon Harrold och Marcus Strickland. Men basklarinetten och trumpeten används mest som en extra ljudeffekt. Blåset och basen sliter liksom stötvis åt varsitt håll. 

Låt nummer två är lite mer straight forward, men också lite mer slätstruken. Den har en mer hemtam struktur med smidiga syntslingor och bekanta jazzackord på gitarren. Men samtidigt är musiken uppklippt – ibland nästan hackig. Det påminner om den choppiga och studsiga kvaliteten hos plunderphonics-inspirerade neosoulartister som Shafiq Husayn (Ledsen för den katastroftunga meningen – hoppas att beskrivningen i alla fall gjorde något för någon där ute).

Den tredje och sista låten heter “Morphine”, och är den mest spännande låten på EP:n. Men innan man kommer dit måste man kriga sig igenom den två minuter långa ljudmattan som avslutar låt två. Visst, det är snyggt hur de ambienta soundsen bryter ut i de inledande stroferna på “Morphine”, men det är fan-i-mig magstarkt att lägga in ett två minuter långt ljudeffektsplånkande i ett 15-minuterssläpp.

“Morphine” är i alla fall den mest lyckade låten. Den är fullständigt fullpackad av musikaliska detaljer och grooves. Det är den enda låten där det verkligen märks att flera olika artister har kommit ihop för att göra något gemensamt. Dessutom är det den enda låten som spelar till alla artisters styrkor. Det melankoliska i Damon Albarns röst, mot mjukheten i Bilals. Ahmad Jamals jazziga piano, mot Terry Slingbaums mörka syntplonkande.

Det är också en flytande låt som aldrig riktigt låser sig i ett groove. Det finns en nerv i musiken. Resultatet blir en låt som känns dystopisk och hoppfull på samma gång. Och som kulminerar i en nära nog emo-osande visksång på slutet. 

När Slingbaum One är som bäst så är det en experimentell och atmosfärisk tolkning av jazz och elektronisk musik. Det finns något dystopiskt och nästan nervöst som för tankarna till någon form av Bladerunner-RnB. 

Men när EP:n är som sämst så känns det lite för utstuderat och överproducerat. Det finns ett stråk av ”abletonjazz” i musiken. Jazzackord och rörelser, men genom konstiga ljudeffekter och digitala syntar. Ibland önskar jag att skivan bara skulle tillåta sig att vila i ett groove, låta musiken få leva lite.

Slingbaum One är ett sällsynt mystiskt och spännande musiksläpp. Men släpper man en 15 minuter lång EP för 450 kronor, så ska det vara 15 fantastiska minuter. Och det här är inte det. Det här är ”rätt bra”. Det finns potential och det finns spännande stunder – men EP:n förverkligar aldrig riktigt den potentialen. Värt att kolla in, men håll förväntningarna på en rimlig nivå.

Besvikelsens anatomi

Först och främst: det här är inte en recension.

Trettonde mars 2020. Jag satt bänkad framför datorn när Jay Electronica släppte A Written Testimony. Med elva års otålig väntan i bagaget och med ett stort leende brett över ansiktet. Jag satte på mina hörlurar, lutade mig tillbaka, tryckte på play och lät besvikelsen skölja över mig. Varför blev det så här?

Jag tror att jag måste backa lite innan jag kan svara på den frågan. För jag vet exakt var allt började: 2009, i mitt pojkrum. Ett katastrofalt hår-år, men ett mina första riktigt goda musikår. 2009 var året jag upptäckte musikforumet rapgenius. Det är kanske värt att nämna att det här var långt innan rapgenius blev den meme-vänliga youtubesensation som vi alla känner och hatälskar. Innan plattformen började husera kändisar och fixstjärnor var den nämligen hem till ett nördigt internetforum där folk dissekerade raprader och rankade favoritbeats.

Rapgenius var en ny värld för mig. Som en friad grottfånge hade jag nu tillgång till den fulla, verkliga, verkligheten. Och precis som den här pinsamt ihåliga Platonreferensen kittlar mina smartnerver nu, kittlade tillgången till denna storslagna musikkälla mina nördnerver då. I min nyväckta hiphophunger ville jag suga upp allt: vem ska man gilla? Vem var the G.O.A.T? Och kanske ännu viktigare: vad betyder ”the G.O.A.T”?

Efter några dagars intensivt scrollande i olika forumtrådar började ett mönster materialiseras. En ny och osignad rappare dök upp om och om igen. En riktig ”de som vet, vet”-rappare. Det låter kanske motsägelsefullt, men där och då var han den mest omtalade undergroundrapparen i världen. Jo, det här utspelar sig på den tiden då man fortfarande debatterade om vem som var den hetaste undergroundrapparen. Innan soundcloud och youtube kidnappade den diskursen.

Samtidigt som jag satt hukad som en ostbåge över familjedatorn i Stockholm annonserade denna rapmessias från New Orleans en ny singel: Exhibit C. Jag får fortfarande rysningar när jag hör den mäktiga tredje versen kicka igång: ”They call me Jay Electronica – fuck that – call me Jay Elect-hanukkah…”. Ett år senare signade han till Jay Z:s skivbolag Roc Nation och bekräftade hiphopens sämst bevarade hemlighet – Jay Electronica var världens mest eftertraktade raprookie. Och nu, äntligen, skulle han släppa sitt efterlängtade debutalbum. Visst?…Visst?

Suck. Vid det här laget känner ni säkert till historien. Efter att Roc Nation-kontraktet var signerat och klart förvandlades Jay Electronicas karriär till en masterclass i att utarma fansens tålamod. Det kom aldrig något album. Den uteblivna skivan blev ett skämt på nivå med Dr. Dres Detox. En skiva som alltid nästan var klar. Och hela tiotalet blev ett förkrossande tyst decennium för Jay Electronica. Mellan 2010 och 2020 kröp han bara ur sitt musikaliska ide vid ett par tillfällen för att lägga en gästvers här, en låtsnutt där, och bara påminna alla om den spillda potentialen. Det blev aldrig mer än så. Inte förrän nu – trettonde mars 2020. 

Det finns vetenskapliga studier på besvikelse, som pekar på att en oskyldig liten bit av hjärnan som heter habenulan som kickar igång vid uteblivna belöningar. Den där onda och tomma känslan tros börja där. I mitt fall måste alla svikna förväntningar, kopplade till Jay Electronicas uteblivna albumsläpp, ha pavlovat min stackars habenula in i oändligheten. Elva år av svikna förväntningar vägde i slutändan för tungt när jag tryckte på playknappen den trettonde mars. Det kunde lika gärna ha varit en avtryckare. Fulladdad med tusentals minibesvikelser exploderade min hjärna i ett kathartisk gnällfyrverkeri. Hur kunde han göra så här mot mig? Låta mig vänta i elva år – för det här?

Borde jag också skriva några avslutande ord om skivan? Kanske det. Jay Electronica saknar lite glöd och det är mer av en duo-skiva än en regelrätt solodebut. Jay Z är med på alla låtar utom två, och på 39 minuter rappar bara Jay Electronica i knappa kvarten. Snålt. Men med två veckors distans måste till och med jag erkänna att skivan nog är rätt bra – trots allt.

Debutsläpp för Stockholmstrion June Vide

Atmosfäriskt, vackert och suggestivt. June Vides A Sea Is A Place Within (I Lose My Mind All the Time) är en pricksäker och lovande debut som ger mersmak.

June Vide uttalas [Jun Vidd] och betyder ungefär ”juni i tomhet”. Inte så viktigt, men det låter fint. Bandmedlemmarna heter Agnes Båth, Klara Malmer och Sally Otter Arosenius och har spelat ihop i drygt ett år. Deras debutalbum är grundad i pop och flörtar med elektroniska och ambienta element, men har också ett distinkt och eget sound.

Det är ett rumsligt, atmosfäriskt och skimrande album – delvis inspelat i Nacka kyrka. Men det där rumsliga och atmosfäriska är inte en biprodukt av en magisk kyrklig ambiens. För låtarna är inte inspelade i en högtidlig kyrksal, utan en våning ner, i en studio i källaren. Och det är nästan mer passande, för A Sea Is A Place Within är storslaget och vackert – men det är också syntetiskt.

Skivan inleds med den sparsmakade No Need. En morrande basgång och skimrande gitarr- och syntmelodier bygger sakta upp låten bakom sångaren Agnes Båths digitalt dubblade sång. Det är ett vackert och försiktigt intro som sätter tonen för resten av skivan, där det bildliga och drömska följer som en molnvit tråd. 

Efter No Need följer höjdpunkten Holy. Det är en underbart svävande låt. Det är som att den har körts genom ett filter, trängt igenom ett tjockt lager regn och bara lämnat kvar det med mest flytkraft och lätthet. Men det är också en bedräglig låt. För när June Vide sjunger om kärlek på Holy så är den inte på riktigt: ”I’ll let you fool me, ’cause I’m still dreaming”, sjunger Agnes Båth. Och det är inte bara texten som hintar mot självbedräglig kärlek. Också musiken flörtar med det syntetiska och overkliga: två gånger spränger musiken ut i glitchiga elektroniska sprickor som tränger igenom den mjuka ljudmattan.

Stockholmstrio med drömpop-DNA. Från vänster: Sally Otter Arosenius, Agnes Båth, Klara Malmer.

Musikaliskt är det annars en genomgående flytande och drömmig skiva. Mycket reverb och mycket distans. Den runda, djupa basen och de lätta och mjukt proddade trummorna ligger långt bak i mixen. Ovanpå brer skimrande ljudlandskap ut sig, med filmiska lager av digitala stråkar och syntar. Och Klara Malmers glittriga gitarrmelodier ligger strödda som strössel. Det är en mjuk musik som är suggestiv utan att någonsin behöva höja rösten.

Texterna på skivan följer i liknande spår – även de klädda i drömskt bildspråk. De är känslosamma men svårfångade och ofta tvetydiga: allt det där drömska är vackert, men det är inte på riktigt. Skivan handlar till stor del om förlorad och olycklig kärlek. Men det blir aldrig rakt igenom nattsvart. Melankoliskt, visst, men det finns samtidigt en självmedvetenhet och självsäkerhet i texterna. Som på Hello Hello Hello där Agnes Båth sjunger ”I’m strong, darling. You never dare to look for the truth”, eller på Picture Me In Your Mind där hon lekfullt sjunger ”Undress you in my mind, I wanna make you feel shy”.

June Vides musik hänger som en pendel mellan den tidigaste morgonen och den senaste natten. Ibland är det mörkt och melankoliskt, men ibland kan man också skönja ljummen morgonsol och mellan molnen. Skivan avslutas med två av de musikaliskt mest öppna och morgonsoliga låtarna. Den storslagna Ikaros där de trotsig skanderar ”Say my name, say my name, I know it will hurt”, och den lågmält vackra kärleksförklaringen Hani som avslutar skivan. De är visserligen bitterljuva, men de är också fulla på kärlek. Trasig, ful och vacker kärlek.

A Sea Is A Place Within är en skiva som kastar sig själv mellan kärlek, falskt hopp och äkta förtvivlan. Strukturerna är lösa och flytande och leker med skimrande syntackord och flyktiga gitarrslingor. Atmosfäriskt och drömskt. Det är en lovande och egensinnig debut som ger mersmak. 

Albumrecension: Tame Impala – The Slow Rush

Allt kretsar kring tid på The Slow Rush. Både soundet och texterna. Det är nostalgiskt och framåtblickande på samma gång och musiken sköljer in som en framtidsvision från 80-talet – full av solig strandfunk och synttunga popslingor. Tame Impalas senaste album är ytterligare ett steg bort från den gitarrbaserade rocken och två stora kliv mot ett mer kommersiellt popsound.

Tame Impala är i praktiken en enmansshow i studion, och bara ett fulltaligt band när de spelar live. Enmansshowen heter Kevin Parker och har – dock inte frivilligt – blivit lite av en jesusgestalt för den nya vågen psykedelisk musik. Det långa håret, skägget, lo-fi-estetiken (jo, Jesus hade helt klart gör-det-själv-utstrålning). För många har han också fått representera någon luftig sinnebild av ambitiöst musicerande i den relativa mittfåran.

The Slow Rush är Tame Impalas femte album. Soundet på de tidigare skivorna har gått från den gitarrtunga och psykedeliskt rockiga Innerspeaker från 2010, till den mer fokuserade och elektroniska Currents från 2015. Nya skivan tar den utvecklingen ytterligare några steg – där Kevin Parker skalar bort de sista lagren skitig gitarrmusik. Det blir väldigt mycket mjukrock och väldigt lite psykedelia kvar. The Slow Rush är deras mest lättillgängliga album hittills.

Recensenter och fans har hamrat hem den poängen sedan skivan släpptes – kallat det ”för säkert” och ”oambitiöst”. Men det finns inget egenvärde i att göra avvikande, risktagande musik. Inte så länge det låter bra. Och det gör det här. Allt har sin plats, varje instrument och varje melodi sitter som ett kugghjul i en väloljad maskin. Varje gång man lyssnar så hittar man nya detaljer att gotta sig i. Som på introlåten One More Year där de tjocka lagren av manipulerade röster som upprepar låttiteln bryts ner och flätas samman med instrumenten. Tyvärr blir maskineriet ibland lite väl väloljat. Musiken ligger precis på gränsen till att vara för uttänkt perfekt (á la Steely Dan), och det känns lite sterilt.

Tame Impala är mästerliga på att skapa en atmosfär på sina skivor och The Slow Rush är fullkomligt dränkt i en lätt och solig atmosfär. Men det lätta och atmosfäriska är både välsignelse och förbannelse i det här fallet. Musiken är liksom svävande – den saknar något som verkligen sticker ut eller fastnar. Gitarrerna, syntarna, till och med trummorna är snälla. I slutändan tenderar låtarna att smälta samman som en sirapstjock, psykedelisk discodeg. Det är synd, för många av låtarna har skarpa melodier och medryckande poprefränger. Faktum är att vissa av låtarna låter som finslipad topplistepop när den är som bäst. Den där typen av strandfunkig discopop som Calvin Harris ofta försöker efterlikna, och som Daft Punk delvis banade väg för. 

Men det som tydligast utmärker The Slow Rush från Tame Impalas tidigare skivor är nog ändå stämningen och texterna. Till skillnad från Parkers tidigare djupdyk rakt ner i ensamhet och osäkerhet är det (i alla fall till viss del) ett kärleksfullt och hoppfullt album. På samma sätt som Lonerism hade ett överhängande tema om ensamhet och isolering, handlar texterna på The Slow Rush om tid. Introlåten One More Year handlar bokstavligen om tidens gång, Posthumous Forgiveness handlar om historier och händelser som han önskar att han hade kunnat dela med sin avlidna pappa och It Might Be Time gubbgrubblar över Parkers oro över att bli gammal och irrelevant. 

Det finns ingen glimrande poetisk ådra i Parkers texter, men det har heller aldrig varit en del av behållningen med Tame Impala. Rader som "We're on roller coaster, stuck on a loopety-loop" kittlar inte direkt den kreativa nerven, men mestadels är texterna på The Slow Rush åtminstone habila. Och skivan har en fin dramatisk kurva där Parker finner hopp i kärleken och tryggheten med sig själv. Sista låten One More Hour landar i något som i alla fall är försiktigt upplyftande och kopplar dessutom tillbaka till One More Year på ett smart sätt; efter att ha lyssnat igenom allt känns introspåret som en sammanfattning av Parkers alla tankar och texter på skivan. Han sjunger att han är oroad över att fastna i invanda mönster: ”I know we promised we’d be doing this til’ we die, and now I fear we might”, men han avslutar också låten genom att sjunga: ”I never wanted any other way to spend our lives”. Det är okej, säger han, vi tar det ett år i taget.

The Slow Rush är inte ett perfekt album. Det popmosiga och discomjuka soundet kollapsar in i sig självt och Parkers reverbmarinerade sångröst och Phaser-fäbless gör att albumet känns aningen suddigt i kanterna. Men det finns också något eggande i det syntiga och luftiga. Det är ett atmosfär-album. Och bakom ljudmattan lurar fullt av snygga popmelodier och refränger. Det är inte en skiva som fångar ens uppmärksamhet, i alla fall inte direkt. Men det är ett sällsynt välkonstruerat och välljudande popalbum. 

Kanye West – Jesus Is King

Kanye West är inte en vanlig artist. Hans namn bär med sig mer än låtarna han har producerat. Han är en viral-Midas – allt han rör vid blir till debatt. Han är en person som kan vända hela världen mot sig med ett enda uttalande och sedan få dem tillbaka på sin sida med ett fingerknäpp. Men med Jesus is King har han delat sin fanbase på mitten med en köttyxa. 

Dagarna innan Jesus is King släpptes ställde West upp i ett antal intervjuer där han passionerat pratade om sin nyfunna tro och att saker som synd och mental ohälsa låg bakom honom. Bland klassiska kanyeismer, som att kalla sig den största artisten och modeskaparen någonsin, tog han upp tunga frågor som rör religion och rasism. Han pratade om hans tuffa 2018 och om kontroverserna som hans publika Trump-stöd skapade.

– Mina föräldrar har slagit sig blodiga för min rätt att rösta på vem jag vill, sa han.

I kommentarsfältet var många snabba med att geniförklara West. Han har en omisskännlig förmåga att med styltor balansera på gränsen mellan galenskap och genialitet. ”Jag skäms för att jag kallade honom tokig”, skrev en, ”Han påminner mig om Martin Luther King”, skrev en annan. Nåja. Den där sista kommentaren var det inte många som skrev under på.

Om de inledande styckena (och titeln på albumet för den delen) inte gjorde det tydligt nog, så tål det att upprepas: Jesus is king är ett kristet album. Men den som har hoppats på en regelrätt gospelplatta i stil med hans ”sunday service”-gudstjänster, blir besviken. Det är gospelinspirerat, men det är ett hiphopalbum i grunden. Ett drogfritt, svordomsfritt och tyvärr också ganska innehållslöst hiphopalbum. 

Texterna består till plågsamt stor del av kristna plattityder av typen ”Jesus, please heal, Jesus, please forgive” och uttjatade gudametaforer. De få ansatserna till politiska kommentarer är uddlösa (”Thirteenth amendment, gotta end it, that’s on me”) och han är om möjligt ännu uddlösare på låten On God där han i sann verklighetsfrånvänd miljonärsanda beklagar sig över höga inkomstskatter (”The IRS want their fifty plus the tithe, man thats over half the pie”).

West har aldrig varit en stor textförfattare, men han har alltid varit underhållande. Hans enorma ego har serverats med en portion humor och en viss självdistans. Gamla Kanye rappade: ”I had a dream I could buy my way to heaven. When I awoke, I spent that on a necklace”. Nyfrälsta Kanye rappar ”Jesus is our rock”. Och jag vet. Det är problematiskt att hylla hans maniska musik, påeldad av psykisk ohälsa, och känna sig ljummen inför hans positiva, religiösa musik. Men texterna på Jesus is king är bara inte tillräckligt bra. Det finns sätt att göra kristna och spirituella texter intressanta – Brother Ali gör det, till och med Kendrick Lamar gör det ibland.

– Are you a Christian rapper now?

– I am a Christian everything

Kanye West svarar på frågor om sitt nya album på Jimmy Kimmels Talkshow.

En styrka i ett bra gospelalbum är att den känslomässiga kärnan får rum att både växa och mjukna. Det har andningspauser och det har stunder där euforin byggs upp och urladdningen närmast tvingas på lyssnaren. På Jesus is king är det tvärtom. Det finns inte rum att känna någonting förrän nästa idé kastar sig över en. Låtarna biter varandra i svansen. Allt börjar för fort och slutar för abrupt. Det är som en albumupplevelse i komprimerat format. Eller som att bara lyssna på förhandssnuttarna på itunes. Den värsta förövaren är skivans sista låt Jesus Is Lord, som bygger upp en mäktig kör av trumpeter och mässande som efter 49 sekunder kulminerar i – ingeting, slut på låten, slut på skivan. I ”sunday service”-gudstjänsterna är låtarna levande och tillåts dra ut på tiden. På Jesus is king är låtarna nedtrimmade tills det bara är ben och senor kvar.

Det finns vissa undantag. Låten Water till exempel – en krispig soullåt där West balanserar den avskalade och karga instrumentala delen med sångaren Art Clemmons slicka RnB-röst och gospelkören bakom honom. I bakgrunden av mixen ligger de lätta trummorna och wah-wah-gitarren. Låten är ingen storslagen höjdpunkt, men den får iallafall plats att existera. Samma sak med låten God Is där Kanye sjunger med sprucken röst över gospelpiano och sångsamplingar.

Produktionen lyfter ändå skivan ur det helt mediokra. Blandningen av gospelmusiken och den hårda 808-basen fungerar perfekt. Låten Follow God visar på en potential som frustrerande nog aldrig realiseras; en trumtung låt med tjock bas och en gospelsampling. Och dessutom är texten befriad från trötta kristna klichéer. Tyvärr tar låten slut efter en minut och 45 sekunder och leder rakt in i lökfesten som är Closed On Sunday – en av de svagaste låtarna på skivan. 

En av de stora snackisarna kring albumet är att West lyckats sammanföra bröderna bakom hiphopduon Clipse (rapparna Pusha T och No Malice) efter ett tio år långt uppehåll. Den speciella stunden slarvas dock bort på låten Use This Gospel, som har ett av skivans svagaste beats och ett malplacerat saxofonsolo från Kenny G (kungen av den obehagligt oförargliga musiken och jazzvärldens största hackkyckling). Den hajpade återföringen avhandlas i förbifarten. 

Jesus is King gör inte mycket för att förbättra folks redan misstänksamma inställning mot artister som genomgår en ”religiös period” (se: Bob Dylans utskällda kristna album i början på 80-talet). Produktionen är mestadels bra och albumet innehåller ett par höjdpunkter som Selah och Follow God, men på det stora hela är det en besvikelse. Det är fragmentariskt och saknar riktig riktning och texterna är ibland outhärdligt dåliga. 

Online går folks åsikter isär – från odödligt mästerverk till stendöd sörja. Grejen (som fans är snabba att påpeka) med Kanye West är att hans album ibland blir oförtjänt hårt kritiserade för att han gör nyskapande och annorlunda saker. Det är en otjänst att recensera hans musik efter bara ett par lyssningar. Men jag har låtit skivan marinera över helgen och jag kan redan nu, bortom allt tvivel, konstatera att: det här håller inte måttet. 

John Coltrane – Blue World

En rykande färsk 55-åring. Blue World är en samling bortglömda inspelningar med John Coltrane och The Classic Quartet.

Ett tidigare icke släppt John Coltrane-album som har legat och samlat damm i 55 år. Visst låter det kusligt bekant? För bara ett år sedan släppte Impulse! Records den hyllade Both Directions at Once: The Lost Album. Ett album med gamla Van Gelder-inspelningar från 1963 som lades på hyllan innan Coltrane hann avsluta det. Nu släpper Impulse! Records Blue World. En samling nygamla Van Gelder-inspelningar från 1964. Likheterna är onekligen slående. 

Det finns dock några viktiga skillnader. Both Directions var ett tilltänkt nytt album som aldrig realiserades. Blue World är en samling inspelningar som gjordes på förfrågan av filmskaparen Gilles Groulx till den småkultiga filmen Le chat dans le sac. Groulx använde sig i slutändan bara tio minuter Coltrane i filmen, resten lades på hyllan. Masterbanden hamnade hos kanadensiska filminstitutet, men var aldrig tänkta att släppas som ett album. En engångsgrej till en film bara. Coltrane hade annat att tänka på. För några år sedan landade dock banden i händerna på Impulse! som ville släppa inspelningarna som ett album. Det blev ett utdraget gräl om vilka som egentligen ägde rätten till albumet, men Impulse! fick slutligen rätt. Och nu, 55 år efter att det spelades in, finns musiken äntligen tillgänglig för oss dödliga. 

Blue World är inspelat med den så kallade ”klassiska kvartetten”: McCoy Tyner på piano, Jimmy Garrison på pass och Elvin Jones på trummor. Det är en kvartett i världsklass, i högform. Inspelningarna är gjorda mellan albumen Crescent och den klassiska A Love Supreme – en tidsperiod som får det att vattnas i munnen på de flesta Coltrane-fans. 

Albumet innehåller bara en ny komposition och det är titelspåret, men att nya Coltranelåtar fortfarande kan dyka upp, 52 år efter hans död är anmärkningsvärt bara det. Låten, Blue World, är ett barn av sin tid. Den fullkomligt frodas i ett modalt jazzmys, löst och improvisatoriskt, men känns ändå förvånansvärt mycket som en fullt realiserad låt.

Resterande låtar är tolkningar av gamla Coltrane-kompositioner. Skivan inleds och avslutas med två olika tagningar av klassikern Naima. Det ramar in albumet fint – och de två versionerna är mycket, mycket bra. Samtidigt känns det lite tråkigt. Naima är en låt som någon som bara är det minsta familjär med Coltrane har hört tusen gånger. 

Låtarna lider lite av att omständigheterna för inspelningarna var så lediga och spontana. Versionerna är inte speciellt olika originalen: det händer inget explosivt eller spännande. Det lutar mer åt jamsession än uttänkta omtolkningar. 

Det finns förstås skillnader från originalen. Tolkningen av Tranening In inleds med en tre minuter lång basgång som bygger upp låten bakifrån. Det är ett snyggt grepp och en av höjdpunkterna på skivan. Och tolkningen av Like Sonny är mer nedkokt, och mindre studsig. De bortskalade swing-trummorna till fördel för ett mer stötigt och rytmiskt trummande är effektivt. En mycket bra version. De tre versionerna av Village Blues blir dock lite långrandiga. Det är en bra låt, en lite obskyrare Coltrane-låt. Men det är inte en låt som förtjänar tre platser på en åtta låtar lång skiva. 

Blue World är en inblick i en otroligt spännande period i jazzhistorien och det är en ögonblicksbild av fyra musiker på toppen av världen. Kanske kan man ifrågasätta värdet i en 55 år gammal jamsession med flera tagningar av samma låtar. För vem är en sån skiva? 

Även om det ibland känns säkert, så är allting så väldigt välgjort. Musiken är vacker och inspelningarna är superba. Skivan är på sätt och vis en historisk artefakt snarare än en samling ny musik. Men nya inspelningar från en av de bästa jazzuppsättningarna någonsin – det ska vi vara glada för. För vem är Blue World? För Coltranefantasten! För Jazzälskaren!

“I heard they sick about me rapping ‘bout the drugs I stretch

I’ma write a whole album ‘bout the plugs I met”

Från förra årets Tana Talk 3 och låten Broken Bottles – och Benny the Butcher håller sitt ord. The Plugs I Met är en hel EP fullproppad med stenhård drograp och referenser till olika kokainkontakter. 

Den är och nosar på de högsta betygen på samma sätt som en film som Die Hard gör det. Den saknar verkligt djup och den saknar något unikt eller nytänkande. Det är inte ett kreativt mästerverk på något sätt. Men. Det är samtidigt klockren underhållning. Det den försöker göra, gör den nästan perfekt. Kort och koncist, tunga beats och hårda raprader, med kokain som en blodröd tråd genom EP:n. 

Buffalo-rapparen Benny the Butcher är en del av det hajpade hiphop-kollektivet Griselda Records. Han har släppt musik i ett decennium, men han fick sitt mainstreamgenombrott med förra årets album Tana Talk 3. Jag recenserade skivan i min årsbästalista och skrev då att Benny tog ett stort kliv ut ur bakgrunden av Griselda-campet och jag kallade honom dessutom för Griseldas bästa rappare. Med The Plugs I Met cementerar han sig ytterligare som en stark soloartist vid sidan av rapkollektivet. Visst. Alchemist och Daringer (Griseldas husproducenter) står fortfarande för en stor del av beatsen, och Conway gästar på en av låtarna. Men, skivan har också features från väletablerade artister som Black Thought, Jadakiss och Pusha T. Benny the Butcher visar att han inte behöver vila på sina skivbolagskollegor för att bli hörd. Och hörd gör han sig definitivt på The Plugs I Met. 

Ett problem jag har haft med Bennys tidigare projekt är att hans slarviga och nedtonade flow ibland har gått lite förlorat i mixen. Hans verser har inte riktigt stuckit ut på samma sätt som vissa av hans gästartister har gjort. Men här, när han dessutom har features från svårmatchade rappoeter som Black Thought (som är notorisk för att överglänsa alla han rappar mot) så sticker han ändå ut med snillrika flows och minnesvärda bars. Det är tunga och svåra rader som: ”I wash the blood of the money that my daughters inherit”, men också skönt lekfulla och skrytiga som ”I'm laughin' at indictment threats, huh, I used to sell Os, I got close homies that caught new cases on jail phones”. Han har vuxit som rappare för varje projekt han har släppt och här har han fler citatvärdiga rader än någonsin.

Benny the Butcher är inte en socialt medveten eller lyrisk rappare. Hans styrkor ligger i hans hårda och ärliga texter. Mindre metaforer och mer rakt på sak. Därför pratas det mycket om autenticitet när det pratas om Benny the Butcher. Det skrivs ofta hur ”äkta” han är och hur ”autentiska” hans texter är. Jag tycker nästan alltid att det är vanskligt att prata om äkthet och autenticitet – speciellt när det kommer till rappare – men jag förstår också varför det är lockande. Benny är hård, hans texter är råa, och framförallt så är han en trovärdig berättare. Han fyller sina narrativ med personliga berättelser och detaljer från den undre världen. Det är rakt igenom kargt och stenhårt, men aldrig rakt igenom vålds- eller drogglorifierande. I de första raderna på låten Sunday School rappar han till exempel om hur han missade sin dotters första födelsedag för att han satt inne. Hans skildringar är ofta oglamorösa och tunga.

För allt jag har skrivit om texterna vill jag också nämna beatsen på EP:n. Den mörka atmosfären som Daringer, Alchemist och Beat Butcha skapar lägger en självklar ljudmatta för Bennys gatunarrativ. Det är sampletungt med hård bas och hårda trummor. Smutsiga New York-beats. Men det är också lite upp och ner. Vissa beats, som Alchemists Took The Money to the Plugs House, är bra exempel på hotfulla och elaka beat som utmärker sig och inte faller in i det förutsägbara boombap-lunket. Andra känns fantasilösa och formelartade. Det passar narrativet väl, men det är inte tillräckligt spännande för att verkligen få skivan att lyfta.

The Plugs I Met är djupt förankrad i Buffalos undre värld och framförallt i dess droghandel, och det är precis vad man får, i varje rad. Kungen av kokainrap, Pusha T, lämnar till och med över manteln till Benny the Butcher på 18 wheeler: ”Benny the Butcher coming after me”. Det är en lektion i stenhård kokainrap och The Plugs I Met har så många citatvärdiga rader att jag kunde fylla hela recensionen med dem. Alla gästartisterna lägger felfria verser och framförallt tar Benny själv flera steg framåt som rappare. Det är bara drograp, men vad kan man mer förvänta sig av en skiva med ett Scarface-omslag och en langar-titel. Smart satir i min kokainrap? Samhällskritik i Die Hard? Nä. 

Det blir dock lite mycket av samma sound. Och det är både beatsens och texternas fel. Hårt på hårt på hårt och inga andpauser, knappt ens en paus för en refräng. Det är en smaksak såklart, men för mig spelar det i slutändan ändå ingen avgörande roll. The Plugs I Met är grisigt, hårt och roligt. Ett av de bästa och mest kompromisslösa hiphop-släppen i år. 

Rikard Skizz Bizzi lämnar musiken bakom sig

I och med att rapparen Rikard ”Skizz” Bizzi meddelade att han ska lägga micken på hyllan och sluta rappa för några dagar sedan så vill jag ta tillfället i akt och skriva några ord om hans sista skiva: Ur funktion 3. Den hamnade aldrig på min årsbästalista trots att den nog borde ha gjort det. Enligt spotify var det en av mina mest lyssnade skivor 2018 och det säger trots allt nånting. Så nu får den en revansch. Kanske lite hastigt och osammanhängande, men jag tycker iallafall att den förtjänar ett omnämnande.

Men först några ord om Skizz själv – en hiphopoutsider och en pseudoveteran i rapgamet. Man måste påminna sig om att han inte skivdebuterade med MAR och Stockholmssyndromet förrän 2010 – Skizz har veterantyngd i rösten. Beats och rhymes från en svunnen tid. Egenproducerad musik och en rå och släpig rapröst. Skizz är omisskännligt svenskt men musiker ekar samtidigt tungt av Kalifornien och tillbakalutad amerikansk 90-tals boombap. Han refererar till Sven Tumba, rimmar på ”plytet”, kör Madicken-klipp genom ett RZA-filter och producerar fet synthfunk. Det är en fin balansgång mellan autenticitet och pastisch. Autenticitet är egentligen ett vanskligt ord när man pratar om musik, men rap som bär sina influenser så tydligt som Skizz riskerar lätt att glida över i något som bara låter som en blek kopia. En hommage, snarare än något eget. Och det är en av Skizz verkliga storheter: han håller sig alltid på rätt sida gränsen. 

Hans sista album är skiljer sig en hel del från hans tidigare projekt. Musikaliskt är det rått och nedtonat. Borta är den soliga G-funken. Beatsen bär märkbart mer New York-funkig prägel än de tidigare skivorna. Den patenterade feta basen, de avskalade trummorna och så falsksången i refrängen på Arkitekterna. I ett parallellt universum hade skivan kunnat existera (Iallafall musikaliskt) mitt i en blomstrande gyllene era i New York – någonstans i tiden innan RnB-refrängerna tog över.

Textmässigt är det varken fullt ut gangstarap eller snuskrap. Det finns struggle-bars och kärlekslåtar. Men framförallt är det bars-tungt projekt. Ur funktion 3 känns egentligen mer som ett mixtape än en regelrätt skiva. Det är inte en speciellt sammanhängande skiva, och det är också en väldigt kort skiva. 25 minuter och bara tre av låtarna är över tre minuter långa. Det känns lite som en teaser för en jävligt fet platta och ibland önskar man att han skulle utveckla Madicken-samplingarna mer och kanske bygga en karaktär kring det. Albumet hade också kunnat tjäna på att ha några gästartister med lite mer energi än Skizz Bizzi. Men, man ska inte fastna i vad skivan inte är, och för att låna från den monotona rappens kung Guru: ”it’s mostly the voice that gets you up” – och Skizz levererar hesa slöbars bättre än någon annan i Sverige.

Det är, trots dess tydliga influenser, fräscht och och ärligt. Mixen av det amerikanska – den smutsiga storstadsrappen – och det svenska är sömlös och självklar. Det är en kort och tajt album som håller hög kvalitet rakt igenom och det är framförallt ett värdigt avslut för en av den svenska rappens verkligt osjungna hjältar. Lyssna på Ur funktion 3 och gå sen tillbaka och lyssna igenom hela hans katalog. 

Mer öppet och färgglatt från rapparen Aesop Rock på hans nya samarbete med electronica- och psykrock-producenten Tobacco. Plastigt och roligt – på gott och ont. 

Aesop Rocks egensinniga och skruvade metafor-rap har gjort honom till en kultfigur inom hiphopens underjord. Han har också blivit lite av en småkändis i vissa hiphopkretsar efter att några collegeungdomar med för mycket tid på sina händer sammanställde en graf med de rappare som använder flest unika ord och kom fram till att Aesop Rock är det outtömliga ordförrådets obestridda mästare. Men Aesop Rock är ingen gimmickrappare. Han är en av de mest pålitliga rapparna att komma ur 90-talets indie-hiphopvåg och han har släppt konstant spännande material i mer än 20 år.

Den 42-årige Aesop lutar sig tillbaka på samma kluriga och ordrika rap som han alltid gjort, men Malibu Ken är ändå ett steg utanför hans normala sound. Han har flirtat med electronica tidigare, men aldrig fullt ut. För samtidigt som han är en skruvad hiphop-outsider så är han också en del av den ”backpack”-hiphopscen som gärna claimar ”riktig hiphop” och rappar om Big Daddy Kane och Rakim. På så vis kan samarbetet med Tobacco kännas lite märkligt. Och det är det också – iallafall stundtals. Det är väldigt långt från de experimentella och ofta rockiga beatsen som Aesop Rock har rappat över tidigare. Tobaccos beats är plastig electro-funk och tunna klapp-trummor. När det är bra är det lekfullt och flytande, när det är dåligt för det tankarna till det där ihåliga 80-talssoundet där varken basen eller trummorna slår hårt nog. Högt och lågt med andra ord. På 1+1=13 passar till exempel Aesops avslappnade flow och poetiska bildspråk perfekt över det rymdigt drömlika beatet och de mjuka syntvågorna. Men ibland skaver Tobaccos beats väl hårt mot Aesops rap. De märkliga skräckfilmsorglarna på Sword Box, de bakvända skriksyntarna på Dog Years – det är lite väl långt från hiphop.

Något som Tobacco iallafall har åstadkommit på Malibu Ken är att locka fram en ny ledighet ur Aesops rap. Han har alltid varit rolig, men på Malibu Ken lyser hans morbida metafor-humor igenom tydligare än någonsin. Det är inte direkt punchline-humor, det är mer indirekt historieberättande. På låten Churro så berättar Aes om två folkkära örnar i hemstaden Pittsburgh som för ett par år sedan följdes av invånarna via en webcam. En morgon hade de fångat en katt som de tog upp i sitt bo och slöt i stycken live framför tusentals chockade tittare. I sin version av berättelsen låtar Aesop Rock kattägaren sitta hemma och deppa över förlusten av sin katt. För att få tankarna på annat så sätter han på live-kameran från örnboet, bara för att få se sin älskade kisse ätas levande ”like it´s a fucking churro”. 

Aesop Rock är fantastiskt skicklig på att plocka upp annorlunda och obskyra ämnen att rappa om. Han är en förkämpe för allt det fula och förkastliga. Webcam-örnarna, en berättelse om en svamp som växer i hans bil och den sorgliga och brutala berättelsen om Ricky Kasso som på 80-talet brutalt mördade en kompis och skapade en seriös debatt om faran med att lyssna på metal-musik och satansdyrkan. Allt får plats i hans historieberättande. Det är där, djupt i texterna och i Aesops story telling, som skivan verkligen skiner. Han hittar ofta poänger i till synes obetydliga anekdoter. På låten Tuesday, där han rappar om att hans förfärade granne hittar en svamp som har växt i hans bil, skakar Aesop obrytt på huvudet och konstaterar: 

“I can’t even keep a cactus alive when I’m present,
When I’m gone it’s a ground breaking botanical epic.
From desolate to little shop of horrors in a second,
It’s weird knowing life thrives more when you exit.”

Han gör det han rappar om spännande – även om han ibland gömmer sina poänger bakom omöjligt tjocka lager av metaforer och svårt språk. Det kan låta avskräckande och pretentiöst men det handlar mycket om att inte förvänta sig punchlines eller sårbara och politiskt laddade texter. Och om man orkar leta finns det nästan alltid något att hämta.

Tobaccos lättviktiga beats är en otippad matchning till Aesop Rocks tunga texter. Men för det mesta fungerar det förvånansvärt bra. Det är kul att höra en mer avslappnad och humoristisk sida av Aesop Rock och många av låtarna är riktigt roliga att lyssna på – inledningsspåret Corn Maze är en underbar hiphopflumbanger – men ibland blir det lite för mycket med den tunna plastproduktionen och Aesops okonventionella flow och krävande texter och skivan tappar fokus. 

”I've always had a soft spot for repetition” sjunger Kurt Vile på One trick ponies, och det är lite av hans problem.

Någonstans fanns det en förhoppning om att CD-skivans död och LP-skivans återkomst skulle resultera i färre överlånga album. Men streamingtjänster som Spotifys premierande av långa album har sett till att hålla den traditionen vid liv. Uppsvullna album fulla med filler. Kurt Viles senaste album brottas med just det – med för många för långa låtar och upprepning, ständig upprepning.

Bottle it in följer samma spår som förra soloplattan B'lieve I'm goin down från 2015, där en tydligare och krispigare mix ger mer plats åt Viles röst än på hans tidiga album. Mer strålkastarljus på sången är dock inte en uteslutande positiv riktning om man besitter Kurt Viles monotona släpröst. Han har aldrig varit den mest karismatiske frontmannen, och inte heller den mest direkta låtskrivaren. Istället lutar han sig ofta tillbaka på en medveten meningslöshet och ett riktningslöst driftande i sina texter.

Det finns förstås saker att beundra i hans låtskrivande. Humorn till exempel. Som i inledningsspåret Loading Zones där han axlar rollen av den kanske omäktigaste outlaw-hjälten någonsin, som på klassiskt ”stick it to the man”-manér undviker att betala parkeringsbiljetter genom att parkera i lastzoner. ”I park for free!” trotssjunger han i refrängen. Det är en inledning som spelar perfekt på Kurt Viles styrkor som artist. Tyvärr tappar skivan i både humor och energi efter det. Istället tenderar den att fastna i ett tryggt, lunkande tempo. Bottle it in innehåller inte mindre än tre låtar över tiominutersgränsen – som alla tre hade tjänat på att trimma av några minuter. Den första heter Bassackwards och valdes något okonventionellt till huvudsingel. Den låter som en story telling-låt från indie-folkikonen Mark Kozalek, men med mindre berättande och mer inåtriktat svamlande. En låttext som nästan låter improviserad.

Men. Den första halvan av skivan är bra, om än lite ojämn. Charlie Rich-covern Rollin with the flow låter visserligen mer som en ren hommage än en egen tolkning, men Kurt Viles mjuka och lätta röst ger den ändå en egen egenhet. Och låten Check baby är inte utan sina problem (den övertydligt ironiska tonen i texten är svårsmält, och de uttjatade four on the floor-trummorna känns lite oinspirerade) men de mörka och atmosfäriska syntarna och de skräniga gitarrerna bryter snyggt mot det mjuka och snälla. Men som allra bäst blir det när han som på One trick ponies håller sig till en fokuserad idé i låttexten. I det här fallet en fin kärleksförklaring till vänner och familj: ”Some are weird as hell, but we love em. Some are one trick ponies, but so am I” sjunger han – och bygger upp en enkel men medryckande låt som fylls på med lager av gitarrer och shakers, körare och munspel.

Det är istället någonstans i mitten som skivan börjar tappa bort sig själv. Titelspåret gör väldigt lite för att förtjäna sin låtlängd. En alldeles för enkel och avskalad musikalisk idé som under tio minuter och 39 sekunder absolut körs i graven bakom Kurt Viles långsamma och släpigt double-trackade röst. Den tredje och sista tiominuterslåten, Skinny mini, gör om möjligt ännu mindre och fullbordar skivans fall ner i mysmosterritorium. Cold was the wind är habil Tom Waits-rock, men Kurt Vile saknar Waits skruvade karisma för att få låten att lyfta.

Det finns ljusglimtar i låtar som Mutinies med sin ängsliga text om mental ohälsa och den vackra gitarrljudmattan som Sonic Youths Kim Gordon bidrar med. Men, det räcker inte riktigt hela vägen. Det är en tålamodsprövande avslutning och pyspunka på en platta som redan hunnit bli långrandig.

Falsksång och autotune. Baba Stiltz debut-EP på XL Recordings existerar någonstans mellan dammiga sovrumsbeats och hipster-house.

Den Stockholmsfödda och Södermalmsstöpta producenten Baba Stiltz byter skepnad lika ofta som han släpper musik. I utkanten av Sad Boys-crewet har han producerat beats för den svenska cloud-rapparen Yung Lean, under namnet Bethlehem Beard Corporation har han släppt skruvad indiepop med tung tonårsvånda i rösten, som Mrs. Qaeda har han släppt electro-funkig Skwee-musik, men det är under det egna namnet som han har byggt sig en fanbase som en del av det svenska musikkollektivet Studio Barnhus. Det första och hittills enda albumsläppet under Baba Stiltz-namnet kom år 2014 och var ett ganska nedtonat houseprojekt som ekade av svartklubbsberlin. Sedan dess har ett antal singlar och EP-släpp följt i samma anda.

Showtime innebär dock ett uppbrott från Studio Barnhus och också delvis ett uppbrott från den idérika dansmusik som har gjort honom till en kritikerfavorit i housekretsar. Jämfört med Baba Stiltz tidigare släpp ligger hans röst mer i fokus på den nya EP:n – inte bara med det välbekant autotunade croonandet, men också med en skamlöst ofiltrerad falsksång på låten Situation och ett slappt spoken word–rappande på titelspåret Showtime.

Titelspåret är byggt kring en soulsampling och enkla trummor. Minus de små glitch-elementen låter det som något som New York-rapparen Roc Marciano (eller kanske till och med Wu-tangs Ghostface Killah) skulle kunna rappa över – men beatet låter mer som ett hopslängd demotape än en genomtänkt låt. Textmässigt är det charmigt och slarvigt och hela tiden med glimten i ögat. Ibland är det skrytigt på ett nästan barnsligt sätt: på låten Showtime slörappar han ”got bags full of money, so much money, you've never seem this much money before” och ”LOL on your whole life”. Hiphop genom indiekille-filter. Iallafall bitvis. De båda inledande spåren har en hemmasnickrad sovrumsestetik som kanske kan vara avtändande för vissa, men också spännande för andra. Det är en ny sida av Baba Stiltz. En sida som bygger mer på att lyfta hans obrydda och naiva persona.

Andra halvan av EP:n förankrar skivan i Baba Stiltz Studio Barnhus-sound och landar i något mer välbekant. Hans poppiga house-signum, den auto-tunade rösten och de synth-tunga melodierna. Låten Serve känns en aning enkel och säker, men avslutningsspåret Maze är en skruvat wobblande pop-pärla.

Trots att EP:n bara är fyra låtar lång så är musiken frustrerande ojämn. Det är ömsom roligt och poppigt, ömsom oinspirerat och slarvigt. Kanske är Showtime ett trevande försök till något nytt och kanske är de råa soulbeatsen en ny musikalisk inriktning för den ständigt pånyttfödde – eller kanske är det bara en tillfällig förälskelse. Säkert är iallafall fall att Showtime visar potential och gilmtar av något spännande, men också för mycket outvecklade idéer för att verkligen lyfta.

Maxo Kream och jpegmafia

Det är lätt att bli snöblind i trap-ödemarken. Allt har en tendens att smälta samman i ett oändligt snömos. Samma traptrummor och samma monotona flow med samma andemening. Det är synd: för, trots att många hiphop-heads säkert skulle argumentera emot, så måste man inte alltid leta sig så långt bort från mainstreamvärlden för att hitta något unikt och spännande. Maxo Kreams 'Punken' och jpegmafias 'Veteran' rör sig i gränslandet mellan den trendiga mainstreamvärlden och de mest okonventionella undergroundljuden. Fast på två helt olika vis. Internetflört och gangstarap. Det här är två korta recensioner i en.

---

Maxo Kreams nya album 'Punken' låter vid första lyssningen som ett ganska klassiskt trap-projekt – och därför tog det ett tag innan skivan klickade för mig. De personliga och ärliga texterna sken inte igenom det faktum att jag är oändligt trött på samma gamla trapformula. 'Punken' är dock ett mycket mer seriöst album än den första lyssningen avslöjar: fullt av råa gaturim och uppväxtberättelser om dåliga manliga förebilder och fattigdom. På låten Roaches rappar han till exempel om familjen och Hurricane Harvey och hur det påverkade hans hemtrakter i Texas. 'Punken' innehåller visserligen också sin sin beskärda del pillerrap och droghaze, men det är bara en liten del av skivan.

Beatsen är definitivt bekanta och mainstreamflörtande, men det är inte bara samma återvunna trumvirvlar som man hör överallt – faktum är att det är rätt souligt – och hiphop-heads kan glädjas åt den klassiska Bob James-samplingen på låten Go. Maxo Kreams flow kan vara lite svårt att svälja i början (ironiskt nog dissar han mumblerappare när han själv har ett supermonotont flow) och skivan har en ganska seg start med den råsvaga hooken på inledningslåten Work, men, tar man sig förbi det så är 'Punken' helt klart värt att kolla in. En bra kompromiss för trappare och hiphop-heads.

Jpegmafias nya album är i andra änden av hiphopspektrat på många sätt. Det är en produkt av den nya internethiphopvågen. Tänk Brockhampton, kanske Clippng eller Injury Reserve. Självmedvetna texter och nonchalant humor. Det är nördiga referenser till Rick and Morty och tv-spel, samtidigt är det stenhårt och skrytigt. Rimmen är fulla av one-liners och absurda teman, men ibland kan det bli lite väl mycket memerap och edgy humor (något som han dock själv noterar: ”4chan on my dick cuz' I'm edgy”). Han rappar om allt från bloggare och alt-right-rörelsen till soundcloudrappare – fast aldrig helt seriöst.

Det är beatsen som verkligen utmärker 'Veteran'. Nära nog noise ibland – det är inte en skiva för försiktiga hiphoplyssnare. Majoriteten av låtarna är under tre minuter och byter ibland beat halvvägs igenom, utan förvarning. Skivan hoppar också vilt mellan olika sound; ibland är det mjuka gitarrer och sång och ibland är det glitchigt och bullrigt. Helt oförutsägbart. En av de stora behållningarna med Veteran är också humorn på låtar som Libtard Anthem och I Cannot Fucking Wait Until Morrissey Dies. Det är högljutt och dryper i en ”jag bryr mig inte om vad ni tycker”-inställning. Rekommenderas varmt, men lyssna med ett öppet musiksinne.

Somethin' 4 tha old headz

För alla gråhåriga hiphopfans därute, som muttrar surt över dagens hiphop, mublerap och allt sånt: jag hör er – men – 2017 är inte bara sluddrig pillerrap. Hård New York-hiphop lever fortfarande, bara man tittar strax under mainstreamradarn. Typexempel: Gems From The Equinox. Släppt på Soul Assassins Records i november i år är Gems from the equinox ett gemensamt album från Queenstalangen Meyhem Lauren och Queenslegenden DJ Muggs (hiphopfans känner igen honom från Cypress Hill). Perfekt boombap för er som får något religiöst i blicken när ni lyssnar på Wu-tang. Smutsiga beats, bars och 32 minuter av terapi för alla som sitter hemma och grinar över hiphopscenen 2017. Stöd riktig hiphop! 

---

Chris Stapleton – From A Room: Volume 2

---

Möjligtvis har ni läst den här typen av recension tidigare: en recensent som beskriver den första lyssningen av ett album under tiden det spelar i bakgrunden, direkta kommentarer på låtarna, ett sorts livereferat. Av nödvändighet blir de här texterna inte lika välformulerade eller genomtänkta som en vanlig recension, men det finns ändå något lockande i det. För det första så sätter man sig en deadline, skriv så länge skivan spelar, det finns bara en chans att skriva om varje låt. För det andra så går det inte att gömma sig bakom utstuderade formuleringar och upprepningar av andras analyser. Ärligt men slarvigt, med andra ord. Jag tänkte iallafall försöka mig på en sån här recension för att se hur det landar.

Chris Stapleton: From A Room Volume 2

En snabb introduktion för de oinvigda: Chris Stapleton är en countryartist från Nashville som av många hyllas som en de artister som blåst nytt liv i genren efter att 2010-talets radiovänliga country-hittar hade gjort sitt bästa för att fullständigt avliva dess rykte. Jag menar – har ni lyssnat på countryn som spelas på radio, nej, har. ni. lyssnat? Traptrummor och EDM-försök. Katastrof. Nåväl, Chris Stapletons musik väcker minnen av skitig knegarcountry och whiskeyromantik. Hans solodebut Traveler gav stora svallvågor i musikindustrin och vann en grammy för bästa countryalbum. Chris Stapleton blev snabbt både en kritikälskling och fanfavorit – Traveler blev det mest sålda countryalbumet 2015. Det leder oss till 2017 och det tvådelade släppet: From a Room. Tidigare i år släppte han Volume 1 och nu följer alltså uppföljaren, bara sex månader senare. 32 minuter lång. Första låten: Millionarie.

---

Millionaire är en av två covers från albumet läser jag snabbt på wikipedia samtidigt som den stålsträngade gitarren och de trevande trummorna öppnar skivan. Låten ger lite obehagliga radiocountryvibbar. Det är nästan för välproducerat, ruskigt säkert. Stapletons röst är dock som vanligt fantastisk och gitarrmelodin som kommer in kring halvtidsstrecket är uppfriskande.

Andra låten börjar med distade honky tonk-gitarrer och drivande trummor. Texten är enkel och repetitiv men effektfull, klassiskt outlaw-skränande: I was known to get out of hand,
a rough and rowdy honky tonk man.

Precis som med volym 1 så verkar energin i albumet vara som en bergochdalbana. Flyga fritt mellan brunkig distortion och mjuka melodier. Tredje låten, Scarecrow in the garden, är en akustisk americanaballad med stämsång och text som verkar handla om en nybyggare i West Virginia.

Från americana verkar nu ha hamnat i ett mycket bluesigare stycke. Med en vemodigt eftertänksam röst och ett långsamt gitarrsolo i bästa BB King-anda. Ingenting som riktigt har knockat mig ur stolen på samma sätt som de Volume 1. Han verkar också ha valt bort både munspel och steelguitar på nya skivan.

”Well, I've drank a lot of whiskey in my time” inleder nästa låt. Härligt. Trying to untangle my mind har ett skönt shuffle-gitarrgung. Återigen en låt som domineras av elgitarr och trummor. Någonting med ljudet på den här skivan gör dock att den känns mer producerad än Volume 1. Det är liksom inte lika skitigt. Hursomhelst, åter till låten innan den tar slut. Outlawrock och stämsång. En skön låt, trots allt.

Nästa låt verkar bara vara Stapleton och hans gitarr. Ett folkigt gitarrplock och fotstamp i bakgrunden. Volume 2s motsvarighet till Either Way kanske. Inte ett lika starkt röst-framträdande dock. En väldigt nedtonad prestation av Chris Stapleton och med en klassisk knegartext om att ändå vara nöjd med tillvaron. Inte någon personlig favorit.

Sådär ja. Nästa låt börjar med rockiga gitarrriff och ett ”Oooh”-skrik. Midnight train to memphis är en bluesrock, rakt igenom. Hade inte känts malplacerat i tid cirka1970. Möcke bra. Omöjligt att inte gunga med åtminstone lite. Chris Stapleton låter som att han har shottat whiskey sen han var två, riktigt rå röst här.     

Den sista låten är, lite otippat, en cover på en Pops Staples-låt från hans underskattade postuma album Don't Lose This. Den har också i Stapletons händer lite gospelkänsla, men utan att kännas out of place bland de övriga låtarna på skivan. Gitarren och rösten låter grymt bra men trummorna är tyvärr rätt svaga. Nu när jag tänker efter så har det nog gällt för större delen av albumet. Något med produktionen har skavt lite. Lite av en tradition med de här risiga trumljuden i country i allmänhet kan jag tycka. Sista tonen ringer ut. 32 minuter tar slut väldigt fort.

---

Det finns mycket att tycka om med det här albumet. Chris Stapletons röst, de smakfullt utnyttjade gitarrsolona, texterna om enkelt Nashville-liv. Någonting gör dock att det aldrig lyfter för mig: tråkigt nog. Jag älskade trots allt Volume 1 och dess råare, mer nedstrippade produktion. Chris Stapletons röst gör sig så mycket bättre i grisiga, gitarrdrivna låtar. Den nya skivan flörtar lite mer med modern country och radiorock och lustigt nog gör det att skivan känns mindre både rock och country.

Le Bien, Le Mal

Jag är uppvuxen på Gurus Jazzmatazz-plattor. Varje fredag när jag var liten så lyssnade vi på ”fredagsmysmusik” som i praktiken bestod av en jazzig mix av neosoul och hiphop, dominerad av Gurus jazzmatazz förstås. Därför rymmer skivorna många speciella och nostalgiska känslor för mig. Även om jag älskar alla fyra inslag i jazzmatazzserien så är den första skivan den mest kritikerrosade och förmodligen den som de flesta också är bekanta med. Det är utan tvekan den mest jazzinfluerade, (de senare skivorna lutar mer åt soulhållet) där den enda hiphopgästen på albumet är den franska emceen MC Solaar på låten Le Bien, Le Mal. När jag flera år senare började utforska musik mer på egen hand så letade jag upp denna MC Solaar som jag hade hört så många gånger tillsammans med Guru – för att höra hur han lät på egen hand. Jag snubblade över hans Prose Combat från –94 och älskade den. Jazzig, lugn och på samma gång rakt igenom hård hiphop. Med tiden tröttnade jag dock lite på skivan, hiphop är svårt när man inte förstår ett ord av vad som sägs, och Prose Combat förpassades någonstans till bakre delarna av hjärnan. Minnet samlade damm medan jag dök allt djupare i den kvicksanden som är amerikansk hiphop.

Sedan hände något märkligt igår. Jag lyssnade på musik och lagade mat när jag slog huvudet i bänken sådär hårt att man måste sitta ner en stund medan sinnena pusslar ihop sig. Då dök en låt från Prose Combat upp i huvudet, liksom från ingenstans. Nouvelle Western. Den enda låttiteln som jag hade lagt på minnet. Jag gick in på spotify för att se om skivan fanns där, vilken den tyvärr inte gjorde. Istället möttes jag av ny musik. Géopoétique: en skiva från november, i år!

Stillandet av min nostalgi kunde vänta, det kändes som upplagt för att jag skulle snubbla över något fantastiskt igen. Sådär som med Prose Combat. Blixt från klar himmel. Men. Tyvärr står inte alltid stjärntecknen i rätt ordning för sådana mirakel. Géopoétique visade sig vara rakt igenom usel. MC Solaar ger sig i kast med varenda modern rap-kliché du kan tänka dig: poprap, traptrummor, housebeats och lökigt sjungna refränger i bästa G-Easy-stuk. Vad texterna beträffar förstår jag fortfarande inte ett ord men med låttitlar som Tarzan et Jane och Adam & Eve, behöver man verkligen någon kontext?

Såklart. Döda inte dina hjältar. Fast i det här fallet gjorde han det mot sig själv.

Eminem – Walk on Water

---

Eminem är en speciell artist för mig. Inte för att jag tycker om hans musik utan för att jag har aldrig riktigt förstått hypen kring honom. Han landar ofta högst upp på topp tio-listor och får för många flyktiga hiphop-fans representera hela genren. Synd tycker jag. För mig är han kanske den mest överskattade rapparen någonsin. Jag har nästan alltid haft svårt för hans flow, och hans texter har aldrig riktigt klickat för mig. Men med det sagt så hatar jag inte allt han har gjort. Verkligen inte. Det finns något spännande i hans tidiga låtar. Med ett unikt sound och med arga, galna, flow. När han spelar det onda samvetet i Dr. Dre´s Guilty Conscious är när han kommer till sin rätt – åtminstone för mig. Därför lyssnar jag ändå med viss förväntan när han släpper nytt.

Walk on Water är hans första singel sedan han släppte anti-trumplåten Campaign Speech för ett år sedan. Den är producerad av hiphoplegenden Rick Rubin och har en gospelhook från Beyoncé. Om man ska tro ryktena så är det dessutom den första singeln från ett kommande album, med titeln Revival. Låten har mötts av blandad kritik. Twitter har som vanligt varit delat mellan himmel och helvete. Den enda svenska recensionen hittills är från aftonbladets Markus Larsson som hyllar låtens sårbarhet och mogenhet ("han är tillbaka, bitch"). För mig är dock Walk on Water den absoluta motsatsen till det som jag tycker om med Eminem. En långsam pianoballad utan trummor och med ett spoken word-flow. Jag kan inte undgå att tänka att Eminem har lyssnat på artister som Chance the Rapper och tänkt att: kanske blir personliga spoken word-texter över pianoslingor den stora grejer 2018. Kanske är stämmer det. Men Walk on Water är inte den stora grejen. Det är en otroligt tråkig singel. Både instrumentalt och textmässigt. Texten handlar om hur Eminem hanterar prestationsångest och press på att släppa material lika bra som MMLP. Det blir mest ömkligt – en fem minuter lång klagosång över att han inte är lika bra som han en gång var. Eminem är tillbaka (på sina griniga papparutin), bitch.