Musikhistoria och parallella universum


Med en kort och olycksam DJ-karriär framför sig.

Med en kort och olycksam DJ-karriär framför sig.

Härom dagen läste jag något i ett musikforum som fick mig att tänka på lögn. Någon på forumet ville slå hål på storyn om funkgitarristen Eddie Hazels tiominuterssolo på låten Maggot Brain. Storyn går ut på att hela solot spelades in direkt, i en enda lång tagning. En ren myt, enligt forumisten.Ren myt?”, tänkte jag, och mindes Mandela-effekten och en kväll på internets bakgator några år tidigare. 

Jag har egentligen en annan historia att berätta, men jag vill stanna upp vid de där internetbakgatorna en stund. Mer specifikt vid foliehattarnas och konspirationsteoretikernas hemvister. Och till Mandela-effekten förstås – minns ni den? Mandela-effekten var en sån där foliehatt-teori som föddes i mängden av allt annat flashback-mög, men som av någon anledning fick en del uppmärksamhet också i de mer rumsrena delarna av internet. Jag tänkte inte göra någon djupdykning i fenomenet här men i korthet försöker effekten förklara varför vi människor minns saker som aldrig har hänt. Och just det, jag glömde nästan. Den bygger på parallella universum. Tror jag. Det blir fort rörigt. Nåväl. Nu till min berättelse. 

...

Jag är 9 eller 10 år gammal och min klass ska anordna ett disco för alla tredjeklassare i skolmatsalen. Kanske betalar föräldrarna inträde och kanske går pengarna till vår klassresa två år senare. Viktigast är i alla fall att det är vårt disco och att läraren låter oss ansvara för allt själva. Rasmus och Alma vill fixa läsk, jag och mina två bänkgrannar vill ordna musik. Läraren pratar med föräldrarna och någon säger att vi borde ta med tre skivor var. Det låter rimligt, instämmer de andra.

Matsalen kryllar av folk redan två timmar innan discot. Föräldrar och barn som springer runt och dekorerar, ett gäng pappor som står och inspekterar ljudanläggningen. Jag frågar mina bänkgrannar vad de tog med för musik. Hits for Kids och Adam och Eva-soundtrack. Soft. Vi har haft helt olika ambitionsnivåer. I mina händer har jag tre egna skivor som jag brände dagen innan. ”Axels dans 1” med hip hop, ”Axels dans 2” med Latin och ”Axels dans 3” med remixad jazz (det var det tidiga 2000-talet och de första Verve Remixed-plattorna hade precis kommit ut - Felix Da Housecat, Sinnerman och ja, ni kanske minns). Jag har lagt ner flera timmar på mina mixar. Allt är perfekt. När tillfället kommer går jag upp till musikpapporna som står och skålar i Champis. Jag räcker fram skivorna och känner mig viktigast i hela rummet. Min tur nu!

Papporna tar en snabb titt på mina skivor och de utskurna låtlistorna som jag efter mycket möda har lyckats pilla in i fodralen. I snirkligt typsnitt kan de läsa namn som R.Kelly, Keith Murray och Snoop Dogg. För ett ögonblick ser papporna mycket rådvilla ut och jag tänker att de kanske uppskattar hur fint jag har klippt pappersbitarna nästan helt utan vassa kanter och fula stickor. 

En fet silverklocka kastar solkatter som bränns i ögonen. Duns duns från barnen som tappar stolar på golvet. Papporna står runt mig i en halvcirkel och i en blinkning är förvirringen borta. På bästa pappaspråk meddelar de sedan i en gemensam stämma att de skulle bränna upp familjeförmögenheten innan de spelar den obscena skiten som jag har kommit släpandes med.

Förnedrad och besegrad återvänder jag ut på dansgolvet och Nick ställer sig bredvid och frågar när de ska spela min skiva och jag säger jag att inte bryr mig. Det blir bara Hits for kids ändå.

Så mycket gillar jag min historia att jag inte kan sluta berätta den. Hela tiden, till alla. Men det är inte så okomplicerat som jag vill att det ska vara. Det finns en annan version. En version där min pappa bränner skivorna åt mig och där jag skäms i smyg.

Jag är nio eller tio år gammal och min klass ska anordna ett disco för alla tredjeklassare i skolmatsalen. Självklart vill ingen tioåring dansa till Eric B Is President. Det vet till och med jag. Jag vet det på vägen till discot och jag vet det när föräldrarna frågar vad jag hade tagit med för musik. De frågar snällt. Jag har aldrig varit en bra lögnare. Musiken ligger i fickan och jag gömmer händerna och säger att jag glömde visst. De ser på mig med snälla pappaögon och låter bli att peka på skivorna som sticker ut ur barnjackan. En månad senare tvingar jag mamma att köpa en Hits For Kids-platta.

Helt ärligt minns jag inte längre vilken version som är sann. Vilka minnen som är på riktigt. Kanske bara minnen av minnen som jag skapat själv. Kanske gör det mig inte till en lögnaktig berättare. Eller, kanske, gör det mig till ett offer för Mandela-effekten. Eddie Hazels gitarranekdot kan vara både sann och osann och då spelar bara den bästa versionen roll – visst?

Lyssna vidare:

Jag samlade mina Disco-mixar (det som fanns på spotify) i en lista om ni vill lyssna. Så, mina vänner: Min Lista. Make em', Make em’ Clap to This.

 

Rapsody – Laila's Wisdom


”Ge mig blommor medan jag kan lukta på dem”

Ge mig blommor medan jag kan lukta på dem”

Rapsodys senaste album är döpt efter hennes bortgångna mormor och är fyllt med budskap om kärlek till sig själv och personliga observationer om rasism och våld. Men det är också ett album som handlar om tålamod. Om en undergroundveteran som äntligen fått sitt mainstreamerkännande, 10 år efter att hon debuterade på 9th Wonders Dream Merchant vol.2.

Rapsody har alltid varit en rappares rappare. En riktigt MC. Ända sedan hon debuterade på hiphopscenen har hon spottat verser i sann Talib Kweli-anda över klassiskt trumtunga södernbeats. Nya skivan är inget undantag, inga konstigheter, välskriven hiphop. Ändå är det en skiva som utmärker sig, både i hennes egna diskografi och i hiphopvärlden 2017. En skiva som har spenderat två år på arbetsbänken och som hon spelat in totalt 80 låtar till.

I en intervju med Breakfast Club från september i år berättade Rapsody om hur hon, på den nya skivan, har testat nya sound och sätt att arbeta och det märks rakt igenom. Tydligast blir det på en låt som Sassy - långt lekfullare och poppigare än något hon har släppt tidigare. Ljudmässigt är det också lätt att dra Kendrick Lamar-paralleller med låtar som Pay up och den Bootsy Collins-samplade Power, som inte hade inte känts malplacerade på To pimp a butterfly. Men det är inte en Kendrick-platta och det är inte heller en West coast-, eller en New York-platta. Det är Rapsody och det är North Carolina. Alla beats förutom två hanteras av North Carolinas hemmasöner Khrysis (som bland annat har jobbat med Masta Ace och Jean Grae) och Rapsodys mentor, 9th Wonder. Beatsen är souliga och jazziga, med 9th Wonders patenterat framträdande trummor som en röd tråd genom projektet.

Rapsody blev upptäckt av 9th Wonder när hon gick på high school i North Carolina och det var på hans mixtapes hon först gjorde sig ett namn innan hon anslöt sig till hiphopkollektivet Kooley High 2008. Sedan dess har hon hållit sig aktiv. Utöver de två studioalbumen, tre EP:s och fyra mixtapes har hon medverkat på tre Kooley High-projekt och har dessutom hunnit med diverse gästspel med artister som Ab-soul och Kendrick Lamar. Lite orättvist är hon i många ögon fortfarande mest känd som hon/den där rapparen som hade en feature på Kendrick Lamars Complexion. På Laila's wisdom är dock förhållandet omvänt och Kendrick har en gästvers på låten Power. Dessutom droppar hiphoplegenden Black Thought en felfri vers på Nobody och Busta Rhymes dyker upp på två låtar och är, ja, han är Busta Rhymes. I god hiphoptradition har Rapsody också gästrefränger från neosoulkungligheter som BJ the Chicago kid, Musiq Soulchild och Anderson .Paak.

Mer imponerande än gästerna är dock Rapsody själv. Lyrisismen är hennes bakgrund, hennes raison d'etre om ni ursäktar min franska - Och Ja - skivan leverar på den punkten också. Textmässigt är det hennes mest dynamiska projekt hittills. Ämnena rör sig viktlöst mellan rasism, personliga berättelser och rena kärlekslåtar. Introlåten Laila's wisdom handlar om självförtroende och hennes mormors syn på livet, men är också fylld med rena skrytbars á la: ”I'm the better version of what you used to call talent”. Avslutningsspåret Jesus coming är en klassisk story telling-låt om förlust och lidande berättat ur tre olika perspektiv. Däremellan har hon låtar som Black and ugly om vita skönhetsideal och sargad självbild och låten Power som leker med begreppet makt.

Laila's wisdom är ett album om tålamod som lönar sig, döpt efter hennes bortgångna mormor och med ett albumomslag inspirerat av hennes favoritordspråk: Ge mig blommor medan jag kan lukta på dem. Det är inte bara hennes bästa projekt hittills utan ett av de mest kompletta hiphop-släppen i år.

Lyssna vidare:

Jean Grae – This Week

Little brother – The Minstrel Show

Kooley High – David Thompson