Falsksång och autotune. Baba Stiltz debut-EP på XL Recordings existerar någonstans mellan dammiga sovrumsbeats och hipster-house.

Den Stockholmsfödda och Södermalmsstöpta producenten Baba Stiltz byter skepnad lika ofta som han släpper musik. I utkanten av Sad Boys-crewet har han producerat beats för den svenska cloud-rapparen Yung Lean, under namnet Bethlehem Beard Corporation har han släppt skruvad indiepop med tung tonårsvånda i rösten, som Mrs. Qaeda har han släppt electro-funkig Skwee-musik, men det är under det egna namnet som han har byggt sig en fanbase som en del av det svenska musikkollektivet Studio Barnhus. Det första och hittills enda albumsläppet under Baba Stiltz-namnet kom år 2014 och var ett ganska nedtonat houseprojekt som ekade av svartklubbsberlin. Sedan dess har ett antal singlar och EP-släpp följt i samma anda.

Showtime innebär dock ett uppbrott från Studio Barnhus och också delvis ett uppbrott från den idérika dansmusik som har gjort honom till en kritikerfavorit i housekretsar. Jämfört med Baba Stiltz tidigare släpp ligger hans röst mer i fokus på den nya EP:n – inte bara med det välbekant autotunade croonandet, men också med en skamlöst ofiltrerad falsksång på låten Situation och ett slappt spoken word–rappande på titelspåret Showtime.

Titelspåret är byggt kring en soulsampling och enkla trummor. Minus de små glitch-elementen låter det som något som New York-rapparen Roc Marciano (eller kanske till och med Wu-tangs Ghostface Killah) skulle kunna rappa över – men beatet låter mer som ett hopslängd demotape än en genomtänkt låt. Textmässigt är det charmigt och slarvigt och hela tiden med glimten i ögat. Ibland är det skrytigt på ett nästan barnsligt sätt: på låten Showtime slörappar han ”got bags full of money, so much money, you've never seem this much money before” och ”LOL on your whole life”. Hiphop genom indiekille-filter. Iallafall bitvis. De båda inledande spåren har en hemmasnickrad sovrumsestetik som kanske kan vara avtändande för vissa, men också spännande för andra. Det är en ny sida av Baba Stiltz. En sida som bygger mer på att lyfta hans obrydda och naiva persona.

Andra halvan av EP:n förankrar skivan i Baba Stiltz Studio Barnhus-sound och landar i något mer välbekant. Hans poppiga house-signum, den auto-tunade rösten och de synth-tunga melodierna. Låten Serve känns en aning enkel och säker, men avslutningsspåret Maze är en skruvat wobblande pop-pärla.

Trots att EP:n bara är fyra låtar lång så är musiken frustrerande ojämn. Det är ömsom roligt och poppigt, ömsom oinspirerat och slarvigt. Kanske är Showtime ett trevande försök till något nytt och kanske är de råa soulbeatsen en ny musikalisk inriktning för den ständigt pånyttfödde – eller kanske är det bara en tillfällig förälskelse. Säkert är iallafall fall att Showtime visar potential och gilmtar av något spännande, men också för mycket outvecklade idéer för att verkligen lyfta.