Musikveckan: Vecka 2

in

Vecka två av 2018 har onekligen varit mer händelserik än den första. Kanske har musikerna äntligen vaknat upp ur bakisdvalan efter nyårsfirandet. Kanske ville ingen fokusera på jobb under festligheterna. Jag vet inte. Jag raljerar, låt oss sammanfatta veckan. 1. Eminem har blivit arg igen: den hårda kritiken mot hans senaste album ledde till en remix av Chloraseptic (med 2 Chainz och Phresher) där Eminem bitskt ger svar på tal till de som dömde ut hans skiva redan innan den kom. Lustigt nog är den arga "svarpåtal"-remixen betydligt bättre än något material från skivan. Ah. Eminem har blivit arg igen.

2. Äntligen har vi lite ny bra musik att gotta oss i. I veckan har Radio Dept, MGMT, Car Seat Headrest, Natalia Lafourcade alla släppt nya låtar som är värda att kika på, Kali Uchis har släppt låten After the Storm med Tyler, the Creater och Bootsy Colling(!) och det låter som att skulle kunna ha varit en B-sida från Tylers Flower Boy-album. Mycket bra. Evidence har också släppt ny musik; 10 000 Hours med stabil Preemo-produktion. För alla old school-heads, givetvis. Jorja Smith har släppt olidligt tråkig musik med Stormzy – för hardcorefans endast. Jay Rock, Kendrick, Future och James Blake har gått samman i ett otippat sammarbete för den nya singeln till Black Panther-soundtracket. Låten, King's Dead, är också den första singeln från Jay Rocks uppföljare till 90059, som ska släppas någon gång i år. Och, förstås, på tal om otippat. David Byrne har släppt en ny singel: Everybody's Coming To My House. Inte exakt vad en Byrne-purist skulle ha hoppats på kanske, men väl värt en lyssning. Tydlig LCD Soundsystem-inspiration. 

Avslutningsvis. På ett Bomb Shell, som Top Gear-gänget skulle ha sagt, och för att fortsätta förra veckans tema med mediokra artister som förvånar med bra musik: Black Eyed Peas nya låt. Ja. Ni läste rätt. Black Eyed Peas har lämnat electro-pop soundet bakom sig (åtminstone för tillfället) och har med låten Street Livin släppt en riktigt bra, tung, politisk hiphoplåt. Lyssna och förundras.

Bonustips: Kolla in Apollo Browns remix av Rise of the Ghostface Killah.

Eminem – Walk on Water

in
Walk ON WATER.jpeg

Eminem är en speciell artist för mig. Inte för att jag tycker om hans musik utan för att jag har aldrig riktigt förstått hypen kring honom. Han landar ofta högst upp på topp tio-listor och får för många flyktiga hiphop-fans representera hela genren. Synd tycker jag. För mig är han kanske den mest överskattade rapparen någonsin. Jag har nästan alltid haft svårt för hans flow, och hans texter har aldrig riktigt klickat för mig. Men med det sagt så hatar jag inte allt han har gjort. Verkligen inte. Det finns något spännande i hans tidiga låtar. Med ett unikt sound och med arga, galna, flow. När han spelar det onda samvetet i Dr. Dre´s Guilty Conscious är när han kommer till sin rätt – åtminstone för mig. Därför lyssnar jag ändå med viss förväntan när han släpper nytt.

Walk on Water är hans första singel sedan han släppte anti-trumplåten Campaign Speech för ett år sedan. Den är producerad av hiphoplegenden Rick Rubin och har en gospelhook från Beyoncé. Om man ska tro ryktena så är det dessutom den första singeln från ett kommande album, med titeln Revival. Låten har mötts av blandad kritik. Twitter har som vanligt varit delat mellan himmel och helvete. Den enda svenska recensionen hittills är från aftonbladets Markus Larsson som hyllar låtens sårbarhet och mogenhet ("han är tillbaka, bitch"). För mig är dock Walk on Water den absoluta motsatsen till det som jag tycker om med Eminem. En långsam pianoballad utan trummor och med ett spoken word-flow. Jag kan inte undgå att tänka att Eminem har lyssnat på artister som Chance the Rapper och tänkt att: kanske blir personliga spoken word-texter över pianoslingor den stora grejer 2018. Kanske är stämmer det. Men Walk on Water är inte den stora grejen. Det är en otroligt tråkig singel. Både instrumentalt och textmässigt. Texten handlar om hur Eminem hanterar prestationsångest och press på att släppa material lika bra som MMLP. Det blir mest ömkligt – en fem minuter lång klagosång över att han inte är lika bra som han en gång var. Eminem är tillbaka (på sina griniga papparutin), bitch.