Atmosfäriskt, vackert och suggestivt. June Vides A Sea Is A Place Within (I Lose My Mind All the Time) är en pricksäker och lovande debut som ger mersmak.

June Vide uttalas [Jun Vidd] och betyder ungefär ”juni i tomhet”. Inte så viktigt, men det låter fint. Bandmedlemmarna heter Agnes Båth, Klara Malmer och Sally Otter Arosenius och har spelat ihop i drygt ett år. Deras debutalbum är grundad i pop och flörtar med elektroniska och ambienta element, men har också ett distinkt och eget sound.

Det är ett rumsligt, atmosfäriskt och skimrande album – delvis inspelat i Nacka kyrka. Men det där rumsliga och atmosfäriska är inte en biprodukt av en magisk kyrklig ambiens. För låtarna är inte inspelade i en högtidlig kyrksal, utan en våning ner, i en studio i källaren. Och det är nästan mer passande, för A Sea Is A Place Within är storslaget och vackert – men det är också syntetiskt.

Skivan inleds med den sparsmakade No Need. En morrande basgång och skimrande gitarr- och syntmelodier bygger sakta upp låten bakom sångaren Agnes Båths digitalt dubblade sång. Det är ett vackert och försiktigt intro som sätter tonen för resten av skivan, där det bildliga och drömska följer som en molnvit tråd.

Efter No Need följer höjdpunkten Holy. Det är en underbart svävande låt. Det är som att den har körts genom ett filter, trängt igenom ett tjockt lager regn och bara lämnat kvar det med mest flytkraft och lätthet. Men det är också en bedräglig låt. För när June Vide sjunger om kärlek på Holy så är den inte på riktigt: ”I’ll let you fool me, ’cause I’m still dreaming”, sjunger Agnes Båth. Och det är inte bara texten som hintar mot självbedräglig kärlek. Också musiken flörtar med det syntetiska och overkliga: två gånger spränger musiken ut i glitchiga elektroniska sprickor som tränger igenom den mjuka ljudmattan.

Stockholmstrio med drömpop-DNA. Från vänster: Sally Otter Arosenius, Agnes Båth, Klara Malmer.

Musikaliskt är det annars en genomgående flytande och drömmig skiva. Mycket reverb och mycket distans. Den runda, djupa basen och de lätta och mjukt proddade trummorna ligger långt bak i mixen. Ovanpå brer skimrande ljudlandskap ut sig, med filmiska lager av digitala stråkar och syntar. Och Klara Malmers glittriga gitarrmelodier ligger strödda som strössel. Det är en mjuk musik som är suggestiv utan att någonsin behöva höja rösten.

Texterna på skivan följer i liknande spår – även de klädda i drömskt bildspråk. De är känslosamma men svårfångade och ofta tvetydiga: allt det där drömska är vackert, men det är inte på riktigt. Skivan handlar till stor del om förlorad och olycklig kärlek. Men det blir aldrig rakt igenom nattsvart. Melankoliskt, visst, men det finns samtidigt en självmedvetenhet och självsäkerhet i texterna. Som på Hello Hello Hello där Agnes Båth sjunger ”I’m strong, darling. You never dare to look for the truth”, eller på Picture Me In Your Mind där hon lekfullt sjunger ”Undress you in my mind, I wanna make you feel shy”.

June Vides musik hänger som en pendel mellan den tidigaste morgonen och den senaste natten. Ibland är det mörkt och melankoliskt, men ibland kan man också skönja ljummen morgonsol och mellan molnen. Skivan avslutas med två av de musikaliskt mest öppna och morgonsoliga låtarna. Den storslagna Ikaros där de trotsig skanderar ”Say my name, say my name, I know it will hurt”, och den lågmält vackra kärleksförklaringen Hani som avslutar skivan. De är visserligen bitterljuva, men de är också fulla på kärlek. Trasig, ful och vacker kärlek.

A Sea Is A Place Within är en skiva som kastar sig själv mellan kärlek, falskt hopp och äkta förtvivlan. Strukturerna är lösa och flytande och leker med skimrande syntackord och flyktiga gitarrslingor. Atmosfäriskt och drömskt. Det är en lovande och egensinnig debut som ger mersmak.