Det går inte att prata om Nas utan att först prata om 27 års hiphophistoria. Han är kopplad till 90-talet på ett sätt som få andra (levande) rappare är – om man bildgooglar ”90’s rappers” så dyker Nas upp på bild nummer två, efter ett stort bildmontage. Hans musik på 2000-talet har visserligen varierat i kvalitet, men nya King’s Disease är ett bevis på att han fortfarande kan göra hiphop i absolut toppklass.

Nas – Nasir Jones i födelsebeviset från Queensbridge – föddes för storhet. Det var tydligt redan från hans första gästvers på Main Sources ”Live at the barbeque” från 1991. Han har alltid varit en av de mest naturligt talangfulla rapparna, även om han inte alltid har gjort den bästa musiken. Lite av en hiphopvärldens Ronaldinho (om det nu är tillåtet att göra fotbollsreferenser när man skriver om hiphop): hans karriär brann ut för tidigt, och de senare åren spenderades till stor del i ett mediokert töcken. Men vid en tidpunkt var han otvivelaktigt bäst, och alla villa vara som honom. Rappa som honom, dribbla som honom.

För Nas följde 2000-talet – efter den lite underskattade God’s Son – i idel besvikelser. Att nå till Illmatics skyhöga höjder visade sig vara svårt. Och han gjorde det sannerligen inte enklare för sig genom att gå från att rappa över beats från en uppsättning hiphopproducenter av Avengers™-proportioner på debutskivan till att hoppa på några av de tröttare beatsen på den här sidan 2000-talet.

Hans rykte om att alltid rappa över tråkiga beats skulle tvättas bort när han teamade upp med geniet/galningen Kanye West på tjugohundraartons Nasir. Det var i alla fall tanken. I stället blev album en förhastad flopp som möttes av svala recensioner och ointresse bland fansen.

Så Nas kommer till nya plattan med en revansch att utkräva – och han sviker inte. King’s Disease är ett samarbete med superproducenten Hit-Boy, och skivan känns betydligt mer genomarbetad och uttänkt än Nasir. Beatsen är konsekvent bra och Nas rader känns inspirerade och fulla av pondus. En väloljad symbios av beats och rhymes. Och en Nas som låter mer fokuserad än på länge.

Musikaliskt är det en upplyftande och soulig skiva. Det är mycket uppklippta pianoackord och beats som går i dur. Melodiöst och utan någon egentlig dissonans. Rakt och enkelt, helt enkelt.

Hit-boys trummor sitter någonstans mitt emellan 2020-trenderna – där beatsen antingen har världens hårdaste trummor, eller inga trummor alls. På King’s Disease är trummorna mjuka. Inget som kommer spränga din stereo, men tillräckligt varierat för att hålla hela vägen. Det är en smaksak förstås, men för mig funkar det föredömligt med de färgglada beatsen och Nas 90-talsflow.

Skivan kickar igång med titelspåret “King’s Disease”. En kombination av upplyftande ”black is beautiful”-budskap, och en ordentlig dos hiphop-braggadocio. En kombo som bara en certifierad rapveteran som Nas kan få att flyga.

Efter introt följer tre av de starkaste låtarna på skivan. ”Blue Benz” med en Nas i högform som stavelserappar som om det vore 1995: ”Razor cutter, nineties, eighties lover, raised in gutters, Raised above it, they made it up out the hood subject, I made you love it”. Den underbara sommarbangern ”Car #85” med nostalgisk story telling-rap om en taxitjänst i Queensbridge och hur den samverkade med den undre världen. Och sedan den afrocentristiska ”Ultra Black” med sitt enkla men perfekt utförda koncept.

Efter det kommer låten ”27 Summers”. En låt som sticker ut (inte nödvändigtvis positivt) med sina traptrummor och sitt hårda och avskalade 808-beat.

Sedan följer ett gäng låtar om kärlek och förlorad kärlek. Det är en liten dipp i kvalitet jämfört med början och slutet av skivan, men det finns några höjdpunkter också här. Allra bäst är ”All Bad” – en låt om ett förhållande som håller på att falla sönder. Anderson .Paak mördar refrängen och gästversen och beatet är löjligt medryckande. ”Replace Me” är en annan höjdpunkt, med sin tjockbottnade bas och sina glittriga syntpads. Låten har dessutom en skönt autotunad refräng från Don Toliver. Big Sean kommer dock in med en gästvers som gör alla besvikna. Alltid lika corny, alltid lika oinspirerad. ”I’m not your ex, I’m your extacy”. Ehh.

Efter det lite långsammare mittpartiet tar skivan fart igen med posse cut-låten ”Full Circle”. Det är en låt som spelar på 90-talsnostalgin genom att sammanföra alla medlemmarna från Nas supergrupp The Firm: Foxy Brown, Cormega, AZ och till och med en liten cameo från Dr. Dre. Alla fyra är i högform. AZs flow låter självklart och underbart – lyssna bara på hur han inleder sin vers: ”Dialogue superb, flyest cars on the curb, word. When I evolved, a higher God emerged reserved”. Och Foxy Browns avslutande vers är en av de starkaste på skivan.

De sista två låtarna är packade med livsråd och visdomar. På ”10 Points” rappar Nas ”Still coping and dealing with my environment as a kid, I trust no one today because what someone in my past did”. Och på avslutande ”The Cure” rappar han ”Whatever you dish out come back as blessings or to haunt ya. It could miss your kids and hit your grandkids for your dishonor, that's generational curses”.

”The Cure” har också ett av de bästa beatsen på skivan. Hit-Boy flippar kreativt beatet genom att höja och sänka tempot på samplingen. Sedan bryter han beatet helt i mitten av låten och abstraherar ner allt till bara trummor och samplad sång.

King’s Disease är långt ifrån fri från detaljer att plocka isär och kritisera. Skivan är lite tunn i mitten, och Nas har några rader som påminner en om att han är en bra bit över 40-sträcket. Den lite felriktade wokeismen i rader som ”the stupidest part of Africa produced blacks that started algebra” och pappastämningen i ”Rap is weird, weird flex, but okay”. Bonusspåret ”Spicy” är också lite av en besvikelse. Men i det stora hela är albumet överraskande bra – Nas bästa skiva på många år.

Det är på sätt och vis bara tillbaka till grunderna, sånt Nas (och alla vi andra) vet fungerar. Snygg story telling-hiphop med enkla och upplyftande beats. Men varför fixa något som inte är trasigt. Vid 46 år och med 13 plattor under bältet så är det inte rimligt att förvänta sig att Nas ska återuppfinna hjulet. Han gör det han gör, och han gör det bättre än de flesta. Från den nedtonade ”Til The War Is Won”, till den bombastiska ”10 Points” med sitt påtryckande beat och sina triumferande trumpeter, är det ett album som flyger, hela vägen.