Det är lätt att bli snöblind i trap-ödemarken. Allt har en tendens att smälta samman i ett oändligt snömos. Samma traptrummor och samma monotona flow med samma andemening. Det är synd: för, trots att många hiphop-heads säkert skulle argumentera emot, så måste man inte alltid leta sig så långt bort från mainstreamvärlden för att hitta något unikt och spännande. Maxo Kreams 'Punken' och jpegmafias 'Veteran' rör sig i gränslandet mellan den trendiga mainstreamvärlden och de mest okonventionella undergroundljuden. Fast på två helt olika vis. Internetflört och gangstarap. Det här är två korta recensioner i en.

Maxo Kreams nya album 'Punken' låter vid första lyssningen som ett ganska klassiskt trap-projekt – och därför tog det ett tag innan skivan klickade för mig. De personliga och ärliga texterna sken inte igenom det faktum att jag är oändligt trött på samma gamla trapformula. 'Punken' är dock ett mycket mer seriöst album än den första lyssningen avslöjar: fullt av råa gaturim och uppväxtberättelser om dåliga manliga förebilder och fattigdom. På låten Roaches rappar han till exempel om familjen och Hurricane Harvey och hur det påverkade hans hemtrakter i Texas. 'Punken' innehåller visserligen också sin sin beskärda del pillerrap och droghaze, men det är bara en liten del av skivan.

Beatsen är definitivt bekanta och mainstreamflörtande, men det är inte bara samma återvunna trumvirvlar som man hör överallt – faktum är att det är rätt souligt – och hiphop-heads kan glädjas åt den klassiska Bob James-samplingen på låten Go. Maxo Kreams flow kan vara lite svårt att svälja i början (ironiskt nog dissar han mumblerappare när han själv har ett supermonotont flow) och skivan har en ganska seg start med den råsvaga hooken på inledningslåten Work, men, tar man sig förbi det så är 'Punken' helt klart värt att kolla in. En bra kompromiss för trappare och hiphop-heads.

Jpegmafias nya album är i andra änden av hiphopspektrat på många sätt. Det är en produkt av den nya internethiphopvågen. Tänk Brockhampton, kanske Clippng eller Injury Reserve. Självmedvetna texter och nonchalant humor. Det är nördiga referenser till Rick and Morty och tv-spel, samtidigt är det stenhårt och skrytigt. Rimmen är fulla av one-liners och absurda teman, men ibland kan det bli lite väl mycket memerap och edgy humor (något som han dock själv noterar: ”4chan on my dick cuz' I'm edgy”). Han rappar om allt från bloggare och alt-right-rörelsen till soundcloudrappare – fast aldrig helt seriöst.

Det är beatsen som verkligen utmärker 'Veteran'. Nära nog noise ibland – det är inte en skiva för försiktiga hiphoplyssnare. Majoriteten av låtarna är under tre minuter och byter ibland beat halvvägs igenom, utan förvarning. Skivan hoppar också vilt mellan olika sound; ibland är det mjuka gitarrer och sång och ibland är det glitchigt och bullrigt. Helt oförutsägbart. En av de stora behållningarna med Veteran är också humorn på låtar som Libtard Anthem och I Cannot Fucking Wait Until Morrissey Dies. Det är högljutt och dryper i en ”jag bryr mig inte om vad ni tycker”-inställning. Rekommenderas varmt, men lyssna med ett öppet musiksinne.