Hiphop, pop och konsten att skjuta upp!

Månadens musiksvep bjuder på mycket pop, lite hiphop och en perfekt balans av skitigt och mjukt. Dessutom utlovar jag ett svajigt filosoferande kring formuleringar och lösningsorienterad prokrastinering. (Den som bara vill lyssna på den fina musiken kan förstås bara scrolla ner.)

Förra månaden förberedde jag en ingressmening inför det här musiksvepet. Eftersom det är omöjligt att förutspå vilka musikhändelser som kommer vara aktuella en månad in i framtiden så optade jag för det säkra alternativet: plattityder om vädret. ”Nu har vårsolen äntligen orkat sig över vinterhorisonten – välkommen att bada i vårmyset”, formulerade jag mig.

Spola fram klockan till första veckan i april och snön faller horisontellt utanför fönstret. Min lökiga vårformulering hade fallit offer för det nyckfulla aprilvädret. ”Dumt att slösa bort en färdigskriven mening”, tänkte jag och sköt upp musiksvepskrivandet. Och se på fan om det inte har blivit vår igen! Lathet lönar sig. Välkomna att bada i vårmyset! 

Minns ni Muse? Knappt jag heller. Brittrockarna får äran att inleda månadens musiksvep – med månadens sämsta låt. De sållar sig till listan av (halv)respektabla artister som har svalt det röda pillret med hull och hår. Singeln ”Compliance” är en musikalisk representation över vad som skulle hända om tunnelbanekändisen Jesustanten steg in i båset och la en vers. Kolrenad konspirationslyrik! Så här marknadsförde de låten på Instagram:

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av MUSE (@muse)

Joyner Lucas bjöd även han på ett edgy iq-bottennapp med låten ”Ye Not Crazy” – till ingens förvåning. Men. Nog raljerat. Här kommer månadens höjdpunkter! 

Jag har inte tröttnat på retroinspirerad psykedelisk soul och jag hoppas att ni inte har gjort det heller. Få band gör det lika bra som Monophonics. Nya singeln ”Warpaint” är kvalitet i kvadrat. Ösigt och fuzzigt men samtidigt med en melodisk mjukhet.

Mars har radat upp bangers i olika genrer och stilar. Rosalías nya album kan väl egentligen räknas in i sin helhet (inte lika bra som förra, men betydligt mer bangers-tungt) men jag väljer att lyfta låten ”SAOKO” lite extra i det här svepet. Passar också på att slå ett slag för electropopdängan ”Step by Step” med Braxe & Falcon och indieälsklingen Panda Bear (Noah Lennox) på sång.

På annat håll fortsätter Weval att släppa högoktanigt poppig house, ständigt överraskande Sudan Archives bidrar med soulig popperfektion på låten ”Home Maker” och rymdrockarna Spiritualized (mest kända från 90-talsklassikern Ladies and gentlemen we’re floating in space) bjuder på throwbackindie. Caroline Polachek, en mästare på det dramatiska och smäktande, gör syntig och storslagen pop på låten ”Billions” och australiska Hatchie fyller den färgglada popkvotan med ”Lights On”. En låt som låter som om shoegaze fick en bebis med lyxig dansgolvspop.

Everything Everything är tillbaka med ny musik, de också. Jag tycker fortfarande att de är plågsamt ojämna men när de träffar rätt är deras musik både rolig och oväntad. Som tur är lutar deras senaste släpp mer mot det roliga – singeln ”Teletype” är en liten glädjeinjektion. Hipsterfavoritena Arcade Fires singel ”The Lightning” är färgstark den också, men Arcade Fire är väl i princip alltid bra?

Jag har också fastnat lite extra för två spensliga och välfriserade brittiska rappare den här månaden. ArrDee som är 19 men låter som en gammal geezer nere på puben. Och så Aitch som lägger souliga flows på tjock Manchester-dialekt. Låtarna ”War” och ”Baby” är en bra introduktion till deras skilda sounds.

Jag vill också ge en shoutout till den uppiggande duon Denzel Curry och T-Pain. Deras nya singel ”Troubles” har Kenny Beats på just det, beatet. En låt som pratar om problem på ett lättsamt och enkelt sätt.

Övrigt nämnvärt från hiphopvärlden:

• ”How the Story Goes” med Wiz Khalifa, Big K.R.I.T och Girl Talk. Härligt tillbakalutad hiphop.

• ”Bekväm”. Svensk hiphops Farsan Baloo-karaktär Aki är tillbaka med Masse Salazar på the one’s and two’s. Jag intervjuade Aki i vintras (plugg!) och han är precis så rolig och avslappnad som man hoppas att han är.

• ”No Effort”. En bounce:ig New York-historia med den älskvärda Princess Nokia.

För månadens dos smooth shit står Jordan Rakei, Rex Orange County (med gästvers från Tyler, the Creator), Londonbaserade jazzkollektivet Kokoroko och två solmosiga låtar från afrojazzarna Jembaa Grooves senaste skiva. 

Sist men inte minst en eklektisk kvartett låtar från Afrika. Afroblues med Oumou Sangaré, gitarrbaserad soukous med Gonora Sounds, verkligt säregen musik med den mystiske Papé Nziengui och överdådigt pampiga ”Yenmule Muladdiwen” med Fanfara Station.

Det och mycket mer hittar ni på månadens lista. På återseende!

(Någorlunda) Nytt år, ny musik!

Det är något särskilt med årskiften. Inte på ett bra sätt. Man bränner liksom av de stora höjdpunkterna i december bara för att landa i två månaders pyspunka. Det är skrämmande hur lätt man viker ner sig för denna bistra sanning. 

Men livet måste levas framåt, som ångesthipstern Sören Kierkegaard lär ha sagt. Nytt år, nya tristesser.

2022 är tigerns år enligt kinesisk astrologi. Det säger mig ingenting men det låter coolt. Ett steg framåt från råttans och oxens år måste det ju i alla fall vara. På Street66 inviger vi tigeråret med ett varmt och spännande musiksvep. Det blir melodiskt, melankoliskt och m… megakul? Jaja. Lite ringrostighet i skrivarmen får man räkna med efter ett vinteruppehåll. Nu! Ny musik! Häng på! 

Dublin, vackra, skitiga musikstaden Dublin. Det finns en soul i den irländska popen. ”The irish are the black people of Europe”, som det klassiska citat från The Commitments lyder – har väl åldrats så där halvbra, men jag är beredd att se mellan fingrarna för allt Commitments-relaterat. Fountains D.C:s senaste singel ”Jackie Down the Line” är Dublin in i själen. En indiebanger som andas 2000-tal och hembrända cd-skivor. What good is happiness to me if I have to wield it carefully? skrålar sångaren Grian Chatten på sin bredaste Dublin-dialekt.

Den pretentiösa och högtflygande popen har för övrigt haft en strålande inledning på 2022. Förutom Fountains D.C. har Daniel Rossen släppt en utmärkt melankolisk indieballad, Anaïs Mitchell en retropaketerad och americanaosande popjuvel och så Marissa Nadlers fantastiska singel ”Seabird”. Hennes utsmetade folkmystik må vara en aquired taste, men jag kan inte rekommendera henne nog – Nadler missar ej! 

På andra sidan Atlanten bjuder den evigt himmelska osloavantgardisten Jenny Hval på drömmig folkpop. Singeln ”Year of Love” är också den en fullträff.

I hiphopvärlden har finsmakarfavoriten Fatlip (från västkustkollektivet Pharcyde) teamat upp med Blu och Madlib på den smittsamt souliga ”Gangsta Rap”. 

Det blir också gubbig OG-rap med Your Old Droog, Nas och Benny the Butcher (med gästverser från J.Cole och Alchemist på the one’s and two’s). Men årets första musiksvep bjuder också på den stenhårda ”Walkin” med Denzel Curry. En låt som ekar av smutsig gammal Houstonrap – både i det hackiga flowet och det trögflytande beatet. En (street66)certifierad banger! 

På singeln ”Surround Sound” utövar Atlantaartisten JID rapgymnastik på högsta nivå över en Black Starr-flörtande sampling av Aretha Franklins ”One Step Ahead”. 21 Savage droppar en vers, han också, men besitter som bekant inte samma pulshöjande flow. 

Som för att hamra hem det melodiska raptemat på månadens lista finns här också musik från Saba och Krayzie Bone, 6lack och EARTHGANG. 

Jag har också smugit in versionen av ”Life of the Party" med André 3000s vers. Visst, den kom ut i slutet på 2021, men jag missade den när Deluxeversionen av Kanyes album först släpptes så den får komma med här i stället.

Övriga guldkorn:

Afrofuturistisk popenergi med Ibibio Sound System.

Skränig och garagerockig approach till jazz och klassisk arabisk musiktradition med egensinniga El Khat. Komplett med hemmagjorda instrument och lo-fi-estetik.

Snuskigt tajt samba från Zé Nigro och Alessandra Leão. Rakt igenom råkompetent.

Hikaru Utadas kombination av citypop och bubblig electropop. Ett underbart tuggummisockrigt och maximalistiskt 11-minutersepos. 

Det var allt då, tänker ni? Nej. Här finns också ny musik från Fred Again…, The Weeknd, Nokia Koné, Warsaw Afrobeat Orchestra, Ibrahima Cissokho och många fler. Men det får ni utforska på egen hand. Så, håll till godo, här är månadens bästa låtar! 

Vintersvepet 2021 – den stora hipstermixen!

Ni trodde väl ändå inte att jag hade glömt er? Va?!

— Musiksvepet avsnitt 35: Street66 glömmer sina läsare —

35 musiksvep har jag tydligen mäktat med. Inte mycket till milstolpe kanske, men så firar jag också med en osedligt försenad text och en död (?) meme. Helt ärligt har jag förstås inte glömt bort någon – mer än möjligtvis Fader Tid. Tiden smälter liksom ut i intet när man knegar och vardagslunkar sig genom mörkerdelen av året. 

Det halvhjärtade jubileet kröns i alla fall med en riktig nördmix. Även med Street66-mått mätt. Inga publikfrierier och en katastrof ur ett sökmotorsperspektiv – namn som Defcee, Ajak Kwai, Pigeon och Femi Koya är inga SEO-monster. Men för alla likasinnade (musikhipsters) är mixen ett sant Smorgasbord av dolda pärlor. 

Listan börjar i den lite stökiga electro-afrobluesen med Montparnasse Musique och låten ”Le Serpent”. Men sedan fylls det på med mjukare och enklare toner.

Alfa Mist bjuder på snuskigt snygg Londonjazz. Nedtonat och hiphop-rotat. 

Den pop-puttriga ”Never Know” med Sam Evian och den glittriga ”Brave” med Slow Sunset fyller mjukpopkvoten. 

Gamla hipsterfavoriterna Beirut bjuder på en osläppt gammal singel. En underbar indie-folk-fix, rätt in i nostalgiådran. 

I det lite flummigare popträsket har vi Animal Collectives ambitiösa ”Prester John”. Fullt av påhittiga infall och med en svårtydd text om en medeltida skröna lyckas låten ändå på något vis vara catchy.

Petite Noirs remix på sydafrikanska Stiff Paps gqom/hiphop-banger ”Tuff Times” är en mörk, mystisk och dansvänlig på samma gång. 

I elektronisk väg är fältet annars tjockt med inbjudande house och påhittiga crossovers. Utmärker sig gör Quantic med ”Let the Sparks Fly", Julian Dyne, Weval och Mssingno. Team Distant med sin remixade afrobeat och Hakushi Hasegawa med sin glitchigt spruckna citypop sticker också ut! 

För den som tar sin afrobeat traditionellt – utan elektronik – finns också pärlor att plocka. Newen Afrobeat med sin Fela Kuti-cover, och Ogun Afrobeat med låten ”Afroshark”.

Radamiz och Curren$y bjuder som vanligt på högkvalitativ, tillbakalutad och soulig hiphop.

Curtis Harding dyker helhjärtat ner i den psykedeliska retrosoulen på skivan If Words Were Flowers – låten ”Can’t Hide It” är en av höjdpunkterna. 

Juçara Marçal reppar den mer expirimentella sidan av musikspektrat. Hennes låt ”Delta Estácio Blues” låter som att någon har brutit sönder en sambalåt och satt ihop bitarna helt fel igen. En svår men spännande röra! 

Britten Theon Cross bidrar med en fet portion dub. Algeriska Imarhan kommer gör touregblues i en mer nedtonad och finstämd tappning. Förvånansvärt vackert, faktiskt.

Här finns också Jazz/soul/hiphop-hybriden ”Hold On Pt.2” från smältdegelsmeckat London. Och ett par renodlade bangers i form av bland annat ”Down South” med Wale, Maxo Kream och Yella Breezy.

PS. Varför har ingen sagt att Ivan Ave är norrbagge? Jag var 100 procent säker på att det var någon chill LA-snubbe i Stones Throw Records-anda. Men icke. Han är uppvuxen på den norska vischan, visar det sig. Hans nya singel ”What a Day finns” med på listan. Jag tar det en gång till. Han är från den norska landsbygden!

Det var allt för nu! Vi hörs till jul, och så förstås när det vankas årsbästalista! Ett av årets finaste traditioner om du frågar mig. För den som känner sig frustrerad av den låga uppdateringsfrekvensen på Street66 så har jag skrivit ett gäng recensioner på Nöjesguiden som finns att läsa här (där alla hiphop/r&b-recensioner är skrivna av yours truly), i nästa nummer av Kingsize har jag dessutom med ett par intervjuer, och slutligen har jag gjort ett radioreportage till jazzradion i P2 som man kan lyssna på här! På återseende!

Soundtrack till vardagslunken – Musikmixen 2021

September har varit den förlamande trötthetens månad. Återgången till vardagslunket har lett till par grejer. 1. Jag har aktivt undvikit alla (musik)nyheter. 2. Jag har inte ens vågat blicka mot den allt mer svällande mejlkorgen som biter på skuldkänslan varje gång det plingar till i mobilen. 

Musikmässigt har jag fastnat i ö-musik, Kap Verde, Haiti och Trinidad och Tobago. Kanske bjuder jag på en spellista här i veckorna, vem vet. 

Jag har också lyssnat på belarusisk folk, electro och electro-folk till ett reportage om musiken under protesterna förra året. Varierande kvalitet, måste jag erkänna. Men spana in artisten SHUMA om ni vill ha en inblick i min arbetsvecka.

Nåväl, jag ska inte dra ut på blogg-biten av det här inlägget längre än jag behöver. Tillåt mig presentera ett urval av veckans bangers. I dag i listform! 

• Här finns den drypande sarkastiska “Thank You”, med belgisk-karibiska artisten Charlotte Adigéry. En låt där hon tackar alla fantastiska män som åtar sig sig att hjälpa henne, rätta henne, förklara för henne, trots att hon inte ens har frågat. Äntligen lite välförtjänt uppskattning till oss män! 

• Din månatliga dos bubblig indienostalgi, signerad Mathien och låten “Baptized”.

• Sufjan Stevens fortsätter släppa fantastiska singlar med fruktansvärda omslag. Nu är skivan slutligen ute och den gör ingen besviken (musikaliskt alltså). Utöver de låtar som redan har florerat på musiksvepet så passar jag på att tipsa jag om låten “Fictional California”.

• Rapparen Blu är tillbaka med (ännu) ett Beatles-beats. Det mest tolkade bandet (enligt whosampled) men definitivt inte det mest samplade. 

• Marlon Craft – “Halal”. Youtube-rapparen som har tagit det långa och svåra klivet ut i den “riktiga” musikvärlden fortsätter att imponera.

• Ishmael Ensambles – “Morning Chorus”. En vackert diskret låt som börjar i det lilla och försiktiga för att sedan växa sig stor i ett triumferande crescendo.

• Bakithi Kumalo – “Happy village”. Den sydafrikanska basisten med en spotifysida som ser ut som din farbrors facebook. En lätt och ljus låt som sprudlar av spelglädje. Jazzig och liksom svävande. 

• “OOO”. Den portugisiske producenten Branko är tillbaka med avig elektronisk låt. Uppklippt men inbjudande och medryckande. 

• Den egensinniga grime-MC:n och producenten Casisdead har släppt nytt. “Park assist” är en mörk och synttung singel – dressad i hans patenterat sega och abstrakta flow.

• Internetfavoriten och undergroundrapparen Lil Ugly Mane har börjat släppa musik igen. Långt borta är den sega södernrappen – hans två senaste singlar låter som rostig alt-rock direkt från 1997. Otippat, men bra. 

• Little Simz fortsätter gå från klarhet till klarhet. På nya albumet är hon lekfullare än någonsin. På höjdpunkten “Point and Kill” teamar hon upp med Nigerianska stjärnproducenten Obongjayar för en afrobeats-stöpt hitlåt.

• I kategorian “jazz med mjukt soulig sång” har jag tre låtar att lyfta särskilt. Ari Lennox flyter lätt över Theo Crokers trumpet på “Every Part of Me”. Brittany Howard gör en mäktig ballad-insats på jazznördsfavoriten Nate Smiths “Fly (For Mike)”. Och sist men inte minst den otroliga “Ke Nako” med sydafrikanska kompositören och pianisten Bokani Dyer. 

• I den nordafrikanska sektionen hittar vi marockansk blues från Daraa Tribes och arabiska flamenco-vibbar från Algeriska Labess. 

• Jazzigt och rockigt från israeliska Shay Hazan Quintet med låten “Desert Snake”.

• Sudansksvenska Ebo Krdum har släppt ett nytt album, Diversity, och det är en oväntat väloljad kombination av afrikansk blues och svensk folkmusik. Intervjuade honom för övrigt i veckan och lät mig imponeras över hur skärpt han var. 13 språk flytande! Bara en sådan sak. 

• “She Doesn’t Love You”. Elektro-folk från sierra leonska projektet Kondi Band. 

• Ständigt briljanta Maher Cissoko har släppt en ny singel. “Miniyamba” heter den. Ett lyckopiller till låt! 

• Givetvis finns det också ett gäng klassiska hiphop-bangers att hänga upp sig på. Griselda-tugg från Westside Gunn nya album, en avskalad och tung Elucid-låt, Memphisrap från Lukah och abstrakt hiphop från brasilianska Guilherme Basta.

Tror att det ringar in det mesta, resten får ni själva upptäcka på listan. På återseende!

Inskickat från sommaren!

Den första sommarmånaden har varit en av de märkligaste för Street66:s inkorg hittills. Inte bara för att det har svämmat över med inskickade mejl, men också för hur spridda skurarna har varit. Ukrainska PR-byråer som vill samarbeta (hur? varför?), ett par meddelanden som jag inte kan avgöra om det är google translate:ade botmeddelanden eller genuina galningar som har skrivit – och en foliehatt som ville uppmärksamma att ett amerikansk band har snott stil och sound från något ultralokalt, svenskt countryband. Jotack.

Utöver det så har det förstås skickats in massa ny musik. Jag har inte hunnit lyssna/svara på allt, men jag har hunnit samla ihop några favoriter. Så, för att gottgöra den bristfälliga aktiviteten senaste tiden så kommer ett urval av guldkorn från mejlkorgen. Håll till godo!

1. Kabiri – ”Stockholm Freestyle”

Ny dubbelsingel från hårdspottande hiphopsluggern Kabiri. På den avskalade och uppskurna ”Stockholm Freestyle” (producerad av samarbetspartnern 610) får hans bars utrymme att skina. Det är två minuter rena raprim, inga konstigheter. Självklart och självsäkert. Kolla också in den andra singeln, “Temperament”.

2. Now Open Smokes – ”Soft Lie”

På ”Soft Lie” finns de där 80-talsinfluenserna som känns så ingrodda i samtidsmusiken att de knappt känns 80-tal längre. Soundet är tjockt och souligt. Och den nästan nonchalant smäktande sången ger ekon av artister som Morrisey, och (mer samtida) Perfume Genius. Det är en mjuk och smakfull Cocktail-pop.

3. Buteo Band – ”Somedays”

Nybakade bandet Buteo Band har hunnit släppa tre singlar som alla förtjänar uppmärksamhet. Deras musik är vackert finstämd och mjuk – lite Jackson Browne:ig. Till spellistan har jag plockat med deras senaste singel, ”Somedays”, som kryddar det okonstlat nedtonade med mer moderna indievibbar. Akustiskt blandas med elektroniskt och man kan ana ett stråk av Jens Lekmansk indie-melankoli där i mötet någonstans. Ett stilsäkert släpp.

4. Onda Avsikter – ”Stupid Drug”

Låten ”Stupid Drug” är från Onda Avsikters självbetitlade debut-EP. Låten påminner om en av de där postpunkiga, akustiska, lite råa låtarna. 80-taligt på ett sätt som man inte direkt tänker på när man tänker på 80-talsmusik. Enkel, kort och effektiv.

5. Division 7 – ”Bered en plats för…”

”Bered en plats för…” är en rakt igenom högklassig EP. Men när man gör en Spotifylista bör man vara kräsen och jag har valt att plocka med låten ”Majorna”. Det är pop som andas indieandetag från en enklare, rakare tid. Division 7 spelar rått, snabbt och kul. Deras senaste EP hade otvivelaktigen gått het på alla hemmafester (bland stuprörsjeans och kajalpennor) för 10-15 år sedan.

En musikmix från maj

Månadens musiksvep är ett perfekt litet mikrokosmos över allt Street66 står för. Listan börjar med Nicki Minaj och slutar med en kongolesisk artist med 3 spotifylyssnare i månaden. Precis som det ska vara.

Däremellan studsar musiken mellan ytterligheter. Först klaras hiphop- och R&B-sjoket av förhållandevis fort. Det är grisig Griselda-lunk och dreamteam-uppsättningar med Currensy, Alchemist och Freddie Gibbs vid rodret. Dessutom gubbig (men underbar) R&B från Raheem Devaughn, ”My life” från J.Coles ojämna The Off-season – och så en svensk hiphoplåt för en gångs skull. "Grace Kelly” från Jaqe och Didas EP Driftarens guide till galaxen. Ett av årets bästa svenska hiphopsläpp.

Jag har också tänjt lite på månadsgränserna för att få med en låt från Tony Allens svanesångsalbum. Reality can be whatever I want it to be. 

Efter det hiphop:iga blir det vackert bräckligt med ”Air forces” från kanadensaren Mustafas solodebut. Sedan blir det brunkig britt-rock från IDLES och Sports team och gitarrgrisigt från touaregrockaren Mdou Moctar.

I mitten kommer ett stort, tungt och genreglidande parti. Här finns electro-, jazz- och samba-influenser. Här finns också steel pan-musik och en hel uppsättning arabisk jazz. Vad sägs om det? Bra! Såklart! 

Om jag ska lyfta några låtar särskilt vill jag rikta er uppmärksamhet mot Montparnasse Musique och Mbongwana Star och deras singel “Bitumba”. Det är en pigg och egensinnig blandning av råa trumgrooves och elektroniska inslag.

Jag måste också lyfta Sons of Kemets utmärkta nya album Black to the future. Lyssna på ”Hustle” och ”To never forget the source” för att få ett smakprov på hur högklassig deras Londonjazz verkligen är.

Bland det lite mer lättsmälta kan jag rekommendera den drömsouliga och house:iga, ”Don’t forget your neighborhood” med Cola Boyy och The Avalanches. Sedan finns afrobangern ”Minus me” med Alostmen, “Nähe” med Roedelius, “Sarará” med Saidêra, “Tunnel” med Polo & Pan och Channel Tres… Och ja, ni ser ju själva. Alldeles för mycket för att lista här. In och lyssna i stället. Finns absolut ingen anledning att inte dyka ner, med ansiktet först, i den här toppenmixen. 

På återseende! 

En ny omgång inskickad musik!

Gabriel Florence

June Vide

Jonathan Floyd

Animal Kix

Den svenska björnstammen

Pope

Mängder av ny musik har trillat in i mejlkorgen sedan sist. För mycket för att kunna ge varje släpp den uppmärksamhet det förtjänar. *insert ”suffering from success”-meme här*. Så här kommer istället en snabb sammanfattning på några favoriter från de senaste veckornas musikskörd. 

1. Gabriel Florence – ”A brave new world”

Gabriel Florences debutalbum serverar en frejdig dos välgjord indiepop. Han blandar akustiska instrument med färgglada syntar, elgitarr och sentimentala stråkar. Lyssna på det Jens Lekmanska titelspåret (finns förstås länkat i en spellista) för en smakbit. En popdänga som blinkar mot den mjuka, melodiska 00-talsindien, och mot studsig bossa, och mot 60-talsklarhet. Utan att någonsin tappa bort sig i sina influenser.

2. June Vide – ”Arcade”

Med risk för att dyka för djupt ner i säcken av drömpopklishéer så är June Vides senaste singel både mjuk och svävande. Musiken låter som att den är bit bort i mixen. Mystisk, och precis utom räckhåll. Ljudbilden (osexigt ord, jag vet) är glittrig, generös och varm med undantag från den snyggt stökiga gitarrbiten i bakgrunden. Som liksom inte riktigt orkar tränga igenom det drömska. Singeln är deras första sedan debutalbumet 2020.

3. Jonathan Floyd – ”Danser på kanten”

Jag blir alltid lite extra uppiggad när en utländsk artist hittar till bloggen. Hur gör de ens? Google translate:ar de sig fram till ”kontakt”-fliken? Nåväl. Nu rör det sig om en norsk artist, så språkförbistringen kanske inte var ett så stort hinder. Jonathan Floyds singel ”Danser på Kanten” är ganska långt från vad som vanligtvis hamnar på Street66. Men den 80-talsinspirerade topplistepopen har ändå något. Något som är svårt att värja sig från. Studsigt, bjussigt och dansvänligt. Med r&b-känsla ut i fingertopparna. 

4. Animal Kix – ”To lean on”

Från den ena sidan pop-spektrat dess diametrala motsats. Mikael Jakobssons projekt Animal Kix är 100% shoegaze-dimma. Det är ljudväggsmusik där alla instrument trängs ihop på samma lilla yta. Urtvättat på ett bra sätt – skitigt men med mjuk sång. ”To lean on” mullrar igång med ett tungt elgitarriff och släpper sedan aldrig taget.

5. Den Svenska Björnstammen – ”Att vara själv och inte ensam alls”

En glad överraskning i mejlkorgen. Norrköpingsbandet lämnar fortfarande en stark 2012-smak i munnen när jag hör namnet nämnas. Men 2021-versionen av Svenska Björnstammen har ett helt annat sound. Musiken är djupt melankolisk och har blicken försiktigt inåtvänd. Det är inget som kommer spelas på dansgolvet på hemmafesterna under 2020-talet. Men ”att vara själv” är en finkänslig och suggestiv singel. Och kanske ligger det mer i tiden.

6. Pope – ”Konklav”

Pope är en duo men de låter som ett helt syntband. Jag vågar nästan anta att deras svårgooglade bandnamn är ett resultat av det gamla namntricket där man slår ihop sina egna namn – Pontus och Per i det här fallet – och det ger såklart pluspoäng i min bok. Man ska inte krångla till det. Men musiken då? Deras elektroniska musik är dränkt i svepande ljudmattor, förankrad med spetsiga syntmelodier. Allt vävs ihop i ett stort syntmönster. Som en designen i en persisk matta. Härligt och lika blåkallt som omslaget. 

Musik från mejlkorgen – April

Jag har återigen haft det angenäma problemet att få för mycket musik skickad till mig den senaste tiden. 22 nya artister har skickat in singlar, EP:s och album sedan april kickade igång. Jag har tyvärr inte haft tid att svara på allt. Och det är givetvis synd. Men som plåster på såren har jag samlat ihop några favoriter från april i en lista. Det blir tungt på popfronten och med en god dos svenskt vemod. 

1. Petter Seander - Petter Seander. I ett hav av mjuk djuppop så väljer jag att börja med det mest skräniga. Petter Seander är 100% högoktanig och rockig pop. Lite skitigt, och ständigt marscherande. Jag älskar när en artist bara trycker gaspedalen i botten från första stund och river av en låt på under två minuter – som han gör på höjdpunkten ”Sea salt tears”. 

2. Kristoffer Bolander - Evelyn. ”Evelyn” är en dämpad poplåt med country- och folk-undertoner. Ett försiktigt tassande gitarrplock ligger i bakgrunden som ett glitter. Och ovanpå bygger Bolander ett rikt lapptäcke av melodier. Det finns en Jackson Brownesk mjukhet i hans sätt att bygga upp låten. Den sköra rösten, den melodistarka gitarren och slidegitarren långt bak i mixen. 

3. OUU - Saint Frotée. En dos välkommen internationell glans i mejlkorgen. OUU är en psykedelisk popgrupp från Estland. För er som inte noggrant följer den estländska psykedelia-scenen kan jag tryggt försäkra er om att det inte är fullt så flummigt som det låter. Det påminner faktiskt en hel del om den nya vågen av psykedelisk pop under 2010-talet (tänk Tame Impala). Saint Frotée är tungt på gitarrer och syntar. Hårt komprimerat och precis lagom smutsigt. 

4. Vågerud - Håller andan. ”Hålla andan” ekar av Kent-indie. Den är storslagen och sorgsen på samma gång – en av de mest upplyftande låtarna om döden jag har hört. Refrängen är en enda stor färgglad indiepopexplosion som dånar igång efter att Rickard Vågerud skanderar: ”Vi kommer alla en gång dö!” 

5. Etervåg - Etervåg. Artisten Mikael Hallmans skickade in sin EP från förra sommaren. En EP som gjort sig förtjänt av mer uppmärksamhet än den fått. Etervåg är vackert melankolisk elektronisk musik. Där ambient möter glitchig garage. Han blandar flytande ljudlandskap med samplad soulsång (på låten ”Tärnögern” gör han till exempel en total omtolkning på den gamla samplefavoriten ”What you wont do for love”) som i hans händer låter närmast dystopiskt. Det är en generös och påhittig ljudbild som bjuder på syntar, effekter och till och med en jazzig saxofon på höjdpunkten ”Åmot”.

6. Mej & Esenar - "Silver lining. En låt om att hitta ljusglimtar när allt känns mörkt. Musikaliskt är det hårt proddat och ljudbilden är helt fullmatad. De lågmälda, svepande och urtvättade instrumenten ackompanjeras av digitalt vassa trummor med trapinspirerade hihats och virveltrummor. Och av en 2000-talsnostalgisk syntmelodi som lika gärna hade kunnat vara del av en gammal house-hit!

7. Ifred - Innerst här inne. ”Innerst här inne” är en välkonstruerad och tajt popdänga. Tunga pianoackord och en gitarr långt bak i bakgrunden försvinner ut i en stor, öppen refräng komplett med syntmelodier och elgitarr. Medryckande och melankoliskt på samma gång. 

Ni hittar alla låtarna i spellistan här under.

En spretig och sprudlande januarimix

Ett nytt år brukar betyda någon form av omstart, även om allt känns likadant. För mig tar omstarten sig uttryck i den lilla mentala paus jag tar efter att ha färdigställt årsbästalistan. Det brukar vara välbehövligt – för mot slutet börjar jag se skivrecensioner i frukostflingorna. 66 färdiga recensioner, och hundratals albumlyssningar kan göra även den skrivgladaste knäsvag. Hur som helst så känns det alltid som en liten comeback när jag publicerar det första musiksvepet för året. Och efter att ha lagt ett självpåtvingat embargo på mitt musiklyssnande i ett par veckor så känns det piggt att återvända till musiksvepandet och låtletandet. 

Nåväl, dags att komma till själva listan kanske. Och min utläggning om omstart och comeback för mig faktiskt osökt in på en av januarilistans höjdpunkter: Sweet Trips (snärtigt betitlade) ”Walkers beware! We drive into the sun”. För er som inte känner till Sweet Trip så är de ett egensinnigt pop/rock/electro-band som hade sin storhetstid i början på 2000-talet. Deras största musikaliska gärning är det glitchiga popeposet Velocity: Design: Comfort från 2003. Ett ambitiöst album som var långt före sin tid. Deras nya singel är inte lika märklig och intrikat, men det är en otroligt snygg shoegaze-dänga. Det är deras första musik på snart tio år och det är ett kärt återseende.

I januari-popväg utmärker sig annars den sofistikerade konstbritten William Doyle och den svårgreppbara och svettigt glammiga australiensaren Kirin J Callinan. 

Det finns förstås också en god mängd opretentiös och dansant musik i januarimixen. João Selvas singel ”Navegar” är löjligt studsig och afrikansk-franska electro-projektet Voilaaas ”Fighting slowly” är afrogung när det är som bäst. 

I andra änden av spektrat återfinns den stillsamt vackra ”Umdali” från Sydafrikanska Sibusile Xaba och svenska Erik Jeors stjärnspäckade jazzsingel ”Vila din vilja”.

Listan är förstås inte komplett utan en fet portion rykande het hiphop från bland annat slowthai, Lukah och Bas. Det är en härligt spretig och sprudlande start på året. Håll till godo! 

STREET 66 har en shiny new instagram!

Bloggen har numera en instagram där man kan följa alla uppdateringar och spellistor direkt i flödet. Alla länkar och alla artiklar publiceras direkt på street66blogg! Kom förbi och säg hej!