Debutsläpp för Stockholmstrion June Vide

Atmosfäriskt, vackert och suggestivt. June Vides A Sea Is A Place Within (I Lose My Mind All the Time) är en pricksäker och lovande debut som ger mersmak.

June Vide uttalas [Jun Vidd] och betyder ungefär ”juni i tomhet”. Inte så viktigt, men det låter fint. Bandmedlemmarna heter Agnes Båth, Klara Malmer och Sally Otter Arosenius och har spelat ihop i drygt ett år. Deras debutalbum är grundad i pop och flörtar med elektroniska och ambienta element, men har också ett distinkt och eget sound.

Det är ett rumsligt, atmosfäriskt och skimrande album – delvis inspelat i Nacka kyrka. Men det där rumsliga och atmosfäriska är inte en biprodukt av en magisk kyrklig ambiens. För låtarna är inte inspelade i en högtidlig kyrksal, utan en våning ner, i en studio i källaren. Och det är nästan mer passande, för A Sea Is A Place Within är storslaget och vackert – men det är också syntetiskt.

Skivan inleds med den sparsmakade No Need. En morrande basgång och skimrande gitarr- och syntmelodier bygger sakta upp låten bakom sångaren Agnes Båths digitalt dubblade sång. Det är ett vackert och försiktigt intro som sätter tonen för resten av skivan, där det bildliga och drömska följer som en molnvit tråd. 

Efter No Need följer höjdpunkten Holy. Det är en underbart svävande låt. Det är som att den har körts genom ett filter, trängt igenom ett tjockt lager regn och bara lämnat kvar det med mest flytkraft och lätthet. Men det är också en bedräglig låt. För när June Vide sjunger om kärlek på Holy så är den inte på riktigt: ”I’ll let you fool me, ’cause I’m still dreaming”, sjunger Agnes Båth. Och det är inte bara texten som hintar mot självbedräglig kärlek. Också musiken flörtar med det syntetiska och overkliga: två gånger spränger musiken ut i glitchiga elektroniska sprickor som tränger igenom den mjuka ljudmattan.

Stockholmstrio med drömpop-DNA. Från vänster: Sally Otter Arosenius, Agnes Båth, Klara Malmer.

Musikaliskt är det annars en genomgående flytande och drömmig skiva. Mycket reverb och mycket distans. Den runda, djupa basen och de lätta och mjukt proddade trummorna ligger långt bak i mixen. Ovanpå brer skimrande ljudlandskap ut sig, med filmiska lager av digitala stråkar och syntar. Och Klara Malmers glittriga gitarrmelodier ligger strödda som strössel. Det är en mjuk musik som är suggestiv utan att någonsin behöva höja rösten.

Texterna på skivan följer i liknande spår – även de klädda i drömskt bildspråk. De är känslosamma men svårfångade och ofta tvetydiga: allt det där drömska är vackert, men det är inte på riktigt. Skivan handlar till stor del om förlorad och olycklig kärlek. Men det blir aldrig rakt igenom nattsvart. Melankoliskt, visst, men det finns samtidigt en självmedvetenhet och självsäkerhet i texterna. Som på Hello Hello Hello där Agnes Båth sjunger ”I’m strong, darling. You never dare to look for the truth”, eller på Picture Me In Your Mind där hon lekfullt sjunger ”Undress you in my mind, I wanna make you feel shy”.

June Vides musik hänger som en pendel mellan den tidigaste morgonen och den senaste natten. Ibland är det mörkt och melankoliskt, men ibland kan man också skönja ljummen morgonsol och mellan molnen. Skivan avslutas med två av de musikaliskt mest öppna och morgonsoliga låtarna. Den storslagna Ikaros där de trotsig skanderar ”Say my name, say my name, I know it will hurt”, och den lågmält vackra kärleksförklaringen Hani som avslutar skivan. De är visserligen bitterljuva, men de är också fulla på kärlek. Trasig, ful och vacker kärlek.

A Sea Is A Place Within är en skiva som kastar sig själv mellan kärlek, falskt hopp och äkta förtvivlan. Strukturerna är lösa och flytande och leker med skimrande syntackord och flyktiga gitarrslingor. Atmosfäriskt och drömskt. Det är en lovande och egensinnig debut som ger mersmak. 

Musiksvep: augusti 2019

Augusti, ja. Inte en månad som får det att pirra till direkt – det ligger lite baksmälla i sensommarregnet. Inga saftiga musiknyheter att sätta tänderna i och inga verkligt hajpade musiksläpp. Eller jo, några stora kommersiella album har förstås kommit ut: Taylor Swift, Lana Del Rey och Young Thug. Halvkul.

Men, misströsta inte. Efter att suttit hukad över spotify och diverse andra musiksidor i många, långa timmar så har jag lyckats sätta ihop en otroligt fin samling augustimusik att för er att dyka ner i. Genrerna spänner mellan hiphop, spoken word-jazz och tuareg-rock. Något för alla, det försöker jag hålla fast vid. Här kommer musiksvepet! 

Min augustilista är hiphoptung. Den börjar med Brockhamptons Boy Bye – starka verser över ett tillbakalutat, sampletungt beat. Låten har ett (väldigt slappt tillämpat) tema om depression, men mest av allt är det en riktigt gungig Posse Cut-singel. 

JPEGMAFIA – Jesus Forgive Me I’m A Thot. ”Peggy” har en ny musikfilosofi. En filosofi som går ut på att inte redigera eller radera någonting. Enligt honom själv så är hans nya skiva (som släpps senare i år) helt oredigerad – en ofiltrerad och rå inblick i Peggys musikvärld. Och det märks. Det är helt tokigt. På ett bra sätt.

Rapsody har ett nytt album ute och det är helt klart värt att kolla in. Som vanligt – man vet vad man får med Rapsody. En av de bästa rapparna ute. Lyssna på låten Cleo som samplar Phil Collins-klassikern In the air tonight. En riktigt bra låt, från en riktigt bra skiva.

Ny musik också från rapparen Blu och producenten Damu the Fudgemunk. Blu som en gång i tiden hyllades som den nya rapmessian efter hans briljanta debutalbum Below The Heavens släpptes för ett drygt decennium sen. Han har kanske inte riktigt lyckats möta de oändligt höga förväntningarna som folk har haft på honom sen dess, men han har fortsatt göra konsekvent bra hiphop lite i skymundan. Boombap-gung: sånt är jag svag för.

Sampa the Greats – Freedom. Bara svinbra hiphop, inga konstigheter. Sampa the Great är född i Zambia och flyttade till Australien via Botswana – men hennes musik blöder rött, blått och vitt. Klassisk, medveten New York-rap.

G Perico – Lil Baby. Jag har en förkärlek till G Perico. Västkustrapparen som fortfarande har jheri curl och låter som som DJ Quick gjorde 1992. Nya låten Lil Baby är dock en av de mest modernt klingande låtarna han har släppt. Den klassiska G-funk-ryggraden kläs upp med lite trap-känsla och en r&b-refräng. 

Jag ska också tipsa om lite hiphop som låter mer 2019. Lofsky och Mick Jenkins. Mörk, alternativ trap med en snygg refräng. Och BLESSED med brittiska Ocean Wisdom och Dizzee Rascal. BLESSED är en riktigt grime:ig hiphopbanger och Dizzee Rascal låter hungrigare än han har gjort på länge.

Avrundar hiphopdelen med ett otippat samarbete. Pusha T och Lauryn Hill. Jo, det stämmer. Kokainkungen och 90-talsdrottningen. Låten Coming Home innehåller chockerande nog inget drogbaron-snack (Pusha T kan dock inte hålla sig från att smyga med ett par kokainmetaforer). Det är en upplyftande låt, förvånansvärt positiv och härlig. 

Sämre ställt med r&b den här månaden än förra. För ert soul-fix får Georgia Anne Muldrow och svenska Snoh Aalegra stå. Winds och Sitautionship heter låtarna. 

Jag smög med lite svensk pop den här månaden också: sir was singel No Giving Up. Dessutom mer musik från Bon Iver. Låten iMi har tagit flera år att förverkliga och den började som en abstrakt idé när Justin Vernon satt i en stuga i skogen och skruvade på rattarna på en transistorradio. Den har en formlöshet, nästan en demokänsla, men den har också en svårfångad känslosamhet.

Det här stycket av musiksvepet har jag ägnat åt två låtar med liknande underliga och svåra texter. Den första är Alex Cameron – Far From Born Again. En förrädiskt trallvänlig och snäll poplåt om sexarbetare. Den andra är Richard Dawson – Jogging. Det går att dra linjer från Dawsons musik till klassisk engelsk folkmusik och till Robert Wyatt och den engelska art rock-scenen. Men Dawsons musik är samtidigt helt egen. Folk, psykadelisk rock och unik låtskrivning. Jogging handlar om paranoia och ångest – och om att börja jogga.

Elbow – Dexter & Sinister. En mycket ambitiös låt. Sju minuter lång, politisk rock. Det finns kanske en ådra av den lite väl genomarbetade musiken hos 70/80-tals rockare som Peter Gabriel, men Elbow håller sig alltid på rätt sida gränsen om pompöst. Rockgubbarna kan än.

I elektronisk musikväg har jag desto mindre att komma med den här månaden. Jag vill tipsa om [dunkelbunt]s: Hiroshima mon amor och Shigetos MCW. Shigeto är egentligen mer jazz än det är elektronisk musik. Men det är jazz genom ett IDM- och housefilter och det räknas ändå, tycker jag.

Jag har också tagit med Ghost Funk Orchestras 70-talsosande Walk Like A Motherfucker och Michael Kiwanukas fantastiska You Ain’t The Problem. You Ain’t The Problem är en soullåt, men inte en klassisk soullåt. Rockigt och energiskt och svinbra. Lyssna själva.

Tinariwen – Kel Tinawen. Nytt från tuareg-rockarna med lite hjälp från gitarristen och sångaren Cass McCombs. Maliblues när det är som bäst. 

Souljazz Orchestra - Well Runs Dry. Min favoritlåt från augusti. Souljazz Orchestra kan vara allt från jazz till funk till afro beat. Man vet aldrig vad man har att förvänta sig när de släpper nytt. Well Runs Dry är en åtta minuter lång jazzig ballad. Nostalgisk och bitterljuv.

Caio Prado - Samba Livre. Ny musik också från en mina brasilianska favoriter från de senaste åren. Prado balanserar skickligt ett smäktande och högtravande sound med ett som är helt vackert och äkta. Det blir ett möte mellan något omisskännligt modernt, med syntharna och 808:en, och ett klassiskt MPB–sound som för tankarna till brasilianska 70-talslegender.

Hope Masike - Gomba. Ny musik från Zimbabwe. Hope Masike är en sångare och mbira-spelare och designer och konstnär och dansare. En verklig multitalang. Lyssna på låten Gomba från hennes nya album.

Jazzmeia Horn – Green Eyes. Horn har släppt en hel skiva med klassisk vokaljazz á la Esperanza Spaldings tidiga skivor. Sån där söndagsmorgonmusik. Brygg en kopp te och lyssna på låten Green Eyes.

Algiers - Can The Sub_Bass Speak? För er som har lyssnat på Rock/punk/Soul/blues:arna Algiers tidigare vill jag lägga in en brasklapp: det här är något helt nytt för dem. Det är en fem minuter lång spoken word-låt med kaosartad avantgarde-jazz i bakgrunden. Sångaren Franklin James Fisher låter som en gammal beatnikpoet när han antar rollen av en obildad rasistisk hatare som spottar ur sig arga, osammanhängande rader. Starkt, spännande och oväntat. 

Glad Lyssning! Här är SPOTIFYLISTAN.

Musiksvep: maj 2019

Några snabba midsommartankar om musik:

Det är svårt att hitta ny musik som ligger utanför spotifylistornas och stormediernas räckvidd. Framförallt inom vissa genrer. Sån musik hamnar lätt utanför helt hållet, eller fastnar i en snobbigt liten nördgrupp. Så det finns en poäng i att plocka fram alla typer av utanför-musik, och blanda med den mest lättillgängliga. Det tycker iallafall jag. Så jag gör mina musiksvep som jag skulle vilja läsa dem. Som en picknickkorg med massa olika typer av musik där man kan välja och vraka och kanske hitta något som man aldrig hade lyssnat på annars. För ny musik finns i överflöd. Och det finns saker att tycka om nästan överallt.

Maj har kommit och gått med marginal vid det här laget, och med det en massa ny musik att plöja igenom. Hög tid för ett nytt musiksvep med andra ord. Maj har varit en bra och bred musikmånad och jag har försökt spänna min metaforiska musikbåge över hela spektrat och representera så mycket som möjligt. Något för alla. Säkert också allt för någon.

Men jag vill ändå börja i en helt annan ände. En stark kandidat till årets absolut sämsta låt har nämligen släppts i maj. Det är Tom Macdonald – affischnamnet för vit, kränkt man-fenomenet – och hans nya anthem för hjärndöda. Straight White Male heter låten. Förstås. Lyssna på egen risk. Det är genuint svårt att avgöra om han är ett avancerat troll eller bara helt galen.

Så då till det roliga. Min spellista. Mina majfavoriter. Det finns elektronisk musik från Ghost Culture, Quantic och den mjuka house-mys-producenten DJ Seinfeld – men jag vill också passa på att nämna det nybildade multikulti-projektet African Express. Ett projekt som vill lyfta lokala afrikanska talanger som försöker bryta sig bort från världsmusikstämpeln. Blur- och Gorillaz-frontmannen Damon Albarn har inte helt otippat sina fingeravtryck över det hela. Lyssna på låten Johannesburg med månadens längsta featurelista.

Det finns svängig musik och det finns svårdefinierad smältdegelmusik på min majlista. Lyssna till exempel på Ajates och ny.kos afro-funklåt med starka elektroniska inslag. Eller Mauskovic Dance Bands nya singel Late Night People. Plågsamt dansvänligt. Det finns också ny musik från västafrikanska supergruppen Les Amazones d’Afrique och den kongolesiska rumba-legenden Dizzy Mandjeku. Eller varför inte lyssna på det tyska enmansbandet Muito Kaballa. Musiken låter ungefär lika tysk som namnet. 

Ingen Street66-lista är heller komplett utan en snabb uppdatering över mina bästa brasilianska 70-talslegender och vad de har haft för sig. Ett favoritsegment, helt klart. Den här månaden har discokungen Marcos Valle, jazz-funkarna Banda Black Rio och tropicalia-drottningen Gal Costa alla släppt nytt. Gubbigt och tantigt, och underbart bra.

Det finns också musik för den som gillar skrik och skrän och noll procent sväng: Bristol-punkarna IDLES har släppt en ny, stenhård, singel och ryska rockbandet Gnoomes har släppt ett helt album med Gnissel och tunga 80-talsvibbar. Otroligt bra.

Sen finns det mer lättsmält och mer gladlynt pop. Sufjan Stevens nya singel Love Yourself är bräckligt vacker, Inner Waves låt Mushroom är underbart lekfull, men om jag skulle välja en popfavorit från maj så skulle jag nog ändå välja svenska Amasons avskalade singel You Don’t Have To Call Me. Och till alla som fnyser åt lättsam pop: jag har er rygg, oroa er inte. Lyssna på Holly Herndons låt Frontier och njut av glitch-flummet. Det är en svårbeskriven låt men för er som har sett 90-talsanimen Ghost in the Shell så påminner den lite om introlåten Making Of A Cyborg (på bästa möjliga vis) – fast med skarpa glitchljud och tunna trummaskiner. Sen vill jag också ge en stor shout-out till nya, spännande, stockholmsbaserade bandet June Vide som har släppt två honungslena drömpop-singlar. Supporta era lokala band, särskilt när musiken låter så här bra. 

Hiphop och R&B-sektionen är som vanligt extra allt och smockfull med härligheter. Den här månaden går det från Boombap, till industriell hiphop, till trapbangers. Här finns två fantastiska Flying Lotus-låtar, en DJ Premier-producerad boombapbanger, en postum Nipsey Hussle-låt från DJ Khaleds senaste album, låtar från brittiska Skepta och Slowthai, och här finns Style Ain’t Free med Moneybagg Yo och Offset – enkel och ren trap som inte krånglar till det, hårda 808s och lika hårda tripletter. Som det ska vara. Här finns också en av mina favoriter från maj månad: No Gangster. Det är ett samarbete mellan den hajpade Londonsaxofonisten Shabaka Hutchings och afrorapparen Kojey Radical. Ett skönt blåsgroove och Fela Kuti-referenser i första raderna. Som klippt och skuret. 

Spellistan avslutas med jazz – den obestridda mästergenren när det kommer till att avsluta dagen på rätt sätt. Här finns ett svängigt samarbete mellan trumpetaren Theo Croker och Reggaeartisten Chronixx. Här finns det spirituella jazzeposet The Colors That You Bring med Damon Locks och Black Monument Ensemble. Men här finns också den där typen av snäll kvällsjazz som jag är otroligt svag för. Inget jazznörderi, bara välljudande. Inget skavande och inget obehagligt. Ett perfekt avslut på dagen och, i det här fallet, också min majlista. 

Listan hittar ni som vanligt HÄR.