Slingbaum One är ett sånt där sällsynt projekt där upptakten har varit lika (om inte mer!) spännande än själva skivan. Därför har också den här recensionen en ganska lång startsträcka innan vi kommer till hur musiken egentligen låter. För man kan inte prata om skivan utan att först prata om marknadsföringen. Men misströsta inte. Ibland är målet resan, eller är det tvärt om?

När Slingbaum One först annonserades i början av 2020 var det utan vare sig förvarning eller förklaring. Skivan kom inlindad i ett tjockt lager mystik och med en featurelista fetare än smör. Den dök upp ur tomma tomma intet och var plötsligt tapetserad över alla musiknördars Instagram, Facebook och Youtube.

För att parafrasera Jay Electronica: ”What the F**K is a Slingbaum?”. Det kryptiska projektet gav snabbt upphov till spekulationer på bloggar och forum. Helt förståeligt förstås – med den gästlistan, med den annonsbudgeten!

Slutsatsen var enkel och enhällig. Det måste gömma sig någon stor artist bakom pseudonymen Slingbaum. Engelska producenten Burial, och Damon Albarn – den eviga gubben i lådan – lyftes snabbt fram som två toppkandidater.

”Pseudonymen Slingbaum”

Man måste vara anmärkningsvärt oanmärkningsvärd om man använder sitt eget namn på skivan – och folk ändå tror att det är en pseudonym. Hur många självbetitlade band kan skryta med det?

Den frågan för oss osökt till Terry Slingbaum. En kompositör och multiinstrumentalist från New York. Han har ett gästframträdande på en samlingsskiva från Blue Note under bältet – men det är också allt han har på sitt cv. Doldisskapet personifierat.

Slingbaum är verkligen hans riktiga efternamn. Och det är denna yviga rödtott som ligger bakom årets största supergruppsläpp. Så mycket för det mysteriet. Västgötaklimax. Men sanningen är att det fortfarande är svårbegripligt hur en sådan o-kändis har fått med sig hela USA:s RnB-elit på en 15 minuter lång (vinylexklusiv!) EP.

Och det här med vinylexklusiviteten. Vinylskivan har inte skeppats än, men alla som förbeställde den har fått en digital version skickad över mejlen. Det är – håll i er – en 15 minuter lång wav.-fil. Ljudsnobberi på en otrolig nivå.

Faktum är att hela släppet stinker snobberi. Jag har lite svårt att sätta fingret på det, men det känns lika delar bajsnödigt som imponerande att en helt okänd artist vågar släppa sin första soloskiva på det här sättet. Kanske vill han bara cementera sitt rykte med nästa stora bootlegklassiker?

Menmen. Jag är här för att recensera musiken, inte marknadsföringsstrategin.

Så nu, efter 384 ord, har vi äntligen anlänt till den viktiga delen. Den om musiken.

Man måste nästan börja med gästartisterna. För det är en line-up som kan få det att vattnas i den allra torraste musikmunnen. Eller vad sägs om: Erykah Badu, D’Angelo, FKA Twigs, Cory Henry, Ahmad Jamal, Oumou Sangaré, Damon Albarn, Syd, Bilal, Rashad Smith, för att nämna några.

Men Slingbaum One känns inte riktigt som en supergrupp-skiva. De flesta gästartisterna har små roller i bakgrunden – som D’Angelos sparsamma körande på introlåten “Behoove”, eller Ahmad Jamals enkla pianospel på “Morphine”. Och den där påtagliga skrytvirtuositeten som ofta präglar supergrupper, saknas helt här.

Det stora artisthopkoket syns på andra sätt. Även om EP:n bara är 15 minuter lång så är den full av musikaliska idéer och uttryck. Det finns ambienta stycken, jazziga, rockiga stycken och skivan är fylld med ljudeffekter och texturer.

EP:n inleds med låten “Behoove” – samma låt som teasades på radioprofilen Gilles Petersons program på BBC 6. Det är en tung och basig låt som sätter tonen för den atmosfäriska och mörka stämningen på skivan.

Låten drivs framåt av Slingbaums syntar och Cory Henrys skrovliga moogbas. Musiken är enkel och avskalad och liksom mullrig. Instrumenten ligger mer som en ljudmatta i botten för Erykah Badu att sjunga en hackig och uppklippt melodi ovanpå.

“Behoove” innehåller också en sparsamt använd blåssektion signerad Keyon Harrold och Marcus Strickland. Men basklarinetten och trumpeten används mest som en extra ljudeffekt. Blåset och basen sliter liksom stötvis åt varsitt håll.

Låt nummer två är lite mer straight forward, men också lite mer slätstruken. Den har en mer hemtam struktur med smidiga syntslingor och bekanta jazzackord på gitarren. Men samtidigt är musiken uppklippt – ibland nästan hackig. Det påminner om den choppiga och studsiga kvaliteten hos plunderphonics-inspirerade neosoulartister som Shafiq Husayn (Ledsen för den katastroftunga meningen – hoppas att beskrivningen i alla fall gjorde något för någon där ute).

Den tredje och sista låten heter “Morphine”, och är den mest spännande låten på EP:n. Men innan man kommer dit måste man kriga sig igenom den två minuter långa ljudmattan som avslutar låt två. Visst, det är snyggt hur de ambienta soundsen bryter ut i de inledande stroferna på “Morphine”, men det är fan-i-mig magstarkt att lägga in ett två minuter långt ljudeffektsplånkande i ett 15-minuterssläpp.

“Morphine” är i alla fall den mest lyckade låten. Den är fullständigt fullpackad av musikaliska detaljer och grooves. Det är den enda låten där det verkligen märks att flera olika artister har kommit ihop för att göra något gemensamt. Dessutom är det den enda låten som spelar till alla artisters styrkor. Det melankoliska i Damon Albarns röst, mot mjukheten i Bilals. Ahmad Jamals jazziga piano, mot Terry Slingbaums mörka syntplonkande.

Det är också en flytande låt som aldrig riktigt låser sig i ett groove. Det finns en nerv i musiken. Resultatet blir en låt som känns dystopisk och hoppfull på samma gång. Och som kulminerar i en nära nog emo-osande visksång på slutet.

När Slingbaum One är som bäst så är det en experimentell och atmosfärisk tolkning av jazz och elektronisk musik. Det finns något dystopiskt och nästan nervöst som för tankarna till någon form av Bladerunner-RnB.

Men när EP:n är som sämst så känns det lite för utstuderat och överproducerat. Det finns ett stråk av ”abletonjazz” i musiken. Jazzackord och rörelser, men genom konstiga ljudeffekter och digitala syntar. Ibland önskar jag att skivan bara skulle tillåta sig att vila i ett groove, låta musiken få leva lite.

Slingbaum One är ett sällsynt mystiskt och spännande musiksläpp. Men släpper man en 15 minuter lång EP för 450 kronor, så ska det vara 15 fantastiska minuter. Och det här är inte det. Det här är ”rätt bra”. Det finns potential och det finns spännande stunder – men EP:n förverkligar aldrig riktigt den potentialen. Värt att kolla in, men håll förväntningarna på en rimlig nivå.