Albumrecension: Nas – King's Disease

Det går inte att prata om Nas utan att först prata om 27 års hiphophistoria. Han är kopplad till 90-talet på ett sätt som få andra (levande) rappare är – om man bildgooglar ”90’s rappers” så dyker Nas upp på bild nummer två, efter ett stort bildmontage. Hans musik på 2000-talet har visserligen varierat i kvalitet, men nya King’s Disease är ett bevis på att han fortfarande kan göra hiphop i absolut toppklass.

Nas – Nasir Jones i födelsebeviset från Queensbridge – föddes för storhet. Det var tydligt redan från hans första gästvers på Main Sources ”Live at the barbeque” från 1991. Han har alltid varit en av de mest naturligt talangfulla rapparna, även om han inte alltid har gjort den bästa musiken. Lite av en hiphopvärldens Ronaldinho (om det nu är tillåtet att göra fotbollsreferenser när man skriver om hiphop): hans karriär brann ut för tidigt, och de senare åren spenderades till stor del i ett mediokert töcken. Men vid en tidpunkt var han otvivelaktigt bäst, och alla villa vara som honom. Rappa som honom, dribbla som honom.

För Nas följde 2000-talet – efter den lite underskattade God’s Son – i idel besvikelser. Att nå till Illmatics skyhöga höjder visade sig vara svårt. Och han gjorde det sannerligen inte enklare för sig genom att gå från att rappa över beats från en uppsättning hiphopproducenter av Avengers™-proportioner på debutskivan till att hoppa på några av de tröttare beatsen på den här sidan 2000-talet.

Hans rykte om att alltid rappa över tråkiga beats skulle tvättas bort när han teamade upp med geniet/galningen Kanye West på tjugohundraartons Nasir. Det var i alla fall tanken. I stället blev album en förhastad flopp som möttes av svala recensioner och ointresse bland fansen.

Så Nas kommer till nya plattan med en revansch att utkräva – och han sviker inte. King’s Disease är ett samarbete med superproducenten Hit-Boy, och skivan känns betydligt mer genomarbetad och uttänkt än Nasir. Beatsen är konsekvent bra och Nas rader känns inspirerade och fulla av pondus. En väloljad symbios av beats och rhymes. Och en Nas som låter mer fokuserad än på länge.

Musikaliskt är det en upplyftande och soulig skiva. Det är mycket uppklippta pianoackord och beats som går i dur. Melodiöst och utan någon egentlig dissonans. Rakt och enkelt, helt enkelt. 

Hit-boys trummor sitter någonstans mitt emellan 2020-trenderna – där beatsen antingen har världens hårdaste trummor, eller inga trummor alls. På King’s Disease är trummorna mjuka. Inget som kommer spränga din stereo, men tillräckligt varierat för att hålla hela vägen. Det är en smaksak förstås, men för mig funkar det föredömligt med de färgglada beatsen och Nas 90-talsflow.

Skivan kickar igång med titelspåret “King’s Disease”. En kombination av upplyftande ”black is beautiful”-budskap, och en ordentlig dos hiphop-braggadocio. En kombo som bara en certifierad rapveteran som Nas kan få att flyga.  

Efter introt följer tre av de starkaste låtarna på skivan. ”Blue Benz” med en Nas i högform som stavelserappar som om det vore 1995: ”Razor cutter, nineties, eighties lover, raised in gutters, Raised above it, they made it up out the hood subject, I made you love it”. Den underbara sommarbangern ”Car #85” med nostalgisk story telling-rap om en taxitjänst i Queensbridge och hur den samverkade med den undre världen. Och sedan den afrocentristiska ”Ultra Black” med sitt enkla men perfekt utförda koncept. 

Efter det kommer låten ”27 Summers”. En låt som sticker ut (inte nödvändigtvis positivt) med sina traptrummor och sitt hårda och avskalade 808-beat. 

Sedan följer ett gäng låtar om kärlek och förlorad kärlek. Det är en liten dipp i kvalitet jämfört med början och slutet av skivan, men det finns några höjdpunkter också här. Allra bäst är ”All Bad” – en låt om ett förhållande som håller på att falla sönder. Anderson .Paak mördar refrängen och gästversen och beatet är löjligt medryckande. ”Replace Me” är en annan höjdpunkt, med sin tjockbottnade bas och sina glittriga syntpads. Låten har dessutom en skönt autotunad refräng från Don Toliver. Big Sean kommer dock in med en gästvers som gör alla besvikna. Alltid lika corny, alltid lika oinspirerad. ”I’m not your ex, I’m your extacy”. Ehh.

Efter det lite långsammare mittpartiet tar skivan fart igen med posse cut-låten ”Full Circle”. Det är en låt som spelar på 90-talsnostalgin genom att sammanföra alla medlemmarna från Nas supergrupp The Firm: Foxy Brown, Cormega, AZ och till och med en liten cameo från Dr. Dre. Alla fyra är i högform. AZs flow låter självklart och underbart – lyssna bara på hur han inleder sin vers: ”Dialogue superb, flyest cars on the curb, word. When I evolved, a higher God emerged reserved”. Och Foxy Browns avslutande vers är en av de starkaste på skivan.

De sista två låtarna är packade med livsråd och visdomar. På ”10 Points” rappar Nas ”Still coping and dealing with my environment as a kid, I trust no one today because what someone in my past did”. Och på avslutande ”The Cure” rappar han ”Whatever you dish out come back as blessings or to haunt ya. It could miss your kids and hit your grandkids for your dishonor, that's generational curses”.

”The Cure” har också ett av de bästa beatsen på skivan. Hit-Boy flippar kreativt beatet genom att höja och sänka tempot på samplingen. Sedan bryter han beatet helt i mitten av låten och abstraherar ner allt till bara trummor och samplad sång.

King’s Disease är långt ifrån fri från detaljer att plocka isär och kritisera. Skivan är lite tunn i mitten, och Nas har några rader som påminner en om att han är en bra bit över 40-sträcket. Den lite felriktade wokeismen i rader som ”the stupidest part of Africa produced blacks that started algebra” och pappastämningen i ”Rap is weird, weird flex, but okay”. Bonusspåret ”Spicy” är också lite av en besvikelse. Men i det stora hela är albumet överraskande bra – Nas bästa skiva på många år. 

Det är på sätt och vis bara tillbaka till grunderna, sånt Nas (och alla vi andra) vet fungerar. Snygg story telling-hiphop med enkla och upplyftande beats. Men varför fixa något som inte är trasigt. Vid 46 år och med 13 plattor under bältet så är det inte rimligt att förvänta sig att Nas ska återuppfinna hjulet. Han gör det han gör, och han gör det bättre än de flesta. Från den nedtonade ”Til The War Is Won”, till den bombastiska ”10 Points” med sitt påtryckande beat och sina triumferande trumpeter, är det ett album som flyger, hela vägen. 

Musiksvep: oktober 2019

Ett frostbitet musiksvep den här månaden. Oktober bjöd på ett sånt väder där man bara vill sitta inne och lyssna på musik. Som tur är så var jag i perfekt symbios med musikvärlden den här månaden; ju mörkare och kallare jag kände mig, desto mer bra musik släpptes. Mängden nya musiksläpp presenterade mig också med lyxproblemet att listan blev alldeles för lång. I slutändan lyckades jag inte trimma den kortare än 52 låtar – 3 timmar och 38 minuter enligt spotify. Så sätt igång ett överambitiöst långkok, eller måla ett landskap i akvarell och lyssna på spellistan i sin helhet. 

För säkerhets skull kanske jag ska börja med en brasklapp: Frank Oceans råmediokra DHL platsade inte på den här listan. En ruggig besvikelse. Die hard-fansen får vässa sina högafflar. Nu till listan!

Hiphopdelen är en stor påse gott & blandat den här månaden. Det finns södernhiphop från New Orleansrapparen Curren$y, en trapbanger från Guapdad 4000 med ett patenterat avskalat och hårt beat från Kenny Beats och features från Denzel Curry, Maxo Kream och Key. Det finns också grisig New York-rap i form av två Griselda projekt (Smoke DZAs ”7:30” och 38 Speshs ”never seen a man cry”) och det finns en Nate Dogg-osande västkustbanger i form av Kalifornienfödda Buddys singel Hollywood.

Jag har också tagit med Travis Scotts hajpade singel Highest In the Room. Låten har mötts med ojämn kritik, men jag gillar den. Det är en melodisk traplåt med autotunad rap/sång och den har ett vackert, öppnande slut; det låter som att den kan leda in i något spännande på Scotts kommande skiva. 

Men allra varmast vill jag rekommendera He is... I am från Atlantarapparen Grip. Låten har en första del som är mjuk och lätt och bygger på en lycksalig gospelsampling. Sedan byter den karaktär helt. Det krispiga och klara blir skitigt och statiskt och ett nattmörkt beat fyller hela ljudbilden med hård bas och trap-tripletter. Det är befriande med en ny, ung rappare från Atlanta som har en egen stil och gör ambitiös hiphop. Staden har (lite oförtjänt) fått ett rykte om sig att bara producera samma typ av triviala trapmusik.

Från hiphop till RnB. Det har varit en bra RnB-månad, men jag valt ut några favoriter att skriva om här. Big Momma från Jamla-artisten Heather Victoria är jazzig lågtempomusik med produktion från hyllade beatmakaren 9th Wonder och en rapvers från Big KRIT. 

Jag har också med den honungslena Castaway med Yuna, som har en väl avvägd rapvers från Tyler, the Creator. 

I samma del finns två låtar som genreblandar friskt men har RnB som grundsten:

Hector Plimmers Somebody Else. En låt som är jazzigt rnb:ig i själen, men där ljuden är elektroniska, förvrängda och knaggliga.

Och så låten Eternal Light där reggaefavoriten Chronixx backas av Anderson Paak.s band Free Nationals.

Jag har också med Mayer Hawthornes nya singel på listan. Hans nördiga preppy-look och discodrypande soul borde inte funka så bra som det gör. Det är musik att rulla ner rutorna på chevroleten och stadscruisa till. 

Popdelen är bra den här månaden också. Där finns nostalgiska Porches, storslagna MorMor och Tame Impalas reverbdränkta singel It Might Be Time för att nämna några.

Det finns också höstmelankolisk folkmusik. Indieälsklingarna Big Thief har släppt ett nytt album – ett riktigt 90-talskärleksbrev. Albumet blandar högt och lågt men där finns några riktigt bra låtar. Lyssna på låten Forgotten Eyes. Jag tog också med kulthjälten Bonnie ”Prince” Billy och hans singel In Good Faith. Det är en sorgsen liten ballad. En försiktig gitarr och ett trevande pianoplonk ackompanjerar Billys mjuka röst.

Om mjuka popmelodier inte är din kopp te så rekommenderar jag postpunkarna Bambaras nya singel Serafina, eller Algiers Dispossession. Atlantarockarna Algiers låter mer som sig själva på Dispossession, som är den första singeln till deras kommande album. Låten är en perfekt sammanfattning av vad Algiers är: ett politiskt band som sömlöst sammanför soul, rock och jazz. Som en tung, industriell gospel. Det är en stark låt med hög energi. 

Sen kommer den där svårdefinierade delen av listan med massa blandad elektronisk musik. Först kommer nya zeeländarna Fat Freddys Drops nya singel Kamo Kamo. Fina, Fina Fat Freddys. Deras eklektiska mix av reggae, dub, neo-soul, pop och elektronisk musik är alltid kul att lyssna på!

Annars finns det ett par låtar som jag vill ge ett extra omnämnande i den här delen:

KOREA TOWN ACID:s singel Want U. Det är riktig, klassisk Detroit-house – röstsamplingar, det rådigitala keyboardet – hela schabraket. Want U är hård och karg, men samtidigt svängig. 

Jag vill också nämna Caribous singel Home. Caribou prickar helt rätt i den smala subgenren Plunderphonics; Avanlanches-inspirationen flyter som blod genom låten. Soulsamplingen är densamma som J Dillas brorsa Illa J använde i sin låt med samma namn. Och sist, men inte minst, vill jag ge en stor shout-out till Chanel Tres fantastiska house-remix av rapparen Tyler, the Creators låt Earthquake. 

Bort från USA och Storbritannien ska vi också. Isreal/Jemen-baserade bandet El Khat har släppt en överfet folk/funk/jazz-låt med drivande trummor och bas, inramat av en känslig blåssektion. Det är fantastiskt precist producerat. Vad sångaren, Eyal El Wahab, sjunger om har jag dock inte en aning om – jemenitisk arabiska är inte min starkaste sida. 

Genreblandande kvartetten Penya gör afrokubansk musik i electroskrud. Heyye heter den nya singeln. Och apropå Kuba så har den kubanska producenten och trumpetaren Yelfris Valdés släppt en ny skiva som är värd att lyssna på. Kolla in den nedtonat funkiga låten Aceleyo Ana. 

I min månatliga Brasilienkoll vill jag rikta lite extra strålkastarljus på 21-åriga Ana Frango Elétrico som släppte albumet Little Electric Chicken heart härom månaden. Jag glömde att ta med det på septemberlistan, så det får ta plats här istället. Jag tog med låten Promessas e Previsões, men hela skivan är fantastiskt bra. Det är jazzig MPB med ett stort sound: gitarrer, blås, trummor och kör. I brassesektionen bör också Maus Hábitos från de jazziga postrockarna maquinos nämnas; krispigt rena gitarriff och avlägsna saxofonmelodier strösslat med fragmentariska sångslingor. 

Listan avslutas som vanligt med jazz. Det finns soulig jazz från Erik Truffaz och José James, klassisk modal jazz från Matthew Halsall och hiphopig jazz från Blind Mic – åtta jazzlåtar totalt. Oktoberlistan är verkligen en lista för jazzälskare. Går perfekt med kvällsdrinken för att fira att det där evinnerliga långkoket äntligen är klart. 

Här är listan i sin helhet: Oktober 2019. Kryp ner under era noppriga gamla filtar, brygg en kanna te och LYSSNALYSSNALYSSNA. Den objektivt, otvivelaktigt bästa oktobermusiken. 

Musiksvep: augusti 2019

Augusti, ja. Inte en månad som får det att pirra till direkt – det ligger lite baksmälla i sensommarregnet. Inga saftiga musiknyheter att sätta tänderna i och inga verkligt hajpade musiksläpp. Eller jo, några stora kommersiella album har förstås kommit ut: Taylor Swift, Lana Del Rey och Young Thug. Halvkul.

Men, misströsta inte. Efter att suttit hukad över spotify och diverse andra musiksidor i många, långa timmar så har jag lyckats sätta ihop en otroligt fin samling augustimusik att för er att dyka ner i. Genrerna spänner mellan hiphop, spoken word-jazz och tuareg-rock. Något för alla, det försöker jag hålla fast vid. Här kommer musiksvepet! 

Min augustilista är hiphoptung. Den börjar med Brockhamptons Boy Bye – starka verser över ett tillbakalutat, sampletungt beat. Låten har ett (väldigt slappt tillämpat) tema om depression, men mest av allt är det en riktigt gungig Posse Cut-singel. 

JPEGMAFIA – Jesus Forgive Me I’m A Thot. ”Peggy” har en ny musikfilosofi. En filosofi som går ut på att inte redigera eller radera någonting. Enligt honom själv så är hans nya skiva (som släpps senare i år) helt oredigerad – en ofiltrerad och rå inblick i Peggys musikvärld. Och det märks. Det är helt tokigt. På ett bra sätt.

Rapsody har ett nytt album ute och det är helt klart värt att kolla in. Som vanligt – man vet vad man får med Rapsody. En av de bästa rapparna ute. Lyssna på låten Cleo som samplar Phil Collins-klassikern In the air tonight. En riktigt bra låt, från en riktigt bra skiva.

Ny musik också från rapparen Blu och producenten Damu the Fudgemunk. Blu som en gång i tiden hyllades som den nya rapmessian efter hans briljanta debutalbum Below The Heavens släpptes för ett drygt decennium sen. Han har kanske inte riktigt lyckats möta de oändligt höga förväntningarna som folk har haft på honom sen dess, men han har fortsatt göra konsekvent bra hiphop lite i skymundan. Boombap-gung: sånt är jag svag för.

Sampa the Greats – Freedom. Bara svinbra hiphop, inga konstigheter. Sampa the Great är född i Zambia och flyttade till Australien via Botswana – men hennes musik blöder rött, blått och vitt. Klassisk, medveten New York-rap.

G Perico – Lil Baby. Jag har en förkärlek till G Perico. Västkustrapparen som fortfarande har jheri curl och låter som som DJ Quick gjorde 1992. Nya låten Lil Baby är dock en av de mest modernt klingande låtarna han har släppt. Den klassiska G-funk-ryggraden kläs upp med lite trap-känsla och en r&b-refräng. 

Jag ska också tipsa om lite hiphop som låter mer 2019. Lofsky och Mick Jenkins. Mörk, alternativ trap med en snygg refräng. Och BLESSED med brittiska Ocean Wisdom och Dizzee Rascal. BLESSED är en riktigt grime:ig hiphopbanger och Dizzee Rascal låter hungrigare än han har gjort på länge.

Avrundar hiphopdelen med ett otippat samarbete. Pusha T och Lauryn Hill. Jo, det stämmer. Kokainkungen och 90-talsdrottningen. Låten Coming Home innehåller chockerande nog inget drogbaron-snack (Pusha T kan dock inte hålla sig från att smyga med ett par kokainmetaforer). Det är en upplyftande låt, förvånansvärt positiv och härlig. 

Sämre ställt med r&b den här månaden än förra. För ert soul-fix får Georgia Anne Muldrow och svenska Snoh Aalegra stå. Winds och Sitautionship heter låtarna. 

Jag smög med lite svensk pop den här månaden också: sir was singel No Giving Up. Dessutom mer musik från Bon Iver. Låten iMi har tagit flera år att förverkliga och den började som en abstrakt idé när Justin Vernon satt i en stuga i skogen och skruvade på rattarna på en transistorradio. Den har en formlöshet, nästan en demokänsla, men den har också en svårfångad känslosamhet.

Det här stycket av musiksvepet har jag ägnat åt två låtar med liknande underliga och svåra texter. Den första är Alex Cameron – Far From Born Again. En förrädiskt trallvänlig och snäll poplåt om sexarbetare. Den andra är Richard Dawson – Jogging. Det går att dra linjer från Dawsons musik till klassisk engelsk folkmusik och till Robert Wyatt och den engelska art rock-scenen. Men Dawsons musik är samtidigt helt egen. Folk, psykadelisk rock och unik låtskrivning. Jogging handlar om paranoia och ångest – och om att börja jogga.

Elbow – Dexter & Sinister. En mycket ambitiös låt. Sju minuter lång, politisk rock. Det finns kanske en ådra av den lite väl genomarbetade musiken hos 70/80-tals rockare som Peter Gabriel, men Elbow håller sig alltid på rätt sida gränsen om pompöst. Rockgubbarna kan än.

I elektronisk musikväg har jag desto mindre att komma med den här månaden. Jag vill tipsa om [dunkelbunt]s: Hiroshima mon amor och Shigetos MCW. Shigeto är egentligen mer jazz än det är elektronisk musik. Men det är jazz genom ett IDM- och housefilter och det räknas ändå, tycker jag.

Jag har också tagit med Ghost Funk Orchestras 70-talsosande Walk Like A Motherfucker och Michael Kiwanukas fantastiska You Ain’t The Problem. You Ain’t The Problem är en soullåt, men inte en klassisk soullåt. Rockigt och energiskt och svinbra. Lyssna själva.

Tinariwen – Kel Tinawen. Nytt från tuareg-rockarna med lite hjälp från gitarristen och sångaren Cass McCombs. Maliblues när det är som bäst. 

Souljazz Orchestra - Well Runs Dry. Min favoritlåt från augusti. Souljazz Orchestra kan vara allt från jazz till funk till afro beat. Man vet aldrig vad man har att förvänta sig när de släpper nytt. Well Runs Dry är en åtta minuter lång jazzig ballad. Nostalgisk och bitterljuv.

Caio Prado - Samba Livre. Ny musik också från en mina brasilianska favoriter från de senaste åren. Prado balanserar skickligt ett smäktande och högtravande sound med ett som är helt vackert och äkta. Det blir ett möte mellan något omisskännligt modernt, med syntharna och 808:en, och ett klassiskt MPB–sound som för tankarna till brasilianska 70-talslegender.

Hope Masike - Gomba. Ny musik från Zimbabwe. Hope Masike är en sångare och mbira-spelare och designer och konstnär och dansare. En verklig multitalang. Lyssna på låten Gomba från hennes nya album.

Jazzmeia Horn – Green Eyes. Horn har släppt en hel skiva med klassisk vokaljazz á la Esperanza Spaldings tidiga skivor. Sån där söndagsmorgonmusik. Brygg en kopp te och lyssna på låten Green Eyes.

Algiers - Can The Sub_Bass Speak? För er som har lyssnat på Rock/punk/Soul/blues:arna Algiers tidigare vill jag lägga in en brasklapp: det här är något helt nytt för dem. Det är en fem minuter lång spoken word-låt med kaosartad avantgarde-jazz i bakgrunden. Sångaren Franklin James Fisher låter som en gammal beatnikpoet när han antar rollen av en obildad rasistisk hatare som spottar ur sig arga, osammanhängande rader. Starkt, spännande och oväntat. 

Glad Lyssning! Här är SPOTIFYLISTAN.

“I heard they sick about me rapping ‘bout the drugs I stretch

I’ma write a whole album ‘bout the plugs I met”

Från förra årets Tana Talk 3 och låten Broken Bottles – och Benny the Butcher håller sitt ord. The Plugs I Met är en hel EP fullproppad med stenhård drograp och referenser till olika kokainkontakter. 

Den är och nosar på de högsta betygen på samma sätt som en film som Die Hard gör det. Den saknar verkligt djup och den saknar något unikt eller nytänkande. Det är inte ett kreativt mästerverk på något sätt. Men. Det är samtidigt klockren underhållning. Det den försöker göra, gör den nästan perfekt. Kort och koncist, tunga beats och hårda raprader, med kokain som en blodröd tråd genom EP:n. 

Buffalo-rapparen Benny the Butcher är en del av det hajpade hiphop-kollektivet Griselda Records. Han har släppt musik i ett decennium, men han fick sitt mainstreamgenombrott med förra årets album Tana Talk 3. Jag recenserade skivan i min årsbästalista och skrev då att Benny tog ett stort kliv ut ur bakgrunden av Griselda-campet och jag kallade honom dessutom för Griseldas bästa rappare. Med The Plugs I Met cementerar han sig ytterligare som en stark soloartist vid sidan av rapkollektivet. Visst. Alchemist och Daringer (Griseldas husproducenter) står fortfarande för en stor del av beatsen, och Conway gästar på en av låtarna. Men, skivan har också features från väletablerade artister som Black Thought, Jadakiss och Pusha T. Benny the Butcher visar att han inte behöver vila på sina skivbolagskollegor för att bli hörd. Och hörd gör han sig definitivt på The Plugs I Met. 

Ett problem jag har haft med Bennys tidigare projekt är att hans slarviga och nedtonade flow ibland har gått lite förlorat i mixen. Hans verser har inte riktigt stuckit ut på samma sätt som vissa av hans gästartister har gjort. Men här, när han dessutom har features från svårmatchade rappoeter som Black Thought (som är notorisk för att överglänsa alla han rappar mot) så sticker han ändå ut med snillrika flows och minnesvärda bars. Det är tunga och svåra rader som: ”I wash the blood of the money that my daughters inherit”, men också skönt lekfulla och skrytiga som ”I'm laughin' at indictment threats, huh, I used to sell Os, I got close homies that caught new cases on jail phones”. Han har vuxit som rappare för varje projekt han har släppt och här har han fler citatvärdiga rader än någonsin.

Benny the Butcher är inte en socialt medveten eller lyrisk rappare. Hans styrkor ligger i hans hårda och ärliga texter. Mindre metaforer och mer rakt på sak. Därför pratas det mycket om autenticitet när det pratas om Benny the Butcher. Det skrivs ofta hur ”äkta” han är och hur ”autentiska” hans texter är. Jag tycker nästan alltid att det är vanskligt att prata om äkthet och autenticitet – speciellt när det kommer till rappare – men jag förstår också varför det är lockande. Benny är hård, hans texter är råa, och framförallt så är han en trovärdig berättare. Han fyller sina narrativ med personliga berättelser och detaljer från den undre världen. Det är rakt igenom kargt och stenhårt, men aldrig rakt igenom vålds- eller drogglorifierande. I de första raderna på låten Sunday School rappar han till exempel om hur han missade sin dotters första födelsedag för att han satt inne. Hans skildringar är ofta oglamorösa och tunga.

För allt jag har skrivit om texterna vill jag också nämna beatsen på EP:n. Den mörka atmosfären som Daringer, Alchemist och Beat Butcha skapar lägger en självklar ljudmatta för Bennys gatunarrativ. Det är sampletungt med hård bas och hårda trummor. Smutsiga New York-beats. Men det är också lite upp och ner. Vissa beats, som Alchemists Took The Money to the Plugs House, är bra exempel på hotfulla och elaka beat som utmärker sig och inte faller in i det förutsägbara boombap-lunket. Andra känns fantasilösa och formelartade. Det passar narrativet väl, men det är inte tillräckligt spännande för att verkligen få skivan att lyfta.

The Plugs I Met är djupt förankrad i Buffalos undre värld och framförallt i dess droghandel, och det är precis vad man får, i varje rad. Kungen av kokainrap, Pusha T, lämnar till och med över manteln till Benny the Butcher på 18 wheeler: ”Benny the Butcher coming after me”. Det är en lektion i stenhård kokainrap och The Plugs I Met har så många citatvärdiga rader att jag kunde fylla hela recensionen med dem. Alla gästartisterna lägger felfria verser och framförallt tar Benny själv flera steg framåt som rappare. Det är bara drograp, men vad kan man mer förvänta sig av en skiva med ett Scarface-omslag och en langar-titel. Smart satir i min kokainrap? Samhällskritik i Die Hard? Nä. 

Det blir dock lite mycket av samma sound. Och det är både beatsens och texternas fel. Hårt på hårt på hårt och inga andpauser, knappt ens en paus för en refräng. Det är en smaksak såklart, men för mig spelar det i slutändan ändå ingen avgörande roll. The Plugs I Met är grisigt, hårt och roligt. Ett av de bästa och mest kompromisslösa hiphop-släppen i år. 

Musiksvep: maj 2019

Några snabba midsommartankar om musik:

Det är svårt att hitta ny musik som ligger utanför spotifylistornas och stormediernas räckvidd. Framförallt inom vissa genrer. Sån musik hamnar lätt utanför helt hållet, eller fastnar i en snobbigt liten nördgrupp. Så det finns en poäng i att plocka fram alla typer av utanför-musik, och blanda med den mest lättillgängliga. Det tycker iallafall jag. Så jag gör mina musiksvep som jag skulle vilja läsa dem. Som en picknickkorg med massa olika typer av musik där man kan välja och vraka och kanske hitta något som man aldrig hade lyssnat på annars. För ny musik finns i överflöd. Och det finns saker att tycka om nästan överallt.

Maj har kommit och gått med marginal vid det här laget, och med det en massa ny musik att plöja igenom. Hög tid för ett nytt musiksvep med andra ord. Maj har varit en bra och bred musikmånad och jag har försökt spänna min metaforiska musikbåge över hela spektrat och representera så mycket som möjligt. Något för alla. Säkert också allt för någon.

Men jag vill ändå börja i en helt annan ände. En stark kandidat till årets absolut sämsta låt har nämligen släppts i maj. Det är Tom Macdonald – affischnamnet för vit, kränkt man-fenomenet – och hans nya anthem för hjärndöda. Straight White Male heter låten. Förstås. Lyssna på egen risk. Det är genuint svårt att avgöra om han är ett avancerat troll eller bara helt galen.

Så då till det roliga. Min spellista. Mina majfavoriter. Det finns elektronisk musik från Ghost Culture, Quantic och den mjuka house-mys-producenten DJ Seinfeld – men jag vill också passa på att nämna det nybildade multikulti-projektet African Express. Ett projekt som vill lyfta lokala afrikanska talanger som försöker bryta sig bort från världsmusikstämpeln. Blur- och Gorillaz-frontmannen Damon Albarn har inte helt otippat sina fingeravtryck över det hela. Lyssna på låten Johannesburg med månadens längsta featurelista.

Det finns svängig musik och det finns svårdefinierad smältdegelmusik på min majlista. Lyssna till exempel på Ajates och ny.kos afro-funklåt med starka elektroniska inslag. Eller Mauskovic Dance Bands nya singel Late Night People. Plågsamt dansvänligt. Det finns också ny musik från västafrikanska supergruppen Les Amazones d’Afrique och den kongolesiska rumba-legenden Dizzy Mandjeku. Eller varför inte lyssna på det tyska enmansbandet Muito Kaballa. Musiken låter ungefär lika tysk som namnet. 

Ingen Street66-lista är heller komplett utan en snabb uppdatering över mina bästa brasilianska 70-talslegender och vad de har haft för sig. Ett favoritsegment, helt klart. Den här månaden har discokungen Marcos Valle, jazz-funkarna Banda Black Rio och tropicalia-drottningen Gal Costa alla släppt nytt. Gubbigt och tantigt, och underbart bra.

Det finns också musik för den som gillar skrik och skrän och noll procent sväng: Bristol-punkarna IDLES har släppt en ny, stenhård, singel och ryska rockbandet Gnoomes har släppt ett helt album med Gnissel och tunga 80-talsvibbar. Otroligt bra.

Sen finns det mer lättsmält och mer gladlynt pop. Sufjan Stevens nya singel Love Yourself är bräckligt vacker, Inner Waves låt Mushroom är underbart lekfull, men om jag skulle välja en popfavorit från maj så skulle jag nog ändå välja svenska Amasons avskalade singel You Don’t Have To Call Me. Och till alla som fnyser åt lättsam pop: jag har er rygg, oroa er inte. Lyssna på Holly Herndons låt Frontier och njut av glitch-flummet. Det är en svårbeskriven låt men för er som har sett 90-talsanimen Ghost in the Shell så påminner den lite om introlåten Making Of A Cyborg (på bästa möjliga vis) – fast med skarpa glitchljud och tunna trummaskiner. Sen vill jag också ge en stor shout-out till nya, spännande, stockholmsbaserade bandet June Vide som har släppt två honungslena drömpop-singlar. Supporta era lokala band, särskilt när musiken låter så här bra. 

Hiphop och R&B-sektionen är som vanligt extra allt och smockfull med härligheter. Den här månaden går det från Boombap, till industriell hiphop, till trapbangers. Här finns två fantastiska Flying Lotus-låtar, en DJ Premier-producerad boombapbanger, en postum Nipsey Hussle-låt från DJ Khaleds senaste album, låtar från brittiska Skepta och Slowthai, och här finns Style Ain’t Free med Moneybagg Yo och Offset – enkel och ren trap som inte krånglar till det, hårda 808s och lika hårda tripletter. Som det ska vara. Här finns också en av mina favoriter från maj månad: No Gangster. Det är ett samarbete mellan den hajpade Londonsaxofonisten Shabaka Hutchings och afrorapparen Kojey Radical. Ett skönt blåsgroove och Fela Kuti-referenser i första raderna. Som klippt och skuret. 

Spellistan avslutas med jazz – den obestridda mästergenren när det kommer till att avsluta dagen på rätt sätt. Här finns ett svängigt samarbete mellan trumpetaren Theo Croker och Reggaeartisten Chronixx. Här finns det spirituella jazzeposet The Colors That You Bring med Damon Locks och Black Monument Ensemble. Men här finns också den där typen av snäll kvällsjazz som jag är otroligt svag för. Inget jazznörderi, bara välljudande. Inget skavande och inget obehagligt. Ett perfekt avslut på dagen och, i det här fallet, också min majlista. 

Listan hittar ni som vanligt HÄR. 

Rikard Skizz Bizzi lämnar musiken bakom sig

I och med att rapparen Rikard ”Skizz” Bizzi meddelade att han ska lägga micken på hyllan och sluta rappa för några dagar sedan så vill jag ta tillfället i akt och skriva några ord om hans sista skiva: Ur funktion 3. Den hamnade aldrig på min årsbästalista trots att den nog borde ha gjort det. Enligt spotify var det en av mina mest lyssnade skivor 2018 och det säger trots allt nånting. Så nu får den en revansch. Kanske lite hastigt och osammanhängande, men jag tycker iallafall att den förtjänar ett omnämnande.

Men först några ord om Skizz själv – en hiphopoutsider och en pseudoveteran i rapgamet. Man måste påminna sig om att han inte skivdebuterade med MAR och Stockholmssyndromet förrän 2010 – Skizz har veterantyngd i rösten. Beats och rhymes från en svunnen tid. Egenproducerad musik och en rå och släpig rapröst. Skizz är omisskännligt svenskt men musiker ekar samtidigt tungt av Kalifornien och tillbakalutad amerikansk 90-tals boombap. Han refererar till Sven Tumba, rimmar på ”plytet”, kör Madicken-klipp genom ett RZA-filter och producerar fet synthfunk. Det är en fin balansgång mellan autenticitet och pastisch. Autenticitet är egentligen ett vanskligt ord när man pratar om musik, men rap som bär sina influenser så tydligt som Skizz riskerar lätt att glida över i något som bara låter som en blek kopia. En hommage, snarare än något eget. Och det är en av Skizz verkliga storheter: han håller sig alltid på rätt sida gränsen. 

Hans sista album är skiljer sig en hel del från hans tidigare projekt. Musikaliskt är det rått och nedtonat. Borta är den soliga G-funken. Beatsen bär märkbart mer New York-funkig prägel än de tidigare skivorna. Den patenterade feta basen, de avskalade trummorna och så falsksången i refrängen på Arkitekterna. I ett parallellt universum hade skivan kunnat existera (Iallafall musikaliskt) mitt i en blomstrande gyllene era i New York – någonstans i tiden innan RnB-refrängerna tog över.

Textmässigt är det varken fullt ut gangstarap eller snuskrap. Det finns struggle-bars och kärlekslåtar. Men framförallt är det bars-tungt projekt. Ur funktion 3 känns egentligen mer som ett mixtape än en regelrätt skiva. Det är inte en speciellt sammanhängande skiva, och det är också en väldigt kort skiva. 25 minuter och bara tre av låtarna är över tre minuter långa. Det känns lite som en teaser för en jävligt fet platta och ibland önskar man att han skulle utveckla Madicken-samplingarna mer och kanske bygga en karaktär kring det. Albumet hade också kunnat tjäna på att ha några gästartister med lite mer energi än Skizz Bizzi. Men, man ska inte fastna i vad skivan inte är, och för att låna från den monotona rappens kung Guru: ”it’s mostly the voice that gets you up” – och Skizz levererar hesa slöbars bättre än någon annan i Sverige.

Det är, trots dess tydliga influenser, fräscht och och ärligt. Mixen av det amerikanska – den smutsiga storstadsrappen – och det svenska är sömlös och självklar. Det är en kort och tajt album som håller hög kvalitet rakt igenom och det är framförallt ett värdigt avslut för en av den svenska rappens verkligt osjungna hjältar. Lyssna på Ur funktion 3 och gå sen tillbaka och lyssna igenom hela hans katalog. 

Mer öppet och färgglatt från rapparen Aesop Rock på hans nya samarbete med electronica- och psykrock-producenten Tobacco. Plastigt och roligt – på gott och ont. 

Aesop Rocks egensinniga och skruvade metafor-rap har gjort honom till en kultfigur inom hiphopens underjord. Han har också blivit lite av en småkändis i vissa hiphopkretsar efter att några collegeungdomar med för mycket tid på sina händer sammanställde en graf med de rappare som använder flest unika ord och kom fram till att Aesop Rock är det outtömliga ordförrådets obestridda mästare. Men Aesop Rock är ingen gimmickrappare. Han är en av de mest pålitliga rapparna att komma ur 90-talets indie-hiphopvåg och han har släppt konstant spännande material i mer än 20 år.

Den 42-årige Aesop lutar sig tillbaka på samma kluriga och ordrika rap som han alltid gjort, men Malibu Ken är ändå ett steg utanför hans normala sound. Han har flirtat med electronica tidigare, men aldrig fullt ut. För samtidigt som han är en skruvad hiphop-outsider så är han också en del av den ”backpack”-hiphopscen som gärna claimar ”riktig hiphop” och rappar om Big Daddy Kane och Rakim. På så vis kan samarbetet med Tobacco kännas lite märkligt. Och det är det också – iallafall stundtals. Det är väldigt långt från de experimentella och ofta rockiga beatsen som Aesop Rock har rappat över tidigare. Tobaccos beats är plastig electro-funk och tunna klapp-trummor. När det är bra är det lekfullt och flytande, när det är dåligt för det tankarna till det där ihåliga 80-talssoundet där varken basen eller trummorna slår hårt nog. Högt och lågt med andra ord. På 1+1=13 passar till exempel Aesops avslappnade flow och poetiska bildspråk perfekt över det rymdigt drömlika beatet och de mjuka syntvågorna. Men ibland skaver Tobaccos beats väl hårt mot Aesops rap. De märkliga skräckfilmsorglarna på Sword Box, de bakvända skriksyntarna på Dog Years – det är lite väl långt från hiphop.

Något som Tobacco iallafall har åstadkommit på Malibu Ken är att locka fram en ny ledighet ur Aesops rap. Han har alltid varit rolig, men på Malibu Ken lyser hans morbida metafor-humor igenom tydligare än någonsin. Det är inte direkt punchline-humor, det är mer indirekt historieberättande. På låten Churro så berättar Aes om två folkkära örnar i hemstaden Pittsburgh som för ett par år sedan följdes av invånarna via en webcam. En morgon hade de fångat en katt som de tog upp i sitt bo och slöt i stycken live framför tusentals chockade tittare. I sin version av berättelsen låtar Aesop Rock kattägaren sitta hemma och deppa över förlusten av sin katt. För att få tankarna på annat så sätter han på live-kameran från örnboet, bara för att få se sin älskade kisse ätas levande ”like it´s a fucking churro”. 

Aesop Rock är fantastiskt skicklig på att plocka upp annorlunda och obskyra ämnen att rappa om. Han är en förkämpe för allt det fula och förkastliga. Webcam-örnarna, en berättelse om en svamp som växer i hans bil och den sorgliga och brutala berättelsen om Ricky Kasso som på 80-talet brutalt mördade en kompis och skapade en seriös debatt om faran med att lyssna på metal-musik och satansdyrkan. Allt får plats i hans historieberättande. Det är där, djupt i texterna och i Aesops story telling, som skivan verkligen skiner. Han hittar ofta poänger i till synes obetydliga anekdoter. På låten Tuesday, där han rappar om att hans förfärade granne hittar en svamp som har växt i hans bil, skakar Aesop obrytt på huvudet och konstaterar: 

“I can’t even keep a cactus alive when I’m present,
When I’m gone it’s a ground breaking botanical epic.
From desolate to little shop of horrors in a second,
It’s weird knowing life thrives more when you exit.”

Han gör det han rappar om spännande – även om han ibland gömmer sina poänger bakom omöjligt tjocka lager av metaforer och svårt språk. Det kan låta avskräckande och pretentiöst men det handlar mycket om att inte förvänta sig punchlines eller sårbara och politiskt laddade texter. Och om man orkar leta finns det nästan alltid något att hämta.

Tobaccos lättviktiga beats är en otippad matchning till Aesop Rocks tunga texter. Men för det mesta fungerar det förvånansvärt bra. Det är kul att höra en mer avslappnad och humoristisk sida av Aesop Rock och många av låtarna är riktigt roliga att lyssna på – inledningsspåret Corn Maze är en underbar hiphopflumbanger – men ibland blir det lite för mycket med den tunna plastproduktionen och Aesops okonventionella flow och krävande texter och skivan tappar fokus. 

Pen & Pixel och clipartrevolutionen

För någon som växt upp på musik från Cash Money och No Limit är det kanske självklart; de galna albumomslagen med texter i stolt blingbling och clipart-estetik som prydde nästan varje hiphopsläpp från amerikanska södern under några år. More is more, varenda gång. För er som inte hade trap och dirty south i walkmanlurarna när ni var yngre kan det dock komma som en chock att denna stil vid en tidpunkt var det absolut hetaste i hiphopvärlden. Den ultimata antitesen till det moderna och minimalistiska. Och. Det finns en historia bakom de galna designerna. En historia som börjar och slutar i ett litet designföretag från Houston, Texas.

1992 börjar det då nystartade designföretaget Pen & Pixel sammarbeta med ett gäng musikartister. Från början handlar det bara om mindre artister från skivbolaget Bigtyme. De gör enkla, nedtonade omslag, helt i linje med tidens hiphopestetik. I tre-fyra år är Pen&Pixel ett relativt anonymt, och inte speciellt originellt, företag. Men förändringens vindar blåser genom designvärlden i mitten av 90-talet. Internet, och program som Photoshop börjar bli populära och med dem också möjligheten att sätta ihop avancerade bildkollage. Pen & Pixel är snabba med hoppa på trenden och börjar mot mitten av 90-talet överföra detta till sina albumomslag. Men Pen & Pixel utforskar inte bara de nya medierna – de drar det till sin absoluta spets. Deras egensinniga omslag gör dem snabbt till en snackis bland unga artister. 1995 börjar de göra omslag till album från Cash Money Records och året därpå No Limit. 1996 gör de prototypiskt utflippade bildkollage på skivor som Takin' No Shortz med Hollow Tip. De galna, överdådiga omslagen speglar den nya musiken som börjar ta form i södern. Från det opolerade och hårda, skitiga, till det som senare skulle bli B.G, Big Tymers och Bling-eran.

Berättelsen om Pen & Pixel tar slut 2003 efter att musiknedladdningar har slagit hårt mot hela musikbranschen. Men under några år i slutet av 90-talet och början av 2000-talet hade de ett närmast osannolikt inflytande över hiphopen från södern – i en intervju med Noisey berättar grundaren Sean Brock att de jobbade med mellan 6-8000 klienter. Ska man tro Sean Brock så låg Pen & Pixels framgång under succéåren delvis i att de utan förbehåll lyssnade på artisterna och deras idéer:

Vill du posera framför en glassbil som sprängs i småbitar – visst!

Vill du flyga in över en strand på en bh i läder – inga problem!

Den barnsliga friheten gör att det finns något väldigt tilltalande med omslagen, trots allt. Och gömt under alla galna bildlager finns det ibland idéer och koncept som handlar om paranoia och polisbrutalitet och gaturikedom, snabba cash – men framförallt är många av dem jävligt roliga. Pen & Pixel är nästan omöjliga att hata. Här är några av mina favoritomslag:

Le Bien, Le Mal

Jag är uppvuxen på Gurus Jazzmatazz-plattor. Varje fredag när jag var liten så lyssnade vi på ”fredagsmysmusik” som i praktiken bestod av en jazzig mix av neosoul och hiphop, dominerad av Gurus jazzmatazz förstås. Därför rymmer skivorna många speciella och nostalgiska känslor för mig. Även om jag älskar alla fyra inslag i jazzmatazzserien så är den första skivan den mest kritikerrosade och förmodligen den som de flesta också är bekanta med. Det är utan tvekan den mest jazzinfluerade, (de senare skivorna lutar mer åt soulhållet) där den enda hiphopgästen på albumet är den franska emceen MC Solaar på låten Le Bien, Le Mal. När jag flera år senare började utforska musik mer på egen hand så letade jag upp denna MC Solaar som jag hade hört så många gånger tillsammans med Guru – för att höra hur han lät på egen hand. Jag snubblade över hans Prose Combat från –94 och älskade den. Jazzig, lugn och på samma gång rakt igenom hård hiphop. Med tiden tröttnade jag dock lite på skivan, hiphop är svårt när man inte förstår ett ord av vad som sägs, och Prose Combat förpassades någonstans till bakre delarna av hjärnan. Minnet samlade damm medan jag dök allt djupare i den kvicksanden som är amerikansk hiphop.

Sedan hände något märkligt igår. Jag lyssnade på musik och lagade mat när jag slog huvudet i bänken sådär hårt att man måste sitta ner en stund medan sinnena pusslar ihop sig. Då dök en låt från Prose Combat upp i huvudet, liksom från ingenstans. Nouvelle Western. Den enda låttiteln som jag hade lagt på minnet. Jag gick in på spotify för att se om skivan fanns där, vilken den tyvärr inte gjorde. Istället möttes jag av ny musik. Géopoétique: en skiva från november, i år!

Stillandet av min nostalgi kunde vänta, det kändes som upplagt för att jag skulle snubbla över något fantastiskt igen. Sådär som med Prose Combat. Blixt från klar himmel. Men. Tyvärr står inte alltid stjärntecknen i rätt ordning för sådana mirakel. Géopoétique visade sig vara rakt igenom usel. MC Solaar ger sig i kast med varenda modern rap-kliché du kan tänka dig: poprap, traptrummor, housebeats och lökigt sjungna refränger i bästa G-Easy-stuk. Vad texterna beträffar förstår jag fortfarande inte ett ord men med låttitlar som Tarzan et Jane och Adam & Eve, behöver man verkligen någon kontext?

Såklart. Döda inte dina hjältar. Fast i det här fallet gjorde han det mot sig själv.