Först och främst: det här är inte en recension.

Trettonde mars 2020. Jag satt bänkad framför datorn när Jay Electronica släppte A Written Testimony. Med elva års otålig väntan i bagaget och med ett stort leende brett över ansiktet. Jag satte på mina hörlurar, lutade mig tillbaka, tryckte på play och lät besvikelsen skölja över mig. Varför blev det så här?

Jag tror att jag måste backa lite innan jag kan svara på den frågan. För jag vet exakt var allt började: 2009, i mitt pojkrum. Ett katastrofalt hår-år, men ett mina första riktigt goda musikår. 2009 var året jag upptäckte musikforumet rapgenius. Det är kanske värt att nämna att det här var långt innan rapgenius blev den meme-vänliga youtubesensation som vi alla känner och hatälskar. Innan plattformen började husera kändisar och fixstjärnor var den nämligen hem till ett nördigt internetforum där folk dissekerade raprader och rankade favoritbeats.

Rapgenius var en ny värld för mig. Som en friad grottfånge hade jag nu tillgång till den fulla, verkliga, verkligheten. Och precis som den här pinsamt ihåliga Platonreferensen kittlar mina smartnerver nu, kittlade tillgången till denna storslagna musikkälla mina nördnerver då. I min nyväckta hiphophunger ville jag suga upp allt: vem ska man gilla? Vem var the G.O.A.T? Och kanske ännu viktigare: vad betyder ”the G.O.A.T”?

Efter några dagars intensivt scrollande i olika forumtrådar började ett mönster materialiseras. En ny och osignad rappare dök upp om och om igen. En riktig ”de som vet, vet”-rappare. Det låter kanske motsägelsefullt, men där och då var han den mest omtalade undergroundrapparen i världen. Jo, det här utspelar sig på den tiden då man fortfarande debatterade om vem som var den hetaste undergroundrapparen. Innan soundcloud och youtube kidnappade den diskursen.

Samtidigt som jag satt hukad som en ostbåge över familjedatorn i Stockholm annonserade denna rapmessias från New Orleans en ny singel: Exhibit C. Jag får fortfarande rysningar när jag hör den mäktiga tredje versen kicka igång: ”They call me Jay Electronica – fuck that – call me Jay Elect-hanukkah…”. Ett år senare signade han till Jay Z:s skivbolag Roc Nation och bekräftade hiphopens sämst bevarade hemlighet – Jay Electronica var världens mest eftertraktade raprookie. Och nu, äntligen, skulle han släppa sitt efterlängtade debutalbum. Visst?…Visst?

Suck. Vid det här laget känner ni säkert till historien. Efter att Roc Nation-kontraktet var signerat och klart förvandlades Jay Electronicas karriär till en masterclass i att utarma fansens tålamod. Det kom aldrig något album. Den uteblivna skivan blev ett skämt på nivå med Dr. Dres Detox. En skiva som alltid nästan var klar. Och hela tiotalet blev ett förkrossande tyst decennium för Jay Electronica. Mellan 2010 och 2020 kröp han bara ur sitt musikaliska ide vid ett par tillfällen för att lägga en gästvers här, en låtsnutt där, och bara påminna alla om den spillda potentialen. Det blev aldrig mer än så. Inte förrän nu – trettonde mars 2020.

Det finns vetenskapliga studier på besvikelse, som pekar på att en oskyldig liten bit av hjärnan som heter habenulan som kickar igång vid uteblivna belöningar. Den där onda och tomma känslan tros börja där. I mitt fall måste alla svikna förväntningar, kopplade till Jay Electronicas uteblivna albumsläpp, ha pavlovat min stackars habenula in i oändligheten. Elva år av svikna förväntningar vägde i slutändan för tungt när jag tryckte på playknappen den trettonde mars. Det kunde lika gärna ha varit en avtryckare. Fulladdad med tusentals minibesvikelser exploderade min hjärna i ett kathartisk gnällfyrverkeri. Hur kunde han göra så här mot mig? Låta mig vänta i elva år – för det här?

Borde jag också skriva några avslutande ord om skivan? Kanske det. Jay Electronica saknar lite glöd och det är mer av en duo-skiva än en regelrätt solodebut. Jay Z är med på alla låtar utom två, och på 39 minuter rappar bara Jay Electronica i knappa kvarten. Snålt. Men med två veckors distans måste till och med jag erkänna att skivan nog är rätt bra – trots allt.