Musiksvep: oktober 2019

Ett frostbitet musiksvep den här månaden. Oktober bjöd på ett sånt väder där man bara vill sitta inne och lyssna på musik. Som tur är så var jag i perfekt symbios med musikvärlden den här månaden; ju mörkare och kallare jag kände mig, desto mer bra musik släpptes. Mängden nya musiksläpp presenterade mig också med lyxproblemet att listan blev alldeles för lång. I slutändan lyckades jag inte trimma den kortare än 52 låtar – 3 timmar och 38 minuter enligt spotify. Så sätt igång ett överambitiöst långkok, eller måla ett landskap i akvarell och lyssna på spellistan i sin helhet. 

För säkerhets skull kanske jag ska börja med en brasklapp: Frank Oceans råmediokra DHL platsade inte på den här listan. En ruggig besvikelse. Die hard-fansen får vässa sina högafflar. Nu till listan!

Hiphopdelen är en stor påse gott & blandat den här månaden. Det finns södernhiphop från New Orleansrapparen Curren$y, en trapbanger från Guapdad 4000 med ett patenterat avskalat och hårt beat från Kenny Beats och features från Denzel Curry, Maxo Kream och Key. Det finns också grisig New York-rap i form av två Griselda projekt (Smoke DZAs ”7:30” och 38 Speshs ”never seen a man cry”) och det finns en Nate Dogg-osande västkustbanger i form av Kalifornienfödda Buddys singel Hollywood.

Jag har också tagit med Travis Scotts hajpade singel Highest In the Room. Låten har mötts med ojämn kritik, men jag gillar den. Det är en melodisk traplåt med autotunad rap/sång och den har ett vackert, öppnande slut; det låter som att den kan leda in i något spännande på Scotts kommande skiva. 

Men allra varmast vill jag rekommendera He is... I am från Atlantarapparen Grip. Låten har en första del som är mjuk och lätt och bygger på en lycksalig gospelsampling. Sedan byter den karaktär helt. Det krispiga och klara blir skitigt och statiskt och ett nattmörkt beat fyller hela ljudbilden med hård bas och trap-tripletter. Det är befriande med en ny, ung rappare från Atlanta som har en egen stil och gör ambitiös hiphop. Staden har (lite oförtjänt) fått ett rykte om sig att bara producera samma typ av triviala trapmusik.

Från hiphop till RnB. Det har varit en bra RnB-månad, men jag valt ut några favoriter att skriva om här. Big Momma från Jamla-artisten Heather Victoria är jazzig lågtempomusik med produktion från hyllade beatmakaren 9th Wonder och en rapvers från Big KRIT. 

Jag har också med den honungslena Castaway med Yuna, som har en väl avvägd rapvers från Tyler, the Creator. 

I samma del finns två låtar som genreblandar friskt men har RnB som grundsten:

Hector Plimmers Somebody Else. En låt som är jazzigt rnb:ig i själen, men där ljuden är elektroniska, förvrängda och knaggliga.

Och så låten Eternal Light där reggaefavoriten Chronixx backas av Anderson Paak.s band Free Nationals.

Jag har också med Mayer Hawthornes nya singel på listan. Hans nördiga preppy-look och discodrypande soul borde inte funka så bra som det gör. Det är musik att rulla ner rutorna på chevroleten och stadscruisa till. 

Popdelen är bra den här månaden också. Där finns nostalgiska Porches, storslagna MorMor och Tame Impalas reverbdränkta singel It Might Be Time för att nämna några.

Det finns också höstmelankolisk folkmusik. Indieälsklingarna Big Thief har släppt ett nytt album – ett riktigt 90-talskärleksbrev. Albumet blandar högt och lågt men där finns några riktigt bra låtar. Lyssna på låten Forgotten Eyes. Jag tog också med kulthjälten Bonnie ”Prince” Billy och hans singel In Good Faith. Det är en sorgsen liten ballad. En försiktig gitarr och ett trevande pianoplonk ackompanjerar Billys mjuka röst.

Om mjuka popmelodier inte är din kopp te så rekommenderar jag postpunkarna Bambaras nya singel Serafina, eller Algiers Dispossession. Atlantarockarna Algiers låter mer som sig själva på Dispossession, som är den första singeln till deras kommande album. Låten är en perfekt sammanfattning av vad Algiers är: ett politiskt band som sömlöst sammanför soul, rock och jazz. Som en tung, industriell gospel. Det är en stark låt med hög energi. 

Sen kommer den där svårdefinierade delen av listan med massa blandad elektronisk musik. Först kommer nya zeeländarna Fat Freddys Drops nya singel Kamo Kamo. Fina, Fina Fat Freddys. Deras eklektiska mix av reggae, dub, neo-soul, pop och elektronisk musik är alltid kul att lyssna på!

Annars finns det ett par låtar som jag vill ge ett extra omnämnande i den här delen:

KOREA TOWN ACID:s singel Want U. Det är riktig, klassisk Detroit-house – röstsamplingar, det rådigitala keyboardet – hela schabraket. Want U är hård och karg, men samtidigt svängig. 

Jag vill också nämna Caribous singel Home. Caribou prickar helt rätt i den smala subgenren Plunderphonics; Avanlanches-inspirationen flyter som blod genom låten. Soulsamplingen är densamma som J Dillas brorsa Illa J använde i sin låt med samma namn. Och sist, men inte minst, vill jag ge en stor shout-out till Chanel Tres fantastiska house-remix av rapparen Tyler, the Creators låt Earthquake. 

Bort från USA och Storbritannien ska vi också. Isreal/Jemen-baserade bandet El Khat har släppt en överfet folk/funk/jazz-låt med drivande trummor och bas, inramat av en känslig blåssektion. Det är fantastiskt precist producerat. Vad sångaren, Eyal El Wahab, sjunger om har jag dock inte en aning om – jemenitisk arabiska är inte min starkaste sida. 

Genreblandande kvartetten Penya gör afrokubansk musik i electroskrud. Heyye heter den nya singeln. Och apropå Kuba så har den kubanska producenten och trumpetaren Yelfris Valdés släppt en ny skiva som är värd att lyssna på. Kolla in den nedtonat funkiga låten Aceleyo Ana. 

I min månatliga Brasilienkoll vill jag rikta lite extra strålkastarljus på 21-åriga Ana Frango Elétrico som släppte albumet Little Electric Chicken heart härom månaden. Jag glömde att ta med det på septemberlistan, så det får ta plats här istället. Jag tog med låten Promessas e Previsões, men hela skivan är fantastiskt bra. Det är jazzig MPB med ett stort sound: gitarrer, blås, trummor och kör. I brassesektionen bör också Maus Hábitos från de jazziga postrockarna maquinos nämnas; krispigt rena gitarriff och avlägsna saxofonmelodier strösslat med fragmentariska sångslingor. 

Listan avslutas som vanligt med jazz. Det finns soulig jazz från Erik Truffaz och José James, klassisk modal jazz från Matthew Halsall och hiphopig jazz från Blind Mic – åtta jazzlåtar totalt. Oktoberlistan är verkligen en lista för jazzälskare. Går perfekt med kvällsdrinken för att fira att det där evinnerliga långkoket äntligen är klart. 

Här är listan i sin helhet: Oktober 2019. Kryp ner under era noppriga gamla filtar, brygg en kanna te och LYSSNALYSSNALYSSNA. Den objektivt, otvivelaktigt bästa oktobermusiken. 

Kanye West – Jesus Is King

Kanye West är inte en vanlig artist. Hans namn bär med sig mer än låtarna han har producerat. Han är en viral-Midas – allt han rör vid blir till debatt. Han är en person som kan vända hela världen mot sig med ett enda uttalande och sedan få dem tillbaka på sin sida med ett fingerknäpp. Men med Jesus is King har han delat sin fanbase på mitten med en köttyxa. 

Dagarna innan Jesus is King släpptes ställde West upp i ett antal intervjuer där han passionerat pratade om sin nyfunna tro och att saker som synd och mental ohälsa låg bakom honom. Bland klassiska kanyeismer, som att kalla sig den största artisten och modeskaparen någonsin, tog han upp tunga frågor som rör religion och rasism. Han pratade om hans tuffa 2018 och om kontroverserna som hans publika Trump-stöd skapade.

– Mina föräldrar har slagit sig blodiga för min rätt att rösta på vem jag vill, sa han.

I kommentarsfältet var många snabba med att geniförklara West. Han har en omisskännlig förmåga att med styltor balansera på gränsen mellan galenskap och genialitet. ”Jag skäms för att jag kallade honom tokig”, skrev en, ”Han påminner mig om Martin Luther King”, skrev en annan. Nåja. Den där sista kommentaren var det inte många som skrev under på.

Om de inledande styckena (och titeln på albumet för den delen) inte gjorde det tydligt nog, så tål det att upprepas: Jesus is king är ett kristet album. Men den som har hoppats på en regelrätt gospelplatta i stil med hans ”sunday service”-gudstjänster, blir besviken. Det är gospelinspirerat, men det är ett hiphopalbum i grunden. Ett drogfritt, svordomsfritt och tyvärr också ganska innehållslöst hiphopalbum. 

Texterna består till plågsamt stor del av kristna plattityder av typen ”Jesus, please heal, Jesus, please forgive” och uttjatade gudametaforer. De få ansatserna till politiska kommentarer är uddlösa (”Thirteenth amendment, gotta end it, that’s on me”) och han är om möjligt ännu uddlösare på låten On God där han i sann verklighetsfrånvänd miljonärsanda beklagar sig över höga inkomstskatter (”The IRS want their fifty plus the tithe, man thats over half the pie”).

West har aldrig varit en stor textförfattare, men han har alltid varit underhållande. Hans enorma ego har serverats med en portion humor och en viss självdistans. Gamla Kanye rappade: ”I had a dream I could buy my way to heaven. When I awoke, I spent that on a necklace”. Nyfrälsta Kanye rappar ”Jesus is our rock”. Och jag vet. Det är problematiskt att hylla hans maniska musik, påeldad av psykisk ohälsa, och känna sig ljummen inför hans positiva, religiösa musik. Men texterna på Jesus is king är bara inte tillräckligt bra. Det finns sätt att göra kristna och spirituella texter intressanta – Brother Ali gör det, till och med Kendrick Lamar gör det ibland.

– Are you a Christian rapper now?

– I am a Christian everything

Kanye West svarar på frågor om sitt nya album på Jimmy Kimmels Talkshow.

En styrka i ett bra gospelalbum är att den känslomässiga kärnan får rum att både växa och mjukna. Det har andningspauser och det har stunder där euforin byggs upp och urladdningen närmast tvingas på lyssnaren. På Jesus is king är det tvärtom. Det finns inte rum att känna någonting förrän nästa idé kastar sig över en. Låtarna biter varandra i svansen. Allt börjar för fort och slutar för abrupt. Det är som en albumupplevelse i komprimerat format. Eller som att bara lyssna på förhandssnuttarna på itunes. Den värsta förövaren är skivans sista låt Jesus Is Lord, som bygger upp en mäktig kör av trumpeter och mässande som efter 49 sekunder kulminerar i – ingeting, slut på låten, slut på skivan. I ”sunday service”-gudstjänsterna är låtarna levande och tillåts dra ut på tiden. På Jesus is king är låtarna nedtrimmade tills det bara är ben och senor kvar.

Det finns vissa undantag. Låten Water till exempel – en krispig soullåt där West balanserar den avskalade och karga instrumentala delen med sångaren Art Clemmons slicka RnB-röst och gospelkören bakom honom. I bakgrunden av mixen ligger de lätta trummorna och wah-wah-gitarren. Låten är ingen storslagen höjdpunkt, men den får iallafall plats att existera. Samma sak med låten God Is där Kanye sjunger med sprucken röst över gospelpiano och sångsamplingar.

Produktionen lyfter ändå skivan ur det helt mediokra. Blandningen av gospelmusiken och den hårda 808-basen fungerar perfekt. Låten Follow God visar på en potential som frustrerande nog aldrig realiseras; en trumtung låt med tjock bas och en gospelsampling. Och dessutom är texten befriad från trötta kristna klichéer. Tyvärr tar låten slut efter en minut och 45 sekunder och leder rakt in i lökfesten som är Closed On Sunday – en av de svagaste låtarna på skivan. 

En av de stora snackisarna kring albumet är att West lyckats sammanföra bröderna bakom hiphopduon Clipse (rapparna Pusha T och No Malice) efter ett tio år långt uppehåll. Den speciella stunden slarvas dock bort på låten Use This Gospel, som har ett av skivans svagaste beats och ett malplacerat saxofonsolo från Kenny G (kungen av den obehagligt oförargliga musiken och jazzvärldens största hackkyckling). Den hajpade återföringen avhandlas i förbifarten. 

Jesus is King gör inte mycket för att förbättra folks redan misstänksamma inställning mot artister som genomgår en ”religiös period” (se: Bob Dylans utskällda kristna album i början på 80-talet). Produktionen är mestadels bra och albumet innehåller ett par höjdpunkter som Selah och Follow God, men på det stora hela är det en besvikelse. Det är fragmentariskt och saknar riktig riktning och texterna är ibland outhärdligt dåliga. 

Online går folks åsikter isär – från odödligt mästerverk till stendöd sörja. Grejen (som fans är snabba att påpeka) med Kanye West är att hans album ibland blir oförtjänt hårt kritiserade för att han gör nyskapande och annorlunda saker. Det är en otjänst att recensera hans musik efter bara ett par lyssningar. Men jag har låtit skivan marinera över helgen och jag kan redan nu, bortom allt tvivel, konstatera att: det här håller inte måttet. 

Musiksvep: april 2019

Många nya veckor och mycket ny musik. Det har gått ett tag sen jag sist gjorde en musikuppdatering. Men nu är jag tillbaka som Alfred Hitchcock. Jag försöker hålla det, om inte konsekvent uppladdat så iallafall konsekvent bra. Och här tänkte jag hålla det lätt. Skriva ett par rader om några av mina favoritsinglar från april. Inget konstigt. Ett snabbt musiksvep från månaden som gått.

Jag ska täcka iallafall något av de album som har släppts i år i lite längre recensioner, så därför blir det ingen djupdykning ner i albumsläppen här. Men sådär i förbifarten kan jag ändå nämna Mountain Goats och Foxygens nya skivor, Beyonces nya livealbum från förra årets Coachella-framträdande och så de två utmärkta skivsläppen från hiphop-poeten billy woods och indiepopparen Weyes Blood. 

Så till mina singelrader. Det är en salig blandning den här månaden. Precis som det ska vara. Först och främst så vill jag uppmärksamma att Flying Lotus har släppt en teaser-singel med regissören David Lynch. Den är en interlude-låt med en patenterat skruvad David Lynch-text. Förhoppningsvis betyder det här att han har ett nytt album på gång – det har varit i princip helt tyst från den Kalifornienfödde producenten sedan 2014.

På annat håll har hiphop- och r&b-världen haft ett högljutt april – som vanligt. JPEGMAFIA har släppt ny, snygg och enkel drömhiphop med glitchtendenser. Earl Sweatshirt har släppt en av månadens mörkaste och skitigaste hiphoplåtar tillsammans med producenten Stoney Willis: Farm heter singeln. Gruppen Injury Reserve fortsätter att komma med bra musik 2019. Koruna & Lime heter deras senaste – lite ”avant garde-hip hop möter The Neptunes” om ni vill få en känsla för soundet. TDE-rapparen Schoolboy Q har släppt tre singlar från sitt nya album Crash Talk, och låten Crash är den fetaste av de tre. Låten samplar ett mina favoritbeats i Preemo’s Boom, men i Crash har producenten Boi-1da tagit preemobeatet, saktat ner det och dressat det i traptrummor. I ärlighetens namn en ganska lat sampling, men, ett bra beat är ett bra beat. 

Anderson. Paak har släppt ny musik och albumsingeln Make it Better är en av de bättre soulsinglarna i år. Smooth as butter och gammalt möter nytt. Jordan Rakei, en av frontfigurerna för 2010-talets mjuka datorsoul, har lagt upp två nya honungslena singlar i Mind’s Eye och Say Something. 070 Shake, från 070-kollektivet, har släppt en stark singel i Morrow: en pop-banger med tung trap soul-känsla.

Jazzmusikern Esperanza Spalding kommer med en fysisk release på sitt 12 Little Spells-album senare i år och har inför skivsläppet gett ut två singlar som ska fungera som bonusspår på skivan. Låten Lest We Forget är den bästa av de två. Det är flummigt och bräckligt där konstpop möter spirituell jazz. Skickligt och vackert. Jag vill också få med FKA Twigs låt och musikvideo till Cellophane här någonstans, även om jag inte vet exakt var den passar in. Inte en av mina favoritlåtar, men en av de märkligaste och på något sätt sorgligaste låtarna och musikvideorna jag har sett på länge.

I popvärlden har papparock-bandet The National släppt en ny, fin och långsam (förstås), melankolisk (förstås) pianoballad. Tame Impala har också släppt nytt. Singeln Patience osar solmosig och snäll retrofunk och är löjligt medryckande. Jag vill faktiskt också passa på att nämna The Waterboys nya singel Right Side of Heartbreak här. Det är den överlägset gubbigaste låten på den här listan, men The Waterboys har alltid varit lite av en personlig favorit. Nya singeln tar ett djupdyk ner i smörigt 80-tal och jag kan inte riktigt förklara varför det blir så bra – det är bara oemotståndligt lökigt. 

Jag har också hittat en ny favorit i brassen Garfos nya singel Da Costa. Det är så hemmasnickrat det bara går. Lågmäld lo-fi-lunk när det är som bäst. Hans spotify-bio lyder: ”my songs are recorded in my bedroom and all instruments are played by me”. 38 lyssnare per månad. Mer förtjänar han. 

Så. En snabb runda med house och electro innan jag avrundar. Julien Dynes remix på African Vibrations Hinde är definitivt värd att kolla in. En av hans bättre remixer. Tyske Martin Stimming har släppt en remix på Apparats Brandenburg som även den är värd lite uppmärksamhet. Jag vill också varmt tipsa om Peggy Gous Starry Night – en house-banger med en kraftig dos klassisk Chicago-house. 

Så ja. Nu går vi mot soligare väder och tröttare sommardängor igen. Mer Per Gessle och mindre vinterdepp. Därför vill jag avsluta med att tipsa om mina två bästa sommarsinglar från april. Det är Buju Bantons Country For Sale –en klassisk reggaelåt med ett nästan övertydligt politisk budskap och starka roots reggae-vibbar. En perfekt låt för alla gamla reggae-heads att avnjuta trädgårdspilsnern till. Den andra singeln är Yessa Massa från ghananske Joojo Addison. Klockrent somriga Afrobeats-vibbar. Soligt, svängigt och inte för seriöst. ”Money wey dey quench fire, cop the benzo for my momma”. Alla låtarna (de som fanns på spotify) finns samlade i spellistan HÄR. Till nästa gång! 

Mer öppet och färgglatt från rapparen Aesop Rock på hans nya samarbete med electronica- och psykrock-producenten Tobacco. Plastigt och roligt – på gott och ont. 

Aesop Rocks egensinniga och skruvade metafor-rap har gjort honom till en kultfigur inom hiphopens underjord. Han har också blivit lite av en småkändis i vissa hiphopkretsar efter att några collegeungdomar med för mycket tid på sina händer sammanställde en graf med de rappare som använder flest unika ord och kom fram till att Aesop Rock är det outtömliga ordförrådets obestridda mästare. Men Aesop Rock är ingen gimmickrappare. Han är en av de mest pålitliga rapparna att komma ur 90-talets indie-hiphopvåg och han har släppt konstant spännande material i mer än 20 år.

Den 42-årige Aesop lutar sig tillbaka på samma kluriga och ordrika rap som han alltid gjort, men Malibu Ken är ändå ett steg utanför hans normala sound. Han har flirtat med electronica tidigare, men aldrig fullt ut. För samtidigt som han är en skruvad hiphop-outsider så är han också en del av den ”backpack”-hiphopscen som gärna claimar ”riktig hiphop” och rappar om Big Daddy Kane och Rakim. På så vis kan samarbetet med Tobacco kännas lite märkligt. Och det är det också – iallafall stundtals. Det är väldigt långt från de experimentella och ofta rockiga beatsen som Aesop Rock har rappat över tidigare. Tobaccos beats är plastig electro-funk och tunna klapp-trummor. När det är bra är det lekfullt och flytande, när det är dåligt för det tankarna till det där ihåliga 80-talssoundet där varken basen eller trummorna slår hårt nog. Högt och lågt med andra ord. På 1+1=13 passar till exempel Aesops avslappnade flow och poetiska bildspråk perfekt över det rymdigt drömlika beatet och de mjuka syntvågorna. Men ibland skaver Tobaccos beats väl hårt mot Aesops rap. De märkliga skräckfilmsorglarna på Sword Box, de bakvända skriksyntarna på Dog Years – det är lite väl långt från hiphop.

Något som Tobacco iallafall har åstadkommit på Malibu Ken är att locka fram en ny ledighet ur Aesops rap. Han har alltid varit rolig, men på Malibu Ken lyser hans morbida metafor-humor igenom tydligare än någonsin. Det är inte direkt punchline-humor, det är mer indirekt historieberättande. På låten Churro så berättar Aes om två folkkära örnar i hemstaden Pittsburgh som för ett par år sedan följdes av invånarna via en webcam. En morgon hade de fångat en katt som de tog upp i sitt bo och slöt i stycken live framför tusentals chockade tittare. I sin version av berättelsen låtar Aesop Rock kattägaren sitta hemma och deppa över förlusten av sin katt. För att få tankarna på annat så sätter han på live-kameran från örnboet, bara för att få se sin älskade kisse ätas levande ”like it´s a fucking churro”. 

Aesop Rock är fantastiskt skicklig på att plocka upp annorlunda och obskyra ämnen att rappa om. Han är en förkämpe för allt det fula och förkastliga. Webcam-örnarna, en berättelse om en svamp som växer i hans bil och den sorgliga och brutala berättelsen om Ricky Kasso som på 80-talet brutalt mördade en kompis och skapade en seriös debatt om faran med att lyssna på metal-musik och satansdyrkan. Allt får plats i hans historieberättande. Det är där, djupt i texterna och i Aesops story telling, som skivan verkligen skiner. Han hittar ofta poänger i till synes obetydliga anekdoter. På låten Tuesday, där han rappar om att hans förfärade granne hittar en svamp som har växt i hans bil, skakar Aesop obrytt på huvudet och konstaterar: 

“I can’t even keep a cactus alive when I’m present,
When I’m gone it’s a ground breaking botanical epic.
From desolate to little shop of horrors in a second,
It’s weird knowing life thrives more when you exit.”

Han gör det han rappar om spännande – även om han ibland gömmer sina poänger bakom omöjligt tjocka lager av metaforer och svårt språk. Det kan låta avskräckande och pretentiöst men det handlar mycket om att inte förvänta sig punchlines eller sårbara och politiskt laddade texter. Och om man orkar leta finns det nästan alltid något att hämta.

Tobaccos lättviktiga beats är en otippad matchning till Aesop Rocks tunga texter. Men för det mesta fungerar det förvånansvärt bra. Det är kul att höra en mer avslappnad och humoristisk sida av Aesop Rock och många av låtarna är riktigt roliga att lyssna på – inledningsspåret Corn Maze är en underbar hiphopflumbanger – men ibland blir det lite för mycket med den tunna plastproduktionen och Aesops okonventionella flow och krävande texter och skivan tappar fokus. 

Rapsody – Laila's Wisdom

---

”Ge mig blommor medan jag kan lukta på dem”

Rapsodys senaste album är döpt efter hennes bortgångna mormor och är fyllt med budskap om kärlek till sig själv och personliga observationer om rasism och våld. Men det är också ett album som handlar om tålamod. Om en undergroundveteran som äntligen fått sitt mainstreamerkännande, 10 år efter att hon debuterade på 9th Wonders Dream Merchant vol.2.

Rapsody har alltid varit en rappares rappare. En riktigt MC. Ända sedan hon debuterade på hiphopscenen har hon spottat verser i sann Talib Kweli-anda över klassiskt trumtunga södernbeats. Nya skivan är inget undantag, inga konstigheter, välskriven hiphop. Ändå är det en skiva som utmärker sig, både i hennes egna diskografi och i hiphopvärlden 2017. En skiva som har spenderat två år på arbetsbänken och som hon spelat in totalt 80 låtar till.

I en intervju med Breakfast Club från september i år berättade Rapsody om hur hon, på den nya skivan, har testat nya sound och sätt att arbeta och det märks rakt igenom. Tydligast blir det på en låt som Sassy - långt lekfullare och poppigare än något hon har släppt tidigare. Ljudmässigt är det också lätt att dra Kendrick Lamar-paralleller med låtar som Pay up och den Bootsy Collins-samplade Power, som inte hade inte känts malplacerade på To pimp a butterfly. Men det är inte en Kendrick-platta och det är inte heller en West coast-, eller en New York-platta. Det är Rapsody och det är North Carolina. Alla beats förutom två hanteras av North Carolinas hemmasöner Khrysis (som bland annat har jobbat med Masta Ace och Jean Grae) och Rapsodys mentor, 9th Wonder. Beatsen är souliga och jazziga, med 9th Wonders patenterat framträdande trummor som en röd tråd genom projektet.

Rapsody blev upptäckt av 9th Wonder när hon gick på high school i North Carolina och det var på hans mixtapes hon först gjorde sig ett namn innan hon anslöt sig till hiphopkollektivet Kooley High 2008. Sedan dess har hon hållit sig aktiv. Utöver de två studioalbumen, tre EP:s och fyra mixtapes har hon medverkat på tre Kooley High-projekt och har dessutom hunnit med diverse gästspel med artister som Ab-soul och Kendrick Lamar. Lite orättvist är hon i många ögon fortfarande mest känd som hon/den där rapparen som hade en feature på Kendrick Lamars Complexion. På Laila's wisdom är dock förhållandet omvänt och Kendrick har en gästvers på låten Power. Dessutom droppar hiphoplegenden Black Thought en felfri vers på Nobody och Busta Rhymes dyker upp på två låtar och är, ja, han är Busta Rhymes. I god hiphoptradition har Rapsody också gästrefränger från neosoulkungligheter som BJ the Chicago kid, Musiq Soulchild och Anderson .Paak.

Mer imponerande än gästerna är dock Rapsody själv. Lyrisismen är hennes bakgrund, hennes raison d'etre om ni ursäktar min franska - Och Ja - skivan leverar på den punkten också. Textmässigt är det hennes mest dynamiska projekt hittills. Ämnena rör sig viktlöst mellan rasism, personliga berättelser och rena kärlekslåtar. Introlåten Laila's wisdom handlar om självförtroende och hennes mormors syn på livet, men är också fylld med rena skrytbars á la: ”I'm the better version of what you used to call talent”. Avslutningsspåret Jesus coming är en klassisk story telling-låt om förlust och lidande berättat ur tre olika perspektiv. Däremellan har hon låtar som Black and ugly om vita skönhetsideal och sargad självbild och låten Power som leker med begreppet makt.

Laila's wisdom är ett album om tålamod som lönar sig, döpt efter hennes bortgångna mormor och med ett albumomslag inspirerat av hennes favoritordspråk: Ge mig blommor medan jag kan lukta på dem. Det är inte bara hennes bästa projekt hittills utan ett av de mest kompletta hiphop-släppen i år.

Lyssna vidare:

Jean Grae – This Week

Little brother – The Minstrel Show

Kooley High – David Thompson