Kanye West är inte en vanlig artist. Hans namn bär med sig mer än låtarna han har producerat. Han är en viral-Midas – allt han rör vid blir till debatt. Han är en person som kan vända hela världen mot sig med ett enda uttalande och sedan få dem tillbaka på sin sida med ett fingerknäpp. Men med Jesus is King har han delat sin fanbase på mitten med en köttyxa.

Dagarna innan Jesus is King släpptes ställde West upp i ett antal intervjuer där han passionerat pratade om sin nyfunna tro och att saker som synd och mental ohälsa låg bakom honom. Bland klassiska kanyeismer, som att kalla sig den största artisten och modeskaparen någonsin, tog han upp tunga frågor som rör religion och rasism. Han pratade om hans tuffa 2018 och om kontroverserna som hans publika Trump-stöd skapade.

– Mina föräldrar har slagit sig blodiga för min rätt att rösta på vem jag vill, sa han.

I kommentarsfältet var många snabba med att geniförklara West. Han har en omisskännlig förmåga att med styltor balansera på gränsen mellan galenskap och genialitet. ”Jag skäms för att jag kallade honom tokig”, skrev en, ”Han påminner mig om Martin Luther King”, skrev en annan. Nåja. Den där sista kommentaren var det inte många som skrev under på.

Om de inledande styckena (och titeln på albumet för den delen) inte gjorde det tydligt nog, så tål det att upprepas: Jesus is king är ett kristet album. Men den som har hoppats på en regelrätt gospelplatta i stil med hans ”sunday service”-gudstjänster, blir besviken. Det är gospelinspirerat, men det är ett hiphopalbum i grunden. Ett drogfritt, svordomsfritt och tyvärr också ganska innehållslöst hiphopalbum.

Texterna består till plågsamt stor del av kristna plattityder av typen ”Jesus, please heal, Jesus, please forgive” och uttjatade gudametaforer. De få ansatserna till politiska kommentarer är uddlösa (”Thirteenth amendment, gotta end it, that’s on me”) och han är om möjligt ännu uddlösare på låten On God där han i sann verklighetsfrånvänd miljonärsanda beklagar sig över höga inkomstskatter (”The IRS want their fifty plus the tithe, man thats over half the pie”).

West har aldrig varit en stor textförfattare, men han har alltid varit underhållande. Hans enorma ego har serverats med en portion humor och en viss självdistans. Gamla Kanye rappade: ”I had a dream I could buy my way to heaven. When I awoke, I spent that on a necklace”. Nyfrälsta Kanye rappar ”Jesus is our rock”. Och jag vet. Det är problematiskt att hylla hans maniska musik, påeldad av psykisk ohälsa, och känna sig ljummen inför hans positiva, religiösa musik. Men texterna på Jesus is king är bara inte tillräckligt bra. Det finns sätt att göra kristna och spirituella texter intressanta – Brother Ali gör det, till och med Kendrick Lamar gör det ibland.

– Are you a Christian rapper now?
– I am a Christian everything
Kanye West svarar på frågor om sitt nya album på Jimmy Kimmels Talkshow.

En styrka i ett bra gospelalbum är att den känslomässiga kärnan får rum att både växa och mjukna. Det har andningspauser och det har stunder där euforin byggs upp och urladdningen närmast tvingas på lyssnaren. På Jesus is king är det tvärtom. Det finns inte rum att känna någonting förrän nästa idé kastar sig över en. Låtarna biter varandra i svansen. Allt börjar för fort och slutar för abrupt. Det är som en albumupplevelse i komprimerat format. Eller som att bara lyssna på förhandssnuttarna på itunes. Den värsta förövaren är skivans sista låt Jesus Is Lord, som bygger upp en mäktig kör av trumpeter och mässande som efter 49 sekunder kulminerar i – ingeting, slut på låten, slut på skivan. I ”sunday service”-gudstjänsterna är låtarna levande och tillåts dra ut på tiden. På Jesus is king är låtarna nedtrimmade tills det bara är ben och senor kvar.

Det finns vissa undantag. Låten Water till exempel – en krispig soullåt där West balanserar den avskalade och karga instrumentala delen med sångaren Art Clemmons slicka RnB-röst och gospelkören bakom honom. I bakgrunden av mixen ligger de lätta trummorna och wah-wah-gitarren. Låten är ingen storslagen höjdpunkt, men den får iallafall plats att existera. Samma sak med låten God Is där Kanye sjunger med sprucken röst över gospelpiano och sångsamplingar.

Produktionen lyfter ändå skivan ur det helt mediokra. Blandningen av gospelmusiken och den hårda 808-basen fungerar perfekt. Låten Follow God visar på en potential som frustrerande nog aldrig realiseras; en trumtung låt med tjock bas och en gospelsampling. Och dessutom är texten befriad från trötta kristna klichéer. Tyvärr tar låten slut efter en minut och 45 sekunder och leder rakt in i lökfesten som är Closed On Sunday – en av de svagaste låtarna på skivan.

En av de stora snackisarna kring albumet är att West lyckats sammanföra bröderna bakom hiphopduon Clipse (rapparna Pusha T och No Malice) efter ett tio år långt uppehåll. Den speciella stunden slarvas dock bort på låten Use This Gospel, som har ett av skivans svagaste beats och ett malplacerat saxofonsolo från Kenny G (kungen av den obehagligt oförargliga musiken och jazzvärldens största hackkyckling). Den hajpade återföringen avhandlas i förbifarten.

Jesus is King gör inte mycket för att förbättra folks redan misstänksamma inställning mot artister som genomgår en ”religiös period” (se: Bob Dylans utskällda kristna album i början på 80-talet). Produktionen är mestadels bra och albumet innehåller ett par höjdpunkter som Selah och Follow God, men på det stora hela är det en besvikelse. Det är fragmentariskt och saknar riktig riktning och texterna är ibland outhärdligt dåliga.

Online går folks åsikter isär – från odödligt mästerverk till stendöd sörja. Grejen (som fans är snabba att påpeka) med Kanye West är att hans album ibland blir oförtjänt hårt kritiserade för att han gör nyskapande och annorlunda saker. Det är en otjänst att recensera hans musik efter bara ett par lyssningar. Men jag har låtit skivan marinera över helgen och jag kan redan nu, bortom allt tvivel, konstatera att: det här håller inte måttet.