Nytt decennium, ny lista!

Välkomna tillbaka. Nu när baksmällan efter 2010-talet äntligen har börjat lägga sig så är det dags att blicka framåt igen. Eller, ja, just den här texten blickar ju baklänges. Bak på månaden som gått. Men jag tänker framåt mer generellt. Framåt mot den ultimata gryningen för allas våra inre självförbättrare: ett ”nytt decennium, nytt oss”. Och finns det något bättre sätt att inleda det nya decenniet än med ett nyhetssvep från den erkänt musiktorftiga första månaden på året?

Jo, januari är ju vanligtvis en rätt slö musikmånad – alla årsbästalistor har precis kommit ut, alla är panka och alla är trötta. Men januari 2020 är ett uppfriskande undantag från den regeln. Månaden har bjudit på massvis med bra pop, folk och soul. Samtidigt har det varit en obegripligt skral månad för hiphop. Det var länge sedan världens största genre kändes så sval. Vi har förstås den elefantstora brasklappen som är Eminems nya album. Men jag vet inte riktigt hur jag ska placera hans musik längre. Som vanligt har albumet varit det sämsta någonsin i hatarnas ögon, och en tidlös klassiker i fanboysens. Och som vanligt ligger sanningen precis mittemellan: fem av tio. 

Jag har inte inkluderat någon av låtarna från hans album på januarilistan, men kolla in låten Yah Yah för lite klassiska battle rap-rader och blytunga features från Black Thought och Q-tip. Om ni sedan känner en gryende eminem-hajp brinna i bröstet, så rekommenderar jag varmt att lyssna på Those Kinda Nights med gästvocals från Ed Sheeran. Det borde avrätta den hajpen snabbt och smärtfritt. Få artistsamarbeten får det att pirra till mindre än Eminem och Ed Sheeran.

Och apropå urvattnad popmusik så har internet utsett superstjärnan Justin Bieber till månadens hackkyckling. Hans sorgliga försök att få sin senaste singel Yummy att bli nummer ett på topplistorna har hånats och skrattats åt livligt. Men själva låten då? Yummy är ungefär lika spännande som en okryddad bit tofu. Krävdes det verkligen sex låtskrivare för att producera raden ”Light a match and get litty, baby”. Huh.

Nåväl, jag borde förstås fokusera på det goda också. Det finns de helt väntade topplåtarna från artister som Tame Impala, Destroyer, The Blaze, Rosalía och Moses Sumney. Men de är säkra kort. Det finns några betydligt mycket mer otippade namn på listan. Låt mig i alla fall nämna några:

Z-Ro. En legend i Houston, men inte speciellt välkänd i svenska rapkretsar (som ofta oförtjänt förbiser hiphop från den amerikanska södern). Hans patenterat södernsega blandning av sång och rap har gått varm på grillfester sedan mitten av 90-talet. Men någonstans efter 2007/2008 har han tagit sin musik i en ohjälpligt urvattnad och ointressant riktning. Nya låten I’m OK är därför en underbar return to form för sångrapparen. En pionjär och en hitmakare. Om Drake var en småplufsig och kodeinsippandes blingrappare från Houston – då skulle han vara en Z-Ro. 

Marcus King. Jag är pinsamt svag för sentimental gitarr-country, och den 23-årige Marcus King är precis det. I sin cowboyhatt, läderjacka och solglasögon har han närmast en ironisk framtoning. Fast Kings musik är helt och hållet seriös. Han balanserar det sentimentala och melankoliska med en enkel anspråkslöshet på ett sätt bara bra country kan.

The 1975. Varför har ingen sagt att The 1975 låter så här? Jag har alltid trott att de är någon typ av hyperpretentiöst boyband. Men deras nya singel Me & You Together Song låter mer som en snäll version av det svenska popbandet The Radio Dept., och det är ett gott betyg i mina ögon.

R.A. The Rugged Man. Slutligen: en av hiphopvärldens största rövhål. En slusk som har gjort sig omöjlig överallt, förolämpat allt och alla. Han lider också lite av undergroundrappar-syndromet: han rappar bra – men ofta över kassa beats – han har en stor personlighet – men hans texter saknar oftast substans. Men nya Legendary Loser är en av hans bättre singlar. Texten är ärlig och personlig, men den är också rolig och tar sig inte på för stort allvar. I hjärtat av låten finns dessutom ett inspirerande budskap: ”If a scumbag like me can do it, then so could you”. Något att ta till sig inför 2020.

Det var allt. Det finns förstås massa mer musik på listan – 33 låtar totalt – så gå in och lyssna vetja! Där finns något för alla: hiphop, pop, country, house och flamenco för att bara nämna några genrer. Allt ni kan tänka er, kanske till och med lite sånt ni inte kan tänka er. Gott nytt decennium på er. Nu jävlar åker vi!

Spellistan: STREET66 MUSIKSVEP 2020

“I heard they sick about me rapping ‘bout the drugs I stretch

I’ma write a whole album ‘bout the plugs I met”

Från förra årets Tana Talk 3 och låten Broken Bottles – och Benny the Butcher håller sitt ord. The Plugs I Met är en hel EP fullproppad med stenhård drograp och referenser till olika kokainkontakter. 

Den är och nosar på de högsta betygen på samma sätt som en film som Die Hard gör det. Den saknar verkligt djup och den saknar något unikt eller nytänkande. Det är inte ett kreativt mästerverk på något sätt. Men. Det är samtidigt klockren underhållning. Det den försöker göra, gör den nästan perfekt. Kort och koncist, tunga beats och hårda raprader, med kokain som en blodröd tråd genom EP:n. 

Buffalo-rapparen Benny the Butcher är en del av det hajpade hiphop-kollektivet Griselda Records. Han har släppt musik i ett decennium, men han fick sitt mainstreamgenombrott med förra årets album Tana Talk 3. Jag recenserade skivan i min årsbästalista och skrev då att Benny tog ett stort kliv ut ur bakgrunden av Griselda-campet och jag kallade honom dessutom för Griseldas bästa rappare. Med The Plugs I Met cementerar han sig ytterligare som en stark soloartist vid sidan av rapkollektivet. Visst. Alchemist och Daringer (Griseldas husproducenter) står fortfarande för en stor del av beatsen, och Conway gästar på en av låtarna. Men, skivan har också features från väletablerade artister som Black Thought, Jadakiss och Pusha T. Benny the Butcher visar att han inte behöver vila på sina skivbolagskollegor för att bli hörd. Och hörd gör han sig definitivt på The Plugs I Met. 

Ett problem jag har haft med Bennys tidigare projekt är att hans slarviga och nedtonade flow ibland har gått lite förlorat i mixen. Hans verser har inte riktigt stuckit ut på samma sätt som vissa av hans gästartister har gjort. Men här, när han dessutom har features från svårmatchade rappoeter som Black Thought (som är notorisk för att överglänsa alla han rappar mot) så sticker han ändå ut med snillrika flows och minnesvärda bars. Det är tunga och svåra rader som: ”I wash the blood of the money that my daughters inherit”, men också skönt lekfulla och skrytiga som ”I'm laughin' at indictment threats, huh, I used to sell Os, I got close homies that caught new cases on jail phones”. Han har vuxit som rappare för varje projekt han har släppt och här har han fler citatvärdiga rader än någonsin.

Benny the Butcher är inte en socialt medveten eller lyrisk rappare. Hans styrkor ligger i hans hårda och ärliga texter. Mindre metaforer och mer rakt på sak. Därför pratas det mycket om autenticitet när det pratas om Benny the Butcher. Det skrivs ofta hur ”äkta” han är och hur ”autentiska” hans texter är. Jag tycker nästan alltid att det är vanskligt att prata om äkthet och autenticitet – speciellt när det kommer till rappare – men jag förstår också varför det är lockande. Benny är hård, hans texter är råa, och framförallt så är han en trovärdig berättare. Han fyller sina narrativ med personliga berättelser och detaljer från den undre världen. Det är rakt igenom kargt och stenhårt, men aldrig rakt igenom vålds- eller drogglorifierande. I de första raderna på låten Sunday School rappar han till exempel om hur han missade sin dotters första födelsedag för att han satt inne. Hans skildringar är ofta oglamorösa och tunga.

För allt jag har skrivit om texterna vill jag också nämna beatsen på EP:n. Den mörka atmosfären som Daringer, Alchemist och Beat Butcha skapar lägger en självklar ljudmatta för Bennys gatunarrativ. Det är sampletungt med hård bas och hårda trummor. Smutsiga New York-beats. Men det är också lite upp och ner. Vissa beats, som Alchemists Took The Money to the Plugs House, är bra exempel på hotfulla och elaka beat som utmärker sig och inte faller in i det förutsägbara boombap-lunket. Andra känns fantasilösa och formelartade. Det passar narrativet väl, men det är inte tillräckligt spännande för att verkligen få skivan att lyfta.

The Plugs I Met är djupt förankrad i Buffalos undre värld och framförallt i dess droghandel, och det är precis vad man får, i varje rad. Kungen av kokainrap, Pusha T, lämnar till och med över manteln till Benny the Butcher på 18 wheeler: ”Benny the Butcher coming after me”. Det är en lektion i stenhård kokainrap och The Plugs I Met har så många citatvärdiga rader att jag kunde fylla hela recensionen med dem. Alla gästartisterna lägger felfria verser och framförallt tar Benny själv flera steg framåt som rappare. Det är bara drograp, men vad kan man mer förvänta sig av en skiva med ett Scarface-omslag och en langar-titel. Smart satir i min kokainrap? Samhällskritik i Die Hard? Nä. 

Det blir dock lite mycket av samma sound. Och det är både beatsens och texternas fel. Hårt på hårt på hårt och inga andpauser, knappt ens en paus för en refräng. Det är en smaksak såklart, men för mig spelar det i slutändan ändå ingen avgörande roll. The Plugs I Met är grisigt, hårt och roligt. Ett av de bästa och mest kompromisslösa hiphop-släppen i år. 

”I've always had a soft spot for repetition” sjunger Kurt Vile på One trick ponies, och det är lite av hans problem.

Någonstans fanns det en förhoppning om att CD-skivans död och LP-skivans återkomst skulle resultera i färre överlånga album. Men streamingtjänster som Spotifys premierande av långa album har sett till att hålla den traditionen vid liv. Uppsvullna album fulla med filler. Kurt Viles senaste album brottas med just det – med för många för långa låtar och upprepning, ständig upprepning.

Bottle it in följer samma spår som förra soloplattan B'lieve I'm goin down från 2015, där en tydligare och krispigare mix ger mer plats åt Viles röst än på hans tidiga album. Mer strålkastarljus på sången är dock inte en uteslutande positiv riktning om man besitter Kurt Viles monotona släpröst. Han har aldrig varit den mest karismatiske frontmannen, och inte heller den mest direkta låtskrivaren. Istället lutar han sig ofta tillbaka på en medveten meningslöshet och ett riktningslöst driftande i sina texter.

Det finns förstås saker att beundra i hans låtskrivande. Humorn till exempel. Som i inledningsspåret Loading Zones där han axlar rollen av den kanske omäktigaste outlaw-hjälten någonsin, som på klassiskt ”stick it to the man”-manér undviker att betala parkeringsbiljetter genom att parkera i lastzoner. ”I park for free!” trotssjunger han i refrängen. Det är en inledning som spelar perfekt på Kurt Viles styrkor som artist. Tyvärr tappar skivan i både humor och energi efter det. Istället tenderar den att fastna i ett tryggt, lunkande tempo. Bottle it in innehåller inte mindre än tre låtar över tiominutersgränsen – som alla tre hade tjänat på att trimma av några minuter. Den första heter Bassackwards och valdes något okonventionellt till huvudsingel. Den låter som en story telling-låt från indie-folkikonen Mark Kozalek, men med mindre berättande och mer inåtriktat svamlande. En låttext som nästan låter improviserad.

Men. Den första halvan av skivan är bra, om än lite ojämn. Charlie Rich-covern Rollin with the flow låter visserligen mer som en ren hommage än en egen tolkning, men Kurt Viles mjuka och lätta röst ger den ändå en egen egenhet. Och låten Check baby är inte utan sina problem (den övertydligt ironiska tonen i texten är svårsmält, och de uttjatade four on the floor-trummorna känns lite oinspirerade) men de mörka och atmosfäriska syntarna och de skräniga gitarrerna bryter snyggt mot det mjuka och snälla. Men som allra bäst blir det när han som på One trick ponies håller sig till en fokuserad idé i låttexten. I det här fallet en fin kärleksförklaring till vänner och familj: ”Some are weird as hell, but we love em. Some are one trick ponies, but so am I” sjunger han – och bygger upp en enkel men medryckande låt som fylls på med lager av gitarrer och shakers, körare och munspel.

Det är istället någonstans i mitten som skivan börjar tappa bort sig själv. Titelspåret gör väldigt lite för att förtjäna sin låtlängd. En alldeles för enkel och avskalad musikalisk idé som under tio minuter och 39 sekunder absolut körs i graven bakom Kurt Viles långsamma och släpigt double-trackade röst. Den tredje och sista tiominuterslåten, Skinny mini, gör om möjligt ännu mindre och fullbordar skivans fall ner i mysmosterritorium. Cold was the wind är habil Tom Waits-rock, men Kurt Vile saknar Waits skruvade karisma för att få låten att lyfta.

Det finns ljusglimtar i låtar som Mutinies med sin ängsliga text om mental ohälsa och den vackra gitarrljudmattan som Sonic Youths Kim Gordon bidrar med. Men, det räcker inte riktigt hela vägen. Det är en tålamodsprövande avslutning och pyspunka på en platta som redan hunnit bli långrandig.