Jag är uppvuxen på Gurus Jazzmatazz-plattor. Varje fredag när jag var liten så lyssnade vi på ”fredagsmysmusik” som i praktiken bestod av en jazzig mix av neosoul och hiphop, dominerad av Gurus jazzmatazz förstås. Därför rymmer skivorna många speciella och nostalgiska känslor för mig. Även om jag älskar alla fyra inslag i jazzmatazzserien så är den första skivan den mest kritikerrosade och förmodligen den som de flesta också är bekanta med. Det är utan tvekan den mest jazzinfluerade, (de senare skivorna lutar mer åt soulhållet) där den enda hiphopgästen på albumet är den franska emceen MC Solaar på låten Le Bien, Le Mal. När jag flera år senare började utforska musik mer på egen hand så letade jag upp denna MC Solaar som jag hade hört så många gånger tillsammans med Guru – för att höra hur han lät på egen hand. Jag snubblade över hans Prose Combat från –94 och älskade den. Jazzig, lugn och på samma gång rakt igenom hård hiphop. Med tiden tröttnade jag dock lite på skivan, hiphop är svårt när man inte förstår ett ord av vad som sägs, och Prose Combat förpassades någonstans till bakre delarna av hjärnan. Minnet samlade damm medan jag dök allt djupare i den kvicksanden som är amerikansk hiphop.

Sedan hände något märkligt igår. Jag lyssnade på musik och lagade mat när jag slog huvudet i bänken sådär hårt att man måste sitta ner en stund medan sinnena pusslar ihop sig. Då dök en låt från Prose Combat upp i huvudet, liksom från ingenstans. Nouvelle Western. Den enda låttiteln som jag hade lagt på minnet. Jag gick in på spotify för att se om skivan fanns där, vilken den tyvärr inte gjorde. Istället möttes jag av ny musik. Géopoétique: en skiva från november, i år!

Stillandet av min nostalgi kunde vänta, det kändes som upplagt för att jag skulle snubbla över något fantastiskt igen. Sådär som med Prose Combat. Blixt från klar himmel. Men. Tyvärr står inte alltid stjärntecknen i rätt ordning för sådana mirakel. Géopoétique visade sig vara rakt igenom usel. MC Solaar ger sig i kast med varenda modern rap-kliché du kan tänka dig: poprap, traptrummor, housebeats och lökigt sjungna refränger i bästa G-Easy-stuk. Vad texterna beträffar förstår jag fortfarande inte ett ord men med låttitlar som Tarzan et Jane och Adam & Eve, behöver man verkligen någon kontext?

Såklart. Döda inte dina hjältar. Fast i det här fallet gjorde han det mot sig själv.