Musikveckan: Vecka 1

in

Första veckan av 2018 har inte varit speciellt händelserik – så som det brukar vara, den första veckan på det nya året. I nyhetsflödet för alla hiphopheads väckte en gammal beef liv i Skillz (tidigare Mad Skillz) och Uncle Murda som släppte varsina disslåtar på youtube. Inte överdrivet exalterande för den stora massan kanske, men låtarna (framförallt Skillz låt) är faktiskt rätt bra.

I lite större nyheter har Kendrick och Sza släppt låten All The Stars som blir den första singeln från soundtracket till Marvels nästa stora film: Black Panther. Ett soundtrack som nu börjar se spännande ut.

Internetfenomenet Rich Chigga har bytt namn till Brian och försöker gnugga bort memerap-stämpeln. Han har också släppt en första singel under namnet Brian och det är oändligt långsam Kid Kudi-rap. Jo, jag har väldigt svårt för hans flow.

De två stora släppen första veckan av 2018 har varit Justin Timberlakes Filthy och Bruno Mars/Cardi B:s remix av Finesse. Jag är tveksam till Timberlakes låt. Ganska ointressant, tycker jag. Men. Men. Finesse. Herregud. Vilken banger. Jag skulle inte säga att jag är ett stort fan av vare sig Cardi B eller Bruno Mars, men Finesse är helt omöjlig att inte älska. Smittsamt positiv och med ett tydligt flörtande med tidigt 90-tal, Bel Biv Devoe och New Edition. Cardi B skippar trap-flowet och låter så. Jävla. Bra. Veckans rekommendation. Yo we got it goin' on, goin' on! 

Brockhampton släpper nytt

in

Hoppa på hypetåget! Internetälsklingarna Brockhampton har släppt nytt. Saturation III är den sista skivan i deras galna 2017-triplett. Från den första Saturation-skivan i juni i år till den tredje och sista igår; inom loppet av sex månader har de gått från att vara ett obskyrt rapkollektiv utan några officiella släpp, till att vara en av de mest hype:ade grupperna ute. Det självutnämnda pojkbandets senaste skiva Saturation III kommer knappa fyra månader efter Saturation II och för en fan av de tidigare två albumen är Saturation III inte ett långt steg ur komfortzonen. Det är dock några nya element på skivan: beatsen är aningen mer experimentella och spridda – från kaosartade dansbeats till uppdaterade G-funk sounds till mer jazziga låtar. Verserna på albumet är också längre och mer sammanhängande – mindre rena hype-verser. Kan vara värt att lyssna igenom även för den som inte gillade de två första, med andra ord.

Kolla in albumet här på Spotify

Somethin' 4 tha old headz

in

För alla gråhåriga hiphopfans därute, som muttrar surt över dagens hiphop, mublerap och allt sånt: jag hör er – men – 2017 är inte bara sluddrig pillerrap. Hård New York-hiphop lever fortfarande, bara man tittar strax under mainstreamradarn. Typexempel: Gems From The Equinox. Släppt på Soul Assassins Records i november i år är Gems from the equinox ett gemensamt album från Queenstalangen Meyhem Lauren och Queenslegenden DJ Muggs (hiphopfans känner igen honom från Cypress Hill). Perfekt boombap för er som får något religiöst i blicken när ni lyssnar på Wu-tang. Smutsiga beats, bars och 32 minuter av terapi för alla som sitter hemma och grinar över hiphopscenen 2017. Stöd riktig hiphop! 

MEYHEM.jpeg

Chris Stapleton – From A Room: Volume 2

in
From A Room.jpg

Möjligtvis har ni läst den här typen av recension tidigare: en recensent som beskriver den första lyssningen av ett album under tiden det spelar i bakgrunden, direkta kommentarer på låtarna, ett sorts livereferat. Av nödvändighet blir de här texterna inte lika välformulerade eller genomtänkta som en vanlig recension, men det finns ändå något lockande i det. För det första så sätter man sig en deadline, skriv så länge skivan spelar, det finns bara en chans att skriva om varje låt. För det andra så går det inte att gömma sig bakom utstuderade formuleringar och upprepningar av andras analyser. Ärligt men slarvigt, med andra ord. Jag tänkte iallafall försöka mig på en sån här recension för att se hur det landar.

Chris Stapleton: From A Room Volume 2

En snabb introduktion för de oinvigda: Chris Stapleton är en countryartist från Nashville som av många hyllas som en de artister som blåst nytt liv i genren efter att 2010-talets radiovänliga country-hittar hade gjort sitt bästa för att fullständigt avliva dess rykte. Jag menar – har ni lyssnat på countryn som spelas på radio, nej, har. ni. lyssnat? Traptrummor och EDM-försök. Katastrof. Nåväl, Chris Stapletons musik väcker minnen av skitig knegarcountry och whiskeyromantik. Hans solodebut Traveler gav stora svallvågor i musikindustrin och vann en grammy för bästa countryalbum. Chris Stapleton blev snabbt både en kritikälskling och fanfavorit – Traveler blev det mest sålda countryalbumet 2015. Det leder oss till 2017 och det tvådelade släppet: From a Room. Tidigare i år släppte han Volume 1 och nu följer alltså uppföljaren, bara sex månader senare. 32 minuter lång. Första låten: Millionarie.

Millionaire är en av två covers från albumet läser jag snabbt på wikipedia samtidigt som den stålsträngade gitarren och de trevande trummorna öppnar skivan. Låten ger lite obehagliga radiocountryvibbar. Det är nästan för välproducerat, ruskigt säkert. Stapletons röst är dock som vanligt fantastisk och gitarrmelodin som kommer in kring halvtidsstrecket är uppfriskande.

Andra låten börjar med distade honky tonk-gitarrer och drivande trummor. Texten är enkel och repetitiv men effektfull, klassiskt outlaw-skränande: I was known to get out of hand,
a rough and rowdy honky tonk man.

Precis som med volym 1 så verkar energin i albumet vara som en bergochdalbana. Flyga fritt mellan brunkig distortion och mjuka melodier. Tredje låten, Scarecrow in the garden, är en akustisk americanaballad med stämsång och text som verkar handla om en nybyggare i West Virginia.

Från americana verkar nu ha hamnat i ett mycket bluesigare stycke. Med en vemodigt eftertänksam röst och ett långsamt gitarrsolo i bästa BB King-anda. Ingenting som riktigt har knockat mig ur stolen på samma sätt som de Volume 1. Han verkar också ha valt bort både munspel och steelguitar på nya skivan.

”Well, I've drank a lot of whiskey in my time” inleder nästa låt. Härligt. Trying to untangle my mind har ett skönt shuffle-gitarrgung. Återigen en låt som domineras av elgitarr och trummor. Någonting med ljudet på den här skivan gör dock att den känns mer producerad än Volume 1. Det är liksom inte lika skitigt. Hursomhelst, åter till låten innan den tar slut. Outlawrock och stämsång. En skön låt, trots allt.

Nästa låt verkar bara vara Stapleton och hans gitarr. Ett folkigt gitarrplock och fotstamp i bakgrunden. Volume 2s motsvarighet till Either Way kanske. Inte ett lika starkt röst-framträdande dock. En väldigt nedtonad prestation av Chris Stapleton och med en klassisk knegartext om att ändå vara nöjd med tillvaron. Inte någon personlig favorit.

Sådär ja. Nästa låt börjar med rockiga gitarrriff och ett ”Oooh”-skrik. Midnight train to memphis är en bluesrock, rakt igenom. Hade inte känts malplacerat i tid cirka1970. Möcke bra. Omöjligt att inte gunga med åtminstone lite. Chris Stapleton låter som att han har shottat whiskey sen han var två, riktigt rå röst här.     

Den sista låten är, lite otippat, en cover på en Pops Staples-låt från hans underskattade postuma album Don't Lose This. Den har också i Stapletons händer lite gospelkänsla, men utan att kännas out of place bland de övriga låtarna på skivan. Gitarren och rösten låter grymt bra men trummorna är tyvärr rätt svaga. Nu när jag tänker efter så har det nog gällt för större delen av albumet. Något med produktionen har skavt lite. Lite av en tradition med de här risiga trumljuden i country i allmänhet kan jag tycka. Sista tonen ringer ut. 32 minuter tar slut väldigt fort.

Det finns mycket att tycka om med det här albumet. Chris Stapletons röst, de smakfullt utnyttjade gitarrsolona, texterna om enkelt Nashville-liv. Någonting gör dock att det aldrig lyfter för mig: tråkigt nog. Jag älskade trots allt Volume 1 och dess råare, mer nedstrippade produktion. Chris Stapletons röst gör sig så mycket bättre i grisiga, gitarrdrivna låtar. Den nya skivan flörtar lite mer med modern country och radiorock och lustigt nog gör det att skivan känns mindre både rock och country.

 

1950-1970: 20 år av Soundsystem-kultur i Jamaica

in
Jamaican-Soundsystem.jpg

Soundsystem-kulturens inflytande sträcker sig inte bara till liknande musikkulturer i Storbritannien och Sydamerika, utan också till hiphop, drum and bass och så mycket mer. Ändå har den blivit förpassad till en fotnot i musikhistoriens annaler. Det här är berättelsen om en av historiens färgstarkaste musikrörelser och karaktärerna som drev den framåt.

Folk vill gärna tro att hiphopens rötter är all american, red maple tree – och visst, den historien är lång och rik – men när hiphopens fader och upphovsman Dj Kool Herc höll den mytomspunna festen på Sedgwick Avenue den elfte augusti 1973, det första breakbeatet och hiphopens startpunkt, så var det ett möte mellan amerikansk och jamaicansk kultur. Den amerikanska halvan är skriven in i döden; om det är något hiphop-heads älskar så är det att tävla i historiekunskap. Den berättelsen som jag vill skriva börjar 20 år tidigare, i Kool Hercs födelsestad: Kingston, Jamaica. 

Soundsystem-kulturen föddes i utkanterna av Kingston under det tidiga 50-talet. Den växte fram som en undergroundrörelse i de ruffa utkanterna av staden, härjade av gängvåld men också fulla av dans och musik, med kvartersfester dit Deejays kom och spelade skivor på hemmagjorda ljudsystem. Till en början var allt utomhus och helt gratis. Alla var välkomna.

Småskaligheten och spontaniteten gör det svårt att sätta en exakt startpunkt för rörelsen men Tom the Great Sebastian brukar sägas vara det första riktiga ljudsystemet. Tom the Great Sebastians historia sträcker sig dock inte längre än ett par 1950-talsår i relativ obemärkthet. Så jag väljer att rikta strålkastarljuset mot två andra ljudsystem. Två ljudsystem vars betydelse kom att eka genom hela 60- och 70-talen och vars operators kom att få legendstatus i jamaicansk musikhistoria. Ljudsystemen tillhörde de två ikonerna Coxsone Dodd och Duke Reid.

Det finns många historier om Coxsone Dodd och Duke Reid, men för att inte tråka er in i olidligheten så ska jag undvika att återberätta dem alla. En av det mer kända anekdoterna tänkte jag i alla fall nämna för att den säger något om den hårda rivaliteten under de tidiga soundsystem-åren. En rivalitet som sträckte sig bortom det rent ekonomiska och som ingen tog mer seriöst än Duke Reid. Duke Reid hade redan tidigt i sitt liv haft kopplingar till ungdomsgäng i Kingstons yttre korridorer och hade allmänt ett rykte för att vara våldsam och hetlevrad. Ofta kunde han ses vid sitt ljudsystem beväpnad med revolvrar och med en kungakrona på huvudet. Vid ett tillfälle bestämde han sig för att ta med sig ett antal erkända rudeboys till Coxsone Dodds ljudsystem för att skrämma bort folk och riva ner festen. En av Dodds deejays, Prince Buster, satt och spelade tärning ett kvarter bort när han fick höra att Duke Reid jagade bort folk med knivar och pistoler. Han släppte tärningarna och sprang dit – bara för att få skallen sönderslagen med en sten av en av Duke Reids hejdukar. ”För att du hänger med Coxsone” lydde hälsningen. Osannolikt nog skulle Buster (som återhämtade sig från skallspräckningen) och Duke Reid bli goda vänner senare i livet. Det säger kanske något om 60-talets Kingston, det med.

På soundsystem-festerna spelades uteslutande amerikansk rythm and blues – det här tilldrog sig innan musikscenen på Jamaica till fullo hade blommat ut. Det var dock inte helt lätt att snabbt få tag på bra skivor från staterna och det skapade en svår konkurrens bland deejays om vem som hade den nyaste och fetaste musiken. I den konkurrensen föddes så kallade Sound Clashes – tävlingar mellan två ljudsystem – inte bara i storlek och volym utan också mellan deejays och vem som fick publiken att dansa mest. Det var inte ovanligt att deejays skrapade bort etiketten från skivorna för att inte avslöja vad de spelade. Jamaicaner är djupt tävlingsinriktade människor, som soundsystem-legenden Bunny Striker Lee uttryckte det.

Svårigheterna i att ligga i framkant med ny musik gjorde till sist att flera soundsystem-operators startade egna musikstudior där de gav ut musik. Först småskaligt med enstaka singlar i små upplagor, men så småningom växte vissa studior sig stora. Två goda exempel är just Dodd (som startade det legendariska Studio One) och Reid (som öppnade Treasure Isle). I början spelade de in ganska bleka rip offs av låtar som de hörde på amerikansk radio, men i takt med att den inhemska musiken växte sig starkare så började de ge ut mer och mer Ska och så småningom också Reggae och Dancehall.

Amerikansk radio hade också en annan, lite mer otippad påverkan, på soundsystem-kulturen. Denna påverkan blev en tidig klyka på ljudsystemens tidslinje. Det handlade om det speciella sättet som radiopratarna introducerade musiken. I Jamaica utvecklades detta till en uppdelning av ansvar vid ljudsystemet. Varje ljudsystem fick en Selector (som stod vid skivspelaren och valde musik) och en deejay/singjay (som höll i micken). I och med denna uppdelning växte också något nytt fram, i tät symbios med deejaykulturen: toasting. Coxsone Dodds deejay Count Machuki (inga väljer artistnamn som jamaicanerna) brukar anses vara en av förgrundsgestalterna till toasting. Toasting är, och ursäkta farfarstermen, att pratsjunga över låtar. Oftast görs det genom att hajpa upp publiken eller genom att berätta historier. Den typen av pratsjungna berättelser är förvisso gammal i afrikansk musikkultur och karibiska musikstilar som calypso och mento. Men i Jamaica gjordes det live över skivor som en selector valde ut. Toastingens framfart ledde till att producenter som King Tubby började göra instrumentala mixar på sina skivor specifikt för att deejays skulle kunna toasta över dem.

På 60-talet började toastande deejays göra sig ryktbara över hela landet med artister som U-Roy (inte att förväxlas med I-Roy) och Dennis Alcapone (vad sa jag om jamaicanernas artistnamn?). U-Roy kom dessutom 1970 att bli den första att lägga toasting på vax med skivan Version Galore. På Version Galore toastar han över ett antal versioner av redan existerande reggae- och ska-låtar. Singeln “Wake the Town” som är till exempel hämtad från Alton Ellis “Girl I've Got A Date”. Inte helt olikt sampling med andra ord – nio år innan Sugar Hill Gang släpper “Rappers Delight” och introducerar världen till hiphop.

 

Le Bien, Le Mal

in

Jag är uppvuxen på Gurus Jazzmatazz-plattor. Varje fredag när jag var liten så lyssnade vi på ”fredagsmysmusik” som i praktiken bestod av en jazzig mix av neosoul och hiphop, dominerad av Gurus jazzmatazz förstås. Därför rymmer skivorna många speciella och nostalgiska känslor för mig. Även om jag älskar alla fyra inslag i jazzmatazzserien så är den första skivan den mest kritikerrosade och förmodligen den som de flesta också är bekanta med. Det är utan tvekan den mest jazzinfluerade, (de senare skivorna lutar mer åt soulhållet) där den enda hiphopgästen på albumet är den franska emceen MC Solaar på låten Le Bien, Le Mal. När jag flera år senare började utforska musik mer på egen hand så letade jag upp denna MC Solaar som jag hade hört så många gånger tillsammans med Guru – för att höra hur han lät på egen hand. Jag snubblade över hans Prose Combat från –94 och älskade den. Jazzig, lugn och på samma gång rakt igenom hård hiphop. Med tiden tröttnade jag dock lite på skivan, hiphop är svårt när man inte förstår ett ord av vad som sägs, och Prose Combat förpassades någonstans till bakre delarna av hjärnan. Minnet samlade damm medan jag dök allt djupare i den kvicksanden som är amerikansk hiphop.

Sedan hände något märkligt igår. Jag lyssnade på musik och lagade mat när jag slog huvudet i bänken sådär hårt att man måste sitta ner en stund medan sinnena pusslar ihop sig. Då dök en låt från Prose Combat upp i huvudet, liksom från ingenstans. Nouvelle Western. Den enda låttiteln som jag hade lagt på minnet. Jag gick in på spotify för att se om skivan fanns där, vilken den tyvärr inte gjorde. Istället möttes jag av ny musik. Géopoétique: en skiva från november, i år!

Stillandet av min nostalgi kunde vänta, det kändes som upplagt för att jag skulle snubbla över något fantastiskt igen. Sådär som med Prose Combat. Blixt från klar himmel. Men. Tyvärr står inte alltid stjärntecknen i rätt ordning för sådana mirakel. Géopoétique visade sig vara rakt igenom usel. MC Solaar ger sig i kast med varenda modern rap-kliché du kan tänka dig: poprap, traptrummor, housebeats och lökigt sjungna refränger i bästa G-Easy-stuk. Vad texterna beträffar förstår jag fortfarande inte ett ord men med låttitlar som Tarzan et Jane och Adam & Eve, behöver man verkligen någon kontext?

Såklart. Döda inte dina hjältar. Fast i det här fallet gjorde han det mot sig själv.

Dag 7

Sådär. Sista dagen innan jag äntligen går vidare till att skriva saker igen. Jag avslutar den här lilla serien med ett Wilco-klipp. Wilco har en svår "dadrock"-stämpel men de är också bland mina favoritband och en av de grupper som jag har sett flest gånger live. Här gör de nya akustiska tolkningar av gamla och nya låtar. 

Eminem – Walk on Water

in
Walk ON WATER.jpeg

Eminem är en speciell artist för mig. Inte för att jag tycker om hans musik utan för att jag har aldrig riktigt förstått hypen kring honom. Han landar ofta högst upp på topp tio-listor och får för många flyktiga hiphop-fans representera hela genren. Synd tycker jag. För mig är han kanske den mest överskattade rapparen någonsin. Jag har nästan alltid haft svårt för hans flow, och hans texter har aldrig riktigt klickat för mig. Men med det sagt så hatar jag inte allt han har gjort. Verkligen inte. Det finns något spännande i hans tidiga låtar. Med ett unikt sound och med arga, galna, flow. När han spelar det onda samvetet i Dr. Dre´s Guilty Conscious är när han kommer till sin rätt – åtminstone för mig. Därför lyssnar jag ändå med viss förväntan när han släpper nytt.

Walk on Water är hans första singel sedan han släppte anti-trumplåten Campaign Speech för ett år sedan. Den är producerad av hiphoplegenden Rick Rubin och har en gospelhook från Beyoncé. Om man ska tro ryktena så är det dessutom den första singeln från ett kommande album, med titeln Revival. Låten har mötts av blandad kritik. Twitter har som vanligt varit delat mellan himmel och helvete. Den enda svenska recensionen hittills är från aftonbladets Markus Larsson som hyllar låtens sårbarhet och mogenhet ("han är tillbaka, bitch"). För mig är dock Walk on Water den absoluta motsatsen till det som jag tycker om med Eminem. En långsam pianoballad utan trummor och med ett spoken word-flow. Jag kan inte undgå att tänka att Eminem har lyssnat på artister som Chance the Rapper och tänkt att: kanske blir personliga spoken word-texter över pianoslingor den stora grejer 2018. Kanske är stämmer det. Men Walk on Water är inte den stora grejen. Det är en otroligt tråkig singel. Både instrumentalt och textmässigt. Texten handlar om hur Eminem hanterar prestationsångest och press på att släppa material lika bra som MMLP. Det blir mest ömkligt – en fem minuter lång klagosång över att han inte är lika bra som han en gång var. Eminem är tillbaka (på sina griniga papparutin), bitch.

Mulatu Astatke – Hipsterhår och svårbeskriven musik

in

Jag var på konsert med min bror i helgen. Mulatu Astatke på konserthuset. Vi stannade ett slag i den pampiga foajén innan det började och drack kaffe och förundrades över miljön. Mycket pelare och statyer, inga plastglas med öl så långt synen räckte. Inte en vanlig konsertlokal. Astatke-publiken var också aggressivt missanpassad i de anrika pelarmiljöerna. Ett hav av hipsterfräscha och instagramvänliga hårsvall, med enstaka gubbflintar som undantag.

Jag vet inte om ni är bekanta med Astatkes musik men om namnet känns främmande så uppmanar jag er att gå in och spotify:a honom. Nu, direkt, och pausa. Han är lite av en gudfadersgestalt inom Etiopisk musik och grundaren av genren Ethio-Jazz. Hans musik har samplats i otaliga låtar och har använts i TV och film. Om inte annat kanske ni känner igen hans låt Yègellé Tezeta från As We Enter med Damian Marley och Nas. En otroligt tillfredsställande sampling, courtesy of Damian Marley. Undrar ni hur Astatkes musik låter så beskrivs den underbart förvirrat på Selams hemsida som: ”en genre bäst beskriven som en mix av pop, jazz, traditionell etiopisk musik, latinska rytmer, karibisk reggae och afro-funk”. Solklart? Solklart.

Våra platser var inte ultimata. Uppe på en balkong bakom en pelare. Volymen var inte heller den bästa – uppenbarligen fortfarande inställd på de fragila pensionärsöronen som vanligtvis fyller konsertsalen. Första låten satt jag därför och tjurade lite i smyg. I det löjligt stora rummet på den löjligt stora scenen kändes det nästan som att man satt utanför och tittade in på något, en film eller en musikvideo kanske. Lyckligtvis var musiken inte beskaffad så att jag kunde sitta och deppa längre än i en fem minuter innan jag blev helt fast. Sagomusik. Fantastisk musik. Sån musik som blommar också i skuggan av en stenpelare.

Råtajt. FEM PLUS.

Views from bakom pelaren. Inte de bästa platserna i huset.

Views from bakom pelaren. Inte de bästa platserna i huset.

Big K.R.I.T. – 4eva Is A Mighty Long Time

in
4eva-Is-a-Mighty-Long-Time.jpg

Okej, nu sitter jag och skriver på recension nummer två för den här bloggen och det råkar vara en till hiphop-platta från södern. Först Rapsody och nu den här. Jag menar att jag sätter både öst och väst före dirrty souff-grejer (långt före) men kanske säger det något om hur starkt södra USA dominerar hiphopen just nu. Hursomhelst. Det blir en kort recension. Trött och svart te-driven. Hoppas ni gillar.

4eva Is A Mighty Long Time är ett dubbelalbum. Ja ni hörde rätt. Ett dubbelalbum från Big K.R.I.T! Mixtape-kungens blott tredje kommersiella album. Räknar man med mixtapes är det dock hans 16:e långa projekt. Faktum är att K.R.I.T. släppte sitt första mixtape 2005 och har varit het i hiphopkretsar sen omkring 2010. Grejen är bara att han aldrig riktigt har lyckats bryta sig igenom till mainstreampubliken. Efter 160 timmar släppt material från Big K.R.I.T. kan man fråga sig vad det beror på. Kanske beror det helt enkelt på att han inte har droppat något projekt av tillräckligt hög kvalitet för att förtjäna den succén? Absolut inte, om du frågar mig.

Definitivt inte om man räknar in hans mixtapes. Hans mixtapes som egentligen bara är en formalitet från att vara riktiga album (60-70 minuter långa med egenproducerade beats och gästartister, jag menar, kom igen!). Snarare är det så att problemet har legat i de kommersiella albumsläppen. K.R.I.T. har gång på gång lyckats höja sig själv till hype-skyarna med sina mixtapes innan han har gjort alla besvikna när det har kommit till de regelrätta studioalbumen. Nåväl, det talas om att det har handlat om problem med skivbolaget. Kreativa friheter och sånt. Nu släpper K.R.I.T. ett dubbelalbum på sin egna label, Multi Alumni. 22 låtar som klockar in strax under en och en halv timme. Ofiltrerat och nästan uteslutande producerat av K.R.I.T. själv.

Skiva ett inleds med låten Big K.R.I.T. (hans artistnamn), skiva två inleds med låten Justin Scott (hans riktiga namn) och det ger en ganska god indikation om hur de två skivorna skiljer sig åt. Uppdelat mellan den kommersiella artisten Big K.R.I.T och den privata personen Justin Scott.

Den första skivan dryper av södernreferenser och har en energisk K.R.I.T. som lägger skrytbars över traptrummor och samplade körröster. De första fem låtarna låter direkt radioredo och boastar tunga beats och aggressiva flow innan Big K.R.I.T. sänker tempot en aning. På andra halvan av första skivan låter beatsen mer DJ Screw och Goodie mob och gästartister som UGK och CeeLo Green dyker upp och representerar det klassiska södern-soundet. Rakt igenom är det klockren Mississippi-rap med några mindre dippar – 1999 med den värdelösa ”back that ass up like it's 1999”-refrängen hade jag till exempel kunnat vara utan.

Andra skivan är personligare och mer introspektiv. Här rappar K.R.I.T. om hans ambivalens till kändislivet, depression och hycklande i hans egna låttexter. Beatsen låter också annorlunda. Jazzigare och souligare (höjdpunkten Keep the Devil Off sportar ett rakt gospelbeat). Gästartisterna speglar det ljudmässiga skiftet – pianisten Robert Glasper på den jazziga The Light, neosoulsångaren Jill Scott på den mjuka Higher Calling. Andra skivan har inte samma energi som den första men i gengäld är texterna rikare och Keep the Devil Off och Drinking Sessions är två höjdpunkter.

Jo, just det. Mer en rekommendation än en genomarbetad recension sa jag i början. In och lyssna bara. Även en inbiten NY- eller West Coast-lyssnare kommer hitta något hen gillar. Truss'.