Musiksvep: juni 2019

Jag vill inte tråka ut er med massa vardagsspaningar, men jag tänkte ändå ge er en inblick i min skrivsituation den här veckan. Jag sitter i ett hus på skånska landsbygden, närmsta stad är en by. Vackert men saknar vissa bekvämligheter. Jag internetdelar med skakig uppkoppling och försöker pussla ihop en spotifylista under de korta glimtar av välfungerande internet som man välsignas med här ute. Samtidigt rinner min mobildata ut i cyber-ödemarken. Min hårt intjänade surf. Som en bloggvärldens moder Teresa viger jag ändå mitt egna för ett högre ändamål. Det är kamprader som jag skriver idag. Kamp mot dåligt internet och ändlig mobilsurf. Nåväl. Jag sitter i spenaten och skriver. Solen skiner. Andra har det svårt på riktigt. Jag får skänka en tanke till A$ap Rocky i tider som dessa. Harlemrapparen som fortfarande sitter i svenskt häkte och tvingas äta husmanskost. Tufft såklart – men samtidigt får han en ovärderlig inblick i svenskt skolmatsalsliv. Och kanske kan han kanalisera häktestraumat till ett tema på en kommande skiva. AT.LONG.LAST.A$TROGANOFF? Vem vet? Menmen, jag ska sluta sparka på den döda Asap Rocky-hästen. Det finns roligare saker att avhandla: ny musik, bra musik, mitt musiksvep och den enda spotifylistan ni behöver följa i år. Den här månaden har jag trimmat av dödköttet ordentligt. Bara det bästa de finaste musikdetaljerna får plats i junigrytan. Så nu åker vi. Genre för genre:

Hiphopen har haft en drömmånad för alla som är fast i 90-talet, men kanske inte för fans av trap och alternativ rap. Jag har plockat med två låtar stenhård boombap från ANKHLEJOHN och Griselda records egna Benny the Butcher, men också skönt soulig hiphop från Freddie Gibbs och Sampa the Great. För att mjuka upp den hårda knarkrapstämningen tog jag också med Jesus is the one (I got depression) med Zack Fox och Kenny Beats. Jag vet att det bara är en meme-låt: en skämtsam freestyle från en youtubevideo. Men den är också underbart beroendeframkallande. Nästan varje bar är quotable. 

En av de stora musiknyheterna den här månaden har varit att den hajpade brittiska producenten Jai Paul har gjort comeback med låtarna He och Do You Love Her Now. Båda låtarna är bra utan att verkligen skina. Jag plockade med He på listan, men båda låtarna är värda att kolla in för fans av släpigt elektronisk R&B. Annars har juni månad inte varit den bästa för alternativ R&B. Vad det dock har varit – är en jäkligt bra månad för elektronisk musik. Jag tog med låtar från både Shinchiro Yokotas och S.A.M.s nya släpp för en rejäl dos av klassisk house, men kolla också in den japanska producenten Seiho och hans låt I Lost Myself In His Car för något betydligt flummigare. Lyssna även på Channel Tres nya låtar om ni vill höra hur Hip House (en fusionsgenre mellan hiphop och house som oftast är rätt ruggig) kan låta när det är gjort på rätt sätt. Nedtonade housetrummor och G-funksyntar – det låter bättre än man tror. 

En annan stor musiknyhet är att Bon Iver lite förvånande släppte en ny singel. Det är den första nya musiken som Justin Vernon har släppt sedan Bon Iver gav ut 22, A Million för tre år sedan. Nya singeln Hey, Ma är fin och mer lättillgänglig än man har vant sig vid med Justin Vernon, men den når inte höjderna som de mer experimentella låtarna på 22, A Million gjorde. Det är tre av fem-bra – bättre popsinglar har släppts i juni. Jag har plockat ut några goda exempel på spotifylistan i (Sandy) Alex Gs nostalgiska indie-ballad Gretel och Lower Dens singel Young Republicans – en låt om republikanernas ungdomsförbund och deras aptit för arbetarklasskött. Lite på näsan, lite roligt ändå. Kolla också in Shuras, sir Was och Whitneys nya singlar.

Jag har förstås också plockat ut lite brasiliansk musik för er att sätta tänderna i – en grundpelare i Street66-gospeln och i nästan alla mina musiksvep. Och den här månaden har jag också smugit in ett samarbete mellan det brasilianska bandet Rio 18 och den walesiska sångaren Carwyn Ellis. Men, oroa er inte. Det finns gung på spanska och portugisiska också. Så för den som känner att brassesväng på walesiska låter lite väl progressivt: lyssna på colombianska La Boa, spanska Rosalía eller brasilianska Zimino. Soligt och mjukt. Och apropå solkysst och svängig musik: kolla in den Nigerianska afrobeats-stjärnan Burna Boy och hans senaste sommarbanger Anybody. Otroligt bra.

Min lista avslutas med en runda ökenjazz från touareg-bandet Tinariwen och – som alltid – kvällsmusikens kvällmusik: jazz. Till nästa gång! Free Tay K! Free Palestine! 

SPOTIFYLISTAN: STREET66 MUSIKSVEP 2019

Musiksvep: maj 2019

Några snabba midsommartankar om musik:

Det är svårt att hitta ny musik som ligger utanför spotifylistornas och stormediernas räckvidd. Framförallt inom vissa genrer. Sån musik hamnar lätt utanför helt hållet, eller fastnar i en snobbigt liten nördgrupp. Så det finns en poäng i att plocka fram alla typer av utanför-musik, och blanda med den mest lättillgängliga. Det tycker iallafall jag. Så jag gör mina musiksvep som jag skulle vilja läsa dem. Som en picknickkorg med massa olika typer av musik där man kan välja och vraka och kanske hitta något som man aldrig hade lyssnat på annars. För ny musik finns i överflöd. Och det finns saker att tycka om nästan överallt.

Maj har kommit och gått med marginal vid det här laget, och med det en massa ny musik att plöja igenom. Hög tid för ett nytt musiksvep med andra ord. Maj har varit en bra och bred musikmånad och jag har försökt spänna min metaforiska musikbåge över hela spektrat och representera så mycket som möjligt. Något för alla. Säkert också allt för någon.

Men jag vill ändå börja i en helt annan ände. En stark kandidat till årets absolut sämsta låt har nämligen släppts i maj. Det är Tom Macdonald – affischnamnet för vit, kränkt man-fenomenet – och hans nya anthem för hjärndöda. Straight White Male heter låten. Förstås. Lyssna på egen risk. Det är genuint svårt att avgöra om han är ett avancerat troll eller bara helt galen.

Så då till det roliga. Min spellista. Mina majfavoriter. Det finns elektronisk musik från Ghost Culture, Quantic och den mjuka house-mys-producenten DJ Seinfeld – men jag vill också passa på att nämna det nybildade multikulti-projektet African Express. Ett projekt som vill lyfta lokala afrikanska talanger som försöker bryta sig bort från världsmusikstämpeln. Blur- och Gorillaz-frontmannen Damon Albarn har inte helt otippat sina fingeravtryck över det hela. Lyssna på låten Johannesburg med månadens längsta featurelista.

Det finns svängig musik och det finns svårdefinierad smältdegelmusik på min majlista. Lyssna till exempel på Ajates och ny.kos afro-funklåt med starka elektroniska inslag. Eller Mauskovic Dance Bands nya singel Late Night People. Plågsamt dansvänligt. Det finns också ny musik från västafrikanska supergruppen Les Amazones d’Afrique och den kongolesiska rumba-legenden Dizzy Mandjeku. Eller varför inte lyssna på det tyska enmansbandet Muito Kaballa. Musiken låter ungefär lika tysk som namnet. 

Ingen Street66-lista är heller komplett utan en snabb uppdatering över mina bästa brasilianska 70-talslegender och vad de har haft för sig. Ett favoritsegment, helt klart. Den här månaden har discokungen Marcos Valle, jazz-funkarna Banda Black Rio och tropicalia-drottningen Gal Costa alla släppt nytt. Gubbigt och tantigt, och underbart bra.

Det finns också musik för den som gillar skrik och skrän och noll procent sväng: Bristol-punkarna IDLES har släppt en ny, stenhård, singel och ryska rockbandet Gnoomes har släppt ett helt album med Gnissel och tunga 80-talsvibbar. Otroligt bra.

Sen finns det mer lättsmält och mer gladlynt pop. Sufjan Stevens nya singel Love Yourself är bräckligt vacker, Inner Waves låt Mushroom är underbart lekfull, men om jag skulle välja en popfavorit från maj så skulle jag nog ändå välja svenska Amasons avskalade singel You Don’t Have To Call Me. Och till alla som fnyser åt lättsam pop: jag har er rygg, oroa er inte. Lyssna på Holly Herndons låt Frontier och njut av glitch-flummet. Det är en svårbeskriven låt men för er som har sett 90-talsanimen Ghost in the Shell så påminner den lite om introlåten Making Of A Cyborg (på bästa möjliga vis) – fast med skarpa glitchljud och tunna trummaskiner. Sen vill jag också ge en stor shout-out till nya, spännande, stockholmsbaserade bandet June Vide som har släppt två honungslena drömpop-singlar. Supporta era lokala band, särskilt när musiken låter så här bra. 

Hiphop och R&B-sektionen är som vanligt extra allt och smockfull med härligheter. Den här månaden går det från Boombap, till industriell hiphop, till trapbangers. Här finns två fantastiska Flying Lotus-låtar, en DJ Premier-producerad boombapbanger, en postum Nipsey Hussle-låt från DJ Khaleds senaste album, låtar från brittiska Skepta och Slowthai, och här finns Style Ain’t Free med Moneybagg Yo och Offset – enkel och ren trap som inte krånglar till det, hårda 808s och lika hårda tripletter. Som det ska vara. Här finns också en av mina favoriter från maj månad: No Gangster. Det är ett samarbete mellan den hajpade Londonsaxofonisten Shabaka Hutchings och afrorapparen Kojey Radical. Ett skönt blåsgroove och Fela Kuti-referenser i första raderna. Som klippt och skuret. 

Spellistan avslutas med jazz – den obestridda mästergenren när det kommer till att avsluta dagen på rätt sätt. Här finns ett svängigt samarbete mellan trumpetaren Theo Croker och Reggaeartisten Chronixx. Här finns det spirituella jazzeposet The Colors That You Bring med Damon Locks och Black Monument Ensemble. Men här finns också den där typen av snäll kvällsjazz som jag är otroligt svag för. Inget jazznörderi, bara välljudande. Inget skavande och inget obehagligt. Ett perfekt avslut på dagen och, i det här fallet, också min majlista. 

Listan hittar ni som vanligt HÄR. 

Musiksvep: april 2019

Många nya veckor och mycket ny musik. Det har gått ett tag sen jag sist gjorde en musikuppdatering. Men nu är jag tillbaka som Alfred Hitchcock. Jag försöker hålla det, om inte konsekvent uppladdat så iallafall konsekvent bra. Och här tänkte jag hålla det lätt. Skriva ett par rader om några av mina favoritsinglar från april. Inget konstigt. Ett snabbt musiksvep från månaden som gått.

Jag ska täcka iallafall något av de album som har släppts i år i lite längre recensioner, så därför blir det ingen djupdykning ner i albumsläppen här. Men sådär i förbifarten kan jag ändå nämna Mountain Goats och Foxygens nya skivor, Beyonces nya livealbum från förra årets Coachella-framträdande och så de två utmärkta skivsläppen från hiphop-poeten billy woods och indiepopparen Weyes Blood. 

Så till mina singelrader. Det är en salig blandning den här månaden. Precis som det ska vara. Först och främst så vill jag uppmärksamma att Flying Lotus har släppt en teaser-singel med regissören David Lynch. Den är en interlude-låt med en patenterat skruvad David Lynch-text. Förhoppningsvis betyder det här att han har ett nytt album på gång – det har varit i princip helt tyst från den Kalifornienfödde producenten sedan 2014.

På annat håll har hiphop- och r&b-världen haft ett högljutt april – som vanligt. JPEGMAFIA har släppt ny, snygg och enkel drömhiphop med glitchtendenser. Earl Sweatshirt har släppt en av månadens mörkaste och skitigaste hiphoplåtar tillsammans med producenten Stoney Willis: Farm heter singeln. Gruppen Injury Reserve fortsätter att komma med bra musik 2019. Koruna & Lime heter deras senaste – lite ”avant garde-hip hop möter The Neptunes” om ni vill få en känsla för soundet. TDE-rapparen Schoolboy Q har släppt tre singlar från sitt nya album Crash Talk, och låten Crash är den fetaste av de tre. Låten samplar ett mina favoritbeats i Preemo’s Boom, men i Crash har producenten Boi-1da tagit preemobeatet, saktat ner det och dressat det i traptrummor. I ärlighetens namn en ganska lat sampling, men, ett bra beat är ett bra beat. 

Anderson. Paak har släppt ny musik och albumsingeln Make it Better är en av de bättre soulsinglarna i år. Smooth as butter och gammalt möter nytt. Jordan Rakei, en av frontfigurerna för 2010-talets mjuka datorsoul, har lagt upp två nya honungslena singlar i Mind’s Eye och Say Something. 070 Shake, från 070-kollektivet, har släppt en stark singel i Morrow: en pop-banger med tung trap soul-känsla.

Jazzmusikern Esperanza Spalding kommer med en fysisk release på sitt 12 Little Spells-album senare i år och har inför skivsläppet gett ut två singlar som ska fungera som bonusspår på skivan. Låten Lest We Forget är den bästa av de två. Det är flummigt och bräckligt där konstpop möter spirituell jazz. Skickligt och vackert. Jag vill också få med FKA Twigs låt och musikvideo till Cellophane här någonstans, även om jag inte vet exakt var den passar in. Inte en av mina favoritlåtar, men en av de märkligaste och på något sätt sorgligaste låtarna och musikvideorna jag har sett på länge.

I popvärlden har papparock-bandet The National släppt en ny, fin och långsam (förstås), melankolisk (förstås) pianoballad. Tame Impala har också släppt nytt. Singeln Patience osar solmosig och snäll retrofunk och är löjligt medryckande. Jag vill faktiskt också passa på att nämna The Waterboys nya singel Right Side of Heartbreak här. Det är den överlägset gubbigaste låten på den här listan, men The Waterboys har alltid varit lite av en personlig favorit. Nya singeln tar ett djupdyk ner i smörigt 80-tal och jag kan inte riktigt förklara varför det blir så bra – det är bara oemotståndligt lökigt. 

Jag har också hittat en ny favorit i brassen Garfos nya singel Da Costa. Det är så hemmasnickrat det bara går. Lågmäld lo-fi-lunk när det är som bäst. Hans spotify-bio lyder: ”my songs are recorded in my bedroom and all instruments are played by me”. 38 lyssnare per månad. Mer förtjänar han. 

Så. En snabb runda med house och electro innan jag avrundar. Julien Dynes remix på African Vibrations Hinde är definitivt värd att kolla in. En av hans bättre remixer. Tyske Martin Stimming har släppt en remix på Apparats Brandenburg som även den är värd lite uppmärksamhet. Jag vill också varmt tipsa om Peggy Gous Starry Night – en house-banger med en kraftig dos klassisk Chicago-house. 

Så ja. Nu går vi mot soligare väder och tröttare sommardängor igen. Mer Per Gessle och mindre vinterdepp. Därför vill jag avsluta med att tipsa om mina två bästa sommarsinglar från april. Det är Buju Bantons Country For Sale –en klassisk reggaelåt med ett nästan övertydligt politisk budskap och starka roots reggae-vibbar. En perfekt låt för alla gamla reggae-heads att avnjuta trädgårdspilsnern till. Den andra singeln är Yessa Massa från ghananske Joojo Addison. Klockrent somriga Afrobeats-vibbar. Soligt, svängigt och inte för seriöst. ”Money wey dey quench fire, cop the benzo for my momma”. Alla låtarna (de som fanns på spotify) finns samlade i spellistan HÄR. Till nästa gång! 

Rikard Skizz Bizzi lämnar musiken bakom sig

I och med att rapparen Rikard ”Skizz” Bizzi meddelade att han ska lägga micken på hyllan och sluta rappa för några dagar sedan så vill jag ta tillfället i akt och skriva några ord om hans sista skiva: Ur funktion 3. Den hamnade aldrig på min årsbästalista trots att den nog borde ha gjort det. Enligt spotify var det en av mina mest lyssnade skivor 2018 och det säger trots allt nånting. Så nu får den en revansch. Kanske lite hastigt och osammanhängande, men jag tycker iallafall att den förtjänar ett omnämnande.

Men först några ord om Skizz själv – en hiphopoutsider och en pseudoveteran i rapgamet. Man måste påminna sig om att han inte skivdebuterade med MAR och Stockholmssyndromet förrän 2010 – Skizz har veterantyngd i rösten. Beats och rhymes från en svunnen tid. Egenproducerad musik och en rå och släpig rapröst. Skizz är omisskännligt svenskt men musiker ekar samtidigt tungt av Kalifornien och tillbakalutad amerikansk 90-tals boombap. Han refererar till Sven Tumba, rimmar på ”plytet”, kör Madicken-klipp genom ett RZA-filter och producerar fet synthfunk. Det är en fin balansgång mellan autenticitet och pastisch. Autenticitet är egentligen ett vanskligt ord när man pratar om musik, men rap som bär sina influenser så tydligt som Skizz riskerar lätt att glida över i något som bara låter som en blek kopia. En hommage, snarare än något eget. Och det är en av Skizz verkliga storheter: han håller sig alltid på rätt sida gränsen. 

Hans sista album är skiljer sig en hel del från hans tidigare projekt. Musikaliskt är det rått och nedtonat. Borta är den soliga G-funken. Beatsen bär märkbart mer New York-funkig prägel än de tidigare skivorna. Den patenterade feta basen, de avskalade trummorna och så falsksången i refrängen på Arkitekterna. I ett parallellt universum hade skivan kunnat existera (Iallafall musikaliskt) mitt i en blomstrande gyllene era i New York – någonstans i tiden innan RnB-refrängerna tog över.

Textmässigt är det varken fullt ut gangstarap eller snuskrap. Det finns struggle-bars och kärlekslåtar. Men framförallt är det bars-tungt projekt. Ur funktion 3 känns egentligen mer som ett mixtape än en regelrätt skiva. Det är inte en speciellt sammanhängande skiva, och det är också en väldigt kort skiva. 25 minuter och bara tre av låtarna är över tre minuter långa. Det känns lite som en teaser för en jävligt fet platta och ibland önskar man att han skulle utveckla Madicken-samplingarna mer och kanske bygga en karaktär kring det. Albumet hade också kunnat tjäna på att ha några gästartister med lite mer energi än Skizz Bizzi. Men, man ska inte fastna i vad skivan inte är, och för att låna från den monotona rappens kung Guru: ”it’s mostly the voice that gets you up” – och Skizz levererar hesa slöbars bättre än någon annan i Sverige.

Det är, trots dess tydliga influenser, fräscht och och ärligt. Mixen av det amerikanska – den smutsiga storstadsrappen – och det svenska är sömlös och självklar. Det är en kort och tajt album som håller hög kvalitet rakt igenom och det är framförallt ett värdigt avslut för en av den svenska rappens verkligt osjungna hjältar. Lyssna på Ur funktion 3 och gå sen tillbaka och lyssna igenom hela hans katalog. 

Mer öppet och färgglatt från rapparen Aesop Rock på hans nya samarbete med electronica- och psykrock-producenten Tobacco. Plastigt och roligt – på gott och ont. 

Aesop Rocks egensinniga och skruvade metafor-rap har gjort honom till en kultfigur inom hiphopens underjord. Han har också blivit lite av en småkändis i vissa hiphopkretsar efter att några collegeungdomar med för mycket tid på sina händer sammanställde en graf med de rappare som använder flest unika ord och kom fram till att Aesop Rock är det outtömliga ordförrådets obestridda mästare. Men Aesop Rock är ingen gimmickrappare. Han är en av de mest pålitliga rapparna att komma ur 90-talets indie-hiphopvåg och han har släppt konstant spännande material i mer än 20 år.

Den 42-årige Aesop lutar sig tillbaka på samma kluriga och ordrika rap som han alltid gjort, men Malibu Ken är ändå ett steg utanför hans normala sound. Han har flirtat med electronica tidigare, men aldrig fullt ut. För samtidigt som han är en skruvad hiphop-outsider så är han också en del av den ”backpack”-hiphopscen som gärna claimar ”riktig hiphop” och rappar om Big Daddy Kane och Rakim. På så vis kan samarbetet med Tobacco kännas lite märkligt. Och det är det också – iallafall stundtals. Det är väldigt långt från de experimentella och ofta rockiga beatsen som Aesop Rock har rappat över tidigare. Tobaccos beats är plastig electro-funk och tunna klapp-trummor. När det är bra är det lekfullt och flytande, när det är dåligt för det tankarna till det där ihåliga 80-talssoundet där varken basen eller trummorna slår hårt nog. Högt och lågt med andra ord. På 1+1=13 passar till exempel Aesops avslappnade flow och poetiska bildspråk perfekt över det rymdigt drömlika beatet och de mjuka syntvågorna. Men ibland skaver Tobaccos beats väl hårt mot Aesops rap. De märkliga skräckfilmsorglarna på Sword Box, de bakvända skriksyntarna på Dog Years – det är lite väl långt från hiphop.

Något som Tobacco iallafall har åstadkommit på Malibu Ken är att locka fram en ny ledighet ur Aesops rap. Han har alltid varit rolig, men på Malibu Ken lyser hans morbida metafor-humor igenom tydligare än någonsin. Det är inte direkt punchline-humor, det är mer indirekt historieberättande. På låten Churro så berättar Aes om två folkkära örnar i hemstaden Pittsburgh som för ett par år sedan följdes av invånarna via en webcam. En morgon hade de fångat en katt som de tog upp i sitt bo och slöt i stycken live framför tusentals chockade tittare. I sin version av berättelsen låtar Aesop Rock kattägaren sitta hemma och deppa över förlusten av sin katt. För att få tankarna på annat så sätter han på live-kameran från örnboet, bara för att få se sin älskade kisse ätas levande ”like it´s a fucking churro”. 

Aesop Rock är fantastiskt skicklig på att plocka upp annorlunda och obskyra ämnen att rappa om. Han är en förkämpe för allt det fula och förkastliga. Webcam-örnarna, en berättelse om en svamp som växer i hans bil och den sorgliga och brutala berättelsen om Ricky Kasso som på 80-talet brutalt mördade en kompis och skapade en seriös debatt om faran med att lyssna på metal-musik och satansdyrkan. Allt får plats i hans historieberättande. Det är där, djupt i texterna och i Aesops story telling, som skivan verkligen skiner. Han hittar ofta poänger i till synes obetydliga anekdoter. På låten Tuesday, där han rappar om att hans förfärade granne hittar en svamp som har växt i hans bil, skakar Aesop obrytt på huvudet och konstaterar: 

“I can’t even keep a cactus alive when I’m present,
When I’m gone it’s a ground breaking botanical epic.
From desolate to little shop of horrors in a second,
It’s weird knowing life thrives more when you exit.”

Han gör det han rappar om spännande – även om han ibland gömmer sina poänger bakom omöjligt tjocka lager av metaforer och svårt språk. Det kan låta avskräckande och pretentiöst men det handlar mycket om att inte förvänta sig punchlines eller sårbara och politiskt laddade texter. Och om man orkar leta finns det nästan alltid något att hämta.

Tobaccos lättviktiga beats är en otippad matchning till Aesop Rocks tunga texter. Men för det mesta fungerar det förvånansvärt bra. Det är kul att höra en mer avslappnad och humoristisk sida av Aesop Rock och många av låtarna är riktigt roliga att lyssna på – inledningsspåret Corn Maze är en underbar hiphopflumbanger – men ibland blir det lite för mycket med den tunna plastproduktionen och Aesops okonventionella flow och krävande texter och skivan tappar fokus. 

2018 års bästa album

Förra årets 66 bästa projekt rankade: min årsbästalista

”I've always had a soft spot for repetition” sjunger Kurt Vile på One trick ponies, och det är lite av hans problem.

Någonstans fanns det en förhoppning om att CD-skivans död och LP-skivans återkomst skulle resultera i färre överlånga album. Men streamingtjänster som Spotifys premierande av långa album har sett till att hålla den traditionen vid liv. Uppsvullna album fulla med filler. Kurt Viles senaste album brottas med just det – med för många för långa låtar och upprepning, ständig upprepning.

Bottle it in följer samma spår som förra soloplattan B'lieve I'm goin down från 2015, där en tydligare och krispigare mix ger mer plats åt Viles röst än på hans tidiga album. Mer strålkastarljus på sången är dock inte en uteslutande positiv riktning om man besitter Kurt Viles monotona släpröst. Han har aldrig varit den mest karismatiske frontmannen, och inte heller den mest direkta låtskrivaren. Istället lutar han sig ofta tillbaka på en medveten meningslöshet och ett riktningslöst driftande i sina texter.

Det finns förstås saker att beundra i hans låtskrivande. Humorn till exempel. Som i inledningsspåret Loading Zones där han axlar rollen av den kanske omäktigaste outlaw-hjälten någonsin, som på klassiskt ”stick it to the man”-manér undviker att betala parkeringsbiljetter genom att parkera i lastzoner. ”I park for free!” trotssjunger han i refrängen. Det är en inledning som spelar perfekt på Kurt Viles styrkor som artist. Tyvärr tappar skivan i både humor och energi efter det. Istället tenderar den att fastna i ett tryggt, lunkande tempo. Bottle it in innehåller inte mindre än tre låtar över tiominutersgränsen – som alla tre hade tjänat på att trimma av några minuter. Den första heter Bassackwards och valdes något okonventionellt till huvudsingel. Den låter som en story telling-låt från indie-folkikonen Mark Kozalek, men med mindre berättande och mer inåtriktat svamlande. En låttext som nästan låter improviserad.

Men. Den första halvan av skivan är bra, om än lite ojämn. Charlie Rich-covern Rollin with the flow låter visserligen mer som en ren hommage än en egen tolkning, men Kurt Viles mjuka och lätta röst ger den ändå en egen egenhet. Och låten Check baby är inte utan sina problem (den övertydligt ironiska tonen i texten är svårsmält, och de uttjatade four on the floor-trummorna känns lite oinspirerade) men de mörka och atmosfäriska syntarna och de skräniga gitarrerna bryter snyggt mot det mjuka och snälla. Men som allra bäst blir det när han som på One trick ponies håller sig till en fokuserad idé i låttexten. I det här fallet en fin kärleksförklaring till vänner och familj: ”Some are weird as hell, but we love em. Some are one trick ponies, but so am I” sjunger han – och bygger upp en enkel men medryckande låt som fylls på med lager av gitarrer och shakers, körare och munspel.

Det är istället någonstans i mitten som skivan börjar tappa bort sig själv. Titelspåret gör väldigt lite för att förtjäna sin låtlängd. En alldeles för enkel och avskalad musikalisk idé som under tio minuter och 39 sekunder absolut körs i graven bakom Kurt Viles långsamma och släpigt double-trackade röst. Den tredje och sista tiominuterslåten, Skinny mini, gör om möjligt ännu mindre och fullbordar skivans fall ner i mysmosterritorium. Cold was the wind är habil Tom Waits-rock, men Kurt Vile saknar Waits skruvade karisma för att få låten att lyfta.

Det finns ljusglimtar i låtar som Mutinies med sin ängsliga text om mental ohälsa och den vackra gitarrljudmattan som Sonic Youths Kim Gordon bidrar med. Men, det räcker inte riktigt hela vägen. Det är en tålamodsprövande avslutning och pyspunka på en platta som redan hunnit bli långrandig.

Falsksång och autotune. Baba Stiltz debut-EP på XL Recordings existerar någonstans mellan dammiga sovrumsbeats och hipster-house.

Den Stockholmsfödda och Södermalmsstöpta producenten Baba Stiltz byter skepnad lika ofta som han släpper musik. I utkanten av Sad Boys-crewet har han producerat beats för den svenska cloud-rapparen Yung Lean, under namnet Bethlehem Beard Corporation har han släppt skruvad indiepop med tung tonårsvånda i rösten, som Mrs. Qaeda har han släppt electro-funkig Skwee-musik, men det är under det egna namnet som han har byggt sig en fanbase som en del av det svenska musikkollektivet Studio Barnhus. Det första och hittills enda albumsläppet under Baba Stiltz-namnet kom år 2014 och var ett ganska nedtonat houseprojekt som ekade av svartklubbsberlin. Sedan dess har ett antal singlar och EP-släpp följt i samma anda.

Showtime innebär dock ett uppbrott från Studio Barnhus och också delvis ett uppbrott från den idérika dansmusik som har gjort honom till en kritikerfavorit i housekretsar. Jämfört med Baba Stiltz tidigare släpp ligger hans röst mer i fokus på den nya EP:n – inte bara med det välbekant autotunade croonandet, men också med en skamlöst ofiltrerad falsksång på låten Situation och ett slappt spoken word–rappande på titelspåret Showtime.

Titelspåret är byggt kring en soulsampling och enkla trummor. Minus de små glitch-elementen låter det som något som New York-rapparen Roc Marciano (eller kanske till och med Wu-tangs Ghostface Killah) skulle kunna rappa över – men beatet låter mer som ett hopslängd demotape än en genomtänkt låt. Textmässigt är det charmigt och slarvigt och hela tiden med glimten i ögat. Ibland är det skrytigt på ett nästan barnsligt sätt: på låten Showtime slörappar han ”got bags full of money, so much money, you've never seem this much money before” och ”LOL on your whole life”. Hiphop genom indiekille-filter. Iallafall bitvis. De båda inledande spåren har en hemmasnickrad sovrumsestetik som kanske kan vara avtändande för vissa, men också spännande för andra. Det är en ny sida av Baba Stiltz. En sida som bygger mer på att lyfta hans obrydda och naiva persona.

Andra halvan av EP:n förankrar skivan i Baba Stiltz Studio Barnhus-sound och landar i något mer välbekant. Hans poppiga house-signum, den auto-tunade rösten och de synth-tunga melodierna. Låten Serve känns en aning enkel och säker, men avslutningsspåret Maze är en skruvat wobblande pop-pärla.

Trots att EP:n bara är fyra låtar lång så är musiken frustrerande ojämn. Det är ömsom roligt och poppigt, ömsom oinspirerat och slarvigt. Kanske är Showtime ett trevande försök till något nytt och kanske är de råa soulbeatsen en ny musikalisk inriktning för den ständigt pånyttfödde – eller kanske är det bara en tillfällig förälskelse. Säkert är iallafall fall att Showtime visar potential och gilmtar av något spännande, men också för mycket outvecklade idéer för att verkligen lyfta.

Musikveckan: vecka 9

Jag sitter på ett café och fingrarna krampar; den här bibliska jävla kylan har klamrat sig kvar i Stockholmsluften och bitit mina händer – liksom fryst fast blodet halvvägs genom handen. Ändå vägrar jag av princip att gå runt med vantar i mars, någon måtta får det vara. Istället sitter jag alltså här på caféet och bränner av handflatorna på en tekopp. Förbannad är växthuseffekten och envisheten. Men, jag raljerar. Ny vecka och ny musik och den här veckan finns det faktiskt en hel del att skriva om – inte bara hiphop heller. Jag har ansträngt mig för att gräva lite djupare, haft örat mot musikvärlden och inledde veckan med att läsa att Redman ska släppa en uppföljare till sitt fantastiska Muddy Waters-album senare i år. Ett gott sätt att starta sin vecka på. Sedan läste jag (i ordning) att Seun Kuti har släppt nytt tillsammans med Egypt 80, att Apathy har släppt ”The Widows Son”, att Phonte och Nipsey Hussle har släppt nya album och att Stephen Stills (från Stills, Nash and Young!) har släppt en skiva tillsammans med Judy Collins.

Nu sitter ni kanske och läser och mumlar för er själva att nog går jag lite väl snabbt förbi albumsläppen – och det har ni förstås rätt i. Men, jag har inte haft tid att gå igenom alla fem tillräckligt ordentligt. Tyvärr. Fem album är många minuters aktivt musiklyssnande. Vill ni plocka guldkorn så har jag lagt till några låtar från skivorna i min spellista på spotify.

Annars kan jag dela in veckans spellista ganska tydligt i en pop- och en hiphopsektion. För veckans hiphop-fix står framförallt duon The Doppelgangaz. Ett perfekt tips för alla hiphop-heads som sitter dunkar NY-rap och spottar på mumblerappers. Nya låten Fajita Effect är klassisk, snygg rap över ett hårt pianobeat som inte hade känts out of place på Illmatic. För fans av alternativ hiphop så kan jag rekommendera Jean Graes och Quelle Chris nya låt Gold Purple Orange. Definitivt inte allas kopp te, men den blir liksom bättre för varje lyssning. Du som hatar monotona flow bör dock hålla dig undan. I mainstreamvärlden har Rae Sremmurd har släppt en helt okej klubb-banger. Jpegmafia har släppt en lite tråkig singel med Heno. Och, förstås. DJ Khaled har släppt en traplåt med Jay Z, Future och Beyonce. HA HA. Jo just det. Vem rökte ihop den collab:en? Riktigt svår att tycka om, men jag måste ändå ge Jay Z propps för att han som 48-åring inte låter som en farfar bredvid Future, på ett trapbeat. Good for him.

En snabb shout out också till El-p:s remix av Lordes låt Supercut. Jag vet inte hur det gick till men det måste ju helt klart vara en av de märkligaste artistsamarbetena i år, komplett med rapverser från både El-p och Killer Mike. Och, när vi ändå rör oss i gränslandet mellan hiphop och pop, så vill jag nämna Young Fathers nya låt Toy. Inte lika stark som den första singeln men jag ser hursomhelst fram emot deras nya skiva Cocoa Sugar som ska komma ut i veckan eller nästa. Håll utkik!

Nå. Visste ni att Jack White har släppt ny musik i veckan? Någon märklig form av show off-rock som nästan låter lite Rage Against the Machine. Helmärkligt. Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Tom Misch har släppt mjuk gitarrmusik tillsammans med De La Soul och Londonbaserade Nilufer Yanya har släppt en nedtonad soulpop-dänga med reverbdränkta gitarrer och klickiga trummor – två riktigt bra låtar. Floridasonen Yuno har släppt sin blott tredje singel på spotify. No Going Back heter låten och det är en rosigt bubblig indiebanger som andas Tame Impala. De danska rockarna Iceage med den punkiga attityden och den släpiga indiesången har släppt en ny låt med Sky Ferreira som heter Pain Killer. Habil rock, men också en sån där låt som säkert kan växa på mig ju mer jag lyssnar. Everything Everything har också kommit med ny, bra musik. EP:n ”A Deeper Sea” är stabil rakt igenom, men låten låten Breadwinner är en riktig höjdpunkt. En av årets bästa indierocklåtar, hittills. Sist måste jag skriva lite om Cornelius nya låt. Jag vet inte om ni är bekanta med den japanska samplemästaren Cornelius, men han har sedan det tidiga 90-talet gett ut en skruvad blandning av pop, electro, bossa, punk och allt däremellan. Det senaste tio åren har han varit upptagen med remixer och soundtrack och har inte släppt någon musik under pseudonymen Cornelius – fram tills förra året då han släppte albumet Mellow Waves. Nu har han alltså släppt ytterligare en ny singel tillsammans med indiebandet Beach Fossils. Det är mjuk pop med tremolotunga gitarrer och tjocka lager vocals. Oerhört långsamt och shoegazeigt, men, trots allt värt att kolla in. Om inte annat bara för att se vad Cornelius har för sig nuförtiden.

Låtarna (de som finns på spotify) hittar ni som vanligt i spellistan. Till nästa gång!

Musikveckan: vecka 8

Dags för veckans musikrapport! Men först: något bittert och urskuldande. Jag har liksom fullkomligt försakat allt som inte är hiphop den här veckan. Inte medvetet – för jag vill verkligen att det ska framgå att det här inte är en hiphopblogg. Jag vill samla bra musik för alla musikintresserade; det är bara så förbannat svårt att hitta ny jazz, eller typ highlife. Hiphop å andra sidan ligger som en fet blöt filt över hela internet. Det är ju omöjligt att undvika. Jag menar, jag är glad över att det finns 1000 hiphopsidor och forum som dissekerar minsta rörelse Drake gör, minsta tweet från Kanye West. Men. Hur ska en musiknörd kunna navigera förbi alla nyrika internetrappare för att få sin dagliga musikfix. En liten jazzkanyl bara. Mina musikådror abstinensdarrar.

Nåväl. Det jag vill att ni tar med er från den något förvirrade ingressen är inte att jag är en tjurig musikhipster. Det är svårt att konstant leta fram ny musik som inte är hiphop. Faktiskt. Internet har gjort det så fantastiskt enkelt att hitta och hålla koll på ny musik, men samtidigt är det ibland svårt att blicka bortom popkulturhorisonten. Jazz- och bluesgubbar har liksom inte samma driv att hålla koll på det senaste, nyaste – verkar det – och därför önskar jag ett visst mått av överseende med den totala hiphopövervikt som präglar veckans lista.

I musiknyheter som inte är hiphop (och jag varnade för att det är magert) fastnade jag först och främst för amerikanska rockarna Screaming Females nya album, och framför allt singeln I'll Make You Sorry. Riktigt bra, riktigt ösigt. Punkig anti-kärlekslåt med distade gitarrer. Precis som det ska låta. I samma kategori måste jag förstås skriva om Parquet Courts nya låt Almost Had To Start A Fight. Jag älskar Parquet Courts, verkligen, men den här låten föll lite platt för mig. Lite väl pop-punkig och utan något som stack ut som verkligt intressant. Kolla in låten om du är ett fan, men sänk förväntningarna. Jag vill också snabbt ge en shoutout till Guerilla Toss nya singel Spider Head. Jag har en lite ambivalent inställning till konstrockarna från Boston men Spider Head är helt klart värt att kolla in. Den andas väldigt mycket Talking Heads kring 'Remain In Light'-eran.

Dags för hiphopsektionen då och jag vill bara snabbt få Logics nya singel ur vägen. Jag har nämligen sett att den har överösts med hyllningar online. 44 more heter låten och det ska vara en freestyle-liknande låt där Logic går in med stenhårda bars och visar vilken fet emcee han är. Tyvärr är han ingen fet emcee – han är faktiskt förolämpande medioker. Nej. Undvik. Så till en radda riktigt bra låtar: Janelle Monae har återvänt från en treårig musikpaus och har börjat rappa(!!) och det funkar förvånansvärt bra. Django Jane heter singeln. New York-rapparen Wiki har släppt två riktigt bra singlar med Hands Out/Balling On The Low. Tung NY-rap. Inga konstigheter. Och apropå New York-rap så har Flatbush Zombies släppt en ny singel som är värd att kolla in. Headstone heter låten. Earthgang har släppt en ny skiva som är ganska upp och ner kvalitetsmässigt, men för den tålmodige finns några pärlor att gräva fram. Black Milks skiva har äntligen släppts i veckan och jag vill (förutom de singlar jag har nämnt i tidigare veckorapporter) framförallt nämna låten 2 Would Try med Dwele. Kvalitet! Joyner Lucas har släppt en riktigt trapbanger med Chris Brown och Post Malone har gjort som han alltid gör: släppt en låt som man hatar med hjärnan men dansar till med kroppen. Den underskattade emceen Blimes(rekommenderar starkt hennes samarbeten med Gifted Gab från förra året) har släppt en ny låt med Method man och Phryme har släppt sin andra singel från kommande albumet. Men som vanligt har jag sparat det bästa till sist. Bishop Nehru. Den unga rapparen som började ge ut musik som 16-åring har äntligen börjat leva upp till hype:n. Nya låten Rooftops har perfekt jazzig produktion från superproducenterna MF DOOM och Kaytranada som Bishop Nehru matchar med ett snyggt koncept och fläckfritt flow.

Kolla in Spotifylistan för att lyssna på alla låtarna: 2018 bangers

Musikveckan: vecka 7

Jag har funderat en smula på om det kanske är lite alienerande att envisas med att skriva så mycket om okända artister och musikgenrer. Kanske vore det ändå bäst att skriva mer om Drake och Lil’ Whatever. Inte vara en sådan förbannad snobb. Men, tänkte jag, och mindes vagt en sociologilektion för fyra år sedan – alienation funkar också åt andra hållet. Iallafall enligt sociologen Herbert Marcuse, som läste Marx och tyckte att massmedierna gjorde oss dumma och inställsamma. Ha! Vad säger ni om det. Jag befriar er alltså från det ondskefulla tv4-väldet genom att skriva om Kokoroko istället för Taylor Swift. Det har vetenskapligt stöd. Öppna det tredje ögat!

Med det sagt – Drakes Gods Plan-video va. Vilken kille! Nä. Tänkte faktiskt börja min sammanfattning med att tipsa om några album som har flugit lite under radarn. Först och främst har vi Natalia LaFourcades album Musas 2 och Césaria Évoras EP Carnaval De Mindelo som släpptes för ett par veckor sedan, men som jag helt glömde att skriva om. LaFourcade fortsätter på samma snygga spår som fjolårets Musas och Èvora gör ett antal nytolkningar av äldre låtar. Rekommenderas starkt. Sedan vill jag bara snabbt nämna att amerikanske producenten Dabrye i veckan släppte den efterlängtade sista skivan i den hiphoptriologi som han påbörjade redan 2001 med One/Three. Nya skivan Three/Three tänkte jag ägna en hel recension senare i veckan. Och när jag ändå är inne på hiphopspåret så måste jag förstås nämna att undergroundlegenden Kool Keith har annonserat att han ska återuppliva sitt skruvade rapalias Dr. Octagon och släppa en skiva senare i år. I fredags släppte han den första singeln ”Octagon Octagon” tillsammans med DJ Qbert och Dan The Automator. Låten ekar av samma galna mordhumor som de tidigare Dr. Octagon-projekten, men rent textmässigt är den lite tjatig: han upprepar ordet ”Octagon” 42(!) gånger i låten – jo, jag räknade.

Från galen rymdsadisthiphop till mysfolk och Country/Americana-trion I'm with her's nya album See You Around. Med vackra melodier, akustiska gitarrer och banjos, kan det vara ett tips för dig som gillar band som First Aid Kit. Titelspåret rekommenderas starkt. Bluestrion Dirtmusic har också kommit med ett nytt album. ”Bu Bir Roya” fortsätter i samma stil som deras tidigare skivor, men är helt klart värt att kolla in. Det är blues i touaregtappning med en mörk, nästan pratad, sång i T–bone Burnett-stil. Svensksenegalesiska duon Sousou och Maher Cissoko har också släppt nytt. Mysigt, småputtrigt – definitivt inte världsomvälvande. Lite långtråkigt är det.

Sist men inte minst i album/EP-sektionen vill jag prata lite om den 19-åriga R&B-sångaren Ravyn Lenae. Hennes nya EP Crush EP är grymt snyggt producerad, och imponerande mogen från en så ung artist. Hon hämtar helt klart inspiration från artister som SZA men musiken känns egen, och ärlig. Rekommenderas!

Då så. Veckans singlar. Den stora låten i veckan har förstås varit Frank Oceans cover av den klassiska Moon River. Väldigt nedtonat och balladlikt, men verkligen inget speciellt. Detroitfavoriten Black Milk har en släppt en ny singel som är, ja, helt okej. Inte på samma nivå som hans senaste låtar har varit på. Indieälsklingarna Beach House har också släppt nytt – singeln Lemon Glow är helt okej, den också. Det är habil indiepop men jag tycker kanske inte att det är sådär jättespännande. Mer i samma stil, liksom. Om du älskar allt som Beach House har gjort hittills så gillar du förstås den här singeln också. Mer på Indietemat då: kan varmt rekommendera The Voidz nya singel Pointlessness. Helt olik deras andra singlar från i år. En plågsamt nihilistisk ballad med svepande synthar och komprimerad sång. ”I Believe that you're gonna be forgotten”, sjunger Julian casablancas.

Efter en hyfsat klagofylld text vill jag ändå lämna er på en höjdpunkt. Rhymesayers-rapparen Sa-Rocs nya singel Forever är en av de bättre hiphopsinglarna från i år.

Musikveckan: vecka 6

Det har varit en dålig musikvecka, inte alls för världen, men för mig personligen. Mitt musikutforskande har nått en ny lågpunkt och jag har kompulsivt undvikit musiknyheter. Tyvärr. Tar man även den roligaste uppgiften och gör det till en hemläxa så blir det direkt en kandidat för leda och prokrastinering. Ita, ya boy har skjutit på musiklyssnandet till fördel för plugg, städning, strumpsortering och, ja, bokstavligen allt annat. Därför befinner jag mig nu i en otacksam situation där jag med andan i halsen sitter vid köksbänken med en stor kanna kaffe och gör min hemläxa: fem decimeter djupt i musikgyttjan och maniskt vaskande efter veckans guldkorn (ni får ha överseende med mina guldgrävarmetaforer i den här texten – jag har precis krigat mig genom 12 avsnitt av HBO-serien Deadwood). Men letat, och hittat, har jag gjort. Så låt oss (tillsammans!) sortera genom veckans guldgrus:

Nigerensemblen Tal National har i helgen släppt en ny skiva – i mitt tycke deras bästa hittills. Det är en funkig blandning av highlife och ökenblues, men betydligt mycket ösigare än klassisk Maliblues eller 70-talshighlife vanligtvis är. Stort utropstecken! Ett annat supertips är samlingsskivan 'We Out Here': en mix med nya låtar av unga jazzmusiker från London, sammansatt av saxofonisten Shabaka Hutchings (från Sons of Kemet och Shabaka & the Anchestors).

Vecka sex har varit en bra vecka också för indieälskarna. Hipsterhajpade postpunkbandet Ought har kommit med en ny, stark singel från deras kommande album. Låten Desire är en nedtonad och drömpopig låt som växer för varje lyssning. Lugnt och behagligt kanske, men jäkligt bra är det. Sångaren Tim Darcy låter lite som en indieversion av Kevin Rowland från Dexys Midnight Runners, minus dialekten – en lite långsökt jämförelse kanske, men lyssna och erkänn att det är en hyfsat träffsäker spaning ändå. I samma kategori kan jag också snabbt nämna att indiebandet Wild Child har släppt sitt nya album 'Expectations' på Dualtone Music-labeln. Inte riktigt min kopp te, men habil pop/rock icke desto mindre. Dessutom har indieikonen (och före detta frontmannen för Pavement) Stephen Malkmus släppt låten Middle America med bandet The Jicks. Riktigt gosig mjukpop, men kanske inte något för fans av det råa soundet som karaktäriserade tidiga Pavement. Shoutout också till den okonventionella poprockaren Ezra Furmans nya album 'Transangelic Exodus'. Ojämt men bitvis riktigt, riktigt bra. För er som vill ha mer queer och lo-fi i er indie. Dessutom, och det här lär väcka en hel del nostalgi i mina jämnåriga läsare, vill jag uppmärksamma att MGMT har släppt ett nytt album som faktiskt är bra. Äntligen – efter en lång radda mediokra popalbum. Väldigt 80-talsflörtande, men överraskande bra.

Så till den mest välvaskade och skitigaste delen av veckans musikflod (jo, jag löper linan ut med den här allegorin): hiphopnyheterna. Fantastiska, men ytterst osäkra, nyheter är att Yasiin Bey tillkännagav att han och Talib Kweli ska släppa ett nytt projekt i år tillsammans med Madlib. Tydligen släppte han den hiphopbomben under ett DJ-set i Denver men det finns inga inspelade bevis så jag uppmanar till (grymt) försiktig optimism. Andra goda nyheter är att Czarface och MF DOOM har släppt singeln Nautical Depth och samtidigt annonserat att de ska släppa ett gemensamt album senare i år. Jag uppmanar till ohejdad hajp. Jag menar: det kan ju inte bli annat än bra – eller hur? Joey Badass har den här veckan släppt ännu en bra singel tillsammans med Chuck Stranger och jag börjar mer och mer se fram emot Joeys framtida album. Slutligen, och håll i er nu. Q-Tip chockade och spelade en ny (eller åtminstone aldrig tidigare släppt) låt med en Kendrick Lamar-feature på sin radiostation Abstract Radio. Det finns ingen officiell versionen av låten, men om ni googlar så hittar ni flera versioner, rippade från radion. Mixen låter grymt ruffig – nästan som en demo – men förhoppningsvis så släpper Q-tip en färdig version av låten i framtiden. Tänk er: Q-tip och Kendrick. Två artister som var för sig framtvingar en pavlovsk respons i mig vid minsta omnämning, och tillsammans, i samma mening? Fullkomligt stroke-dregel. Vågar man hoppas på ett gemensamt album, en EP kanske? Guldkorn!

Länk till spellistan med mina favoritlåtar från 2018: SPOTIFY

Lovebug Starski

En av hiphopens tidiga pionjärer har gått bort, bara 57 år gammal. Som en av de första stora emceerna, (när hiphopen fortfarande var en liten subkultur i Bronx) var han en av de artister som myntade själva termen ”hip hop”. Vila i frid. Salute, legend!

Musikveckorna: Vecka 4 och 5

Eftersom jag missade förra veckans uppdatering så blir det två veckor, den här veckan. Det har varit grammygala i USA och för en gångs skull var det lite vettiga album i hiphopkategorin. Jay-Z, Rapsody, Tyler – och Kendrick som vann förstås. Nu bryr jag mig inte nämnvärt om grammys egentligen, men att en gala som har gjort det till tradition att prisa artister som Macklemore och Iggy Azalea i hiphopkategorin äntligen ger props till lite riktig hiphop är ändå goda nyheter.

Annars har det varit två veckor med bittra hiphopartister. Joey Badass gick ut på twitter och beklagade sig över bristen på riktig hiphop och hotade med att börja skriva trapbangers. Rapparna Apathy och Vanderslice besökte podcasten 'Take it personal' och grinade över hiphopscenen 2018 och gemensamt överens om att inget stort har kommit ur hiphopvärlden sedan Prodigy släppte Return of the Mack för tio år sedan. Riktigt sorgliga åsikter från två artister jag ändå respekterar.

På tal om Apathy (och på en lite ljusare not) så har han i veckan som gått släppt en grymt stabil boombap-låt tillsammans med Pharoahe Monch och med produktion från 'the chocolate boy wonder' Pete Rock. LoRd Lu C N och Denzel Curry har släppt A.S.S: en riktig banger med mjukt jazzig produktion och stenhård rap från Denzel. Denzel Curry har också släppt en låt tillsammans med IDK. Inte lika stark som A.S.S, men helt klart en godkänd trapbanger. En annan låt som är värd att kolla in är Joey Badass Thugz Cry; hans version av 'When doves cry' med Prince som han först spelade in som en cover på Triple J. I övriga hiphopnyheter har min gamla indiehiphophjälte Aceyalone har släppt en brutalt tråkig ny låt och Royce da 5'9 har tillsammans med Dave East och Preemo släppt den första singeln från Prhyme 2. Och att Migos har släppt sin eftertraktade efterföljare till Culture har säkert inte undsluppigt någon, men Skyzoos nya album 'In celebration of us' har kanske undgått desto fler. Synd, tycker jag, då det långt överträffar det helmediokra Culture 2.

Car Seat Headrest har med Cute Thing släppt ännu en bra singel från deras uppkommande album 'Twin fantasies'. Will Toledo sjunger passionerat att han vill ha Frank Oceans röst och James Browns karisma på scenen. Jay Som har gjort det hon gör allra bäst och har släppt ännu mer halvtråkig mysindie, The Voidz har släppt mer musik för er som gillar The Strokes men också har en fäbless för hallucinogena droger. Och, förstås, på tal om The Strokes har den förra Strokesgitarristen Albert Hammond Jr. släppt första singeln från hans kommande album.

Jag vill också varmt rekommendera Oliver Mtukudzis nya singel och de två remixer som Oumou Sangaré har släppt på låtar från hennes senaste album. Den 65åriga Mtukudzi kan inte göra något fel och Sangaré-remixerna är spännande tolkningar på två låtar från förra årets eminenta Mogoya-album. På andra sidan Södra Atlanten, närmare bestämt i Brasilien, har Criolo och Anelis Assumpcao stått för två stabila singlar. Criolos Povo Guerreiro är klassisk, bra samba; Anelis Assumpcaos Segunda a Sexta är en lekfull blandning av MPB och pop med drivande trummor och gitarrer.

Till sist: något för soul- och electro-älskarna. JSMN och James Blake. JSMNs nya singel är en snygg bit throw back-soul med slick produktion och James Blakes singel är, ja, inte en klassisk James Blake-singel. Det är hårt bearbetade vocals, hackiga och loopade med ett tjockt lager effekter över. Allting flyter samman med en snygg basgång och jazziga synthljud. Grymt bra. Lyssna åtminstone två gånger.

Maxo Kream och jpegmafia

Det är lätt att bli snöblind i trap-ödemarken. Allt har en tendens att smälta samman i ett oändligt snömos. Samma traptrummor och samma monotona flow med samma andemening. Det är synd: för, trots att många hiphop-heads säkert skulle argumentera emot, så måste man inte alltid leta sig så långt bort från mainstreamvärlden för att hitta något unikt och spännande. Maxo Kreams 'Punken' och jpegmafias 'Veteran' rör sig i gränslandet mellan den trendiga mainstreamvärlden och de mest okonventionella undergroundljuden. Fast på två helt olika vis. Internetflört och gangstarap. Det här är två korta recensioner i en.

---

Maxo Kreams nya album 'Punken' låter vid första lyssningen som ett ganska klassiskt trap-projekt – och därför tog det ett tag innan skivan klickade för mig. De personliga och ärliga texterna sken inte igenom det faktum att jag är oändligt trött på samma gamla trapformula. 'Punken' är dock ett mycket mer seriöst album än den första lyssningen avslöjar: fullt av råa gaturim och uppväxtberättelser om dåliga manliga förebilder och fattigdom. På låten Roaches rappar han till exempel om familjen och Hurricane Harvey och hur det påverkade hans hemtrakter i Texas. 'Punken' innehåller visserligen också sin sin beskärda del pillerrap och droghaze, men det är bara en liten del av skivan.

Beatsen är definitivt bekanta och mainstreamflörtande, men det är inte bara samma återvunna trumvirvlar som man hör överallt – faktum är att det är rätt souligt – och hiphop-heads kan glädjas åt den klassiska Bob James-samplingen på låten Go. Maxo Kreams flow kan vara lite svårt att svälja i början (ironiskt nog dissar han mumblerappare när han själv har ett supermonotont flow) och skivan har en ganska seg start med den råsvaga hooken på inledningslåten Work, men, tar man sig förbi det så är 'Punken' helt klart värt att kolla in. En bra kompromiss för trappare och hiphop-heads.

Jpegmafias nya album är i andra änden av hiphopspektrat på många sätt. Det är en produkt av den nya internethiphopvågen. Tänk Brockhampton, kanske Clippng eller Injury Reserve. Självmedvetna texter och nonchalant humor. Det är nördiga referenser till Rick and Morty och tv-spel, samtidigt är det stenhårt och skrytigt. Rimmen är fulla av one-liners och absurda teman, men ibland kan det bli lite väl mycket memerap och edgy humor (något som han dock själv noterar: ”4chan on my dick cuz' I'm edgy”). Han rappar om allt från bloggare och alt-right-rörelsen till soundcloudrappare – fast aldrig helt seriöst.

Det är beatsen som verkligen utmärker 'Veteran'. Nära nog noise ibland – det är inte en skiva för försiktiga hiphoplyssnare. Majoriteten av låtarna är under tre minuter och byter ibland beat halvvägs igenom, utan förvarning. Skivan hoppar också vilt mellan olika sound; ibland är det mjuka gitarrer och sång och ibland är det glitchigt och bullrigt. Helt oförutsägbart. En av de stora behållningarna med Veteran är också humorn på låtar som Libtard Anthem och I Cannot Fucking Wait Until Morrissey Dies. Det är högljutt och dryper i en ”jag bryr mig inte om vad ni tycker”-inställning. Rekommenderas varmt, men lyssna med ett öppet musiksinne.

Pen & Pixel och clipartrevolutionen

För någon som växt upp på musik från Cash Money och No Limit är det kanske självklart; de galna albumomslagen med texter i stolt blingbling och clipart-estetik som prydde nästan varje hiphopsläpp från amerikanska södern under några år. More is more, varenda gång. För er som inte hade trap och dirty south i walkmanlurarna när ni var yngre kan det dock komma som en chock att denna stil vid en tidpunkt var det absolut hetaste i hiphopvärlden. Den ultimata antitesen till det moderna och minimalistiska. Och. Det finns en historia bakom de galna designerna. En historia som börjar och slutar i ett litet designföretag från Houston, Texas.

1992 börjar det då nystartade designföretaget Pen & Pixel sammarbeta med ett gäng musikartister. Från början handlar det bara om mindre artister från skivbolaget Bigtyme. De gör enkla, nedtonade omslag, helt i linje med tidens hiphopestetik. I tre-fyra år är Pen&Pixel ett relativt anonymt, och inte speciellt originellt, företag. Men förändringens vindar blåser genom designvärlden i mitten av 90-talet. Internet, och program som Photoshop börjar bli populära och med dem också möjligheten att sätta ihop avancerade bildkollage. Pen & Pixel är snabba med hoppa på trenden och börjar mot mitten av 90-talet överföra detta till sina albumomslag. Men Pen & Pixel utforskar inte bara de nya medierna – de drar det till sin absoluta spets. Deras egensinniga omslag gör dem snabbt till en snackis bland unga artister. 1995 börjar de göra omslag till album från Cash Money Records och året därpå No Limit. 1996 gör de prototypiskt utflippade bildkollage på skivor som Takin' No Shortz med Hollow Tip. De galna, överdådiga omslagen speglar den nya musiken som börjar ta form i södern. Från det opolerade och hårda, skitiga, till det som senare skulle bli B.G, Big Tymers och Bling-eran.

Berättelsen om Pen & Pixel tar slut 2003 efter att musiknedladdningar har slagit hårt mot hela musikbranschen. Men under några år i slutet av 90-talet och början av 2000-talet hade de ett närmast osannolikt inflytande över hiphopen från södern – i en intervju med Noisey berättar grundaren Sean Brock att de jobbade med mellan 6-8000 klienter. Ska man tro Sean Brock så låg Pen & Pixels framgång under succéåren delvis i att de utan förbehåll lyssnade på artisterna och deras idéer:

Vill du posera framför en glassbil som sprängs i småbitar – visst!

Vill du flyga in över en strand på en bh i läder – inga problem!

Den barnsliga friheten gör att det finns något väldigt tilltalande med omslagen, trots allt. Och gömt under alla galna bildlager finns det ibland idéer och koncept som handlar om paranoia och polisbrutalitet och gaturikedom, snabba cash – men framförallt är många av dem jävligt roliga. Pen & Pixel är nästan omöjliga att hata. Här är några av mina favoritomslag:

Musikveckan: Vecka 3

2018. Den tredje veckan och tredje backspegelsblicken. Allt som allt har det varit en bra musikvecka. Hiphop-världen har sett tre riktigt bra nya singlar från Joey Badass, Black Milk och Apathy respektive men Underachievers, vars musik jag tidigare Alltid såg fram emot, har återigen svikit mina förväntningar med ännu en medioker traplåt. Från den råa Flatbush-rappen de slog igenom med har de långsamt fallit helt i själlös trap och ”aye, aye”-rim. Inte min stil. TDE-bekanta SiR har gett ut albumet November. Hans andra fullängdare. Souligt och drömmigt och helt klart värt att kolla in för fans av jazzig R&B. Jag måste förstås också nämna Drakes nya EP Scary Hours i den här sektionen – fast den inte gjorde mycket mer än att stärka min likgiltighet gentemot Drake som artist. EP:n består bara av två låtar och den första (God's Plan) är plågsamt tråkig, med tomma bars och supermarket-cloud-produktion. Låt två, Diplomatic Immunity, är visserligen snäppet intressantare. Men, återigen: inte min stil. För hardcorefansen kanske. På en roligare, och mer oväntad, not har Parliament släppt en ny singel tillsammans med Scarface – Ja, DET Parliament – och det låter bra. Riktigt bra faktiskt. Sådär bra som det inte borde låta från ett band som inte gjort ny musik sen 70-talet. Kanske kan de få lite ny publik nu, publik som hittar till dem via hiphopartister som Kendrick Lamar. Det är de värda. Ett av de riktigt viktiga banden i musikhistorien. 

Vecka tre har också varit händelserikt för indie-fantasterna. Typhoon har släppt en ny skiva med kompetent orkester-indie, Preoccupations (inte helt och hållet indie kanske) och Mount Eerie har släppt ny, bra musik, forna indiestorheterna Of Montreal har släppt en ganska trött singel. Dessutom (apropå gamla indiehjältar) har Belle & Sebatian har släppt en ny EP, deras första musik sedan 2015s Girls in Peacetime Want to Dance.

Sist och bäst den här veckan. Lite av ett favoritband för mig: skotska electro/hiphop/popbandet Young Fathers har med In My View veckans skönaste låt, iallafall enligt mig. Kolla Kolla!

Tomorrow Never Knows

The Beatles är ett oöverskådligt band. Ett sånt där sällsynt band som du, din mamma och hennes mamma före henne kan enas i. Och deras storhet ligger inte bara i de siffror de sålt eller i den långlivade populariteten de har avnjutit: The Beatles är ett viktigt band. Ett av de viktigaste banden i musikhistorien. Inte för att de nödvändigtvis var allra först med så mycket – utan för att på den stora världsscenen var de först med nästan allt. Därför skriver jag om Beatles och Tomorrow Never Knows. Men först lite kontext.

1966. The Beatles var större än Jesus. Kristna ledde skallgång mot John Lennon och bandet slutade spela live. Så överväldigande var skriken och hurraropen under deras spelningar att man knappast kunde höra musiken. Det är lugnt, jag har redan hört låtarna, sa John Lennon. Beatles hade växt ur pojkbandsepitetet, året innan hade de släppt det mogna och kritikerrosade albumet Rubber Soul. Rubber Soul: ett album som lösgjorde sig från det singelfokus som hade plågat musikvärlden. Bara så där. Ett koncist projekt, inte en samling strödda singlar och b-sidor. Snart skulle albumet ta över singelns plats som den stora kassakon och förändra musikhistorien. Men, jag avviker från ämnet. Kanske för en annan text.

5 augusti 1966. Beatles släpper skivan Revolver, som snabbt hamnar på toppen av topplistorna. Sista låten på skivan heter Tomorrow Never Knows.

6 april 1966. Första inspelningsdagen i Abbey Road-studion för Tomorrow Never Knows. En LSD-stinn John Lennon vill fånga ljudet av 100 mässande munkar och tillsammans med George Martin lägger han grunden för låten med en kort ljudsnutt – en tamburadrone som spelas i halv hastighet och som Ringo får lägga ett tungt men repetitivt trumspår över. Resterande beatlar är imponerade, en hel låt byggd kring ett enda ackord, och en enda trumrörelse. Den första inspelningsnatten blir sen; John Lennon vill sjunga i en mic som snurrar runt hans huvud, George Harrison vill spela gitarr baklänges. Den Stockhausenfrälste Paul McCartney vill göra något helt nytt: en idé han hämtar från musikinnovatörerna bakom Musique Concrete.

Dagen därpå kommer Paul till inspelningen i Abbey Road-studion med en kasse fylld med korta snuttar ljud på magnetband som han vill lägga till låten. Bandet väljer ut de fem som de tycker passar bäst. Bland de utvalda ljudsnuttarna finns ett skratt spelat i hög hastighet för att låta som fiskmåsar och ett samplat Bb-ackord från en orkesterinspelning. Inte helt okomplicerat med 60-talsteknologi – de får spela upp de samplade ljuden live över den inspelade musiken. Medan låten spelar i bakgrunden höjer och sänker de reglagen. Upp och ner. Liksom spelandes de samplade ljuden som instrument. Till slut har de en låt som de är nöjda med och George lägger på ett gitarrspår, matat genom en fuzzpedal och uppspelat med en Lesliehögtalare, sedan inspelat igen och vänt baklänges. Sist får John lägga sin mässande flumsång över låten (även den matad genom en Lesliehögtalare).

Fyra månader senare debuterar Revolver på listorna. Populärmusikens första möte med sampling och baklängesgitarr. En låt med bara ett ackord. Aldrig förr (och knappast senare heller) kan topplistepop ha låtit som Tomorrow Never Knows måste ha låtit för den genomsnittliga topplistepoplyssnaren då. Turn off your mind, relax and float down stream.

Musikveckan: Vecka 2

Vecka två av 2018 har onekligen varit mer händelserik än den första. Kanske har musikerna äntligen vaknat upp ur bakisdvalan efter nyårsfirandet. Kanske ville ingen fokusera på jobb under festligheterna. Jag vet inte. Jag raljerar, låt oss sammanfatta veckan. 1. Eminem har blivit arg igen: den hårda kritiken mot hans senaste album ledde till en remix av Chloraseptic (med 2 Chainz och Phresher) där Eminem bitskt ger svar på tal till de som dömde ut hans skiva redan innan den kom. Lustigt nog är den arga "svarpåtal"-remixen betydligt bättre än något material från skivan. Ah. Eminem har blivit arg igen.

2. Äntligen har vi lite ny bra musik att gotta oss i. I veckan har Radio Dept, MGMT, Car Seat Headrest, Natalia Lafourcade alla släppt nya låtar som är värda att kika på, Kali Uchis har släppt låten After the Storm med Tyler, the Creater och Bootsy Colling(!) och det låter som att skulle kunna ha varit en B-sida från Tylers Flower Boy-album. Mycket bra. Evidence har också släppt ny musik; 10 000 Hours med stabil Preemo-produktion. För alla old school-heads, givetvis. Jorja Smith har släppt olidligt tråkig musik med Stormzy – för hardcorefans endast. Jay Rock, Kendrick, Future och James Blake har gått samman i ett otippat sammarbete för den nya singeln till Black Panther-soundtracket. Låten, King's Dead, är också den första singeln från Jay Rocks uppföljare till 90059, som ska släppas någon gång i år. Och, förstås, på tal om otippat. David Byrne har släppt en ny singel: Everybody's Coming To My House. Inte exakt vad en Byrne-purist skulle ha hoppats på kanske, men väl värt en lyssning. Tydlig LCD Soundsystem-inspiration. 

Avslutningsvis. På ett Bomb Shell, som Top Gear-gänget skulle ha sagt, och för att fortsätta förra veckans tema med mediokra artister som förvånar med bra musik: Black Eyed Peas nya låt. Ja. Ni läste rätt. Black Eyed Peas har lämnat electro-pop soundet bakom sig (åtminstone för tillfället) och har med låten Street Livin släppt en riktigt bra, tung, politisk hiphoplåt. Lyssna och förundras.

Bonustips: Kolla in Apollo Browns remix av Rise of the Ghostface Killah.