Musiksvep: juli 2019

Jag vet inte om det har med det instabila vädret att göra, eller om höstdeppen har slagit till tidigt, men min julilista är inte i närheten av att vara lika sommarfräsch som juni- eller majlistorna. Kanske är det till det bättre. Det är masochistbeteende att lyssna på sommarmusik i ösregn hur som helst. Och mina regnmoln har inte påverkat kvaliteten på spellistan negativt. Tvärtom har jag mest suttit inomhus den här månaden, så jag har haft tid att lyssna på en skamlig mängd musik.

Sommarmånaderna brukar vara bra för ny musik och juli 2019 har inte varit något undantag. Hiphop mår så bra att genren nästan alltid har bra månader nu för tiden, men jag tycker ändå att juli har stuckit ut lite extra. Om inte annat så har musiksläppen den här månaden visat på genrens mångsidighet – på julilistan har jag med musik från artister från östkusten, västkusten och södern. Dessutom har jag med indierap, grime och lite klassisk 90-talsthrowback. Men, först upp: nytt från London-veteranerna Kano och Ghetts. Det är hård och energisk Grime över ett skruvat beat. Gammal är äldst och grime låter bäst när det låter så här. New York-rapparen Nas har i veckorna släppt den efterlängtade, men sorgligt ojämna, uppföljaren till kultklassikern The Lost Tapes från 2002. Nya The Lost Tapes II är kvalitetsmässigt inte i närheten av den första, men den har några sina höjdpunkter. Jag fyller den här månadens boombap-kvota med låten Lost Freestyle – men i övrigt rekommenderar jag inte skivan till andra än inbitna Nas-fans. Jag har balanserat upp Nas och Kano med mjuk och krispig hiphop från Anti Lilly och Phoniks och den svängiga RNP med YBN Cordae och Anderson .Paak. Men det är också ovanligt mycket södernrap för att vara en Street66-lista. Det är trap med Maxo Kream, weedseg och gitarrtung hiphop med Currensy och en av Big K.R.I.Ts so(u)ligaste hiphop-bangers. 

I R&B-världen har Blood orange släppt ett nytt album och när vi ändå är på söderntemat rekommenderar jag att ni kollar in låten Gold Teeth med (södern)raplegenderna Project Pat och Gangsta Boo. Det är, som vanligt med Blood Orange, honungslen och känslig RnB men Gold Teeth har också en bling era-aura och gästartisterna bidrar med en distinkt trap-känsla. Jag vill också passa på att nämna några andra starka R&B-släpp från min julilista: nya Houstonartisten W3alth, svenska Snoh Aalegra, Producenten Sango och låten Get Away från TDE-bekantingen BJ the Chicago Kids nya skiva. Dessutom har jag tagit med en officiellt nysläppt, men från början drygt 30 år gammal, Miles Davis-låt från hans skrotade ”rubberband"-album, omarbetad med vocals från R&B-sångaren Ledisi. Inget för Miles–puristen, men värt att kolla in hur som helst.

Jag har smugit in lite hemmasnickrat elektroniskt från davOmakesbeats, men också mer ambitiösa elektroniska låtar från bland annat SACRE och Bat for Lashes. Rekommenderar verkligen Bat for lashes låt Feel For You till alla som gillar poppigt, synthigt och 80-taligt. 

Popdelen av min låtlista har en imponerande spännvidd den här månaden. Från jazziga och trallvänliga Summer Girl med HAIM, till den vackert bräckliga Cats Eye Blues med Hiss Golden Messenger, till Ey Eshgh med Shahin Najafi (artisten, aktivisten, poeten som är en av Irans mest konstroversiella artister). Jag har också smugit in papparockarna Wilcos senaste singel i popsektionen. Kanske är det mitt minst inspirerade val på den här listan. Jag känner nästan att jag måste motivera det på något sätt. Men, jag är en ride or die-fan när det kommer till Wilco. Och lyssna bara på Nels Clines popsaftiga gitarrslinga! Enkelt men effektivt.

Det är tyvärr desto mindre spännvidd på rockfronten den här månaden. Bara två låtar. Vi har The Hold Steady med deras senaste singel You Did Good Kid. The Hold Steady är ett av de där sällsynta exemplen på ett band som gör musik som är traditionell och förväntad – som ändå funkar. I kategorin ”Bruce Springsteen:ig pubrock” är de otvivelaktiga. Jag tog också med nya singeln Sunglasses från nya bandet Black Country, New Road. De har hittills bara släppt två låtar, men det lilla vi har fått är helt klart lovande. Låten Sunglasses är börjar som en nedtonad rockballad men faller snart sönder i ett kaotiskt dissonant skrän, för att sedan explodera i ett gutturalt punkextas. Inte allas kopp te kanske. 

Jag måste tyvärr erkänna att jag helt och hållet saknar Brasilien-uppdateringar den här månaden. Bättre nästa gång, det lovar jag. Under tiden kan ni glädjas åt den feta jazzdelen av den här listan. Ny musik från från briljanta Yazz Ahmed, Joe Armon-Jones, Erik Truffaz, Alfa Mist och Binker Golding – för att bara nämna några! In och lyssna! Jag har lyssnat igenom nästan alla julilistor vid det här laget och jag lämnar garanti på att detta är den bästa. GA-RANTI. 

Här hittar ni listan: STREET66 MUSIKSVEP 2019

Musiksvep: juni 2019

Jag vill inte tråka ut er med massa vardagsspaningar, men jag tänkte ändå ge er en inblick i min skrivsituation den här veckan. Jag sitter i ett hus på skånska landsbygden, närmsta stad är en by. Vackert men saknar vissa bekvämligheter. Jag internetdelar med skakig uppkoppling och försöker pussla ihop en spotifylista under de korta glimtar av välfungerande internet som man välsignas med här ute. Samtidigt rinner min mobildata ut i cyber-ödemarken. Min hårt intjänade surf. Som en bloggvärldens moder Teresa viger jag ändå mitt egna för ett högre ändamål. Det är kamprader som jag skriver idag. Kamp mot dåligt internet och ändlig mobilsurf. Nåväl. Jag sitter i spenaten och skriver. Solen skiner. Andra har det svårt på riktigt. Jag får skänka en tanke till A$ap Rocky i tider som dessa. Harlemrapparen som fortfarande sitter i svenskt häkte och tvingas äta husmanskost. Tufft såklart – men samtidigt får han en ovärderlig inblick i svenskt skolmatsalsliv. Och kanske kan han kanalisera häktestraumat till ett tema på en kommande skiva. AT.LONG.LAST.A$TROGANOFF? Vem vet? Menmen, jag ska sluta sparka på den döda Asap Rocky-hästen. Det finns roligare saker att avhandla: ny musik, bra musik, mitt musiksvep och den enda spotifylistan ni behöver följa i år. Den här månaden har jag trimmat av dödköttet ordentligt. Bara det bästa de finaste musikdetaljerna får plats i junigrytan. Så nu åker vi. Genre för genre:

Hiphopen har haft en drömmånad för alla som är fast i 90-talet, men kanske inte för fans av trap och alternativ rap. Jag har plockat med två låtar stenhård boombap från ANKHLEJOHN och Griselda records egna Benny the Butcher, men också skönt soulig hiphop från Freddie Gibbs och Sampa the Great. För att mjuka upp den hårda knarkrapstämningen tog jag också med Jesus is the one (I got depression) med Zack Fox och Kenny Beats. Jag vet att det bara är en meme-låt: en skämtsam freestyle från en youtubevideo. Men den är också underbart beroendeframkallande. Nästan varje bar är quotable. 

En av de stora musiknyheterna den här månaden har varit att den hajpade brittiska producenten Jai Paul har gjort comeback med låtarna He och Do You Love Her Now. Båda låtarna är bra utan att verkligen skina. Jag plockade med He på listan, men båda låtarna är värda att kolla in för fans av släpigt elektronisk R&B. Annars har juni månad inte varit den bästa för alternativ R&B. Vad det dock har varit – är en jäkligt bra månad för elektronisk musik. Jag tog med låtar från både Shinchiro Yokotas och S.A.M.s nya släpp för en rejäl dos av klassisk house, men kolla också in den japanska producenten Seiho och hans låt I Lost Myself In His Car för något betydligt flummigare. Lyssna även på Channel Tres nya låtar om ni vill höra hur Hip House (en fusionsgenre mellan hiphop och house som oftast är rätt ruggig) kan låta när det är gjort på rätt sätt. Nedtonade housetrummor och G-funksyntar – det låter bättre än man tror. 

En annan stor musiknyhet är att Bon Iver lite förvånande släppte en ny singel. Det är den första nya musiken som Justin Vernon har släppt sedan Bon Iver gav ut 22, A Million för tre år sedan. Nya singeln Hey, Ma är fin och mer lättillgänglig än man har vant sig vid med Justin Vernon, men den når inte höjderna som de mer experimentella låtarna på 22, A Million gjorde. Det är tre av fem-bra – bättre popsinglar har släppts i juni. Jag har plockat ut några goda exempel på spotifylistan i (Sandy) Alex Gs nostalgiska indie-ballad Gretel och Lower Dens singel Young Republicans – en låt om republikanernas ungdomsförbund och deras aptit för arbetarklasskött. Lite på näsan, lite roligt ändå. Kolla också in Shuras, sir Was och Whitneys nya singlar.

Jag har förstås också plockat ut lite brasiliansk musik för er att sätta tänderna i – en grundpelare i Street66-gospeln och i nästan alla mina musiksvep. Och den här månaden har jag också smugit in ett samarbete mellan det brasilianska bandet Rio 18 och den walesiska sångaren Carwyn Ellis. Men, oroa er inte. Det finns gung på spanska och portugisiska också. Så för den som känner att brassesväng på walesiska låter lite väl progressivt: lyssna på colombianska La Boa, spanska Rosalía eller brasilianska Zimino. Soligt och mjukt. Och apropå solkysst och svängig musik: kolla in den Nigerianska afrobeats-stjärnan Burna Boy och hans senaste sommarbanger Anybody. Otroligt bra.

Min lista avslutas med en runda ökenjazz från touareg-bandet Tinariwen och – som alltid – kvällsmusikens kvällmusik: jazz. Till nästa gång! Free Tay K! Free Palestine! 

SPOTIFYLISTAN: STREET66 MUSIKSVEP 2019

Musiksvep: maj 2019

Några snabba midsommartankar om musik:

Det är svårt att hitta ny musik som ligger utanför spotifylistornas och stormediernas räckvidd. Framförallt inom vissa genrer. Sån musik hamnar lätt utanför helt hållet, eller fastnar i en snobbigt liten nördgrupp. Så det finns en poäng i att plocka fram alla typer av utanför-musik, och blanda med den mest lättillgängliga. Det tycker iallafall jag. Så jag gör mina musiksvep som jag skulle vilja läsa dem. Som en picknickkorg med massa olika typer av musik där man kan välja och vraka och kanske hitta något som man aldrig hade lyssnat på annars. För ny musik finns i överflöd. Och det finns saker att tycka om nästan överallt.

Maj har kommit och gått med marginal vid det här laget, och med det en massa ny musik att plöja igenom. Hög tid för ett nytt musiksvep med andra ord. Maj har varit en bra och bred musikmånad och jag har försökt spänna min metaforiska musikbåge över hela spektrat och representera så mycket som möjligt. Något för alla. Säkert också allt för någon.

Men jag vill ändå börja i en helt annan ände. En stark kandidat till årets absolut sämsta låt har nämligen släppts i maj. Det är Tom Macdonald – affischnamnet för vit, kränkt man-fenomenet – och hans nya anthem för hjärndöda. Straight White Male heter låten. Förstås. Lyssna på egen risk. Det är genuint svårt att avgöra om han är ett avancerat troll eller bara helt galen.

Så då till det roliga. Min spellista. Mina majfavoriter. Det finns elektronisk musik från Ghost Culture, Quantic och den mjuka house-mys-producenten DJ Seinfeld – men jag vill också passa på att nämna det nybildade multikulti-projektet African Express. Ett projekt som vill lyfta lokala afrikanska talanger som försöker bryta sig bort från världsmusikstämpeln. Blur- och Gorillaz-frontmannen Damon Albarn har inte helt otippat sina fingeravtryck över det hela. Lyssna på låten Johannesburg med månadens längsta featurelista.

Det finns svängig musik och det finns svårdefinierad smältdegelmusik på min majlista. Lyssna till exempel på Ajates och ny.kos afro-funklåt med starka elektroniska inslag. Eller Mauskovic Dance Bands nya singel Late Night People. Plågsamt dansvänligt. Det finns också ny musik från västafrikanska supergruppen Les Amazones d’Afrique och den kongolesiska rumba-legenden Dizzy Mandjeku. Eller varför inte lyssna på det tyska enmansbandet Muito Kaballa. Musiken låter ungefär lika tysk som namnet. 

Ingen Street66-lista är heller komplett utan en snabb uppdatering över mina bästa brasilianska 70-talslegender och vad de har haft för sig. Ett favoritsegment, helt klart. Den här månaden har discokungen Marcos Valle, jazz-funkarna Banda Black Rio och tropicalia-drottningen Gal Costa alla släppt nytt. Gubbigt och tantigt, och underbart bra.

Det finns också musik för den som gillar skrik och skrän och noll procent sväng: Bristol-punkarna IDLES har släppt en ny, stenhård, singel och ryska rockbandet Gnoomes har släppt ett helt album med Gnissel och tunga 80-talsvibbar. Otroligt bra.

Sen finns det mer lättsmält och mer gladlynt pop. Sufjan Stevens nya singel Love Yourself är bräckligt vacker, Inner Waves låt Mushroom är underbart lekfull, men om jag skulle välja en popfavorit från maj så skulle jag nog ändå välja svenska Amasons avskalade singel You Don’t Have To Call Me. Och till alla som fnyser åt lättsam pop: jag har er rygg, oroa er inte. Lyssna på Holly Herndons låt Frontier och njut av glitch-flummet. Det är en svårbeskriven låt men för er som har sett 90-talsanimen Ghost in the Shell så påminner den lite om introlåten Making Of A Cyborg (på bästa möjliga vis) – fast med skarpa glitchljud och tunna trummaskiner. Sen vill jag också ge en stor shout-out till nya, spännande, stockholmsbaserade bandet June Vide som har släppt två honungslena drömpop-singlar. Supporta era lokala band, särskilt när musiken låter så här bra. 

Hiphop och R&B-sektionen är som vanligt extra allt och smockfull med härligheter. Den här månaden går det från Boombap, till industriell hiphop, till trapbangers. Här finns två fantastiska Flying Lotus-låtar, en DJ Premier-producerad boombapbanger, en postum Nipsey Hussle-låt från DJ Khaleds senaste album, låtar från brittiska Skepta och Slowthai, och här finns Style Ain’t Free med Moneybagg Yo och Offset – enkel och ren trap som inte krånglar till det, hårda 808s och lika hårda tripletter. Som det ska vara. Här finns också en av mina favoriter från maj månad: No Gangster. Det är ett samarbete mellan den hajpade Londonsaxofonisten Shabaka Hutchings och afrorapparen Kojey Radical. Ett skönt blåsgroove och Fela Kuti-referenser i första raderna. Som klippt och skuret. 

Spellistan avslutas med jazz – den obestridda mästergenren när det kommer till att avsluta dagen på rätt sätt. Här finns ett svängigt samarbete mellan trumpetaren Theo Croker och Reggaeartisten Chronixx. Här finns det spirituella jazzeposet The Colors That You Bring med Damon Locks och Black Monument Ensemble. Men här finns också den där typen av snäll kvällsjazz som jag är otroligt svag för. Inget jazznörderi, bara välljudande. Inget skavande och inget obehagligt. Ett perfekt avslut på dagen och, i det här fallet, också min majlista. 

Listan hittar ni som vanligt HÄR. 

Musiksvep: april 2019

Många nya veckor och mycket ny musik. Det har gått ett tag sen jag sist gjorde en musikuppdatering. Men nu är jag tillbaka som Alfred Hitchcock. Jag försöker hålla det, om inte konsekvent uppladdat så iallafall konsekvent bra. Och här tänkte jag hålla det lätt. Skriva ett par rader om några av mina favoritsinglar från april. Inget konstigt. Ett snabbt musiksvep från månaden som gått.

Jag ska täcka iallafall något av de album som har släppts i år i lite längre recensioner, så därför blir det ingen djupdykning ner i albumsläppen här. Men sådär i förbifarten kan jag ändå nämna Mountain Goats och Foxygens nya skivor, Beyonces nya livealbum från förra årets Coachella-framträdande och så de två utmärkta skivsläppen från hiphop-poeten billy woods och indiepopparen Weyes Blood. 

Så till mina singelrader. Det är en salig blandning den här månaden. Precis som det ska vara. Först och främst så vill jag uppmärksamma att Flying Lotus har släppt en teaser-singel med regissören David Lynch. Den är en interlude-låt med en patenterat skruvad David Lynch-text. Förhoppningsvis betyder det här att han har ett nytt album på gång – det har varit i princip helt tyst från den Kalifornienfödde producenten sedan 2014.

På annat håll har hiphop- och r&b-världen haft ett högljutt april – som vanligt. JPEGMAFIA har släppt ny, snygg och enkel drömhiphop med glitchtendenser. Earl Sweatshirt har släppt en av månadens mörkaste och skitigaste hiphoplåtar tillsammans med producenten Stoney Willis: Farm heter singeln. Gruppen Injury Reserve fortsätter att komma med bra musik 2019. Koruna & Lime heter deras senaste – lite ”avant garde-hip hop möter The Neptunes” om ni vill få en känsla för soundet. TDE-rapparen Schoolboy Q har släppt tre singlar från sitt nya album Crash Talk, och låten Crash är den fetaste av de tre. Låten samplar ett mina favoritbeats i Preemo’s Boom, men i Crash har producenten Boi-1da tagit preemobeatet, saktat ner det och dressat det i traptrummor. I ärlighetens namn en ganska lat sampling, men, ett bra beat är ett bra beat. 

Anderson. Paak har släppt ny musik och albumsingeln Make it Better är en av de bättre soulsinglarna i år. Smooth as butter och gammalt möter nytt. Jordan Rakei, en av frontfigurerna för 2010-talets mjuka datorsoul, har lagt upp två nya honungslena singlar i Mind’s Eye och Say Something. 070 Shake, från 070-kollektivet, har släppt en stark singel i Morrow: en pop-banger med tung trap soul-känsla.

Jazzmusikern Esperanza Spalding kommer med en fysisk release på sitt 12 Little Spells-album senare i år och har inför skivsläppet gett ut två singlar som ska fungera som bonusspår på skivan. Låten Lest We Forget är den bästa av de två. Det är flummigt och bräckligt där konstpop möter spirituell jazz. Skickligt och vackert. Jag vill också få med FKA Twigs låt och musikvideo till Cellophane här någonstans, även om jag inte vet exakt var den passar in. Inte en av mina favoritlåtar, men en av de märkligaste och på något sätt sorgligaste låtarna och musikvideorna jag har sett på länge.

I popvärlden har papparock-bandet The National släppt en ny, fin och långsam (förstås), melankolisk (förstås) pianoballad. Tame Impala har också släppt nytt. Singeln Patience osar solmosig och snäll retrofunk och är löjligt medryckande. Jag vill faktiskt också passa på att nämna The Waterboys nya singel Right Side of Heartbreak här. Det är den överlägset gubbigaste låten på den här listan, men The Waterboys har alltid varit lite av en personlig favorit. Nya singeln tar ett djupdyk ner i smörigt 80-tal och jag kan inte riktigt förklara varför det blir så bra – det är bara oemotståndligt lökigt. 

Jag har också hittat en ny favorit i brassen Garfos nya singel Da Costa. Det är så hemmasnickrat det bara går. Lågmäld lo-fi-lunk när det är som bäst. Hans spotify-bio lyder: ”my songs are recorded in my bedroom and all instruments are played by me”. 38 lyssnare per månad. Mer förtjänar han. 

Så. En snabb runda med house och electro innan jag avrundar. Julien Dynes remix på African Vibrations Hinde är definitivt värd att kolla in. En av hans bättre remixer. Tyske Martin Stimming har släppt en remix på Apparats Brandenburg som även den är värd lite uppmärksamhet. Jag vill också varmt tipsa om Peggy Gous Starry Night – en house-banger med en kraftig dos klassisk Chicago-house. 

Så ja. Nu går vi mot soligare väder och tröttare sommardängor igen. Mer Per Gessle och mindre vinterdepp. Därför vill jag avsluta med att tipsa om mina två bästa sommarsinglar från april. Det är Buju Bantons Country For Sale –en klassisk reggaelåt med ett nästan övertydligt politisk budskap och starka roots reggae-vibbar. En perfekt låt för alla gamla reggae-heads att avnjuta trädgårdspilsnern till. Den andra singeln är Yessa Massa från ghananske Joojo Addison. Klockrent somriga Afrobeats-vibbar. Soligt, svängigt och inte för seriöst. ”Money wey dey quench fire, cop the benzo for my momma”. Alla låtarna (de som fanns på spotify) finns samlade i spellistan HÄR. Till nästa gång!