En rykande färsk 55-åring. Blue World är en samling bortglömda inspelningar med John Coltrane och The Classic Quartet.

Ett tidigare icke släppt John Coltrane-album som har legat och samlat damm i 55 år. Visst låter det kusligt bekant? För bara ett år sedan släppte Impulse! Records den hyllade Both Directions at Once: The Lost Album. Ett album med gamla Van Gelder-inspelningar från 1963 som lades på hyllan innan Coltrane hann avsluta det. Nu släpper Impulse! Records Blue World. En samling nygamla Van Gelder-inspelningar från 1964. Likheterna är onekligen slående.

Det finns dock några viktiga skillnader. Both Directions var ett tilltänkt nytt album som aldrig realiserades. Blue World är en samling inspelningar som gjordes på förfrågan av filmskaparen Gilles Groulx till den småkultiga filmen Le chat dans le sac. Groulx använde sig i slutändan bara tio minuter Coltrane i filmen, resten lades på hyllan. Masterbanden hamnade hos kanadensiska filminstitutet, men var aldrig tänkta att släppas som ett album. En engångsgrej till en film bara. Coltrane hade annat att tänka på. För några år sedan landade dock banden i händerna på Impulse! som ville släppa inspelningarna som ett album. Det blev ett utdraget gräl om vilka som egentligen ägde rätten till albumet, men Impulse! fick slutligen rätt. Och nu, 55 år efter att det spelades in, finns musiken äntligen tillgänglig för oss dödliga.

Blue World är inspelat med den så kallade ”klassiska kvartetten”: McCoy Tyner på piano, Jimmy Garrison på pass och Elvin Jones på trummor. Det är en kvartett i världsklass, i högform. Inspelningarna är gjorda mellan albumen Crescent och den klassiska A Love Supreme – en tidsperiod som får det att vattnas i munnen på de flesta Coltrane-fans.

Albumet innehåller bara en ny komposition och det är titelspåret, men att nya Coltranelåtar fortfarande kan dyka upp, 52 år efter hans död är anmärkningsvärt bara det. Låten, Blue World, är ett barn av sin tid. Den fullkomligt frodas i ett modalt jazzmys, löst och improvisatoriskt, men känns ändå förvånansvärt mycket som en fullt realiserad låt.

Resterande låtar är tolkningar av gamla Coltrane-kompositioner. Skivan inleds och avslutas med två olika tagningar av klassikern Naima. Det ramar in albumet fint – och de två versionerna är mycket, mycket bra. Samtidigt känns det lite tråkigt. Naima är en låt som någon som bara är det minsta familjär med Coltrane har hört tusen gånger.

Låtarna lider lite av att omständigheterna för inspelningarna var så lediga och spontana. Versionerna är inte speciellt olika originalen: det händer inget explosivt eller spännande. Det lutar mer åt jamsession än uttänkta omtolkningar.

Det finns förstås skillnader från originalen. Tolkningen av Tranening In inleds med en tre minuter lång basgång som bygger upp låten bakifrån. Det är ett snyggt grepp och en av höjdpunkterna på skivan. Och tolkningen av Like Sonny är mer nedkokt, och mindre studsig. De bortskalade swing-trummorna till fördel för ett mer stötigt och rytmiskt trummande är effektivt. En mycket bra version. De tre versionerna av Village Blues blir dock lite långrandiga. Det är en bra låt, en lite obskyrare Coltrane-låt. Men det är inte en låt som förtjänar tre platser på en åtta låtar lång skiva.

Blue World är en inblick i en otroligt spännande period i jazzhistorien och det är en ögonblicksbild av fyra musiker på toppen av världen. Kanske kan man ifrågasätta värdet i en 55 år gammal jamsession med flera tagningar av samma låtar. För vem är en sån skiva?

Även om det ibland känns säkert, så är allting så väldigt välgjort. Musiken är vacker och inspelningarna är superba. Skivan är på sätt och vis en historisk artefakt snarare än en samling ny musik. Men nya inspelningar från en av de bästa jazzuppsättningarna någonsin – det ska vi vara glada för. För vem är Blue World? För Coltranefantasten! För Jazzälskaren!