“I heard they sick about me rapping ‘bout the drugs I stretch

I’ma write a whole album ‘bout the plugs I met”

Från förra årets Tana Talk 3 och låten Broken Bottles – och Benny the Butcher håller sitt ord. The Plugs I Met är en hel EP fullproppad med stenhård drograp och referenser till olika kokainkontakter. 

Den är och nosar på de högsta betygen på samma sätt som en film som Die Hard gör det. Den saknar verkligt djup och den saknar något unikt eller nytänkande. Det är inte ett kreativt mästerverk på något sätt. Men. Det är samtidigt klockren underhållning. Det den försöker göra, gör den nästan perfekt. Kort och koncist, tunga beats och hårda raprader, med kokain som en blodröd tråd genom EP:n. 

Buffalo-rapparen Benny the Butcher är en del av det hajpade hiphop-kollektivet Griselda Records. Han har släppt musik i ett decennium, men han fick sitt mainstreamgenombrott med förra årets album Tana Talk 3. Jag recenserade skivan i min årsbästalista och skrev då att Benny tog ett stort kliv ut ur bakgrunden av Griselda-campet och jag kallade honom dessutom för Griseldas bästa rappare. Med The Plugs I Met cementerar han sig ytterligare som en stark soloartist vid sidan av rapkollektivet. Visst. Alchemist och Daringer (Griseldas husproducenter) står fortfarande för en stor del av beatsen, och Conway gästar på en av låtarna. Men, skivan har också features från väletablerade artister som Black Thought, Jadakiss och Pusha T. Benny the Butcher visar att han inte behöver vila på sina skivbolagskollegor för att bli hörd. Och hörd gör han sig definitivt på The Plugs I Met. 

Ett problem jag har haft med Bennys tidigare projekt är att hans slarviga och nedtonade flow ibland har gått lite förlorat i mixen. Hans verser har inte riktigt stuckit ut på samma sätt som vissa av hans gästartister har gjort. Men här, när han dessutom har features från svårmatchade rappoeter som Black Thought (som är notorisk för att överglänsa alla han rappar mot) så sticker han ändå ut med snillrika flows och minnesvärda bars. Det är tunga och svåra rader som: ”I wash the blood of the money that my daughters inherit”, men också skönt lekfulla och skrytiga som ”I'm laughin' at indictment threats, huh, I used to sell Os, I got close homies that caught new cases on jail phones”. Han har vuxit som rappare för varje projekt han har släppt och här har han fler citatvärdiga rader än någonsin.

Benny the Butcher är inte en socialt medveten eller lyrisk rappare. Hans styrkor ligger i hans hårda och ärliga texter. Mindre metaforer och mer rakt på sak. Därför pratas det mycket om autenticitet när det pratas om Benny the Butcher. Det skrivs ofta hur ”äkta” han är och hur ”autentiska” hans texter är. Jag tycker nästan alltid att det är vanskligt att prata om äkthet och autenticitet – speciellt när det kommer till rappare – men jag förstår också varför det är lockande. Benny är hård, hans texter är råa, och framförallt så är han en trovärdig berättare. Han fyller sina narrativ med personliga berättelser och detaljer från den undre världen. Det är rakt igenom kargt och stenhårt, men aldrig rakt igenom vålds- eller drogglorifierande. I de första raderna på låten Sunday School rappar han till exempel om hur han missade sin dotters första födelsedag för att han satt inne. Hans skildringar är ofta oglamorösa och tunga.

För allt jag har skrivit om texterna vill jag också nämna beatsen på EP:n. Den mörka atmosfären som Daringer, Alchemist och Beat Butcha skapar lägger en självklar ljudmatta för Bennys gatunarrativ. Det är sampletungt med hård bas och hårda trummor. Smutsiga New York-beats. Men det är också lite upp och ner. Vissa beats, som Alchemists Took The Money to the Plugs House, är bra exempel på hotfulla och elaka beat som utmärker sig och inte faller in i det förutsägbara boombap-lunket. Andra känns fantasilösa och formelartade. Det passar narrativet väl, men det är inte tillräckligt spännande för att verkligen få skivan att lyfta.

The Plugs I Met är djupt förankrad i Buffalos undre värld och framförallt i dess droghandel, och det är precis vad man får, i varje rad. Kungen av kokainrap, Pusha T, lämnar till och med över manteln till Benny the Butcher på 18 wheeler: ”Benny the Butcher coming after me”. Det är en lektion i stenhård kokainrap och The Plugs I Met har så många citatvärdiga rader att jag kunde fylla hela recensionen med dem. Alla gästartisterna lägger felfria verser och framförallt tar Benny själv flera steg framåt som rappare. Det är bara drograp, men vad kan man mer förvänta sig av en skiva med ett Scarface-omslag och en langar-titel. Smart satir i min kokainrap? Samhällskritik i Die Hard? Nä. 

Det blir dock lite mycket av samma sound. Och det är både beatsens och texternas fel. Hårt på hårt på hårt och inga andpauser, knappt ens en paus för en refräng. Det är en smaksak såklart, men för mig spelar det i slutändan ändå ingen avgörande roll. The Plugs I Met är grisigt, hårt och roligt. Ett av de bästa och mest kompromisslösa hiphop-släppen i år.