En försenad men fullpackad februarimix

Nu är det (äntligen!) här: februarisvepet. Jaja, det är en vecka sent. Men vad ska jag säga. Jag glömde bort att februari är så kort, och det slog över till mars med en suckerpunch. Sånt kan få den bäste ur balans. Hur som helst. Jag må vara sen – men jag är inte sen och tomhänt. Jag är faktiskt fullhäntare (?) än någonsin; månadens musiksvep formligen kokar över av musik.

Februarimixen är en 50 låtar lång oddysé genom ljudlandskap och över genregränser. Från supersmörig japansk jazzpop till gitarrgrisig brunkrock – och från glittrig syntpop till stenhård hiphop. 

Listan börjar med afrobeat från två arvtagare i genrens egna kungliga familj. Artisterna bakom låtarna ”As we struggle every day” och ”Free you mind” heter Femi och Made och delar ett respektingivande efternamn: Kuti. Femi och Made är nämligen barn respektive barnbarn till Fela Kuti – afrobeatgenrens urfader och obestridliga mästare. Låtarna kommer från far och son-duons nya dubbelalbum. Det är två sprudlande och spelglada tolkningar på musikarvet från Fela.

Mellan de inledande afrobeatlåtarna och den avlutande ”Wildman” från New Orleansfunkiga Cha Wa är det inte mindre 47 låtar – alldeles för många för att skriva om. I stället tänkte jag skriva några rader om de låtar som stack ut lite extra.

Först och främst måste jag lyfta Robert Glasper-remixen på Denzel Currys ”So.Incredible.pkg”. Att höra Curry rapvråla ”might rewrite your life if the price set” till Glaspers mjuka jazzproduktion är en otrolig upplevelse.

En annan hiphopfavorit är Londonartisten Ghetts låt ”Mozambique”. Jag kan inte exakt sätta fingret på vad, men det är något med det mörka och stämningsfulla beatet och den sparsamt använda G-funk-slingan. Och det är definitivt något med Moonchild Sanellys grova sydafrikanska dialekt i refrängen. Genomtänkt och genomsnyggt.

Superproducenten Adrian Younge har släppt ett nytt album – The American Negro – med ett omslag värt en triggervarning. Som helhet är det lite halvdant, men jag är en sucker för 70-talsflörtande retromusik så jag fastnade direkt för titelspåret. Låten plockar oblygt från spoken word-grupper som The Last Poets, men Younge ger musiken en lyxigt soulig förpackning. 

På andra sidan genrespektrat har kritikerfavoriterna Black Country, New Road släppt ett debutalbum som höll för förväntningarna. Det är brokig gitarrmusik med lösa låtstrukturer och en allmän respektlöshet för genregränser. 

På den genreglidande rockfronten har jag ytterligare en favorit från februari: Afrodelic. Afrodelic är gitarristen Victor Diawaras brainchild och är en färgglatt electrospritsig omtolkning på klassisk Mali/touareg-rock. Gitarrtungt och elektroniskt bubbligt på samma gång. Diawara smyger till och med in ett 80-talsosande trumbreak á la Phil Collins.

Slutligen, avslutningsvis, sist men inte minst. Den vackert lågmälda afrojazzen från Johannesburg-kollektivet iPhupho L'ka Biko. Deras singel heter “uThixo Ukhona”. Inte den snärtigaste låt/band-namnskombon, men definitivt ett namn att lägga på minnet. Deras debutsingel är nostalgisk och melankolisk – och bara rakt igenom jävligt bra.

Till nästa gång! Som vanligt utlovar jag allt det bästa musikvärlden har att erbjuda. Once you go Street66-listan you never go back som man säger. Nästa gång kanske jag till och med är i tid, vem vet. 

Spellistan hittar ni som vanligt här:

Freddie Gibbs, Moses Sumney, Kamasi Washington, 79ers Gang...

Majmixen är en eklektisk blandning. Precis som jag gillar det. Jag har suttit i min evakueringslägenhet (knyter näven och förbannar vattenskador) och släpat en fet dragg genom musikvärldens slambotten och plockat fram det allra bästa. Från hård hiphop till mjuk jazz till hoppfull afrobeat till pop till, ja, ni får gå in och kolla helt enkelt.

Majmixen börjar med några låtar hård hiphop. Kanske inte helt i säsong men jag har strategiskt lagt den först, så att de som inte vill ha mörker och ilska till sommarkaffet enkelt kan hoppa över det. För sedan blir det snabbt soligare och gladare. Rätt ur eldspottande rapverser går vi nämligen rakt in i det direkt dansvänliga.

Det börjar med en låt från 79ers Gang – det intensiva blåsbandet från New Orleans som är mer New Orleans än Jambalaya. Energin i deras livliga Mardi Gras-musik översätts förvånansvärt smidigt till inspelad musik och hela nya skivan är klart lyssningsvärd. Men för listans längds skull har jag plockat ut en låt för att representera deras sound. Och det låtvalet var tämligen enkelt: det föll på det kaxiga introspåret 79ers Bout to Blow. Älskar när artister introducerar sig själva.

Efter den käftsmällen till inledning kommer lite afrobeat-toner från Les Fréres Smith och Santrofi och, slutligen, en syntcover på Fela Kuti-klassikern Expensive Shit. Det är mer av en lekfull hyllning till den avlidne trummisen Tony Allen än något annat – men varje tillfälle att plocka med en Fela Kuti-låt kommer jag förstås att ta vara på.

Andra höjdpunkter på listan inkluderar: Foster the Peoples skamlösa Tame Impala-imitation på låten Lamb’s Wool, två låtar från Moses Sumneys nya skiva, snyggt hackiga r&b-mästerklassen Motherless Child med Denai Moore och den skruvat elektroniska Barké från Guineaartisten Falle Nioke. 

Sedan är det också en lista full med bra jazz, sån med tryck i. Den där typen av bubblande härlig Londonjazz som känns frisk och ny. Ingen sömnig cocktailjazz på den här listan. Låtarna varierar från fransosen Laurent Bardainnes lekfullt svängiga jazz, till den skrika och obekväma jazzen från Londonkollektivet Ebi Soda, till den modernt souliga jazzen från Ruby Rushton. Lyssna! Bli jazzfrälsta!

För folk som gillar otippade kombinationer kan jag också rekommendera bandet TootArds nya släpp. Bakom det lite fåniga namnet (jordgubbarna på arabiska) står bröderna Hasan och Rami Nakleh, från det omstridda området Golanhöjderna i Syrien (eller Israel om man är israelisk – eller Donald Trump). Bröderna kombinerar luftig popdisco med reggae, arabiska maqam-skalor och en god dos 80-tal. Det är egentligen en väldigt oförarglig och enkel musik. Men kombinationen av den mjuka poppen och de politiska texterna, och kvartstonerna som de spelar på gitarr och synt, är väldigt kul. Värt att kolla in om man gillar discomys och typ citypop.

Men jag vill avsluta den här texten i Gorillazlåten How Far?. Låten är ett samarbete med afrobeat-gudfadern Tony Allen, som gick bort för en månad sedan. Damon Albarn (frontmannen i Gorillaz) kände honom personligen och samarbetade med honom på flera olika musikprojekt. How Far? släpptes bara två dagar efter Tony Allens bortgång och handlar inte om honom på något sätt. Men det är en riktigt bra låt, med tunga gästverser från Skepta. Och singeln fick dessutom ett fint hyllningsomslag där de tecknade Gorillazmedlemmarna tittar upp på en bild av mästaren, med trumpinnarna i handen. En värdig låt att gå ut på. Vila i frid – till en av de största och viktigaste trummisarna någonsin. 

Tills nästa gång! Spotifylistan hittar ni här: STREET66 MUSIKSVEP

John Coltrane – Blue World

En rykande färsk 55-åring. Blue World är en samling bortglömda inspelningar med John Coltrane och The Classic Quartet.

Ett tidigare icke släppt John Coltrane-album som har legat och samlat damm i 55 år. Visst låter det kusligt bekant? För bara ett år sedan släppte Impulse! Records den hyllade Both Directions at Once: The Lost Album. Ett album med gamla Van Gelder-inspelningar från 1963 som lades på hyllan innan Coltrane hann avsluta det. Nu släpper Impulse! Records Blue World. En samling nygamla Van Gelder-inspelningar från 1964. Likheterna är onekligen slående. 

Det finns dock några viktiga skillnader. Both Directions var ett tilltänkt nytt album som aldrig realiserades. Blue World är en samling inspelningar som gjordes på förfrågan av filmskaparen Gilles Groulx till den småkultiga filmen Le chat dans le sac. Groulx använde sig i slutändan bara tio minuter Coltrane i filmen, resten lades på hyllan. Masterbanden hamnade hos kanadensiska filminstitutet, men var aldrig tänkta att släppas som ett album. En engångsgrej till en film bara. Coltrane hade annat att tänka på. För några år sedan landade dock banden i händerna på Impulse! som ville släppa inspelningarna som ett album. Det blev ett utdraget gräl om vilka som egentligen ägde rätten till albumet, men Impulse! fick slutligen rätt. Och nu, 55 år efter att det spelades in, finns musiken äntligen tillgänglig för oss dödliga. 

Blue World är inspelat med den så kallade ”klassiska kvartetten”: McCoy Tyner på piano, Jimmy Garrison på pass och Elvin Jones på trummor. Det är en kvartett i världsklass, i högform. Inspelningarna är gjorda mellan albumen Crescent och den klassiska A Love Supreme – en tidsperiod som får det att vattnas i munnen på de flesta Coltrane-fans. 

Albumet innehåller bara en ny komposition och det är titelspåret, men att nya Coltranelåtar fortfarande kan dyka upp, 52 år efter hans död är anmärkningsvärt bara det. Låten, Blue World, är ett barn av sin tid. Den fullkomligt frodas i ett modalt jazzmys, löst och improvisatoriskt, men känns ändå förvånansvärt mycket som en fullt realiserad låt.

Resterande låtar är tolkningar av gamla Coltrane-kompositioner. Skivan inleds och avslutas med två olika tagningar av klassikern Naima. Det ramar in albumet fint – och de två versionerna är mycket, mycket bra. Samtidigt känns det lite tråkigt. Naima är en låt som någon som bara är det minsta familjär med Coltrane har hört tusen gånger. 

Låtarna lider lite av att omständigheterna för inspelningarna var så lediga och spontana. Versionerna är inte speciellt olika originalen: det händer inget explosivt eller spännande. Det lutar mer åt jamsession än uttänkta omtolkningar. 

Det finns förstås skillnader från originalen. Tolkningen av Tranening In inleds med en tre minuter lång basgång som bygger upp låten bakifrån. Det är ett snyggt grepp och en av höjdpunkterna på skivan. Och tolkningen av Like Sonny är mer nedkokt, och mindre studsig. De bortskalade swing-trummorna till fördel för ett mer stötigt och rytmiskt trummande är effektivt. En mycket bra version. De tre versionerna av Village Blues blir dock lite långrandiga. Det är en bra låt, en lite obskyrare Coltrane-låt. Men det är inte en låt som förtjänar tre platser på en åtta låtar lång skiva. 

Blue World är en inblick i en otroligt spännande period i jazzhistorien och det är en ögonblicksbild av fyra musiker på toppen av världen. Kanske kan man ifrågasätta värdet i en 55 år gammal jamsession med flera tagningar av samma låtar. För vem är en sån skiva? 

Även om det ibland känns säkert, så är allting så väldigt välgjort. Musiken är vacker och inspelningarna är superba. Skivan är på sätt och vis en historisk artefakt snarare än en samling ny musik. Men nya inspelningar från en av de bästa jazzuppsättningarna någonsin – det ska vi vara glada för. För vem är Blue World? För Coltranefantasten! För Jazzälskaren!