Jag sitter på ett café och fingrarna krampar; den här bibliska jävla kylan har klamrat sig kvar i Stockholmsluften och bitit mina händer – liksom fryst fast blodet halvvägs genom handen. Ändå vägrar jag av princip att gå runt med vantar i mars, någon måtta får det vara. Istället sitter jag alltså här på caféet och bränner av handflatorna på en tekopp. Förbannad är växthuseffekten och envisheten. Men, jag raljerar. Ny vecka och ny musik och den här veckan finns det faktiskt en hel del att skriva om – inte bara hiphop heller. Jag har ansträngt mig för att gräva lite djupare, haft örat mot musikvärlden och inledde veckan med att läsa att Redman ska släppa en uppföljare till sitt fantastiska Muddy Waters-album senare i år. Ett gott sätt att starta sin vecka på. Sedan läste jag (i ordning) att Seun Kuti har släppt nytt tillsammans med Egypt 80, att Apathy har släppt ”The Widows Son”, att Phonte och Nipsey Hussle har släppt nya album och att Stephen Stills (från Stills, Nash and Young!) har släppt en skiva tillsammans med Judy Collins.

Nu sitter ni kanske och läser och mumlar för er själva att nog går jag lite väl snabbt förbi albumsläppen – och det har ni förstås rätt i. Men, jag har inte haft tid att gå igenom alla fem tillräckligt ordentligt. Tyvärr. Fem album är många minuters aktivt musiklyssnande. Vill ni plocka guldkorn så har jag lagt till några låtar från skivorna i min spellista på spotify.

Annars kan jag dela in veckans spellista ganska tydligt i en pop- och en hiphopsektion. För veckans hiphop-fix står framförallt duon The Doppelgangaz. Ett perfekt tips för alla hiphop-heads som sitter dunkar NY-rap och spottar på mumblerappers. Nya låten Fajita Effect är klassisk, snygg rap över ett hårt pianobeat som inte hade känts out of place på Illmatic. För fans av alternativ hiphop så kan jag rekommendera Jean Graes och Quelle Chris nya låt Gold Purple Orange. Definitivt inte allas kopp te, men den blir liksom bättre för varje lyssning. Du som hatar monotona flow bör dock hålla dig undan. I mainstreamvärlden har Rae Sremmurd har släppt en helt okej klubb-banger. Jpegmafia har släppt en lite tråkig singel med Heno. Och, förstås. DJ Khaled har släppt en traplåt med Jay Z, Future och Beyonce. HA HA. Jo just det. Vem rökte ihop den collab:en? Riktigt svår att tycka om, men jag måste ändå ge Jay Z propps för att han som 48-åring inte låter som en farfar bredvid Future, på ett trapbeat. Good for him.

En snabb shout out också till El-p:s remix av Lordes låt Supercut. Jag vet inte hur det gick till men det måste ju helt klart vara en av de märkligaste artistsamarbetena i år, komplett med rapverser från både El-p och Killer Mike. Och, när vi ändå rör oss i gränslandet mellan hiphop och pop, så vill jag nämna Young Fathers nya låt Toy. Inte lika stark som den första singeln men jag ser hursomhelst fram emot deras nya skiva Cocoa Sugar som ska komma ut i veckan eller nästa. Håll utkik!

Nå. Visste ni att Jack White har släppt ny musik i veckan? Någon märklig form av show off-rock som nästan låter lite Rage Against the Machine. Helmärkligt. Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Tom Misch har släppt mjuk gitarrmusik tillsammans med De La Soul och Londonbaserade Nilufer Yanya har släppt en nedtonad soulpop-dänga med reverbdränkta gitarrer och klickiga trummor – två riktigt bra låtar. Floridasonen Yuno har släppt sin blott tredje singel på spotify. No Going Back heter låten och det är en rosigt bubblig indiebanger som andas Tame Impala. De danska rockarna Iceage med den punkiga attityden och den släpiga indiesången har släppt en ny låt med Sky Ferreira som heter Pain Killer. Habil rock, men också en sån där låt som säkert kan växa på mig ju mer jag lyssnar. Everything Everything har också kommit med ny, bra musik. EP:n ”A Deeper Sea” är stabil rakt igenom, men låten låten Breadwinner är en riktig höjdpunkt. En av årets bästa indierocklåtar, hittills. Sist måste jag skriva lite om Cornelius nya låt. Jag vet inte om ni är bekanta med den japanska samplemästaren Cornelius, men han har sedan det tidiga 90-talet gett ut en skruvad blandning av pop, electro, bossa, punk och allt däremellan. Det senaste tio åren har han varit upptagen med remixer och soundtrack och har inte släppt någon musik under pseudonymen Cornelius – fram tills förra året då han släppte albumet Mellow Waves. Nu har han alltså släppt ytterligare en ny singel tillsammans med indiebandet Beach Fossils. Det är mjuk pop med tremolotunga gitarrer och tjocka lager vocals. Oerhört långsamt och shoegazeigt, men, trots allt värt att kolla in. Om inte annat bara för att se vad Cornelius har för sig nuförtiden.

Låtarna (de som finns på spotify) hittar ni som vanligt i spellistan. Till nästa gång!

Eminem är en speciell artist för mig. Inte för att jag tycker om hans musik utan för att jag har aldrig riktigt förstått hypen kring honom. Han landar ofta högst upp på topp tio-listor och får för många flyktiga hiphop-fans representera hela genren. Synd tycker jag. För mig är han kanske den mest överskattade rapparen någonsin. Jag har nästan alltid haft svårt för hans flow, och hans texter har aldrig riktigt klickat för mig. Men med det sagt så hatar jag inte allt han har gjort. Verkligen inte. Det finns något spännande i hans tidiga låtar. Med ett unikt sound och med arga, galna, flow. När han spelar det onda samvetet i Dr. Dre´s Guilty Conscious är när han kommer till sin rätt – åtminstone för mig. Därför lyssnar jag ändå med viss förväntan när han släpper nytt.

Walk on Water är hans första singel sedan han släppte anti-trumplåten Campaign Speech för ett år sedan. Den är producerad av hiphoplegenden Rick Rubin och har en gospelhook från Beyoncé. Om man ska tro ryktena så är det dessutom den första singeln från ett kommande album, med titeln Revival. Låten har mötts av blandad kritik. Twitter har som vanligt varit delat mellan himmel och helvete. Den enda svenska recensionen hittills är från aftonbladets Markus Larsson som hyllar låtens sårbarhet och mogenhet ("han är tillbaka, bitch"). För mig är dock Walk on Water den absoluta motsatsen till det som jag tycker om med Eminem. En långsam pianoballad utan trummor och med ett spoken word-flow. Jag kan inte undgå att tänka att Eminem har lyssnat på artister som Chance the Rapper och tänkt att: kanske blir personliga spoken word-texter över pianoslingor den stora grejer 2018. Kanske är stämmer det. Men Walk on Water är inte den stora grejen. Det är en otroligt tråkig singel. Både instrumentalt och textmässigt. Texten handlar om hur Eminem hanterar prestationsångest och press på att släppa material lika bra som MMLP. Det blir mest ömkligt – en fem minuter lång klagosång över att han inte är lika bra som han en gång var. Eminem är tillbaka (på sina griniga papparutin), bitch.

Musikveckan: vecka 9

Eminem – Walk on Water