Majmixen är en eklektisk blandning. Precis som jag gillar det. Jag har suttit i min evakueringslägenhet (knyter näven och förbannar vattenskador) och släpat en fet dragg genom musikvärldens slambotten och plockat fram det allra bästa. Från hård hiphop till mjuk jazz till hoppfull afrobeat till pop till, ja, ni får gå in och kolla helt enkelt.

Majmixen börjar med några låtar hård hiphop. Kanske inte helt i säsong men jag har strategiskt lagt den först, så att de som inte vill ha mörker och ilska till sommarkaffet enkelt kan hoppa över det. För sedan blir det snabbt soligare och gladare. Rätt ur eldspottande rapverser går vi nämligen rakt in i det direkt dansvänliga.

Det börjar med en låt från 79ers Gang – det intensiva blåsbandet från New Orleans som är mer New Orleans än Jambalaya. Energin i deras livliga Mardi Gras-musik översätts förvånansvärt smidigt till inspelad musik och hela nya skivan är klart lyssningsvärd. Men för listans längds skull har jag plockat ut en låt för att representera deras sound. Och det låtvalet var tämligen enkelt: det föll på det kaxiga introspåret 79ers Bout to Blow. Älskar när artister introducerar sig själva.

Efter den käftsmällen till inledning kommer lite afrobeat-toner från Les Fréres Smith och Santrofi och, slutligen, en syntcover på Fela Kuti-klassikern Expensive Shit. Det är mer av en lekfull hyllning till den avlidne trummisen Tony Allen än något annat – men varje tillfälle att plocka med en Fela Kuti-låt kommer jag förstås att ta vara på.

Andra höjdpunkter på listan inkluderar: Foster the Peoples skamlösa Tame Impala-imitation på låten Lamb’s Wool, två låtar från Moses Sumneys nya skiva, snyggt hackiga r&b-mästerklassen Motherless Child med Denai Moore och den skruvat elektroniska Barké från Guineaartisten Falle Nioke.

Sedan är det också en lista full med bra jazz, sån med tryck i. Den där typen av bubblande härlig Londonjazz som känns frisk och ny. Ingen sömnig cocktailjazz på den här listan. Låtarna varierar från fransosen Laurent Bardainnes lekfullt svängiga jazz, till den skrika och obekväma jazzen från Londonkollektivet Ebi Soda, till den modernt souliga jazzen från Ruby Rushton. Lyssna! Bli jazzfrälsta!

För folk som gillar otippade kombinationer kan jag också rekommendera bandet TootArds nya släpp. Bakom det lite fåniga namnet (jordgubbarna på arabiska) står bröderna Hasan och Rami Nakleh, från det omstridda området Golanhöjderna i Syrien (eller Israel om man är israelisk – eller Donald Trump). Bröderna kombinerar luftig popdisco med reggae, arabiska maqam-skalor och en god dos 80-tal. Det är egentligen en väldigt oförarglig och enkel musik. Men kombinationen av den mjuka poppen och de politiska texterna, och kvartstonerna som de spelar på gitarr och synt, är väldigt kul. Värt att kolla in om man gillar discomys och typ citypop.

Men jag vill avsluta den här texten i Gorillazlåten How Far?. Låten är ett samarbete med afrobeat-gudfadern Tony Allen, som gick bort för en månad sedan. Damon Albarn (frontmannen i Gorillaz) kände honom personligen och samarbetade med honom på flera olika musikprojekt. How Far? släpptes bara två dagar efter Tony Allens bortgång och handlar inte om honom på något sätt. Men det är en riktigt bra låt, med tunga gästverser från Skepta. Och singeln fick dessutom ett fint hyllningsomslag där de tecknade Gorillazmedlemmarna tittar upp på en bild av mästaren, med trumpinnarna i handen. En värdig låt att gå ut på. Vila i frid – till en av de största och viktigaste trummisarna någonsin.

Tills nästa gång! Spotifylistan hittar ni här: STREET66 MUSIKSVEP