Musiksvep: september 2019

Septemberlistan är ordentligt tjock. 41 låtar tjock för att vara exakt. Omöjligt att nämna alla låtar här utan att tråka ut er in i oändligheten med andra ord. I stället har jag valt att fokusera på några låtar som jag av någon anledning tyckte var värda att lyfta lite extra. Men det finns massa mer på listan. Glatt lyssnande!

Listan kickar igång med Danny Browns Best Life från hans nya album uknowwhatimsayin?. Det är en skönt upplyftande och soulig låt från en rappare som har haft många svåra år. Nu har han klippt sig, fixat tänderna och han verkar han må bättre än någonsin. Hans nya musik är smittsamt glad och positiv. 

Jag vill också lyfta Bostonduon G-dot & Borns senaste singel Boom. Det är simpel, klassisk boombap och det är otroligt svängigt. Jag är svag för mindre hiphopartister som krigar på på Facebook och instagram trots att deras publik är begränsad. G-dot & Born har släppt musik sedan 2011 och deras mest spelade låt på spotify har inte ens 15 000 spelningar. Deras instagramsida har 850 magra följare. Det är hustle-rap när den är som bäst.

Jag har inte så mycket att säga om Nick Waterhouse Dub-remix av Local Natives låt When Am I Gonna Lose, men jag vill ändå ge den ett omnämnande här. Det är fantastiskt imponerande hur Waterhouse lyckas förvandla en indiepop-låt till en dub-banger.

Folksångaren och kammarpopparen Andrew Bird har släppt 15 album sedan hans debut i mitten på 90-talet. Hans senaste album heter My Finest Work Yet och han verkar onekligen helt seriös med den titeln. Lyssna på singeln Manifest, en piano- och gitarrdriven poplåt i Father John Misty-anda med en sån där perfektionistiskt producerad ljudbild. Låten innehåller dessutom hans kännetecknande fiolspel och visslande. Texten är fin, om än intrikat. Den handlar om klimatförändringar, eller kanske är den en metafor för att förlora någon. ”the earth spins faster, whistles right past you, whispers death in you ear, don’t pretend you can’t hear”, singer Bird melankoliskt.

Jag har lyckats pressa in en metal-låt den här månaden också. Liturgy heter bandet. Ett av de mer intensivt både hånade och hyllade metalbanden det senaste decenniet. Liturgy har hyllats för deras nytänk och för deras stora och mäktiga metal-musik. Men de har också fått dras med epitetet ”pretentiösa hipsters som tar sig på alldeles för stort allvar” – och det ligger nog något i det också. För några år sedan skrev hjärnan bakom bandet, Brooklynbon (såklart) Hunter Hunt-Hendrix, ett manifest om hans syn på musik och på världen i stort. Manifestet blandade filosofi och musik i en enda stor oläslig röra. Bandet Liturgy är inte black metal – det är Transcendental black metal, basunerade han ut. Nåväl, kanske borde skriva något kort om själva låten också. God of Love är en storslagen och hoppfull låt. Om Godspeed You! Black Emperor (en annan hipsterfavorit) spelade black metal skulle det nog låta ungefär så här.

Någonstans i mitten har jag också smugit med en låt med Linköping-rockarna Ghost. Nya singeln Kiss the Go-Goat är precis tillräckligt löjlig och beroendeframkallande. Den är oseriös, men samtidigt tillräckligt välgjord för att vara värd en plats här. Titeln är en referens till go go-dansare (låten har är enda stor 60-talsreferens) och till djävulen med gethuvudet. I musikvideon förklaras det att Kiss the Go-Goat är en 50 år gammal låt som karaktären Papa Nihil spelade in med sitt band 1969. Den avdankade rock-kardinalen minns tillbaka på sina ungdomsår och funderar på om det inte vore en bra idé att återutge låten, på dess 50 årsdag. Jo. Men visst är det väl det. Skruvat, lite dumt, väldigt roligt. 

Jag måste också nämna Richard Dawsons nya låt Two Halves här. En låt om en fotbollsmatch mellan två ungdomslag. Som klippt och skuret för mig. Låten handlar om hur ett litet misstag från Dawson gör att de förlorar matchen och hur hans pappa gör sitt bästa för att dölja hur besviken han är. Låten innehåller flera humoristiska one-liners och obeservationer.

”Perhaps we were expecting this to be a walk in the park
But these bastards from King's Priory are kicking lumps out of us”, sjunger han.

Dawson fångar dessutom irriterade rop från tränare och föräldrar i versen: ”You’re not Lionel Messi, just pass the bloody ball”

Det är gott om bra house och techno den här månaden också. Nya musik från STRFKR, Jaques Greene, O’Flynn, Fran&co och Afrosideral. Allt finns med på listan. Take your pick! 

Jag tänkte avsluta den här listan med tre snabba.

Ndi Konkuno med Malawiska gitarristen och sångaren Faith Mussa. Afro-soul och klockren dansmusik. Högt tempo och rena elgitarrer. 

Gravidade Zero från Tulipa Ruiz nya album. Tillbakalutad och jazzig MPB med Cuíca-trummor och trumpeter. 

Och slutligen Daymé Arocenas undersköna jazzballad Para el Amor: Cantar. Arocena är en Cubansk sångare med en mäktig soultyngd i rösten. Hon backas upp av ett tajt jazzband som inkorporerar klassisk kubansk Santería i musiken.

Där har ni några låtar. Fler finns på listan! Ghosface Killah, The Comet is Coming och Björk för att nämna ett par. In hitta en ny favoritlåt! Bless!