En ny omgång inskickad musik!
Mängder av ny musik har trillat in i mejlkorgen sedan sist. För mycket för att kunna ge varje släpp den uppmärksamhet det förtjänar. *insert ”suffering from success”-meme här*. Så här kommer istället en snabb sammanfattning på några favoriter från de senaste veckornas musikskörd.
1. Gabriel Florence – ”A brave new world”
Gabriel Florences debutalbum serverar en frejdig dos välgjord indiepop. Han blandar akustiska instrument med färgglada syntar, elgitarr och sentimentala stråkar. Lyssna på det Jens Lekmanska titelspåret (finns förstås länkat i en spellista) för en smakbit. En popdänga som blinkar mot den mjuka, melodiska 00-talsindien, och mot studsig bossa, och mot 60-talsklarhet. Utan att någonsin tappa bort sig i sina influenser.
2. June Vide – ”Arcade”
Med risk för att dyka för djupt ner i säcken av drömpopklishéer så är June Vides senaste singel både mjuk och svävande. Musiken låter som att den är bit bort i mixen. Mystisk, och precis utom räckhåll. Ljudbilden (osexigt ord, jag vet) är glittrig, generös och varm med undantag från den snyggt stökiga gitarrbiten i bakgrunden. Som liksom inte riktigt orkar tränga igenom det drömska. Singeln är deras första sedan debutalbumet 2020.
3. Jonathan Floyd – ”Danser på kanten”
Jag blir alltid lite extra uppiggad när en utländsk artist hittar till bloggen. Hur gör de ens? Google translate:ar de sig fram till ”kontakt”-fliken? Nåväl. Nu rör det sig om en norsk artist, så språkförbistringen kanske inte var ett så stort hinder. Jonathan Floyds singel ”Danser på Kanten” är ganska långt från vad som vanligtvis hamnar på Street66. Men den 80-talsinspirerade topplistepopen har ändå något. Något som är svårt att värja sig från. Studsigt, bjussigt och dansvänligt. Med r&b-känsla ut i fingertopparna.
4. Animal Kix – ”To lean on”
Från den ena sidan pop-spektrat dess diametrala motsats. Mikael Jakobssons projekt Animal Kix är 100% shoegaze-dimma. Det är ljudväggsmusik där alla instrument trängs ihop på samma lilla yta. Urtvättat på ett bra sätt – skitigt men med mjuk sång. ”To lean on” mullrar igång med ett tungt elgitarriff och släpper sedan aldrig taget.
5. Den Svenska Björnstammen – ”Att vara själv och inte ensam alls”
En glad överraskning i mejlkorgen. Norrköpingsbandet lämnar fortfarande en stark 2012-smak i munnen när jag hör namnet nämnas. Men 2021-versionen av Svenska Björnstammen har ett helt annat sound. Musiken är djupt melankolisk och har blicken försiktigt inåtvänd. Det är inget som kommer spelas på dansgolvet på hemmafesterna under 2020-talet. Men ”att vara själv” är en finkänslig och suggestiv singel. Och kanske ligger det mer i tiden.
6. Pope – ”Konklav”
Pope är en duo men de låter som ett helt syntband. Jag vågar nästan anta att deras svårgooglade bandnamn är ett resultat av det gamla namntricket där man slår ihop sina egna namn – Pontus och Per i det här fallet – och det ger såklart pluspoäng i min bok. Man ska inte krångla till det. Men musiken då? Deras elektroniska musik är dränkt i svepande ljudmattor, förankrad med spetsiga syntmelodier. Allt vävs ihop i ett stort syntmönster. Som en designen i en persisk matta. Härligt och lika blåkallt som omslaget.
