Möjligtvis har ni läst den här typen av recension tidigare: en recensent som beskriver den första lyssningen av ett album under tiden det spelar i bakgrunden, direkta kommentarer på låtarna, ett sorts livereferat. Av nödvändighet blir de här texterna inte lika välformulerade eller genomtänkta som en vanlig recension, men det finns ändå något lockande i det. För det första så sätter man sig en deadline, skriv så länge skivan spelar, det finns bara en chans att skriva om varje låt. För det andra så går det inte att gömma sig bakom utstuderade formuleringar och upprepningar av andras analyser. Ärligt men slarvigt, med andra ord. Jag tänkte iallafall försöka mig på en sån här recension för att se hur det landar.

Chris Stapleton: From A Room Volume 2

En snabb introduktion för de oinvigda: Chris Stapleton är en countryartist från Nashville som av många hyllas som en de artister som blåst nytt liv i genren efter att 2010-talets radiovänliga country-hittar hade gjort sitt bästa för att fullständigt avliva dess rykte. Jag menar – har ni lyssnat på countryn som spelas på radio, nej, har. ni. lyssnat? Traptrummor och EDM-försök. Katastrof. Nåväl, Chris Stapletons musik väcker minnen av skitig knegarcountry och whiskeyromantik. Hans solodebut Traveler gav stora svallvågor i musikindustrin och vann en grammy för bästa countryalbum. Chris Stapleton blev snabbt både en kritikälskling och fanfavorit – Traveler blev det mest sålda countryalbumet 2015. Det leder oss till 2017 och det tvådelade släppet: From a Room. Tidigare i år släppte han Volume 1 och nu följer alltså uppföljaren, bara sex månader senare. 32 minuter lång. Första låten: Millionarie.

Millionaire är en av två covers från albumet läser jag snabbt på wikipedia samtidigt som den stålsträngade gitarren och de trevande trummorna öppnar skivan. Låten ger lite obehagliga radiocountryvibbar. Det är nästan för välproducerat, ruskigt säkert. Stapletons röst är dock som vanligt fantastisk och gitarrmelodin som kommer in kring halvtidsstrecket är uppfriskande.

Andra låten börjar med distade honky tonk-gitarrer och drivande trummor. Texten är enkel och repetitiv men effektfull, klassiskt outlaw-skränande: I was known to get out of hand,
a rough and rowdy honky tonk man.

Precis som med volym 1 så verkar energin i albumet vara som en bergochdalbana. Flyga fritt mellan brunkig distortion och mjuka melodier. Tredje låten, Scarecrow in the garden, är en akustisk americanaballad med stämsång och text som verkar handla om en nybyggare i West Virginia.

Från americana verkar nu ha hamnat i ett mycket bluesigare stycke. Med en vemodigt eftertänksam röst och ett långsamt gitarrsolo i bästa BB King-anda. Ingenting som riktigt har knockat mig ur stolen på samma sätt som de Volume 1. Han verkar också ha valt bort både munspel och steelguitar på nya skivan.

”Well, I've drank a lot of whiskey in my time” inleder nästa låt. Härligt. Trying to untangle my mind har ett skönt shuffle-gitarrgung. Återigen en låt som domineras av elgitarr och trummor. Någonting med ljudet på den här skivan gör dock att den känns mer producerad än Volume 1. Det är liksom inte lika skitigt. Hursomhelst, åter till låten innan den tar slut. Outlawrock och stämsång. En skön låt, trots allt.

Nästa låt verkar bara vara Stapleton och hans gitarr. Ett folkigt gitarrplock och fotstamp i bakgrunden. Volume 2s motsvarighet till Either Way kanske. Inte ett lika starkt röst-framträdande dock. En väldigt nedtonad prestation av Chris Stapleton och med en klassisk knegartext om att ändå vara nöjd med tillvaron. Inte någon personlig favorit.

Sådär ja. Nästa låt börjar med rockiga gitarrriff och ett ”Oooh”-skrik. Midnight train to memphis är en bluesrock, rakt igenom. Hade inte känts malplacerat i tid cirka1970. Möcke bra. Omöjligt att inte gunga med åtminstone lite. Chris Stapleton låter som att han har shottat whiskey sen han var två, riktigt rå röst här.

Den sista låten är, lite otippat, en cover på en Pops Staples-låt från hans underskattade postuma album Don't Lose This. Den har också i Stapletons händer lite gospelkänsla, men utan att kännas out of place bland de övriga låtarna på skivan. Gitarren och rösten låter grymt bra men trummorna är tyvärr rätt svaga. Nu när jag tänker efter så har det nog gällt för större delen av albumet. Något med produktionen har skavt lite. Lite av en tradition med de här risiga trumljuden i country i allmänhet kan jag tycka. Sista tonen ringer ut. 32 minuter tar slut väldigt fort.

Det finns mycket att tycka om med det här albumet. Chris Stapletons röst, de smakfullt utnyttjade gitarrsolona, texterna om enkelt Nashville-liv. Någonting gör dock att det aldrig lyfter för mig: tråkigt nog. Jag älskade trots allt Volume 1 och dess råare, mer nedstrippade produktion. Chris Stapletons röst gör sig så mycket bättre i grisiga, gitarrdrivna låtar. Den nya skivan flörtar lite mer med modern country och radiorock och lustigt nog gör det att skivan känns mindre både rock och country.