Musikhistoria och parallella universum
Med en kort och olycksam DJ-karriär framför sig.
Härom dagen läste jag något i ett musikforum som fick mig att tänka på lögn. Någon på forumet ville slå hål på storyn om funkgitarristen Eddie Hazels tiominuterssolo på låten Maggot Brain. Storyn går ut på att hela solot spelades in direkt, i en enda lång tagning. En ren myt, enligt forumisten. ”Ren myt?”, tänkte jag, och mindes Mandela-effekten och en kväll på internets bakgator några år tidigare.
Jag har egentligen en annan historia att berätta, men jag vill stanna upp vid de där internetbakgatorna en stund. Mer specifikt vid foliehattarnas och konspirationsteoretikernas hemvister. Och till Mandela-effekten förstås – minns ni den? Mandela-effekten var en sån där foliehatt-teori som föddes i mängden av allt annat flashback-mög, men som av någon anledning fick en del uppmärksamhet också i de mer rumsrena delarna av internet. Jag tänkte inte göra någon djupdykning i fenomenet här men i korthet försöker effekten förklara varför vi människor minns saker som aldrig har hänt. Och just det, jag glömde nästan. Den bygger på parallella universum. Tror jag. Det blir fort rörigt. Nåväl. Nu till min berättelse.
...
Jag är 9 eller 10 år gammal och min klass ska anordna ett disco för alla tredjeklassare i skolmatsalen. Kanske betalar föräldrarna inträde och kanske går pengarna till vår klassresa två år senare. Viktigast är i alla fall att det är vårt disco och att läraren låter oss ansvara för allt själva. Rasmus och Alma vill fixa läsk, jag och mina två bänkgrannar vill ordna musik. Läraren pratar med föräldrarna och någon säger att vi borde ta med tre skivor var. Det låter rimligt, instämmer de andra.
Matsalen kryllar av folk redan två timmar innan discot. Föräldrar och barn som springer runt och dekorerar, ett gäng pappor som står och inspekterar ljudanläggningen. Jag frågar mina bänkgrannar vad de tog med för musik. Hits for Kids och Adam och Eva-soundtrack. Soft. Vi har haft helt olika ambitionsnivåer. I mina händer har jag tre egna skivor som jag brände dagen innan. ”Axels dans 1” med hip hop, ”Axels dans 2” med Latin och ”Axels dans 3” med remixad jazz (det var det tidiga 2000-talet och de första Verve Remixed-plattorna hade precis kommit ut - Felix Da Housecat, Sinnerman och ja, ni kanske minns). Jag har lagt ner flera timmar på mina mixar. Allt är perfekt. När tillfället kommer går jag upp till musikpapporna som står och skålar i Champis. Jag räcker fram skivorna och känner mig viktigast i hela rummet. Min tur nu!
Papporna tar en snabb titt på mina skivor och de utskurna låtlistorna som jag efter mycket möda har lyckats pilla in i fodralen. I snirkligt typsnitt kan de läsa namn som R.Kelly, Keith Murray och Snoop Dogg. För ett ögonblick ser papporna mycket rådvilla ut och jag tänker att de kanske uppskattar hur fint jag har klippt pappersbitarna nästan helt utan vassa kanter och fula stickor.
En fet silverklocka kastar solkatter som bränns i ögonen. Duns duns från barnen som tappar stolar på golvet. Papporna står runt mig i en halvcirkel och i en blinkning är förvirringen borta. På bästa pappaspråk meddelar de sedan i en gemensam stämma att de skulle bränna upp familjeförmögenheten innan de spelar den obscena skiten som jag har kommit släpandes med.
Förnedrad och besegrad återvänder jag ut på dansgolvet och Nick ställer sig bredvid och frågar när de ska spela min skiva och jag säger jag att inte bryr mig. Det blir bara Hits for kids ändå.
Så mycket gillar jag min historia att jag inte kan sluta berätta den. Hela tiden, till alla. Men det är inte så okomplicerat som jag vill att det ska vara. Det finns en annan version. En version där min pappa bränner skivorna åt mig och där jag skäms i smyg.
Jag är nio eller tio år gammal och min klass ska anordna ett disco för alla tredjeklassare i skolmatsalen. Självklart vill ingen tioåring dansa till Eric B Is President. Det vet till och med jag. Jag vet det på vägen till discot och jag vet det när föräldrarna frågar vad jag hade tagit med för musik. De frågar snällt. Jag har aldrig varit en bra lögnare. Musiken ligger i fickan och jag gömmer händerna och säger att jag glömde visst. De ser på mig med snälla pappaögon och låter bli att peka på skivorna som sticker ut ur barnjackan. En månad senare tvingar jag mamma att köpa en Hits For Kids-platta.
…
Helt ärligt minns jag inte längre vilken version som är sann. Vilka minnen som är på riktigt. Kanske bara minnen av minnen som jag skapat själv. Kanske gör det mig inte till en lögnaktig berättare. Eller, kanske, gör det mig till ett offer för Mandela-effekten. Eddie Hazels gitarranekdot kan vara både sann och osann och då spelar bara den bästa versionen roll – visst?
Lyssna vidare:
Jag samlade mina Disco-mixar (det som fanns på spotify) i en lista om ni vill lyssna. Så, mina vänner: Min Lista. Make em', Make em’ Clap to This.
