Mulatu Astatke – Hipsterhår och svårbeskriven musik
Jag var på konsert med min bror i helgen. Mulatu Astatke på konserthuset. Vi stannade ett slag i den pampiga foajén innan det började och drack kaffe och förundrades över miljön. Mycket pelare och statyer, inga plastglas med öl så långt synen räckte. Inte en vanlig konsertlokal. Astatke-publiken var också aggressivt missanpassad i de anrika pelarmiljöerna. Ett hav av hipsterfräscha och instagramvänliga hårsvall, med enstaka gubbflintar som undantag.
Jag vet inte om ni är bekanta med Astatkes musik men om namnet känns främmande så uppmanar jag er att gå in och spotify:a honom. Nu, direkt, och pausa. Han är lite av en gudfadersgestalt inom Etiopisk musik och grundaren av genren Ethio-Jazz. Hans musik har samplats i otaliga låtar och har använts i TV och film. Om inte annat kanske ni känner igen hans låt Yègellé Tezeta från As We Enter med Damian Marley och Nas. En otroligt tillfredsställande sampling, courtesy of Damian Marley. Undrar ni hur Astatkes musik låter så beskrivs den underbart förvirrat på Selams hemsida som: ”en genre bäst beskriven som en mix av pop, jazz, traditionell etiopisk musik, latinska rytmer, karibisk reggae och afro-funk”. Solklart? Solklart.
Våra platser var inte ultimata. Uppe på en balkong bakom en pelare. Volymen var inte heller den bästa – uppenbarligen fortfarande inställd på de fragila pensionärsöronen som vanligtvis fyller konsertsalen. Första låten satt jag därför och tjurade lite i smyg. I det löjligt stora rummet på den löjligt stora scenen kändes det nästan som att man satt utanför och tittade in på något, en film eller en musikvideo kanske. Lyckligtvis var musiken inte beskaffad så att jag kunde sitta och deppa längre än i en fem minuter innan jag blev helt fast. Sagomusik. Fantastisk musik. Sån musik som blommar också i skuggan av en stenpelare.
Råtajt. FEM PLUS.
Views from bakom pelaren. Inte de bästa platserna i huset.
