Februari, färg och vårmusik

Ett försenat men färgglatt februarisvep. Det har vi gjort oss förtjänta av. Det är mars, det är meteorologisk vår och ingen vill lyssna på deppsång när tussilagon börjar blomma.

Februarispellistan består som vanligt av ett gäng noga utvalda låtar från månaden som har gått. Totalt 39 stycken den här gången. Det är afrobeat, reggae och luftig house. Dessutom innehåller listan lite härlig svensk falsksång – ett vårtecken så gott som något. Men listan är förstås full med massa bra hiphop också. Hård hiphop, mjuk hiphop, lo-fi- och in your face-hiphop. 

Så till namedrop-delen. Februari har varit tjock på bra musiksläpp: Denzel Currys EP med producenten Kenny Beats, rapparen Royce da 5’9:s nya album, afrobeatgruppen Antibalas, houseproducenten Nicolas Jaars andra albumsläpp under aliaset Against All Logic. Men februari har också bjudit på en del oväntade släpp. Bland annat nya singlar från ethiojazzgudfadern Mulatu Astatke och det ljusskygga plunderphonicskollektivet Avalanches. Allt, och mer, finns representerat på listan. 

Passa på att lyssna och njut av solig, fin, go’, underbar musik innan Corona muterar och gör oss alla till zombies som skiter genom öronen. Adjö deppiga februari! Rätt in i våren! Nu åker vi! 

Spellistan: STREET66 MUSIKSVEP 2020

Nytt decennium, ny lista!

Välkomna tillbaka. Nu när baksmällan efter 2010-talet äntligen har börjat lägga sig så är det dags att blicka framåt igen. Eller, ja, just den här texten blickar ju baklänges. Bak på månaden som gått. Men jag tänker framåt mer generellt. Framåt mot den ultimata gryningen för allas våra inre självförbättrare: ett ”nytt decennium, nytt oss”. Och finns det något bättre sätt att inleda det nya decenniet än med ett nyhetssvep från den erkänt musiktorftiga första månaden på året?

Jo, januari är ju vanligtvis en rätt slö musikmånad – alla årsbästalistor har precis kommit ut, alla är panka och alla är trötta. Men januari 2020 är ett uppfriskande undantag från den regeln. Månaden har bjudit på massvis med bra pop, folk och soul. Samtidigt har det varit en obegripligt skral månad för hiphop. Det var länge sedan världens största genre kändes så sval. Vi har förstås den elefantstora brasklappen som är Eminems nya album. Men jag vet inte riktigt hur jag ska placera hans musik längre. Som vanligt har albumet varit det sämsta någonsin i hatarnas ögon, och en tidlös klassiker i fanboysens. Och som vanligt ligger sanningen precis mittemellan: fem av tio. 

Jag har inte inkluderat någon av låtarna från hans album på januarilistan, men kolla in låten Yah Yah för lite klassiska battle rap-rader och blytunga features från Black Thought och Q-tip. Om ni sedan känner en gryende eminem-hajp brinna i bröstet, så rekommenderar jag varmt att lyssna på Those Kinda Nights med gästvocals från Ed Sheeran. Det borde avrätta den hajpen snabbt och smärtfritt. Få artistsamarbeten får det att pirra till mindre än Eminem och Ed Sheeran.

Och apropå urvattnad popmusik så har internet utsett superstjärnan Justin Bieber till månadens hackkyckling. Hans sorgliga försök att få sin senaste singel Yummy att bli nummer ett på topplistorna har hånats och skrattats åt livligt. Men själva låten då? Yummy är ungefär lika spännande som en okryddad bit tofu. Krävdes det verkligen sex låtskrivare för att producera raden ”Light a match and get litty, baby”. Huh.

Nåväl, jag borde förstås fokusera på det goda också. Det finns de helt väntade topplåtarna från artister som Tame Impala, Destroyer, The Blaze, Rosalía och Moses Sumney. Men de är säkra kort. Det finns några betydligt mycket mer otippade namn på listan. Låt mig i alla fall nämna några:

Z-Ro. En legend i Houston, men inte speciellt välkänd i svenska rapkretsar (som ofta oförtjänt förbiser hiphop från den amerikanska södern). Hans patenterat södernsega blandning av sång och rap har gått varm på grillfester sedan mitten av 90-talet. Men någonstans efter 2007/2008 har han tagit sin musik i en ohjälpligt urvattnad och ointressant riktning. Nya låten I’m OK är därför en underbar return to form för sångrapparen. En pionjär och en hitmakare. Om Drake var en småplufsig och kodeinsippandes blingrappare från Houston – då skulle han vara en Z-Ro. 

Marcus King. Jag är pinsamt svag för sentimental gitarr-country, och den 23-årige Marcus King är precis det. I sin cowboyhatt, läderjacka och solglasögon har han närmast en ironisk framtoning. Fast Kings musik är helt och hållet seriös. Han balanserar det sentimentala och melankoliska med en enkel anspråkslöshet på ett sätt bara bra country kan.

The 1975. Varför har ingen sagt att The 1975 låter så här? Jag har alltid trott att de är någon typ av hyperpretentiöst boyband. Men deras nya singel Me & You Together Song låter mer som en snäll version av det svenska popbandet The Radio Dept., och det är ett gott betyg i mina ögon.

R.A. The Rugged Man. Slutligen: en av hiphopvärldens största rövhål. En slusk som har gjort sig omöjlig överallt, förolämpat allt och alla. Han lider också lite av undergroundrappar-syndromet: han rappar bra – men ofta över kassa beats – han har en stor personlighet – men hans texter saknar oftast substans. Men nya Legendary Loser är en av hans bättre singlar. Texten är ärlig och personlig, men den är också rolig och tar sig inte på för stort allvar. I hjärtat av låten finns dessutom ett inspirerande budskap: ”If a scumbag like me can do it, then so could you”. Något att ta till sig inför 2020.

Det var allt. Det finns förstås massa mer musik på listan – 33 låtar totalt – så gå in och lyssna vetja! Där finns något för alla: hiphop, pop, country, house och flamenco för att bara nämna några genrer. Allt ni kan tänka er, kanske till och med lite sånt ni inte kan tänka er. Gott nytt decennium på er. Nu jävlar åker vi!

Spellistan: STREET66 MUSIKSVEP 2020

Musiksvep: november 2019

Det är den tiden på månaden: novembers bästa musikupptäckter, kuraterade av yours truly. Det här är musik att bota orklösheten och decemberdeppen till, och krama vinterns första isiga snöbollar till. Listan (och jag!) finns här för er. Er lykta i vintermörket. Jag ska tipsa om kul julmusik snart också, men jag känner mig inte riktigt redo än. Det är fjärde december och det är för tidigt för att börja lyssna på julmusik. Så här kommer 30 låtar att hålla er sällskap tills masspsykosen slår till och alla börjar pumpa Michael Bublés senaste julalbum.

Månadens boombap-fix kommer i form av hiphopgruppen Gang Starrs låt Bad Name från deras nya album. Verserna från rapparen Guru är förvånansvärt bra för att vara postuma. Beatet är en riktig nackbrytare – såklart, det är trots allt DJ Premier vi pratar om. 

New York-rapparen (och Ghostface Killah-imitatören) Action Bronson har också släppt ett nytt album tillsammans med producenten Alchemist. Lyssna på låten Dmtri för lite klassiskt rå New York-attityd. 

Britain’s finest, Northhamptonartistern slowthai har släppt årets mest genomengelska låt med Deal Wiv It och svenska rapparna Marre och Skizz Bizzi har kommit med en ny singel. Men jag vill ändå avsluta hiphopdelen med att ge en shoutout till undergroundfavoriten wiki och hans nya låt Grim, med gästverser från Lil Ugly Mane och Denzel Curry. 

Det har släppts ny, bra R&B från helt olika delar av spektrat i november. Lyssna på Tinashes Story of Us om du gillar klassiskt krispig 90-tals-R&B. Och lyssna på FKA Twigs låt fallen alien om du gillar flummigt elektroniska sorgesånger.  

Om klassisk soul är din grej så behöver du inte kolla längre än Michael Kiwanukas nya album KIWANUKA. Jag har redan tipsat om singeln You Ain’t The Problem, så nu tipsar jag om den fuzziga balladen I’ve Been Dazed. 

Jag har också med en tretton minuter lång låt från Atlantarockarna Deerhunter. Och jag har för ovanlighetens skull med lite svensk musik i form av Avantgardet och Bo Kaspers Orkester.

Men det finns mycket mer att upptäcka. Afrobeat, engelsk/indisk jamaikansk dub, shoegaze och(!), tro det eller ej, lite Billie Eilish. Listan avslutas traditionsenligt med lite jazz, den här gången signerat Londons egna Moses Boyd. 

Värm på lite alkoholfri glögg, sätt på listan och låt de goda vibrationerna skölja över dig.

Listan: STREET66 MUSIKSVEP 2019

Musiksvep: oktober 2019

Ett frostbitet musiksvep den här månaden. Oktober bjöd på ett sånt väder där man bara vill sitta inne och lyssna på musik. Som tur är så var jag i perfekt symbios med musikvärlden den här månaden; ju mörkare och kallare jag kände mig, desto mer bra musik släpptes. Mängden nya musiksläpp presenterade mig också med lyxproblemet att listan blev alldeles för lång. I slutändan lyckades jag inte trimma den kortare än 52 låtar – 3 timmar och 38 minuter enligt spotify. Så sätt igång ett överambitiöst långkok, eller måla ett landskap i akvarell och lyssna på spellistan i sin helhet. 

För säkerhets skull kanske jag ska börja med en brasklapp: Frank Oceans råmediokra DHL platsade inte på den här listan. En ruggig besvikelse. Die hard-fansen får vässa sina högafflar. Nu till listan!

Hiphopdelen är en stor påse gott & blandat den här månaden. Det finns södernhiphop från New Orleansrapparen Curren$y, en trapbanger från Guapdad 4000 med ett patenterat avskalat och hårt beat från Kenny Beats och features från Denzel Curry, Maxo Kream och Key. Det finns också grisig New York-rap i form av två Griselda projekt (Smoke DZAs ”7:30” och 38 Speshs ”never seen a man cry”) och det finns en Nate Dogg-osande västkustbanger i form av Kalifornienfödda Buddys singel Hollywood.

Jag har också tagit med Travis Scotts hajpade singel Highest In the Room. Låten har mötts med ojämn kritik, men jag gillar den. Det är en melodisk traplåt med autotunad rap/sång och den har ett vackert, öppnande slut; det låter som att den kan leda in i något spännande på Scotts kommande skiva. 

Men allra varmast vill jag rekommendera He is... I am från Atlantarapparen Grip. Låten har en första del som är mjuk och lätt och bygger på en lycksalig gospelsampling. Sedan byter den karaktär helt. Det krispiga och klara blir skitigt och statiskt och ett nattmörkt beat fyller hela ljudbilden med hård bas och trap-tripletter. Det är befriande med en ny, ung rappare från Atlanta som har en egen stil och gör ambitiös hiphop. Staden har (lite oförtjänt) fått ett rykte om sig att bara producera samma typ av triviala trapmusik.

Från hiphop till RnB. Det har varit en bra RnB-månad, men jag valt ut några favoriter att skriva om här. Big Momma från Jamla-artisten Heather Victoria är jazzig lågtempomusik med produktion från hyllade beatmakaren 9th Wonder och en rapvers från Big KRIT. 

Jag har också med den honungslena Castaway med Yuna, som har en väl avvägd rapvers från Tyler, the Creator. 

I samma del finns två låtar som genreblandar friskt men har RnB som grundsten:

Hector Plimmers Somebody Else. En låt som är jazzigt rnb:ig i själen, men där ljuden är elektroniska, förvrängda och knaggliga.

Och så låten Eternal Light där reggaefavoriten Chronixx backas av Anderson Paak.s band Free Nationals.

Jag har också med Mayer Hawthornes nya singel på listan. Hans nördiga preppy-look och discodrypande soul borde inte funka så bra som det gör. Det är musik att rulla ner rutorna på chevroleten och stadscruisa till. 

Popdelen är bra den här månaden också. Där finns nostalgiska Porches, storslagna MorMor och Tame Impalas reverbdränkta singel It Might Be Time för att nämna några.

Det finns också höstmelankolisk folkmusik. Indieälsklingarna Big Thief har släppt ett nytt album – ett riktigt 90-talskärleksbrev. Albumet blandar högt och lågt men där finns några riktigt bra låtar. Lyssna på låten Forgotten Eyes. Jag tog också med kulthjälten Bonnie ”Prince” Billy och hans singel In Good Faith. Det är en sorgsen liten ballad. En försiktig gitarr och ett trevande pianoplonk ackompanjerar Billys mjuka röst.

Om mjuka popmelodier inte är din kopp te så rekommenderar jag postpunkarna Bambaras nya singel Serafina, eller Algiers Dispossession. Atlantarockarna Algiers låter mer som sig själva på Dispossession, som är den första singeln till deras kommande album. Låten är en perfekt sammanfattning av vad Algiers är: ett politiskt band som sömlöst sammanför soul, rock och jazz. Som en tung, industriell gospel. Det är en stark låt med hög energi. 

Sen kommer den där svårdefinierade delen av listan med massa blandad elektronisk musik. Först kommer nya zeeländarna Fat Freddys Drops nya singel Kamo Kamo. Fina, Fina Fat Freddys. Deras eklektiska mix av reggae, dub, neo-soul, pop och elektronisk musik är alltid kul att lyssna på!

Annars finns det ett par låtar som jag vill ge ett extra omnämnande i den här delen:

KOREA TOWN ACID:s singel Want U. Det är riktig, klassisk Detroit-house – röstsamplingar, det rådigitala keyboardet – hela schabraket. Want U är hård och karg, men samtidigt svängig. 

Jag vill också nämna Caribous singel Home. Caribou prickar helt rätt i den smala subgenren Plunderphonics; Avanlanches-inspirationen flyter som blod genom låten. Soulsamplingen är densamma som J Dillas brorsa Illa J använde i sin låt med samma namn. Och sist, men inte minst, vill jag ge en stor shout-out till Chanel Tres fantastiska house-remix av rapparen Tyler, the Creators låt Earthquake. 

Bort från USA och Storbritannien ska vi också. Isreal/Jemen-baserade bandet El Khat har släppt en överfet folk/funk/jazz-låt med drivande trummor och bas, inramat av en känslig blåssektion. Det är fantastiskt precist producerat. Vad sångaren, Eyal El Wahab, sjunger om har jag dock inte en aning om – jemenitisk arabiska är inte min starkaste sida. 

Genreblandande kvartetten Penya gör afrokubansk musik i electroskrud. Heyye heter den nya singeln. Och apropå Kuba så har den kubanska producenten och trumpetaren Yelfris Valdés släppt en ny skiva som är värd att lyssna på. Kolla in den nedtonat funkiga låten Aceleyo Ana. 

I min månatliga Brasilienkoll vill jag rikta lite extra strålkastarljus på 21-åriga Ana Frango Elétrico som släppte albumet Little Electric Chicken heart härom månaden. Jag glömde att ta med det på septemberlistan, så det får ta plats här istället. Jag tog med låten Promessas e Previsões, men hela skivan är fantastiskt bra. Det är jazzig MPB med ett stort sound: gitarrer, blås, trummor och kör. I brassesektionen bör också Maus Hábitos från de jazziga postrockarna maquinos nämnas; krispigt rena gitarriff och avlägsna saxofonmelodier strösslat med fragmentariska sångslingor. 

Listan avslutas som vanligt med jazz. Det finns soulig jazz från Erik Truffaz och José James, klassisk modal jazz från Matthew Halsall och hiphopig jazz från Blind Mic – åtta jazzlåtar totalt. Oktoberlistan är verkligen en lista för jazzälskare. Går perfekt med kvällsdrinken för att fira att det där evinnerliga långkoket äntligen är klart. 

Här är listan i sin helhet: Oktober 2019. Kryp ner under era noppriga gamla filtar, brygg en kanna te och LYSSNALYSSNALYSSNA. Den objektivt, otvivelaktigt bästa oktobermusiken. 

Ny Gang Starr – Family & Loyalty

Årets roligaste hiphopnyhet! En av de bästa hiphopduorna någonsin, Gang Starr, släpper i natt sin första nyproducerade musik sedan 2003. Låten heter Family & Loyalty och har en gästvers från J.Cole. Singeln är förstås producerad av DJ Premier och innehåller nya, tidigare ej släppta rader från rapparen Guru som gick bort 2010. Något att hålla sig vaken för!

Musiksvep: augusti 2019

Augusti, ja. Inte en månad som får det att pirra till direkt – det ligger lite baksmälla i sensommarregnet. Inga saftiga musiknyheter att sätta tänderna i och inga verkligt hajpade musiksläpp. Eller jo, några stora kommersiella album har förstås kommit ut: Taylor Swift, Lana Del Rey och Young Thug. Halvkul.

Men, misströsta inte. Efter att suttit hukad över spotify och diverse andra musiksidor i många, långa timmar så har jag lyckats sätta ihop en otroligt fin samling augustimusik att för er att dyka ner i. Genrerna spänner mellan hiphop, spoken word-jazz och tuareg-rock. Något för alla, det försöker jag hålla fast vid. Här kommer musiksvepet! 

Min augustilista är hiphoptung. Den börjar med Brockhamptons Boy Bye – starka verser över ett tillbakalutat, sampletungt beat. Låten har ett (väldigt slappt tillämpat) tema om depression, men mest av allt är det en riktigt gungig Posse Cut-singel. 

JPEGMAFIA – Jesus Forgive Me I’m A Thot. ”Peggy” har en ny musikfilosofi. En filosofi som går ut på att inte redigera eller radera någonting. Enligt honom själv så är hans nya skiva (som släpps senare i år) helt oredigerad – en ofiltrerad och rå inblick i Peggys musikvärld. Och det märks. Det är helt tokigt. På ett bra sätt.

Rapsody har ett nytt album ute och det är helt klart värt att kolla in. Som vanligt – man vet vad man får med Rapsody. En av de bästa rapparna ute. Lyssna på låten Cleo som samplar Phil Collins-klassikern In the air tonight. En riktigt bra låt, från en riktigt bra skiva.

Ny musik också från rapparen Blu och producenten Damu the Fudgemunk. Blu som en gång i tiden hyllades som den nya rapmessian efter hans briljanta debutalbum Below The Heavens släpptes för ett drygt decennium sen. Han har kanske inte riktigt lyckats möta de oändligt höga förväntningarna som folk har haft på honom sen dess, men han har fortsatt göra konsekvent bra hiphop lite i skymundan. Boombap-gung: sånt är jag svag för.

Sampa the Greats – Freedom. Bara svinbra hiphop, inga konstigheter. Sampa the Great är född i Zambia och flyttade till Australien via Botswana – men hennes musik blöder rött, blått och vitt. Klassisk, medveten New York-rap.

G Perico – Lil Baby. Jag har en förkärlek till G Perico. Västkustrapparen som fortfarande har jheri curl och låter som som DJ Quick gjorde 1992. Nya låten Lil Baby är dock en av de mest modernt klingande låtarna han har släppt. Den klassiska G-funk-ryggraden kläs upp med lite trap-känsla och en r&b-refräng. 

Jag ska också tipsa om lite hiphop som låter mer 2019. Lofsky och Mick Jenkins. Mörk, alternativ trap med en snygg refräng. Och BLESSED med brittiska Ocean Wisdom och Dizzee Rascal. BLESSED är en riktigt grime:ig hiphopbanger och Dizzee Rascal låter hungrigare än han har gjort på länge.

Avrundar hiphopdelen med ett otippat samarbete. Pusha T och Lauryn Hill. Jo, det stämmer. Kokainkungen och 90-talsdrottningen. Låten Coming Home innehåller chockerande nog inget drogbaron-snack (Pusha T kan dock inte hålla sig från att smyga med ett par kokainmetaforer). Det är en upplyftande låt, förvånansvärt positiv och härlig. 

Sämre ställt med r&b den här månaden än förra. För ert soul-fix får Georgia Anne Muldrow och svenska Snoh Aalegra stå. Winds och Sitautionship heter låtarna. 

Jag smög med lite svensk pop den här månaden också: sir was singel No Giving Up. Dessutom mer musik från Bon Iver. Låten iMi har tagit flera år att förverkliga och den började som en abstrakt idé när Justin Vernon satt i en stuga i skogen och skruvade på rattarna på en transistorradio. Den har en formlöshet, nästan en demokänsla, men den har också en svårfångad känslosamhet.

Det här stycket av musiksvepet har jag ägnat åt två låtar med liknande underliga och svåra texter. Den första är Alex Cameron – Far From Born Again. En förrädiskt trallvänlig och snäll poplåt om sexarbetare. Den andra är Richard Dawson – Jogging. Det går att dra linjer från Dawsons musik till klassisk engelsk folkmusik och till Robert Wyatt och den engelska art rock-scenen. Men Dawsons musik är samtidigt helt egen. Folk, psykadelisk rock och unik låtskrivning. Jogging handlar om paranoia och ångest – och om att börja jogga.

Elbow – Dexter & Sinister. En mycket ambitiös låt. Sju minuter lång, politisk rock. Det finns kanske en ådra av den lite väl genomarbetade musiken hos 70/80-tals rockare som Peter Gabriel, men Elbow håller sig alltid på rätt sida gränsen om pompöst. Rockgubbarna kan än.

I elektronisk musikväg har jag desto mindre att komma med den här månaden. Jag vill tipsa om [dunkelbunt]s: Hiroshima mon amor och Shigetos MCW. Shigeto är egentligen mer jazz än det är elektronisk musik. Men det är jazz genom ett IDM- och housefilter och det räknas ändå, tycker jag.

Jag har också tagit med Ghost Funk Orchestras 70-talsosande Walk Like A Motherfucker och Michael Kiwanukas fantastiska You Ain’t The Problem. You Ain’t The Problem är en soullåt, men inte en klassisk soullåt. Rockigt och energiskt och svinbra. Lyssna själva.

Tinariwen – Kel Tinawen. Nytt från tuareg-rockarna med lite hjälp från gitarristen och sångaren Cass McCombs. Maliblues när det är som bäst. 

Souljazz Orchestra - Well Runs Dry. Min favoritlåt från augusti. Souljazz Orchestra kan vara allt från jazz till funk till afro beat. Man vet aldrig vad man har att förvänta sig när de släpper nytt. Well Runs Dry är en åtta minuter lång jazzig ballad. Nostalgisk och bitterljuv.

Caio Prado - Samba Livre. Ny musik också från en mina brasilianska favoriter från de senaste åren. Prado balanserar skickligt ett smäktande och högtravande sound med ett som är helt vackert och äkta. Det blir ett möte mellan något omisskännligt modernt, med syntharna och 808:en, och ett klassiskt MPB–sound som för tankarna till brasilianska 70-talslegender.

Hope Masike - Gomba. Ny musik från Zimbabwe. Hope Masike är en sångare och mbira-spelare och designer och konstnär och dansare. En verklig multitalang. Lyssna på låten Gomba från hennes nya album.

Jazzmeia Horn – Green Eyes. Horn har släppt en hel skiva med klassisk vokaljazz á la Esperanza Spaldings tidiga skivor. Sån där söndagsmorgonmusik. Brygg en kopp te och lyssna på låten Green Eyes.

Algiers - Can The Sub_Bass Speak? För er som har lyssnat på Rock/punk/Soul/blues:arna Algiers tidigare vill jag lägga in en brasklapp: det här är något helt nytt för dem. Det är en fem minuter lång spoken word-låt med kaosartad avantgarde-jazz i bakgrunden. Sångaren Franklin James Fisher låter som en gammal beatnikpoet när han antar rollen av en obildad rasistisk hatare som spottar ur sig arga, osammanhängande rader. Starkt, spännande och oväntat. 

Glad Lyssning! Här är SPOTIFYLISTAN.

Musiksvep: juli 2019

Jag vet inte om det har med det instabila vädret att göra, eller om höstdeppen har slagit till tidigt, men min julilista är inte i närheten av att vara lika sommarfräsch som juni- eller majlistorna. Kanske är det till det bättre. Det är masochistbeteende att lyssna på sommarmusik i ösregn hur som helst. Och mina regnmoln har inte påverkat kvaliteten på spellistan negativt. Tvärtom har jag mest suttit inomhus den här månaden, så jag har haft tid att lyssna på en skamlig mängd musik.

Sommarmånaderna brukar vara bra för ny musik och juli 2019 har inte varit något undantag. Hiphop mår så bra att genren nästan alltid har bra månader nu för tiden, men jag tycker ändå att juli har stuckit ut lite extra. Om inte annat så har musiksläppen den här månaden visat på genrens mångsidighet – på julilistan har jag med musik från artister från östkusten, västkusten och södern. Dessutom har jag med indierap, grime och lite klassisk 90-talsthrowback. Men, först upp: nytt från London-veteranerna Kano och Ghetts. Det är hård och energisk Grime över ett skruvat beat. Gammal är äldst och grime låter bäst när det låter så här. New York-rapparen Nas har i veckorna släppt den efterlängtade, men sorgligt ojämna, uppföljaren till kultklassikern The Lost Tapes från 2002. Nya The Lost Tapes II är kvalitetsmässigt inte i närheten av den första, men den har några sina höjdpunkter. Jag fyller den här månadens boombap-kvota med låten Lost Freestyle – men i övrigt rekommenderar jag inte skivan till andra än inbitna Nas-fans. Jag har balanserat upp Nas och Kano med mjuk och krispig hiphop från Anti Lilly och Phoniks och den svängiga RNP med YBN Cordae och Anderson .Paak. Men det är också ovanligt mycket södernrap för att vara en Street66-lista. Det är trap med Maxo Kream, weedseg och gitarrtung hiphop med Currensy och en av Big K.R.I.Ts so(u)ligaste hiphop-bangers. 

I R&B-världen har Blood orange släppt ett nytt album och när vi ändå är på söderntemat rekommenderar jag att ni kollar in låten Gold Teeth med (södern)raplegenderna Project Pat och Gangsta Boo. Det är, som vanligt med Blood Orange, honungslen och känslig RnB men Gold Teeth har också en bling era-aura och gästartisterna bidrar med en distinkt trap-känsla. Jag vill också passa på att nämna några andra starka R&B-släpp från min julilista: nya Houstonartisten W3alth, svenska Snoh Aalegra, Producenten Sango och låten Get Away från TDE-bekantingen BJ the Chicago Kids nya skiva. Dessutom har jag tagit med en officiellt nysläppt, men från början drygt 30 år gammal, Miles Davis-låt från hans skrotade ”rubberband"-album, omarbetad med vocals från R&B-sångaren Ledisi. Inget för Miles–puristen, men värt att kolla in hur som helst.

Jag har smugit in lite hemmasnickrat elektroniskt från davOmakesbeats, men också mer ambitiösa elektroniska låtar från bland annat SACRE och Bat for Lashes. Rekommenderar verkligen Bat for lashes låt Feel For You till alla som gillar poppigt, synthigt och 80-taligt. 

Popdelen av min låtlista har en imponerande spännvidd den här månaden. Från jazziga och trallvänliga Summer Girl med HAIM, till den vackert bräckliga Cats Eye Blues med Hiss Golden Messenger, till Ey Eshgh med Shahin Najafi (artisten, aktivisten, poeten som är en av Irans mest konstroversiella artister). Jag har också smugit in papparockarna Wilcos senaste singel i popsektionen. Kanske är det mitt minst inspirerade val på den här listan. Jag känner nästan att jag måste motivera det på något sätt. Men, jag är en ride or die-fan när det kommer till Wilco. Och lyssna bara på Nels Clines popsaftiga gitarrslinga! Enkelt men effektivt.

Det är tyvärr desto mindre spännvidd på rockfronten den här månaden. Bara två låtar. Vi har The Hold Steady med deras senaste singel You Did Good Kid. The Hold Steady är ett av de där sällsynta exemplen på ett band som gör musik som är traditionell och förväntad – som ändå funkar. I kategorin ”Bruce Springsteen:ig pubrock” är de otvivelaktiga. Jag tog också med nya singeln Sunglasses från nya bandet Black Country, New Road. De har hittills bara släppt två låtar, men det lilla vi har fått är helt klart lovande. Låten Sunglasses är börjar som en nedtonad rockballad men faller snart sönder i ett kaotiskt dissonant skrän, för att sedan explodera i ett gutturalt punkextas. Inte allas kopp te kanske. 

Jag måste tyvärr erkänna att jag helt och hållet saknar Brasilien-uppdateringar den här månaden. Bättre nästa gång, det lovar jag. Under tiden kan ni glädjas åt den feta jazzdelen av den här listan. Ny musik från från briljanta Yazz Ahmed, Joe Armon-Jones, Erik Truffaz, Alfa Mist och Binker Golding – för att bara nämna några! In och lyssna! Jag har lyssnat igenom nästan alla julilistor vid det här laget och jag lämnar garanti på att detta är den bästa. GA-RANTI. 

Här hittar ni listan: STREET66 MUSIKSVEP 2019

Musiksvep: juni 2019

Jag vill inte tråka ut er med massa vardagsspaningar, men jag tänkte ändå ge er en inblick i min skrivsituation den här veckan. Jag sitter i ett hus på skånska landsbygden, närmsta stad är en by. Vackert men saknar vissa bekvämligheter. Jag internetdelar med skakig uppkoppling och försöker pussla ihop en spotifylista under de korta glimtar av välfungerande internet som man välsignas med här ute. Samtidigt rinner min mobildata ut i cyber-ödemarken. Min hårt intjänade surf. Som en bloggvärldens moder Teresa viger jag ändå mitt egna för ett högre ändamål. Det är kamprader som jag skriver idag. Kamp mot dåligt internet och ändlig mobilsurf. Nåväl. Jag sitter i spenaten och skriver. Solen skiner. Andra har det svårt på riktigt. Jag får skänka en tanke till A$ap Rocky i tider som dessa. Harlemrapparen som fortfarande sitter i svenskt häkte och tvingas äta husmanskost. Tufft såklart – men samtidigt får han en ovärderlig inblick i svenskt skolmatsalsliv. Och kanske kan han kanalisera häktestraumat till ett tema på en kommande skiva. AT.LONG.LAST.A$TROGANOFF? Vem vet? Menmen, jag ska sluta sparka på den döda Asap Rocky-hästen. Det finns roligare saker att avhandla: ny musik, bra musik, mitt musiksvep och den enda spotifylistan ni behöver följa i år. Den här månaden har jag trimmat av dödköttet ordentligt. Bara det bästa de finaste musikdetaljerna får plats i junigrytan. Så nu åker vi. Genre för genre:

Hiphopen har haft en drömmånad för alla som är fast i 90-talet, men kanske inte för fans av trap och alternativ rap. Jag har plockat med två låtar stenhård boombap från ANKHLEJOHN och Griselda records egna Benny the Butcher, men också skönt soulig hiphop från Freddie Gibbs och Sampa the Great. För att mjuka upp den hårda knarkrapstämningen tog jag också med Jesus is the one (I got depression) med Zack Fox och Kenny Beats. Jag vet att det bara är en meme-låt: en skämtsam freestyle från en youtubevideo. Men den är också underbart beroendeframkallande. Nästan varje bar är quotable. 

En av de stora musiknyheterna den här månaden har varit att den hajpade brittiska producenten Jai Paul har gjort comeback med låtarna He och Do You Love Her Now. Båda låtarna är bra utan att verkligen skina. Jag plockade med He på listan, men båda låtarna är värda att kolla in för fans av släpigt elektronisk R&B. Annars har juni månad inte varit den bästa för alternativ R&B. Vad det dock har varit – är en jäkligt bra månad för elektronisk musik. Jag tog med låtar från både Shinchiro Yokotas och S.A.M.s nya släpp för en rejäl dos av klassisk house, men kolla också in den japanska producenten Seiho och hans låt I Lost Myself In His Car för något betydligt flummigare. Lyssna även på Channel Tres nya låtar om ni vill höra hur Hip House (en fusionsgenre mellan hiphop och house som oftast är rätt ruggig) kan låta när det är gjort på rätt sätt. Nedtonade housetrummor och G-funksyntar – det låter bättre än man tror. 

En annan stor musiknyhet är att Bon Iver lite förvånande släppte en ny singel. Det är den första nya musiken som Justin Vernon har släppt sedan Bon Iver gav ut 22, A Million för tre år sedan. Nya singeln Hey, Ma är fin och mer lättillgänglig än man har vant sig vid med Justin Vernon, men den når inte höjderna som de mer experimentella låtarna på 22, A Million gjorde. Det är tre av fem-bra – bättre popsinglar har släppts i juni. Jag har plockat ut några goda exempel på spotifylistan i (Sandy) Alex Gs nostalgiska indie-ballad Gretel och Lower Dens singel Young Republicans – en låt om republikanernas ungdomsförbund och deras aptit för arbetarklasskött. Lite på näsan, lite roligt ändå. Kolla också in Shuras, sir Was och Whitneys nya singlar.

Jag har förstås också plockat ut lite brasiliansk musik för er att sätta tänderna i – en grundpelare i Street66-gospeln och i nästan alla mina musiksvep. Och den här månaden har jag också smugit in ett samarbete mellan det brasilianska bandet Rio 18 och den walesiska sångaren Carwyn Ellis. Men, oroa er inte. Det finns gung på spanska och portugisiska också. Så för den som känner att brassesväng på walesiska låter lite väl progressivt: lyssna på colombianska La Boa, spanska Rosalía eller brasilianska Zimino. Soligt och mjukt. Och apropå solkysst och svängig musik: kolla in den Nigerianska afrobeats-stjärnan Burna Boy och hans senaste sommarbanger Anybody. Otroligt bra.

Min lista avslutas med en runda ökenjazz från touareg-bandet Tinariwen och – som alltid – kvällsmusikens kvällmusik: jazz. Till nästa gång! Free Tay K! Free Palestine! 

SPOTIFYLISTAN: STREET66 MUSIKSVEP 2019

Musiksvep: maj 2019

Några snabba midsommartankar om musik:

Det är svårt att hitta ny musik som ligger utanför spotifylistornas och stormediernas räckvidd. Framförallt inom vissa genrer. Sån musik hamnar lätt utanför helt hållet, eller fastnar i en snobbigt liten nördgrupp. Så det finns en poäng i att plocka fram alla typer av utanför-musik, och blanda med den mest lättillgängliga. Det tycker iallafall jag. Så jag gör mina musiksvep som jag skulle vilja läsa dem. Som en picknickkorg med massa olika typer av musik där man kan välja och vraka och kanske hitta något som man aldrig hade lyssnat på annars. För ny musik finns i överflöd. Och det finns saker att tycka om nästan överallt.

Maj har kommit och gått med marginal vid det här laget, och med det en massa ny musik att plöja igenom. Hög tid för ett nytt musiksvep med andra ord. Maj har varit en bra och bred musikmånad och jag har försökt spänna min metaforiska musikbåge över hela spektrat och representera så mycket som möjligt. Något för alla. Säkert också allt för någon.

Men jag vill ändå börja i en helt annan ände. En stark kandidat till årets absolut sämsta låt har nämligen släppts i maj. Det är Tom Macdonald – affischnamnet för vit, kränkt man-fenomenet – och hans nya anthem för hjärndöda. Straight White Male heter låten. Förstås. Lyssna på egen risk. Det är genuint svårt att avgöra om han är ett avancerat troll eller bara helt galen.

Så då till det roliga. Min spellista. Mina majfavoriter. Det finns elektronisk musik från Ghost Culture, Quantic och den mjuka house-mys-producenten DJ Seinfeld – men jag vill också passa på att nämna det nybildade multikulti-projektet African Express. Ett projekt som vill lyfta lokala afrikanska talanger som försöker bryta sig bort från världsmusikstämpeln. Blur- och Gorillaz-frontmannen Damon Albarn har inte helt otippat sina fingeravtryck över det hela. Lyssna på låten Johannesburg med månadens längsta featurelista.

Det finns svängig musik och det finns svårdefinierad smältdegelmusik på min majlista. Lyssna till exempel på Ajates och ny.kos afro-funklåt med starka elektroniska inslag. Eller Mauskovic Dance Bands nya singel Late Night People. Plågsamt dansvänligt. Det finns också ny musik från västafrikanska supergruppen Les Amazones d’Afrique och den kongolesiska rumba-legenden Dizzy Mandjeku. Eller varför inte lyssna på det tyska enmansbandet Muito Kaballa. Musiken låter ungefär lika tysk som namnet. 

Ingen Street66-lista är heller komplett utan en snabb uppdatering över mina bästa brasilianska 70-talslegender och vad de har haft för sig. Ett favoritsegment, helt klart. Den här månaden har discokungen Marcos Valle, jazz-funkarna Banda Black Rio och tropicalia-drottningen Gal Costa alla släppt nytt. Gubbigt och tantigt, och underbart bra.

Det finns också musik för den som gillar skrik och skrän och noll procent sväng: Bristol-punkarna IDLES har släppt en ny, stenhård, singel och ryska rockbandet Gnoomes har släppt ett helt album med Gnissel och tunga 80-talsvibbar. Otroligt bra.

Sen finns det mer lättsmält och mer gladlynt pop. Sufjan Stevens nya singel Love Yourself är bräckligt vacker, Inner Waves låt Mushroom är underbart lekfull, men om jag skulle välja en popfavorit från maj så skulle jag nog ändå välja svenska Amasons avskalade singel You Don’t Have To Call Me. Och till alla som fnyser åt lättsam pop: jag har er rygg, oroa er inte. Lyssna på Holly Herndons låt Frontier och njut av glitch-flummet. Det är en svårbeskriven låt men för er som har sett 90-talsanimen Ghost in the Shell så påminner den lite om introlåten Making Of A Cyborg (på bästa möjliga vis) – fast med skarpa glitchljud och tunna trummaskiner. Sen vill jag också ge en stor shout-out till nya, spännande, stockholmsbaserade bandet June Vide som har släppt två honungslena drömpop-singlar. Supporta era lokala band, särskilt när musiken låter så här bra. 

Hiphop och R&B-sektionen är som vanligt extra allt och smockfull med härligheter. Den här månaden går det från Boombap, till industriell hiphop, till trapbangers. Här finns två fantastiska Flying Lotus-låtar, en DJ Premier-producerad boombapbanger, en postum Nipsey Hussle-låt från DJ Khaleds senaste album, låtar från brittiska Skepta och Slowthai, och här finns Style Ain’t Free med Moneybagg Yo och Offset – enkel och ren trap som inte krånglar till det, hårda 808s och lika hårda tripletter. Som det ska vara. Här finns också en av mina favoriter från maj månad: No Gangster. Det är ett samarbete mellan den hajpade Londonsaxofonisten Shabaka Hutchings och afrorapparen Kojey Radical. Ett skönt blåsgroove och Fela Kuti-referenser i första raderna. Som klippt och skuret. 

Spellistan avslutas med jazz – den obestridda mästergenren när det kommer till att avsluta dagen på rätt sätt. Här finns ett svängigt samarbete mellan trumpetaren Theo Croker och Reggaeartisten Chronixx. Här finns det spirituella jazzeposet The Colors That You Bring med Damon Locks och Black Monument Ensemble. Men här finns också den där typen av snäll kvällsjazz som jag är otroligt svag för. Inget jazznörderi, bara välljudande. Inget skavande och inget obehagligt. Ett perfekt avslut på dagen och, i det här fallet, också min majlista. 

Listan hittar ni som vanligt HÄR. 

Musiksvep: april 2019

Många nya veckor och mycket ny musik. Det har gått ett tag sen jag sist gjorde en musikuppdatering. Men nu är jag tillbaka som Alfred Hitchcock. Jag försöker hålla det, om inte konsekvent uppladdat så iallafall konsekvent bra. Och här tänkte jag hålla det lätt. Skriva ett par rader om några av mina favoritsinglar från april. Inget konstigt. Ett snabbt musiksvep från månaden som gått.

Jag ska täcka iallafall något av de album som har släppts i år i lite längre recensioner, så därför blir det ingen djupdykning ner i albumsläppen här. Men sådär i förbifarten kan jag ändå nämna Mountain Goats och Foxygens nya skivor, Beyonces nya livealbum från förra årets Coachella-framträdande och så de två utmärkta skivsläppen från hiphop-poeten billy woods och indiepopparen Weyes Blood. 

Så till mina singelrader. Det är en salig blandning den här månaden. Precis som det ska vara. Först och främst så vill jag uppmärksamma att Flying Lotus har släppt en teaser-singel med regissören David Lynch. Den är en interlude-låt med en patenterat skruvad David Lynch-text. Förhoppningsvis betyder det här att han har ett nytt album på gång – det har varit i princip helt tyst från den Kalifornienfödde producenten sedan 2014.

På annat håll har hiphop- och r&b-världen haft ett högljutt april – som vanligt. JPEGMAFIA har släppt ny, snygg och enkel drömhiphop med glitchtendenser. Earl Sweatshirt har släppt en av månadens mörkaste och skitigaste hiphoplåtar tillsammans med producenten Stoney Willis: Farm heter singeln. Gruppen Injury Reserve fortsätter att komma med bra musik 2019. Koruna & Lime heter deras senaste – lite ”avant garde-hip hop möter The Neptunes” om ni vill få en känsla för soundet. TDE-rapparen Schoolboy Q har släppt tre singlar från sitt nya album Crash Talk, och låten Crash är den fetaste av de tre. Låten samplar ett mina favoritbeats i Preemo’s Boom, men i Crash har producenten Boi-1da tagit preemobeatet, saktat ner det och dressat det i traptrummor. I ärlighetens namn en ganska lat sampling, men, ett bra beat är ett bra beat. 

Anderson. Paak har släppt ny musik och albumsingeln Make it Better är en av de bättre soulsinglarna i år. Smooth as butter och gammalt möter nytt. Jordan Rakei, en av frontfigurerna för 2010-talets mjuka datorsoul, har lagt upp två nya honungslena singlar i Mind’s Eye och Say Something. 070 Shake, från 070-kollektivet, har släppt en stark singel i Morrow: en pop-banger med tung trap soul-känsla.

Jazzmusikern Esperanza Spalding kommer med en fysisk release på sitt 12 Little Spells-album senare i år och har inför skivsläppet gett ut två singlar som ska fungera som bonusspår på skivan. Låten Lest We Forget är den bästa av de två. Det är flummigt och bräckligt där konstpop möter spirituell jazz. Skickligt och vackert. Jag vill också få med FKA Twigs låt och musikvideo till Cellophane här någonstans, även om jag inte vet exakt var den passar in. Inte en av mina favoritlåtar, men en av de märkligaste och på något sätt sorgligaste låtarna och musikvideorna jag har sett på länge.

I popvärlden har papparock-bandet The National släppt en ny, fin och långsam (förstås), melankolisk (förstås) pianoballad. Tame Impala har också släppt nytt. Singeln Patience osar solmosig och snäll retrofunk och är löjligt medryckande. Jag vill faktiskt också passa på att nämna The Waterboys nya singel Right Side of Heartbreak här. Det är den överlägset gubbigaste låten på den här listan, men The Waterboys har alltid varit lite av en personlig favorit. Nya singeln tar ett djupdyk ner i smörigt 80-tal och jag kan inte riktigt förklara varför det blir så bra – det är bara oemotståndligt lökigt. 

Jag har också hittat en ny favorit i brassen Garfos nya singel Da Costa. Det är så hemmasnickrat det bara går. Lågmäld lo-fi-lunk när det är som bäst. Hans spotify-bio lyder: ”my songs are recorded in my bedroom and all instruments are played by me”. 38 lyssnare per månad. Mer förtjänar han. 

Så. En snabb runda med house och electro innan jag avrundar. Julien Dynes remix på African Vibrations Hinde är definitivt värd att kolla in. En av hans bättre remixer. Tyske Martin Stimming har släppt en remix på Apparats Brandenburg som även den är värd lite uppmärksamhet. Jag vill också varmt tipsa om Peggy Gous Starry Night – en house-banger med en kraftig dos klassisk Chicago-house. 

Så ja. Nu går vi mot soligare väder och tröttare sommardängor igen. Mer Per Gessle och mindre vinterdepp. Därför vill jag avsluta med att tipsa om mina två bästa sommarsinglar från april. Det är Buju Bantons Country For Sale –en klassisk reggaelåt med ett nästan övertydligt politisk budskap och starka roots reggae-vibbar. En perfekt låt för alla gamla reggae-heads att avnjuta trädgårdspilsnern till. Den andra singeln är Yessa Massa från ghananske Joojo Addison. Klockrent somriga Afrobeats-vibbar. Soligt, svängigt och inte för seriöst. ”Money wey dey quench fire, cop the benzo for my momma”. Alla låtarna (de som fanns på spotify) finns samlade i spellistan HÄR. Till nästa gång! 

Musikveckan: vecka 9

Jag sitter på ett café och fingrarna krampar; den här bibliska jävla kylan har klamrat sig kvar i Stockholmsluften och bitit mina händer – liksom fryst fast blodet halvvägs genom handen. Ändå vägrar jag av princip att gå runt med vantar i mars, någon måtta får det vara. Istället sitter jag alltså här på caféet och bränner av handflatorna på en tekopp. Förbannad är växthuseffekten och envisheten. Men, jag raljerar. Ny vecka och ny musik och den här veckan finns det faktiskt en hel del att skriva om – inte bara hiphop heller. Jag har ansträngt mig för att gräva lite djupare, haft örat mot musikvärlden och inledde veckan med att läsa att Redman ska släppa en uppföljare till sitt fantastiska Muddy Waters-album senare i år. Ett gott sätt att starta sin vecka på. Sedan läste jag (i ordning) att Seun Kuti har släppt nytt tillsammans med Egypt 80, att Apathy har släppt ”The Widows Son”, att Phonte och Nipsey Hussle har släppt nya album och att Stephen Stills (från Stills, Nash and Young!) har släppt en skiva tillsammans med Judy Collins.

Nu sitter ni kanske och läser och mumlar för er själva att nog går jag lite väl snabbt förbi albumsläppen – och det har ni förstås rätt i. Men, jag har inte haft tid att gå igenom alla fem tillräckligt ordentligt. Tyvärr. Fem album är många minuters aktivt musiklyssnande. Vill ni plocka guldkorn så har jag lagt till några låtar från skivorna i min spellista på spotify.

Annars kan jag dela in veckans spellista ganska tydligt i en pop- och en hiphopsektion. För veckans hiphop-fix står framförallt duon The Doppelgangaz. Ett perfekt tips för alla hiphop-heads som sitter dunkar NY-rap och spottar på mumblerappers. Nya låten Fajita Effect är klassisk, snygg rap över ett hårt pianobeat som inte hade känts out of place på Illmatic. För fans av alternativ hiphop så kan jag rekommendera Jean Graes och Quelle Chris nya låt Gold Purple Orange. Definitivt inte allas kopp te, men den blir liksom bättre för varje lyssning. Du som hatar monotona flow bör dock hålla dig undan. I mainstreamvärlden har Rae Sremmurd har släppt en helt okej klubb-banger. Jpegmafia har släppt en lite tråkig singel med Heno. Och, förstås. DJ Khaled har släppt en traplåt med Jay Z, Future och Beyonce. HA HA. Jo just det. Vem rökte ihop den collab:en? Riktigt svår att tycka om, men jag måste ändå ge Jay Z propps för att han som 48-åring inte låter som en farfar bredvid Future, på ett trapbeat. Good for him.

En snabb shout out också till El-p:s remix av Lordes låt Supercut. Jag vet inte hur det gick till men det måste ju helt klart vara en av de märkligaste artistsamarbetena i år, komplett med rapverser från både El-p och Killer Mike. Och, när vi ändå rör oss i gränslandet mellan hiphop och pop, så vill jag nämna Young Fathers nya låt Toy. Inte lika stark som den första singeln men jag ser hursomhelst fram emot deras nya skiva Cocoa Sugar som ska komma ut i veckan eller nästa. Håll utkik!

Nå. Visste ni att Jack White har släppt ny musik i veckan? Någon märklig form av show off-rock som nästan låter lite Rage Against the Machine. Helmärkligt. Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Tom Misch har släppt mjuk gitarrmusik tillsammans med De La Soul och Londonbaserade Nilufer Yanya har släppt en nedtonad soulpop-dänga med reverbdränkta gitarrer och klickiga trummor – två riktigt bra låtar. Floridasonen Yuno har släppt sin blott tredje singel på spotify. No Going Back heter låten och det är en rosigt bubblig indiebanger som andas Tame Impala. De danska rockarna Iceage med den punkiga attityden och den släpiga indiesången har släppt en ny låt med Sky Ferreira som heter Pain Killer. Habil rock, men också en sån där låt som säkert kan växa på mig ju mer jag lyssnar. Everything Everything har också kommit med ny, bra musik. EP:n ”A Deeper Sea” är stabil rakt igenom, men låten låten Breadwinner är en riktig höjdpunkt. En av årets bästa indierocklåtar, hittills. Sist måste jag skriva lite om Cornelius nya låt. Jag vet inte om ni är bekanta med den japanska samplemästaren Cornelius, men han har sedan det tidiga 90-talet gett ut en skruvad blandning av pop, electro, bossa, punk och allt däremellan. Det senaste tio åren har han varit upptagen med remixer och soundtrack och har inte släppt någon musik under pseudonymen Cornelius – fram tills förra året då han släppte albumet Mellow Waves. Nu har han alltså släppt ytterligare en ny singel tillsammans med indiebandet Beach Fossils. Det är mjuk pop med tremolotunga gitarrer och tjocka lager vocals. Oerhört långsamt och shoegazeigt, men, trots allt värt att kolla in. Om inte annat bara för att se vad Cornelius har för sig nuförtiden.

Låtarna (de som finns på spotify) hittar ni som vanligt i spellistan. Till nästa gång!

Musikveckan: vecka 8

Dags för veckans musikrapport! Men först: något bittert och urskuldande. Jag har liksom fullkomligt försakat allt som inte är hiphop den här veckan. Inte medvetet – för jag vill verkligen att det ska framgå att det här inte är en hiphopblogg. Jag vill samla bra musik för alla musikintresserade; det är bara så förbannat svårt att hitta ny jazz, eller typ highlife. Hiphop å andra sidan ligger som en fet blöt filt över hela internet. Det är ju omöjligt att undvika. Jag menar, jag är glad över att det finns 1000 hiphopsidor och forum som dissekerar minsta rörelse Drake gör, minsta tweet från Kanye West. Men. Hur ska en musiknörd kunna navigera förbi alla nyrika internetrappare för att få sin dagliga musikfix. En liten jazzkanyl bara. Mina musikådror abstinensdarrar.

Nåväl. Det jag vill att ni tar med er från den något förvirrade ingressen är inte att jag är en tjurig musikhipster. Det är svårt att konstant leta fram ny musik som inte är hiphop. Faktiskt. Internet har gjort det så fantastiskt enkelt att hitta och hålla koll på ny musik, men samtidigt är det ibland svårt att blicka bortom popkulturhorisonten. Jazz- och bluesgubbar har liksom inte samma driv att hålla koll på det senaste, nyaste – verkar det – och därför önskar jag ett visst mått av överseende med den totala hiphopövervikt som präglar veckans lista.

I musiknyheter som inte är hiphop (och jag varnade för att det är magert) fastnade jag först och främst för amerikanska rockarna Screaming Females nya album, och framför allt singeln I'll Make You Sorry. Riktigt bra, riktigt ösigt. Punkig anti-kärlekslåt med distade gitarrer. Precis som det ska låta. I samma kategori måste jag förstås skriva om Parquet Courts nya låt Almost Had To Start A Fight. Jag älskar Parquet Courts, verkligen, men den här låten föll lite platt för mig. Lite väl pop-punkig och utan något som stack ut som verkligt intressant. Kolla in låten om du är ett fan, men sänk förväntningarna. Jag vill också snabbt ge en shoutout till Guerilla Toss nya singel Spider Head. Jag har en lite ambivalent inställning till konstrockarna från Boston men Spider Head är helt klart värt att kolla in. Den andas väldigt mycket Talking Heads kring 'Remain In Light'-eran.

Dags för hiphopsektionen då och jag vill bara snabbt få Logics nya singel ur vägen. Jag har nämligen sett att den har överösts med hyllningar online. 44 more heter låten och det ska vara en freestyle-liknande låt där Logic går in med stenhårda bars och visar vilken fet emcee han är. Tyvärr är han ingen fet emcee – han är faktiskt förolämpande medioker. Nej. Undvik. Så till en radda riktigt bra låtar: Janelle Monae har återvänt från en treårig musikpaus och har börjat rappa(!!) och det funkar förvånansvärt bra. Django Jane heter singeln. New York-rapparen Wiki har släppt två riktigt bra singlar med Hands Out/Balling On The Low. Tung NY-rap. Inga konstigheter. Och apropå New York-rap så har Flatbush Zombies släppt en ny singel som är värd att kolla in. Headstone heter låten. Earthgang har släppt en ny skiva som är ganska upp och ner kvalitetsmässigt, men för den tålmodige finns några pärlor att gräva fram. Black Milks skiva har äntligen släppts i veckan och jag vill (förutom de singlar jag har nämnt i tidigare veckorapporter) framförallt nämna låten 2 Would Try med Dwele. Kvalitet! Joyner Lucas har släppt en riktigt trapbanger med Chris Brown och Post Malone har gjort som han alltid gör: släppt en låt som man hatar med hjärnan men dansar till med kroppen. Den underskattade emceen Blimes(rekommenderar starkt hennes samarbeten med Gifted Gab från förra året) har släppt en ny låt med Method man och Phryme har släppt sin andra singel från kommande albumet. Men som vanligt har jag sparat det bästa till sist. Bishop Nehru. Den unga rapparen som började ge ut musik som 16-åring har äntligen börjat leva upp till hype:n. Nya låten Rooftops har perfekt jazzig produktion från superproducenterna MF DOOM och Kaytranada som Bishop Nehru matchar med ett snyggt koncept och fläckfritt flow.

Kolla in Spotifylistan för att lyssna på alla låtarna: 2018 bangers

Musikveckan: vecka 7

Jag har funderat en smula på om det kanske är lite alienerande att envisas med att skriva så mycket om okända artister och musikgenrer. Kanske vore det ändå bäst att skriva mer om Drake och Lil’ Whatever. Inte vara en sådan förbannad snobb. Men, tänkte jag, och mindes vagt en sociologilektion för fyra år sedan – alienation funkar också åt andra hållet. Iallafall enligt sociologen Herbert Marcuse, som läste Marx och tyckte att massmedierna gjorde oss dumma och inställsamma. Ha! Vad säger ni om det. Jag befriar er alltså från det ondskefulla tv4-väldet genom att skriva om Kokoroko istället för Taylor Swift. Det har vetenskapligt stöd. Öppna det tredje ögat!

Med det sagt – Drakes Gods Plan-video va. Vilken kille! Nä. Tänkte faktiskt börja min sammanfattning med att tipsa om några album som har flugit lite under radarn. Först och främst har vi Natalia LaFourcades album Musas 2 och Césaria Évoras EP Carnaval De Mindelo som släpptes för ett par veckor sedan, men som jag helt glömde att skriva om. LaFourcade fortsätter på samma snygga spår som fjolårets Musas och Èvora gör ett antal nytolkningar av äldre låtar. Rekommenderas starkt. Sedan vill jag bara snabbt nämna att amerikanske producenten Dabrye i veckan släppte den efterlängtade sista skivan i den hiphoptriologi som han påbörjade redan 2001 med One/Three. Nya skivan Three/Three tänkte jag ägna en hel recension senare i veckan. Och när jag ändå är inne på hiphopspåret så måste jag förstås nämna att undergroundlegenden Kool Keith har annonserat att han ska återuppliva sitt skruvade rapalias Dr. Octagon och släppa en skiva senare i år. I fredags släppte han den första singeln ”Octagon Octagon” tillsammans med DJ Qbert och Dan The Automator. Låten ekar av samma galna mordhumor som de tidigare Dr. Octagon-projekten, men rent textmässigt är den lite tjatig: han upprepar ordet ”Octagon” 42(!) gånger i låten – jo, jag räknade.

Från galen rymdsadisthiphop till mysfolk och Country/Americana-trion I'm with her's nya album See You Around. Med vackra melodier, akustiska gitarrer och banjos, kan det vara ett tips för dig som gillar band som First Aid Kit. Titelspåret rekommenderas starkt. Bluestrion Dirtmusic har också kommit med ett nytt album. ”Bu Bir Roya” fortsätter i samma stil som deras tidigare skivor, men är helt klart värt att kolla in. Det är blues i touaregtappning med en mörk, nästan pratad, sång i T–bone Burnett-stil. Svensksenegalesiska duon Sousou och Maher Cissoko har också släppt nytt. Mysigt, småputtrigt – definitivt inte världsomvälvande. Lite långtråkigt är det.

Sist men inte minst i album/EP-sektionen vill jag prata lite om den 19-åriga R&B-sångaren Ravyn Lenae. Hennes nya EP Crush EP är grymt snyggt producerad, och imponerande mogen från en så ung artist. Hon hämtar helt klart inspiration från artister som SZA men musiken känns egen, och ärlig. Rekommenderas!

Då så. Veckans singlar. Den stora låten i veckan har förstås varit Frank Oceans cover av den klassiska Moon River. Väldigt nedtonat och balladlikt, men verkligen inget speciellt. Detroitfavoriten Black Milk har en släppt en ny singel som är, ja, helt okej. Inte på samma nivå som hans senaste låtar har varit på. Indieälsklingarna Beach House har också släppt nytt – singeln Lemon Glow är helt okej, den också. Det är habil indiepop men jag tycker kanske inte att det är sådär jättespännande. Mer i samma stil, liksom. Om du älskar allt som Beach House har gjort hittills så gillar du förstås den här singeln också. Mer på Indietemat då: kan varmt rekommendera The Voidz nya singel Pointlessness. Helt olik deras andra singlar från i år. En plågsamt nihilistisk ballad med svepande synthar och komprimerad sång. ”I Believe that you're gonna be forgotten”, sjunger Julian casablancas.

Efter en hyfsat klagofylld text vill jag ändå lämna er på en höjdpunkt. Rhymesayers-rapparen Sa-Rocs nya singel Forever är en av de bättre hiphopsinglarna från i år.

Musikveckan: vecka 6

Det har varit en dålig musikvecka, inte alls för världen, men för mig personligen. Mitt musikutforskande har nått en ny lågpunkt och jag har kompulsivt undvikit musiknyheter. Tyvärr. Tar man även den roligaste uppgiften och gör det till en hemläxa så blir det direkt en kandidat för leda och prokrastinering. Ita, ya boy har skjutit på musiklyssnandet till fördel för plugg, städning, strumpsortering och, ja, bokstavligen allt annat. Därför befinner jag mig nu i en otacksam situation där jag med andan i halsen sitter vid köksbänken med en stor kanna kaffe och gör min hemläxa: fem decimeter djupt i musikgyttjan och maniskt vaskande efter veckans guldkorn (ni får ha överseende med mina guldgrävarmetaforer i den här texten – jag har precis krigat mig genom 12 avsnitt av HBO-serien Deadwood). Men letat, och hittat, har jag gjort. Så låt oss (tillsammans!) sortera genom veckans guldgrus:

Nigerensemblen Tal National har i helgen släppt en ny skiva – i mitt tycke deras bästa hittills. Det är en funkig blandning av highlife och ökenblues, men betydligt mycket ösigare än klassisk Maliblues eller 70-talshighlife vanligtvis är. Stort utropstecken! Ett annat supertips är samlingsskivan 'We Out Here': en mix med nya låtar av unga jazzmusiker från London, sammansatt av saxofonisten Shabaka Hutchings (från Sons of Kemet och Shabaka & the Anchestors).

Vecka sex har varit en bra vecka också för indieälskarna. Hipsterhajpade postpunkbandet Ought har kommit med en ny, stark singel från deras kommande album. Låten Desire är en nedtonad och drömpopig låt som växer för varje lyssning. Lugnt och behagligt kanske, men jäkligt bra är det. Sångaren Tim Darcy låter lite som en indieversion av Kevin Rowland från Dexys Midnight Runners, minus dialekten – en lite långsökt jämförelse kanske, men lyssna och erkänn att det är en hyfsat träffsäker spaning ändå. I samma kategori kan jag också snabbt nämna att indiebandet Wild Child har släppt sitt nya album 'Expectations' på Dualtone Music-labeln. Inte riktigt min kopp te, men habil pop/rock icke desto mindre. Dessutom har indieikonen (och före detta frontmannen för Pavement) Stephen Malkmus släppt låten Middle America med bandet The Jicks. Riktigt gosig mjukpop, men kanske inte något för fans av det råa soundet som karaktäriserade tidiga Pavement. Shoutout också till den okonventionella poprockaren Ezra Furmans nya album 'Transangelic Exodus'. Ojämt men bitvis riktigt, riktigt bra. För er som vill ha mer queer och lo-fi i er indie. Dessutom, och det här lär väcka en hel del nostalgi i mina jämnåriga läsare, vill jag uppmärksamma att MGMT har släppt ett nytt album som faktiskt är bra. Äntligen – efter en lång radda mediokra popalbum. Väldigt 80-talsflörtande, men överraskande bra.

Så till den mest välvaskade och skitigaste delen av veckans musikflod (jo, jag löper linan ut med den här allegorin): hiphopnyheterna. Fantastiska, men ytterst osäkra, nyheter är att Yasiin Bey tillkännagav att han och Talib Kweli ska släppa ett nytt projekt i år tillsammans med Madlib. Tydligen släppte han den hiphopbomben under ett DJ-set i Denver men det finns inga inspelade bevis så jag uppmanar till (grymt) försiktig optimism. Andra goda nyheter är att Czarface och MF DOOM har släppt singeln Nautical Depth och samtidigt annonserat att de ska släppa ett gemensamt album senare i år. Jag uppmanar till ohejdad hajp. Jag menar: det kan ju inte bli annat än bra – eller hur? Joey Badass har den här veckan släppt ännu en bra singel tillsammans med Chuck Stranger och jag börjar mer och mer se fram emot Joeys framtida album. Slutligen, och håll i er nu. Q-Tip chockade och spelade en ny (eller åtminstone aldrig tidigare släppt) låt med en Kendrick Lamar-feature på sin radiostation Abstract Radio. Det finns ingen officiell versionen av låten, men om ni googlar så hittar ni flera versioner, rippade från radion. Mixen låter grymt ruffig – nästan som en demo – men förhoppningsvis så släpper Q-tip en färdig version av låten i framtiden. Tänk er: Q-tip och Kendrick. Två artister som var för sig framtvingar en pavlovsk respons i mig vid minsta omnämning, och tillsammans, i samma mening? Fullkomligt stroke-dregel. Vågar man hoppas på ett gemensamt album, en EP kanske? Guldkorn!

Länk till spellistan med mina favoritlåtar från 2018: SPOTIFY

Musikveckorna: Vecka 4 och 5

Eftersom jag missade förra veckans uppdatering så blir det två veckor, den här veckan. Det har varit grammygala i USA och för en gångs skull var det lite vettiga album i hiphopkategorin. Jay-Z, Rapsody, Tyler – och Kendrick som vann förstås. Nu bryr jag mig inte nämnvärt om grammys egentligen, men att en gala som har gjort det till tradition att prisa artister som Macklemore och Iggy Azalea i hiphopkategorin äntligen ger props till lite riktig hiphop är ändå goda nyheter.

Annars har det varit två veckor med bittra hiphopartister. Joey Badass gick ut på twitter och beklagade sig över bristen på riktig hiphop och hotade med att börja skriva trapbangers. Rapparna Apathy och Vanderslice besökte podcasten 'Take it personal' och grinade över hiphopscenen 2018 och gemensamt överens om att inget stort har kommit ur hiphopvärlden sedan Prodigy släppte Return of the Mack för tio år sedan. Riktigt sorgliga åsikter från två artister jag ändå respekterar.

På tal om Apathy (och på en lite ljusare not) så har han i veckan som gått släppt en grymt stabil boombap-låt tillsammans med Pharoahe Monch och med produktion från 'the chocolate boy wonder' Pete Rock. LoRd Lu C N och Denzel Curry har släppt A.S.S: en riktig banger med mjukt jazzig produktion och stenhård rap från Denzel. Denzel Curry har också släppt en låt tillsammans med IDK. Inte lika stark som A.S.S, men helt klart en godkänd trapbanger. En annan låt som är värd att kolla in är Joey Badass Thugz Cry; hans version av 'When doves cry' med Prince som han först spelade in som en cover på Triple J. I övriga hiphopnyheter har min gamla indiehiphophjälte Aceyalone har släppt en brutalt tråkig ny låt och Royce da 5'9 har tillsammans med Dave East och Preemo släppt den första singeln från Prhyme 2. Och att Migos har släppt sin eftertraktade efterföljare till Culture har säkert inte undsluppigt någon, men Skyzoos nya album 'In celebration of us' har kanske undgått desto fler. Synd, tycker jag, då det långt överträffar det helmediokra Culture 2.

Car Seat Headrest har med Cute Thing släppt ännu en bra singel från deras uppkommande album 'Twin fantasies'. Will Toledo sjunger passionerat att han vill ha Frank Oceans röst och James Browns karisma på scenen. Jay Som har gjort det hon gör allra bäst och har släppt ännu mer halvtråkig mysindie, The Voidz har släppt mer musik för er som gillar The Strokes men också har en fäbless för hallucinogena droger. Och, förstås, på tal om The Strokes har den förra Strokesgitarristen Albert Hammond Jr. släppt första singeln från hans kommande album.

Jag vill också varmt rekommendera Oliver Mtukudzis nya singel och de två remixer som Oumou Sangaré har släppt på låtar från hennes senaste album. Den 65åriga Mtukudzi kan inte göra något fel och Sangaré-remixerna är spännande tolkningar på två låtar från förra årets eminenta Mogoya-album. På andra sidan Södra Atlanten, närmare bestämt i Brasilien, har Criolo och Anelis Assumpcao stått för två stabila singlar. Criolos Povo Guerreiro är klassisk, bra samba; Anelis Assumpcaos Segunda a Sexta är en lekfull blandning av MPB och pop med drivande trummor och gitarrer.

Till sist: något för soul- och electro-älskarna. JSMN och James Blake. JSMNs nya singel är en snygg bit throw back-soul med slick produktion och James Blakes singel är, ja, inte en klassisk James Blake-singel. Det är hårt bearbetade vocals, hackiga och loopade med ett tjockt lager effekter över. Allting flyter samman med en snygg basgång och jazziga synthljud. Grymt bra. Lyssna åtminstone två gånger.

Musikveckan: Vecka 3

2018. Den tredje veckan och tredje backspegelsblicken. Allt som allt har det varit en bra musikvecka. Hiphop-världen har sett tre riktigt bra nya singlar från Joey Badass, Black Milk och Apathy respektive men Underachievers, vars musik jag tidigare Alltid såg fram emot, har återigen svikit mina förväntningar med ännu en medioker traplåt. Från den råa Flatbush-rappen de slog igenom med har de långsamt fallit helt i själlös trap och ”aye, aye”-rim. Inte min stil. TDE-bekanta SiR har gett ut albumet November. Hans andra fullängdare. Souligt och drömmigt och helt klart värt att kolla in för fans av jazzig R&B. Jag måste förstås också nämna Drakes nya EP Scary Hours i den här sektionen – fast den inte gjorde mycket mer än att stärka min likgiltighet gentemot Drake som artist. EP:n består bara av två låtar och den första (God's Plan) är plågsamt tråkig, med tomma bars och supermarket-cloud-produktion. Låt två, Diplomatic Immunity, är visserligen snäppet intressantare. Men, återigen: inte min stil. För hardcorefansen kanske. På en roligare, och mer oväntad, not har Parliament släppt en ny singel tillsammans med Scarface – Ja, DET Parliament – och det låter bra. Riktigt bra faktiskt. Sådär bra som det inte borde låta från ett band som inte gjort ny musik sen 70-talet. Kanske kan de få lite ny publik nu, publik som hittar till dem via hiphopartister som Kendrick Lamar. Det är de värda. Ett av de riktigt viktiga banden i musikhistorien. 

Vecka tre har också varit händelserikt för indie-fantasterna. Typhoon har släppt en ny skiva med kompetent orkester-indie, Preoccupations (inte helt och hållet indie kanske) och Mount Eerie har släppt ny, bra musik, forna indiestorheterna Of Montreal har släppt en ganska trött singel. Dessutom (apropå gamla indiehjältar) har Belle & Sebatian har släppt en ny EP, deras första musik sedan 2015s Girls in Peacetime Want to Dance.

Sist och bäst den här veckan. Lite av ett favoritband för mig: skotska electro/hiphop/popbandet Young Fathers har med In My View veckans skönaste låt, iallafall enligt mig. Kolla Kolla!

Musikveckan: Vecka 2

Vecka två av 2018 har onekligen varit mer händelserik än den första. Kanske har musikerna äntligen vaknat upp ur bakisdvalan efter nyårsfirandet. Kanske ville ingen fokusera på jobb under festligheterna. Jag vet inte. Jag raljerar, låt oss sammanfatta veckan. 1. Eminem har blivit arg igen: den hårda kritiken mot hans senaste album ledde till en remix av Chloraseptic (med 2 Chainz och Phresher) där Eminem bitskt ger svar på tal till de som dömde ut hans skiva redan innan den kom. Lustigt nog är den arga "svarpåtal"-remixen betydligt bättre än något material från skivan. Ah. Eminem har blivit arg igen.

2. Äntligen har vi lite ny bra musik att gotta oss i. I veckan har Radio Dept, MGMT, Car Seat Headrest, Natalia Lafourcade alla släppt nya låtar som är värda att kika på, Kali Uchis har släppt låten After the Storm med Tyler, the Creater och Bootsy Colling(!) och det låter som att skulle kunna ha varit en B-sida från Tylers Flower Boy-album. Mycket bra. Evidence har också släppt ny musik; 10 000 Hours med stabil Preemo-produktion. För alla old school-heads, givetvis. Jorja Smith har släppt olidligt tråkig musik med Stormzy – för hardcorefans endast. Jay Rock, Kendrick, Future och James Blake har gått samman i ett otippat sammarbete för den nya singeln till Black Panther-soundtracket. Låten, King's Dead, är också den första singeln från Jay Rocks uppföljare till 90059, som ska släppas någon gång i år. Och, förstås, på tal om otippat. David Byrne har släppt en ny singel: Everybody's Coming To My House. Inte exakt vad en Byrne-purist skulle ha hoppats på kanske, men väl värt en lyssning. Tydlig LCD Soundsystem-inspiration. 

Avslutningsvis. På ett Bomb Shell, som Top Gear-gänget skulle ha sagt, och för att fortsätta förra veckans tema med mediokra artister som förvånar med bra musik: Black Eyed Peas nya låt. Ja. Ni läste rätt. Black Eyed Peas har lämnat electro-pop soundet bakom sig (åtminstone för tillfället) och har med låten Street Livin släppt en riktigt bra, tung, politisk hiphoplåt. Lyssna och förundras.

Bonustips: Kolla in Apollo Browns remix av Rise of the Ghostface Killah.

Musikveckan: Vecka 1

Första veckan av 2018 har inte varit speciellt händelserik – så som det brukar vara, den första veckan på det nya året. I nyhetsflödet för alla hiphopheads väckte en gammal beef liv i Skillz (tidigare Mad Skillz) och Uncle Murda som släppte varsina disslåtar på youtube. Inte överdrivet exalterande för den stora massan kanske, men låtarna (framförallt Skillz låt) är faktiskt rätt bra.

I lite större nyheter har Kendrick och Sza släppt låten All The Stars som blir den första singeln från soundtracket till Marvels nästa stora film: Black Panther. Ett soundtrack som nu börjar se spännande ut.

Internetfenomenet Rich Chigga har bytt namn till Brian och försöker gnugga bort memerap-stämpeln. Han har också släppt en första singel under namnet Brian och det är oändligt långsam Kid Kudi-rap. Jo, jag har väldigt svårt för hans flow.

De två stora släppen första veckan av 2018 har varit Justin Timberlakes Filthy och Bruno Mars/Cardi B:s remix av Finesse. Jag är tveksam till Timberlakes låt. Ganska ointressant, tycker jag. Men. Men. Finesse. Herregud. Vilken banger. Jag skulle inte säga att jag är ett stort fan av vare sig Cardi B eller Bruno Mars, men Finesse är helt omöjlig att inte älska. Smittsamt positiv och med ett tydligt flörtande med tidigt 90-tal, Bel Biv Devoe och New Edition. Cardi B skippar trap-flowet och låter så. Jävla. Bra. Veckans rekommendation. Yo we got it goin' on, goin' on! 

Brockhampton släpper nytt

Hoppa på hypetåget! Internetälsklingarna Brockhampton har släppt nytt. Saturation III är den sista skivan i deras galna 2017-triplett. Från den första Saturation-skivan i juni i år till den tredje och sista igår; inom loppet av sex månader har de gått från att vara ett obskyrt rapkollektiv utan några officiella släpp, till att vara en av de mest hype:ade grupperna ute. Det självutnämnda pojkbandets senaste skiva Saturation III kommer knappa fyra månader efter Saturation II och för en fan av de tidigare två albumen är Saturation III inte ett långt steg ur komfortzonen. Det är dock några nya element på skivan: beatsen är aningen mer experimentella och spridda – från kaosartade dansbeats till uppdaterade G-funk sounds till mer jazziga låtar. Verserna på albumet är också längre och mer sammanhängande – mindre rena hype-verser. Kan vara värt att lyssna igenom även för den som inte gillade de två första, med andra ord.

Kolla in albumet här på Spotify