Allt kretsar kring tid på The Slow Rush. Både soundet och texterna. Det är nostalgiskt och framåtblickande på samma gång och musiken sköljer in som en framtidsvision från 80-talet – full av solig strandfunk och synttunga popslingor. Tame Impalas senaste album är ytterligare ett steg bort från den gitarrbaserade rocken och två stora kliv mot ett mer kommersiellt popsound.

Tame Impala är i praktiken en enmansshow i studion, och bara ett fulltaligt band när de spelar live. Enmansshowen heter Kevin Parker och har – dock inte frivilligt – blivit lite av en jesusgestalt för den nya vågen psykedelisk musik. Det långa håret, skägget, lo-fi-estetiken (jo, Jesus hade helt klart gör-det-själv-utstrålning). För många har han också fått representera någon luftig sinnebild av ambitiöst musicerande i den relativa mittfåran.

The Slow Rush är Tame Impalas femte album. Soundet på de tidigare skivorna har gått från den gitarrtunga och psykedeliskt rockiga Innerspeaker från 2010, till den mer fokuserade och elektroniska Currents från 2015. Nya skivan tar den utvecklingen ytterligare några steg – där Kevin Parker skalar bort de sista lagren skitig gitarrmusik. Det blir väldigt mycket mjukrock och väldigt lite psykedelia kvar. The Slow Rush är deras mest lättillgängliga album hittills.

Recensenter och fans har hamrat hem den poängen sedan skivan släpptes – kallat det ”för säkert” och ”oambitiöst”. Men det finns inget egenvärde i att göra avvikande, risktagande musik. Inte så länge det låter bra. Och det gör det här. Allt har sin plats, varje instrument och varje melodi sitter som ett kugghjul i en väloljad maskin. Varje gång man lyssnar så hittar man nya detaljer att gotta sig i. Som på introlåten One More Year där de tjocka lagren av manipulerade röster som upprepar låttiteln bryts ner och flätas samman med instrumenten. Tyvärr blir maskineriet ibland lite väl väloljat. Musiken ligger precis på gränsen till att vara för uttänkt perfekt (á la Steely Dan), och det känns lite sterilt.

Tame Impala är mästerliga på att skapa en atmosfär på sina skivor och The Slow Rush är fullkomligt dränkt i en lätt och solig atmosfär. Men det lätta och atmosfäriska är både välsignelse och förbannelse i det här fallet. Musiken är liksom svävande – den saknar något som verkligen sticker ut eller fastnar. Gitarrerna, syntarna, till och med trummorna är snälla. I slutändan tenderar låtarna att smälta samman som en sirapstjock, psykedelisk discodeg. Det är synd, för många av låtarna har skarpa melodier och medryckande poprefränger. Faktum är att vissa av låtarna låter som finslipad topplistepop när den är som bäst. Den där typen av strandfunkig discopop som Calvin Harris ofta försöker efterlikna, och som Daft Punk delvis banade väg för.

Men det som tydligast utmärker The Slow Rush från Tame Impalas tidigare skivor är nog ändå stämningen och texterna. Till skillnad från Parkers tidigare djupdyk rakt ner i ensamhet och osäkerhet är det (i alla fall till viss del) ett kärleksfullt och hoppfullt album. På samma sätt som Lonerism hade ett överhängande tema om ensamhet och isolering, handlar texterna på The Slow Rush om tid. Introlåten One More Year handlar bokstavligen om tidens gång, Posthumous Forgiveness handlar om historier och händelser som han önskar att han hade kunnat dela med sin avlidna pappa och It Might Be Time gubbgrubblar över Parkers oro över att bli gammal och irrelevant.

Det finns ingen glimrande poetisk ådra i Parkers texter, men det har heller aldrig varit en del av behållningen med Tame Impala. Rader som "We're on roller coaster, stuck on a loopety-loop" kittlar inte direkt den kreativa nerven, men mestadels är texterna på The Slow Rush åtminstone habila. Och skivan har en fin dramatisk kurva där Parker finner hopp i kärleken och tryggheten med sig själv. Sista låten One More Hour landar i något som i alla fall är försiktigt upplyftande och kopplar dessutom tillbaka till One More Year på ett smart sätt; efter att ha lyssnat igenom allt känns introspåret som en sammanfattning av Parkers alla tankar och texter på skivan. Han sjunger att han är oroad över att fastna i invanda mönster: ”I know we promised we’d be doing this til’ we die, and now I fear we might”, men han avslutar också låten genom att sjunga: ”I never wanted any other way to spend our lives”. Det är okej, säger han, vi tar det ett år i taget.

The Slow Rush är inte ett perfekt album. Det popmosiga och discomjuka soundet kollapsar in i sig självt och Parkers reverbmarinerade sångröst och Phaser-fäbless gör att albumet känns aningen suddigt i kanterna. Men det finns också något eggande i det syntiga och luftiga. Det är ett atmosfär-album. Och bakom ljudmattan lurar fullt av snygga popmelodier och refränger. Det är inte en skiva som fångar ens uppmärksamhet, i alla fall inte direkt. Men det är ett sällsynt välkonstruerat och välljudande popalbum.