”I've always had a soft spot for repetition” sjunger Kurt Vile på One trick ponies, och det är lite av hans problem.

Någonstans fanns det en förhoppning om att CD-skivans död och LP-skivans återkomst skulle resultera i färre överlånga album. Men streamingtjänster som Spotifys premierande av långa album har sett till att hålla den traditionen vid liv. Uppsvullna album fulla med filler. Kurt Viles senaste album brottas med just det – med för många för långa låtar och upprepning, ständig upprepning.

Bottle it in följer samma spår som förra soloplattan B'lieve I'm goin down från 2015, där en tydligare och krispigare mix ger mer plats åt Viles röst än på hans tidiga album. Mer strålkastarljus på sången är dock inte en uteslutande positiv riktning om man besitter Kurt Viles monotona släpröst. Han har aldrig varit den mest karismatiske frontmannen, och inte heller den mest direkta låtskrivaren. Istället lutar han sig ofta tillbaka på en medveten meningslöshet och ett riktningslöst driftande i sina texter.

Det finns förstås saker att beundra i hans låtskrivande. Humorn till exempel. Som i inledningsspåret Loading Zones där han axlar rollen av den kanske omäktigaste outlaw-hjälten någonsin, som på klassiskt ”stick it to the man”-manér undviker att betala parkeringsbiljetter genom att parkera i lastzoner. ”I park for free!” trotssjunger han i refrängen. Det är en inledning som spelar perfekt på Kurt Viles styrkor som artist. Tyvärr tappar skivan i både humor och energi efter det. Istället tenderar den att fastna i ett tryggt, lunkande tempo. Bottle it in innehåller inte mindre än tre låtar över tiominutersgränsen – som alla tre hade tjänat på att trimma av några minuter. Den första heter Bassackwards och valdes något okonventionellt till huvudsingel. Den låter som en story telling-låt från indie-folkikonen Mark Kozalek, men med mindre berättande och mer inåtriktat svamlande. En låttext som nästan låter improviserad.

Men. Den första halvan av skivan är bra, om än lite ojämn. Charlie Rich-covern Rollin with the flow låter visserligen mer som en ren hommage än en egen tolkning, men Kurt Viles mjuka och lätta röst ger den ändå en egen egenhet. Och låten Check baby är inte utan sina problem (den övertydligt ironiska tonen i texten är svårsmält, och de uttjatade four on the floor-trummorna känns lite oinspirerade) men de mörka och atmosfäriska syntarna och de skräniga gitarrerna bryter snyggt mot det mjuka och snälla. Men som allra bäst blir det när han som på One trick ponies håller sig till en fokuserad idé i låttexten. I det här fallet en fin kärleksförklaring till vänner och familj: ”Some are weird as hell, but we love em. Some are one trick ponies, but so am I” sjunger han – och bygger upp en enkel men medryckande låt som fylls på med lager av gitarrer och shakers, körare och munspel.

Det är istället någonstans i mitten som skivan börjar tappa bort sig själv. Titelspåret gör väldigt lite för att förtjäna sin låtlängd. En alldeles för enkel och avskalad musikalisk idé som under tio minuter och 39 sekunder absolut körs i graven bakom Kurt Viles långsamma och släpigt double-trackade röst. Den tredje och sista tiominuterslåten, Skinny mini, gör om möjligt ännu mindre och fullbordar skivans fall ner i mysmosterritorium. Cold was the wind är habil Tom Waits-rock, men Kurt Vile saknar Waits skruvade karisma för att få låten att lyfta.

Det finns ljusglimtar i låtar som Mutinies med sin ängsliga text om mental ohälsa och den vackra gitarrljudmattan som Sonic Youths Kim Gordon bidrar med. Men, det räcker inte riktigt hela vägen. Det är en tålamodsprövande avslutning och pyspunka på en platta som redan hunnit bli långrandig.