Inskickat del två av tre

Del två i serien med inskickad musik. Från jazz, till hiphop, till electro. Ni hittar alla låtarna i spellistan längst ner.

1. Amvon Music Production – ”Livet”

En stilren popsingel med jazzhjärta. ”Livet” är en härligt finstämd låt – en elegant aftonmusik. Stöpt i det patenterat svenska vemodet så finns ändå något upplyftande i Amvons musik. Det är svart och vitt, men också utsmyckat med svängande blåssektioner och lekfulla melodier.

2. Ilugdin Trio – ”My Story”

Spasiba! Ilugdin Trio är en bubblande jazztrio från Ryssland. Deras senaste släpp ”My Story” är ett drömskt och inåtblickande album. Det finns en definitiv Esbjörn Svensson-inspiration, och det ger förstås ett stort plus i min bok. Låten som jag lagt in på listan, ”Case”, är studsig, mjuk och spännande rakt igenom sina dryga nio minuter.

3. The Moore – ”Sir Roger Moore’s summer chill out”

Låten tar sig på ungefär lika stort allvar som titeln antyder – knappt något alls. Det är en befriande opretentiös dos somrig electro. Luftig och enkel. Fans av 90-talselectro kommer definitivt att känna sig hemma. Det är obesvärad och okomplicerad ligga-vid-poolen-musik.

4. ERA LUX – ”Nobody’s Master Nobody’s Slave”

ERA LUX är en Piteåbaserad elektronisk duo. Deras senaste singel låter som en framtidsvision från 1980 – med dramatiskt sång och dånande syntar. Tjockt och dansant och retrofuturistiskt.

5. Naomi Runa – ”Som du är (Sacred union)”

Långt ifrån den hiphop som vanligtvis florerar på Street66. Naomi Runas musik är sprituell, svävande, jazzig, trippy, känslosam och sexuellt laddad. Hennes halvt pratade/sjungna flow har en nästan meditativ kvalitet. Ungefär så här jag tänker mig att att en New Age-variant på ”Let’s Talk About Sex” skulle låta.

6. Animal Kix – ”Darkland(s)”

Senaste singeln från mannen bakom monikern Animal Kix (Mikael Jakobsson) är en shoegazigt utsmetad låt. Glittrig, med dubblade sångmelodier och sirapssega gitarrer.

Inskickat från sommaren!

Den första sommarmånaden har varit en av de märkligaste för Street66:s inkorg hittills. Inte bara för att det har svämmat över med inskickade mejl, men också för hur spridda skurarna har varit. Ukrainska PR-byråer som vill samarbeta (hur? varför?), ett par meddelanden som jag inte kan avgöra om det är google translate:ade botmeddelanden eller genuina galningar som har skrivit – och en foliehatt som ville uppmärksamma att ett amerikansk band har snott stil och sound från något ultralokalt, svenskt countryband. Jotack.

Utöver det så har det förstås skickats in massa ny musik. Jag har inte hunnit lyssna/svara på allt, men jag har hunnit samla ihop några favoriter. Så, för att gottgöra den bristfälliga aktiviteten senaste tiden så kommer ett urval av guldkorn från mejlkorgen. Håll till godo!

1. Kabiri – ”Stockholm Freestyle”

Ny dubbelsingel från hårdspottande hiphopsluggern Kabiri. På den avskalade och uppskurna ”Stockholm Freestyle” (producerad av samarbetspartnern 610) får hans bars utrymme att skina. Det är två minuter rena raprim, inga konstigheter. Självklart och självsäkert. Kolla också in den andra singeln, “Temperament”.

2. Now Open Smokes – ”Soft Lie”

På ”Soft Lie” finns de där 80-talsinfluenserna som känns så ingrodda i samtidsmusiken att de knappt känns 80-tal längre. Soundet är tjockt och souligt. Och den nästan nonchalant smäktande sången ger ekon av artister som Morrisey, och (mer samtida) Perfume Genius. Det är en mjuk och smakfull Cocktail-pop.

3. Buteo Band – ”Somedays”

Nybakade bandet Buteo Band har hunnit släppa tre singlar som alla förtjänar uppmärksamhet. Deras musik är vackert finstämd och mjuk – lite Jackson Browne:ig. Till spellistan har jag plockat med deras senaste singel, ”Somedays”, som kryddar det okonstlat nedtonade med mer moderna indievibbar. Akustiskt blandas med elektroniskt och man kan ana ett stråk av Jens Lekmansk indie-melankoli där i mötet någonstans. Ett stilsäkert släpp.

4. Onda Avsikter – ”Stupid Drug”

Låten ”Stupid Drug” är från Onda Avsikters självbetitlade debut-EP. Låten påminner om en av de där postpunkiga, akustiska, lite råa låtarna. 80-taligt på ett sätt som man inte direkt tänker på när man tänker på 80-talsmusik. Enkel, kort och effektiv.

5. Division 7 – ”Bered en plats för…”

”Bered en plats för…” är en rakt igenom högklassig EP. Men när man gör en Spotifylista bör man vara kräsen och jag har valt att plocka med låten ”Majorna”. Det är pop som andas indieandetag från en enklare, rakare tid. Division 7 spelar rått, snabbt och kul. Deras senaste EP hade otvivelaktigen gått het på alla hemmafester (bland stuprörsjeans och kajalpennor) för 10-15 år sedan.

Musik från mejlkorgen – April

Jag har återigen haft det angenäma problemet att få för mycket musik skickad till mig den senaste tiden. 22 nya artister har skickat in singlar, EP:s och album sedan april kickade igång. Jag har tyvärr inte haft tid att svara på allt. Och det är givetvis synd. Men som plåster på såren har jag samlat ihop några favoriter från april i en lista. Det blir tungt på popfronten och med en god dos svenskt vemod. 

1. Petter Seander - Petter Seander. I ett hav av mjuk djuppop så väljer jag att börja med det mest skräniga. Petter Seander är 100% högoktanig och rockig pop. Lite skitigt, och ständigt marscherande. Jag älskar när en artist bara trycker gaspedalen i botten från första stund och river av en låt på under två minuter – som han gör på höjdpunkten ”Sea salt tears”. 

2. Kristoffer Bolander - Evelyn. ”Evelyn” är en dämpad poplåt med country- och folk-undertoner. Ett försiktigt tassande gitarrplock ligger i bakgrunden som ett glitter. Och ovanpå bygger Bolander ett rikt lapptäcke av melodier. Det finns en Jackson Brownesk mjukhet i hans sätt att bygga upp låten. Den sköra rösten, den melodistarka gitarren och slidegitarren långt bak i mixen. 

3. OUU - Saint Frotée. En dos välkommen internationell glans i mejlkorgen. OUU är en psykedelisk popgrupp från Estland. För er som inte noggrant följer den estländska psykedelia-scenen kan jag tryggt försäkra er om att det inte är fullt så flummigt som det låter. Det påminner faktiskt en hel del om den nya vågen av psykedelisk pop under 2010-talet (tänk Tame Impala). Saint Frotée är tungt på gitarrer och syntar. Hårt komprimerat och precis lagom smutsigt. 

4. Vågerud - Håller andan. ”Hålla andan” ekar av Kent-indie. Den är storslagen och sorgsen på samma gång – en av de mest upplyftande låtarna om döden jag har hört. Refrängen är en enda stor färgglad indiepopexplosion som dånar igång efter att Rickard Vågerud skanderar: ”Vi kommer alla en gång dö!” 

5. Etervåg - Etervåg. Artisten Mikael Hallmans skickade in sin EP från förra sommaren. En EP som gjort sig förtjänt av mer uppmärksamhet än den fått. Etervåg är vackert melankolisk elektronisk musik. Där ambient möter glitchig garage. Han blandar flytande ljudlandskap med samplad soulsång (på låten ”Tärnögern” gör han till exempel en total omtolkning på den gamla samplefavoriten ”What you wont do for love”) som i hans händer låter närmast dystopiskt. Det är en generös och påhittig ljudbild som bjuder på syntar, effekter och till och med en jazzig saxofon på höjdpunkten ”Åmot”.

6. Mej & Esenar - "Silver lining. En låt om att hitta ljusglimtar när allt känns mörkt. Musikaliskt är det hårt proddat och ljudbilden är helt fullmatad. De lågmälda, svepande och urtvättade instrumenten ackompanjeras av digitalt vassa trummor med trapinspirerade hihats och virveltrummor. Och av en 2000-talsnostalgisk syntmelodi som lika gärna hade kunnat vara del av en gammal house-hit!

7. Ifred - Innerst här inne. ”Innerst här inne” är en välkonstruerad och tajt popdänga. Tunga pianoackord och en gitarr långt bak i bakgrunden försvinner ut i en stor, öppen refräng komplett med syntmelodier och elgitarr. Medryckande och melankoliskt på samma gång. 

Ni hittar alla låtarna i spellistan här under.

Filip Lundgren – "Du lyser"

“Vill bara drömma vackert från och med nu”

“Du lyser” är en låt som har svept in sig själv i nykärleken. Som tittar på världen med nya ögon. I den känslan finns inte plats för mörker och tyngd, så mörker och tyngd får inte plats i den här låten heller.

Allting med “du lyser” är molnlätt – till och med trummorna är vispande mjuka. Filip Lundgren bygger låten på powerballadiga pianoackord som smälter in i syntmattor och poppiga gitarrmelodier. Och så synttoner som ett duggregn ovanpå.

Även om pianot ger mig 90-talsvibbar, och trummaskinen känns tidigt 80-tal, så finns det något 2000-talsnostalgiskt över helheten. Musiken är så solig och huvudet-före, helhjärtat poppig. “Du lyser” drar sig till minnes en sorglös pre arabiska våren-indie. Det är en vänlig påminnelse om att stanna upp och glädjas åt allt man redan har runt sig.

Låten släpps på Septembernatt Records idag och finns att streama där låtar streamas.

CYAMO – “The Space Between Us”

Ett år när alla musikkritiker mjölkar nostalgiåsnan som är Daft Punks officiella uppbrott så är det skönt att få en liten påminnelse om att rymddiscot inte dog med den franska house-duon.

Cyamo är Göteborgsduon Mathias Engwall och Per-Olof Stjärnereds kärleksbarn. The Space Between Us är deras debut-EP och det är 17 fullspäckade minuter musik. Från den runda och studsiga electron på introlåten, till den avslutande ”Tellus exodus” med sina ödesmättade syntar och Twin Peaks:iga gitarrer. Som ett soundtrack till en övernaturlig B-rulle från 1990 – på bästa möjliga vis.

Det finns ett stråk av nostalgi i Cyamos musik. 2000-talselectro möter 80/90-talspop. Det finns också en charmigt storögd underton i låtarna. Både musiken och texterna tittar liksom upp mot himlen med nyfiken blick och frågar sig ”vad finns sig där uppe?”.

Egentligen är det ganska klassiska ämnen de sjunger om. Längtan och kärlek. Men i det här fallet utspelar sig låtarna flera ljusår bort – och kommunikationen sker över radiovågor. På ”Help this robot home” är det en skakig robotröst som skickar ut sina vädjande meddelanden i en oändlig rymd, och en känslobefriad radioröst som svarar.  

Cyamo flörtar gärna med italodisco och den löjligt välproducerade, mjuka 80-talsestetiken. Här finns de funkiga basgångarna och de sirapssega melodislingorna. Men The Space Between Us ger mig också lite Flaming Lips-vibbar. Kanske är det den lite bräckliga rösten, kanske är det robottematiken.

Ljudlandskapet som de skapar är lyxig och inbjudande. Dränkt i sirapssega melodislingor och dansant pumpande basgrooves. Det är dansmusik för dagdrömmare – eller androider kanske. Årets bästa rymdrobotdisco är det i vilket fall.

Nathalie – “Hela tiden”

”Hela tiden” är en speciell sorts sorgesång. Nästan suggestiv – om man nu kan använda det ordet om sorg. Mörkret ligger latent, dolt bakom en sprudlande och glittrig musik, och bakom språkliga penseldrag. I alla fall är det så till en början. För två tredjedelar in i låten så bryts de stora popackorden och körsången ner i sköra pianoslingor och sången blir intim och bräcklig.

”Hela tiden” är en låt som kastar sig mellan två musikaliska ytterligheter – och det är sorg- och vilsenhetstemat i texten som limmar ihop de två delarna.

– Jag har gjort flera låtar som är hur dansanta som helst och samtidigt handlar om när jag fick beskedet att min brorsa hade gått bort. De behöver inte vara motsatser, man kan spela i dur men ändå sjunga om det molliga. Ibland kanske det är lättast så. Annars hade man väl gått sönder helt.

Så säger Nathalie själv när jag frågar henne varför hon blandar en så upplyftande och färgglad musik med en textrader om sorg och tvivel.

Det är märkligt, för när man först hör den triumferade musiken och de inledande raderna – ”har du sett, de bygger någonting i mig” – så känns det nästan hoppfullt. Byggmetaforer brukar väl oftast användas så? Att bygga upp något eller någon. Men här blir metaforen omvänd och byggandet blir påträngande, inträngande. ”Inget bygglov har godkänts av mig”, sjunger hon i versen.

Nathalie säger att hon hittar inspiration i dikter och i musik från barndomen. Och det finns onekligen något nostalgiskt och poetiskt i hennes musik. Det går att skönja något gammalt, trolskt och folkmusik:igt. Men det är dekorerat med bubbliga syntarpeggion, syntetiska blåsmelodier och studs i steget.

“Hela tiden” är Umeåmusikern Nathalies debutsingel och går att lyssna på här:

NOID – “Där det växer”

NOID dyker djupt ner i en sagostark svensk musiktradition – och landar någonstans i nollpunkten mellan jazz och folk:ig popmusik. Deras musik är trolsk och trygg, och sådär jazzigt inbjudande.

Där det växer är ett pandemiprojekt – inspelat i folkhögskolekarantän i Sjövik. Men även om musiken är en produkt av instängdhet och riktlinjer så är musiken eskapistisk och drömmig. Det är som att kliva in i en gammal svensk folksaga, eller någon svunnen (fantasi)värld. Ida Wingborgs texter är bortåtblickande och inåtblickande på samma gång och fyllda med naturbilder och metaforer (”Undrar om det finns en annan plats, tusen himlar som jag inte kan nå härifrån”, ”Blås mig bort, på ditt hav”).

Det är ett svårfångat och akvarellmålande språk. Och det emulgerar med musiken som i en majonäs. Eller ja, om jag ska använda en matmetafor så kanske jag borde använda något fluffigare och luftigare. För Där det växer är en lätt och flyktig bit musik. Om Anton Tallroths ståbas och Ingmar Pettersson Olséns piano har en studsig dans mot varandra, så ligger Johan Swartlings saxofon som ett glittrigt strössel ovanpå. Och Nora Mauritzsons trumspel är vispande lätt.

Venus – “Fokus”

”Jag vill att du ska slösa min tid”

“Fokus” är den egensinniga och suggestiva debutsingeln från Stockholmsartisten Venus. Det är modern R&B, men på något sätt är det också antitesen till R&B-romantik. “Fokus” handlar om vackra men flyktiga förbindelser. Ett kärleksbrev till kk-relationen. ”Ge mig något annat än kärlek”, sjunger hon i hooken.

Musiken är len och smidig men bygger upp mot storslagna syntar i refrängen och små elektroniska utsmyckningar spridda över verserna. Det är R&B:igt och poppigt och elektroniskt på samma gång och allt rör sig i ett segt och drömmigt töcken. Syntarna och basen släpar och pulserar, men slår stenhårt. Det är en omsorgsfullt målad ljudbild.

Hela låten är en fin balansgång. Mellan det honungslena och det skarpa i syntarna. Mellan det rytmiska och mjuka i Venus sång. Och mellan det vardagliga och övernaturliga i musikvideon (om ni vill ha hela upplevelsen så kolla in den snygga och fantasiflummiga musikvideon, signerad samarbetspartnern Paul Adamah). Det är en löjligt självsäker, träffsäker debutsingel.

Rekon – “Rekon”

Rekon är en stämningsfull skiva på två helt olika vis. Varmt och inbjudande – och samtidigt ansträngt och iskallt. 

Skivan börjar med en harmoniskt ganska traditionell och folklig låt, men efter hand lossnar den mer och mer i strukturerna. Den mjuka kvällsjazzen blir till ambienta musikstycken, och till frijazz. 

För om det finns en varm öppenhet i introlåten, med en tydlig underton av svensk folkmusik – så är det betydligt mycket mer spänning och motstånd i den avslutande “Required Space”-triologin. Det blir som en total förvrängning av den strukturerade och mjuka folkjazzen. Trummorna, elgitarren och träblåset tävlar och stretar mot varandra och strösslar låtarna fulla med improvisatoriska slingor.

Det är en sliten jämförelse i recensentvärlden, men det finns något David Lynch:igt med Rekons attityd till musiken. Kanske allra tydligast blir det i låten “Recurring Dreams” som blandar en walking-basgång med en skruvad och atmosfärisk jazz. Det är musik som ligger i brännpunkten mellan det mysiga och det obekväma. 

Kabiri – “Down”

“Down” är Boråsrapparen Kabiris andra singelsläpp – men det hade lika gärna kunnat vara hans tjugonde. Tjugo år gammal har han redan hittat ett sound som är både eget och självklart. 

Ni som har följt bloggen länge vet att jag sällan hetsar upp mig över svenska rapdebutanter – men Kabiri har något som höjer honom en nivå över det mediokra hiphopträsk där alltför många svenska rappare harvar. Det är inte den tekniska briljansen, eller pennan. Det är rösten.

Helt ärligt, man kan skriva rader som en reinkarnerad Tomas Tranströmer, men har man inte rösten för det så kommer ingen att lyssna. ”It’s mostly the voice that gets you up”, för att citera Gang Starr-rapparen Guru. Och för Kabiri känns det befriande enkelt. Han har ett naturligt flow och en rå (Borås)tyngd i rösten.

Textmässigt handlar det framför allt om smarta rader och punchlines – även om det finns ett löst tema på lojalitet och vänskap. En personlig favorit är hans homage till den klassiska Big L-raden ”Put his brains in the street. Now you can see what he was thinking” som i Kabiris text blir till ”Skjuter hål i din skalle för att se vad du tänker”. En klassiker av en anledning.

Det 808-tunga beatet som ackompanjerar Kabiris verser är signerat Malmöproducenten Sixten ”610” Bruhn och är rytmiskt och nedtonat på samma gång. Atmosfäriskt och dovt, men pauserna, syntbasen och traptrummorna ger studs och liv till låten. 

“Down” är en uppfriskande dos okomplicerad hiphop. Ibland behöver det inte vara svårare än så. Det är ett singelsläpp som ger mersmak.

Musik från mejlkorgen

Den senaste tiden har det trillat in fler och fler musiktips i mejlen. Väldigt kul – men alldeles för mycket för att kunna få med allt på bloggen. Hur gärna jag än vill. 

Så för att kunna samla upp de bästa tipsen som kommer in, så tänkte jag börja med en ny serie här på bloggen: Musik från mejlkorgen. En serie där jag väljer ut en eller flera favoriter från de inskickade tipsen, och skriver några rader om varför ni borde lyssna. Först ut är två tips vitt skilda tips från månaden som har gått. Ett jazzalbum och en hiphopsingel.