Freddie Gibbs, Moses Sumney, Kamasi Washington, 79ers Gang...

Majmixen är en eklektisk blandning. Precis som jag gillar det. Jag har suttit i min evakueringslägenhet (knyter näven och förbannar vattenskador) och släpat en fet dragg genom musikvärldens slambotten och plockat fram det allra bästa. Från hård hiphop till mjuk jazz till hoppfull afrobeat till pop till, ja, ni får gå in och kolla helt enkelt.

Majmixen börjar med några låtar hård hiphop. Kanske inte helt i säsong men jag har strategiskt lagt den först, så att de som inte vill ha mörker och ilska till sommarkaffet enkelt kan hoppa över det. För sedan blir det snabbt soligare och gladare. Rätt ur eldspottande rapverser går vi nämligen rakt in i det direkt dansvänliga.

Det börjar med en låt från 79ers Gang – det intensiva blåsbandet från New Orleans som är mer New Orleans än Jambalaya. Energin i deras livliga Mardi Gras-musik översätts förvånansvärt smidigt till inspelad musik och hela nya skivan är klart lyssningsvärd. Men för listans längds skull har jag plockat ut en låt för att representera deras sound. Och det låtvalet var tämligen enkelt: det föll på det kaxiga introspåret 79ers Bout to Blow. Älskar när artister introducerar sig själva.

Efter den käftsmällen till inledning kommer lite afrobeat-toner från Les Fréres Smith och Santrofi och, slutligen, en syntcover på Fela Kuti-klassikern Expensive Shit. Det är mer av en lekfull hyllning till den avlidne trummisen Tony Allen än något annat – men varje tillfälle att plocka med en Fela Kuti-låt kommer jag förstås att ta vara på.

Andra höjdpunkter på listan inkluderar: Foster the Peoples skamlösa Tame Impala-imitation på låten Lamb’s Wool, två låtar från Moses Sumneys nya skiva, snyggt hackiga r&b-mästerklassen Motherless Child med Denai Moore och den skruvat elektroniska Barké från Guineaartisten Falle Nioke. 

Sedan är det också en lista full med bra jazz, sån med tryck i. Den där typen av bubblande härlig Londonjazz som känns frisk och ny. Ingen sömnig cocktailjazz på den här listan. Låtarna varierar från fransosen Laurent Bardainnes lekfullt svängiga jazz, till den skrika och obekväma jazzen från Londonkollektivet Ebi Soda, till den modernt souliga jazzen från Ruby Rushton. Lyssna! Bli jazzfrälsta!

För folk som gillar otippade kombinationer kan jag också rekommendera bandet TootArds nya släpp. Bakom det lite fåniga namnet (jordgubbarna på arabiska) står bröderna Hasan och Rami Nakleh, från det omstridda området Golanhöjderna i Syrien (eller Israel om man är israelisk – eller Donald Trump). Bröderna kombinerar luftig popdisco med reggae, arabiska maqam-skalor och en god dos 80-tal. Det är egentligen en väldigt oförarglig och enkel musik. Men kombinationen av den mjuka poppen och de politiska texterna, och kvartstonerna som de spelar på gitarr och synt, är väldigt kul. Värt att kolla in om man gillar discomys och typ citypop.

Men jag vill avsluta den här texten i Gorillazlåten How Far?. Låten är ett samarbete med afrobeat-gudfadern Tony Allen, som gick bort för en månad sedan. Damon Albarn (frontmannen i Gorillaz) kände honom personligen och samarbetade med honom på flera olika musikprojekt. How Far? släpptes bara två dagar efter Tony Allens bortgång och handlar inte om honom på något sätt. Men det är en riktigt bra låt, med tunga gästverser från Skepta. Och singeln fick dessutom ett fint hyllningsomslag där de tecknade Gorillazmedlemmarna tittar upp på en bild av mästaren, med trumpinnarna i handen. En värdig låt att gå ut på. Vila i frid – till en av de största och viktigaste trummisarna någonsin. 

Tills nästa gång! Spotifylistan hittar ni här: STREET66 MUSIKSVEP

Aesop Rock, James Blake, Gilberto Gil, Yazmin Lacey...

Det blir en lugn mix den här månaden. För aprilmusiken har varit i symbios med omvärlden – ingen dansar eller festar nu. I stället blir det studsigt, lätt och ledigt. En inbjudande mix helt enkelt; en jobba hemma-, eller ta en vårsolspromenad-mix. 

Det är mycket jazz och mycket jazzigt på aprillistan. Renodlad jazz i form av Bob Reynolds, men också jazzig house från Magou, och jazzig r&b från Yazmin Lacey. 

Men det är också ett extra fokus på nya brasilianska släpp. Både i form av veteraner som Gilberto Gil, men också pigga släpp från nykomlingarna Natalie Greffel och Giovani Cidreira.

Aprilmixen innehåller dessutom ett gäng mer namnkunniga artister. Ny musik från Aesop Rock, Kid Cudi och James Blake. Bland annat. In och lyssna!

Spellistan hittar ni här: STREET66 MUSIKSVEP

Corona, Corona, Corona

Ni är trötta på det, jag är trött på det. Det där viruset. Jag nöjer mig med att konstatera att det är en handfull ruggiga månader som 2020 har bjudit på hittills. Ett enda utdraget ”ur askan i elden”-moment.

Gott är det väl då att vi har musiken. Och med all den här påtvingade hemma-tiden har man äntligen möjlighet att komma ikapp med sitt musiklyssnande. Jag har doppat mina handspritade händer i den stadiga strömmen musikskit och vaskat fram de klarast lysande gulkornen från mars. Bara för er att luta er tillbaka och njuta.

Marslistan är 35 låtar lång och min vana trogen har jag försökt balansera ut musikvärldens Europa/Nordamerika-fixering med ett gäng otroliga låtar från Afrika och Sydamerika. Här finns mer bekanta namn som The Weeknd, Childish Gambino och Tony Allen – men också mer obskyra namn som Al-Qasar, Bamba Wassolou Groove och Native Dancer. 

Det är ett mixtape fyllt med färg och flytkraft. Ingen tid för uppgiven blues nu, det får vi tillräckligt med från nyheterna. Så sträck på er, drick en sugrörsdrink, öppna fönstret och lapa lite vårsol. Och glöm inte att lyssna på listan förstås.

Ta hand om er och kom ihåg att tvätta händerna!

STREET66 MUSIKSVEP

Besvikelsens anatomi

Först och främst: det här är inte en recension.

Trettonde mars 2020. Jag satt bänkad framför datorn när Jay Electronica släppte A Written Testimony. Med elva års otålig väntan i bagaget och med ett stort leende brett över ansiktet. Jag satte på mina hörlurar, lutade mig tillbaka, tryckte på play och lät besvikelsen skölja över mig. Varför blev det så här?

Jag tror att jag måste backa lite innan jag kan svara på den frågan. För jag vet exakt var allt började: 2009, i mitt pojkrum. Ett katastrofalt hår-år, men ett mina första riktigt goda musikår. 2009 var året jag upptäckte musikforumet rapgenius. Det är kanske värt att nämna att det här var långt innan rapgenius blev den meme-vänliga youtubesensation som vi alla känner och hatälskar. Innan plattformen började husera kändisar och fixstjärnor var den nämligen hem till ett nördigt internetforum där folk dissekerade raprader och rankade favoritbeats.

Rapgenius var en ny värld för mig. Som en friad grottfånge hade jag nu tillgång till den fulla, verkliga, verkligheten. Och precis som den här pinsamt ihåliga Platonreferensen kittlar mina smartnerver nu, kittlade tillgången till denna storslagna musikkälla mina nördnerver då. I min nyväckta hiphophunger ville jag suga upp allt: vem ska man gilla? Vem var the G.O.A.T? Och kanske ännu viktigare: vad betyder ”the G.O.A.T”?

Efter några dagars intensivt scrollande i olika forumtrådar började ett mönster materialiseras. En ny och osignad rappare dök upp om och om igen. En riktig ”de som vet, vet”-rappare. Det låter kanske motsägelsefullt, men där och då var han den mest omtalade undergroundrapparen i världen. Jo, det här utspelar sig på den tiden då man fortfarande debatterade om vem som var den hetaste undergroundrapparen. Innan soundcloud och youtube kidnappade den diskursen.

Samtidigt som jag satt hukad som en ostbåge över familjedatorn i Stockholm annonserade denna rapmessias från New Orleans en ny singel: Exhibit C. Jag får fortfarande rysningar när jag hör den mäktiga tredje versen kicka igång: ”They call me Jay Electronica – fuck that – call me Jay Elect-hanukkah…”. Ett år senare signade han till Jay Z:s skivbolag Roc Nation och bekräftade hiphopens sämst bevarade hemlighet – Jay Electronica var världens mest eftertraktade raprookie. Och nu, äntligen, skulle han släppa sitt efterlängtade debutalbum. Visst?…Visst?

Suck. Vid det här laget känner ni säkert till historien. Efter att Roc Nation-kontraktet var signerat och klart förvandlades Jay Electronicas karriär till en masterclass i att utarma fansens tålamod. Det kom aldrig något album. Den uteblivna skivan blev ett skämt på nivå med Dr. Dres Detox. En skiva som alltid nästan var klar. Och hela tiotalet blev ett förkrossande tyst decennium för Jay Electronica. Mellan 2010 och 2020 kröp han bara ur sitt musikaliska ide vid ett par tillfällen för att lägga en gästvers här, en låtsnutt där, och bara påminna alla om den spillda potentialen. Det blev aldrig mer än så. Inte förrän nu – trettonde mars 2020. 

Det finns vetenskapliga studier på besvikelse, som pekar på att en oskyldig liten bit av hjärnan som heter habenulan som kickar igång vid uteblivna belöningar. Den där onda och tomma känslan tros börja där. I mitt fall måste alla svikna förväntningar, kopplade till Jay Electronicas uteblivna albumsläpp, ha pavlovat min stackars habenula in i oändligheten. Elva år av svikna förväntningar vägde i slutändan för tungt när jag tryckte på playknappen den trettonde mars. Det kunde lika gärna ha varit en avtryckare. Fulladdad med tusentals minibesvikelser exploderade min hjärna i ett kathartisk gnällfyrverkeri. Hur kunde han göra så här mot mig? Låta mig vänta i elva år – för det här?

Borde jag också skriva några avslutande ord om skivan? Kanske det. Jay Electronica saknar lite glöd och det är mer av en duo-skiva än en regelrätt solodebut. Jay Z är med på alla låtar utom två, och på 39 minuter rappar bara Jay Electronica i knappa kvarten. Snålt. Men med två veckors distans måste till och med jag erkänna att skivan nog är rätt bra – trots allt.

Februari, färg och vårmusik

Ett försenat men färgglatt februarisvep. Det har vi gjort oss förtjänta av. Det är mars, det är meteorologisk vår och ingen vill lyssna på deppsång när tussilagon börjar blomma.

Februarispellistan består som vanligt av ett gäng noga utvalda låtar från månaden som har gått. Totalt 39 stycken den här gången. Det är afrobeat, reggae och luftig house. Dessutom innehåller listan lite härlig svensk falsksång – ett vårtecken så gott som något. Men listan är förstås full med massa bra hiphop också. Hård hiphop, mjuk hiphop, lo-fi- och in your face-hiphop. 

Så till namedrop-delen. Februari har varit tjock på bra musiksläpp: Denzel Currys EP med producenten Kenny Beats, rapparen Royce da 5’9:s nya album, afrobeatgruppen Antibalas, houseproducenten Nicolas Jaars andra albumsläpp under aliaset Against All Logic. Men februari har också bjudit på en del oväntade släpp. Bland annat nya singlar från ethiojazzgudfadern Mulatu Astatke och det ljusskygga plunderphonicskollektivet Avalanches. Allt, och mer, finns representerat på listan. 

Passa på att lyssna och njut av solig, fin, go’, underbar musik innan Corona muterar och gör oss alla till zombies som skiter genom öronen. Adjö deppiga februari! Rätt in i våren! Nu åker vi! 

Spellistan: STREET66 MUSIKSVEP 2020

Debutsläpp för Stockholmstrion June Vide

Atmosfäriskt, vackert och suggestivt. June Vides A Sea Is A Place Within (I Lose My Mind All the Time) är en pricksäker och lovande debut som ger mersmak.

June Vide uttalas [Jun Vidd] och betyder ungefär ”juni i tomhet”. Inte så viktigt, men det låter fint. Bandmedlemmarna heter Agnes Båth, Klara Malmer och Sally Otter Arosenius och har spelat ihop i drygt ett år. Deras debutalbum är grundad i pop och flörtar med elektroniska och ambienta element, men har också ett distinkt och eget sound.

Det är ett rumsligt, atmosfäriskt och skimrande album – delvis inspelat i Nacka kyrka. Men det där rumsliga och atmosfäriska är inte en biprodukt av en magisk kyrklig ambiens. För låtarna är inte inspelade i en högtidlig kyrksal, utan en våning ner, i en studio i källaren. Och det är nästan mer passande, för A Sea Is A Place Within är storslaget och vackert – men det är också syntetiskt.

Skivan inleds med den sparsmakade No Need. En morrande basgång och skimrande gitarr- och syntmelodier bygger sakta upp låten bakom sångaren Agnes Båths digitalt dubblade sång. Det är ett vackert och försiktigt intro som sätter tonen för resten av skivan, där det bildliga och drömska följer som en molnvit tråd. 

Efter No Need följer höjdpunkten Holy. Det är en underbart svävande låt. Det är som att den har körts genom ett filter, trängt igenom ett tjockt lager regn och bara lämnat kvar det med mest flytkraft och lätthet. Men det är också en bedräglig låt. För när June Vide sjunger om kärlek på Holy så är den inte på riktigt: ”I’ll let you fool me, ’cause I’m still dreaming”, sjunger Agnes Båth. Och det är inte bara texten som hintar mot självbedräglig kärlek. Också musiken flörtar med det syntetiska och overkliga: två gånger spränger musiken ut i glitchiga elektroniska sprickor som tränger igenom den mjuka ljudmattan.

Stockholmstrio med drömpop-DNA. Från vänster: Sally Otter Arosenius, Agnes Båth, Klara Malmer.

Musikaliskt är det annars en genomgående flytande och drömmig skiva. Mycket reverb och mycket distans. Den runda, djupa basen och de lätta och mjukt proddade trummorna ligger långt bak i mixen. Ovanpå brer skimrande ljudlandskap ut sig, med filmiska lager av digitala stråkar och syntar. Och Klara Malmers glittriga gitarrmelodier ligger strödda som strössel. Det är en mjuk musik som är suggestiv utan att någonsin behöva höja rösten.

Texterna på skivan följer i liknande spår – även de klädda i drömskt bildspråk. De är känslosamma men svårfångade och ofta tvetydiga: allt det där drömska är vackert, men det är inte på riktigt. Skivan handlar till stor del om förlorad och olycklig kärlek. Men det blir aldrig rakt igenom nattsvart. Melankoliskt, visst, men det finns samtidigt en självmedvetenhet och självsäkerhet i texterna. Som på Hello Hello Hello där Agnes Båth sjunger ”I’m strong, darling. You never dare to look for the truth”, eller på Picture Me In Your Mind där hon lekfullt sjunger ”Undress you in my mind, I wanna make you feel shy”.

June Vides musik hänger som en pendel mellan den tidigaste morgonen och den senaste natten. Ibland är det mörkt och melankoliskt, men ibland kan man också skönja ljummen morgonsol och mellan molnen. Skivan avslutas med två av de musikaliskt mest öppna och morgonsoliga låtarna. Den storslagna Ikaros där de trotsig skanderar ”Say my name, say my name, I know it will hurt”, och den lågmält vackra kärleksförklaringen Hani som avslutar skivan. De är visserligen bitterljuva, men de är också fulla på kärlek. Trasig, ful och vacker kärlek.

A Sea Is A Place Within är en skiva som kastar sig själv mellan kärlek, falskt hopp och äkta förtvivlan. Strukturerna är lösa och flytande och leker med skimrande syntackord och flyktiga gitarrslingor. Atmosfäriskt och drömskt. Det är en lovande och egensinnig debut som ger mersmak. 

Albumrecension: Tame Impala – The Slow Rush

Allt kretsar kring tid på The Slow Rush. Både soundet och texterna. Det är nostalgiskt och framåtblickande på samma gång och musiken sköljer in som en framtidsvision från 80-talet – full av solig strandfunk och synttunga popslingor. Tame Impalas senaste album är ytterligare ett steg bort från den gitarrbaserade rocken och två stora kliv mot ett mer kommersiellt popsound.

Tame Impala är i praktiken en enmansshow i studion, och bara ett fulltaligt band när de spelar live. Enmansshowen heter Kevin Parker och har – dock inte frivilligt – blivit lite av en jesusgestalt för den nya vågen psykedelisk musik. Det långa håret, skägget, lo-fi-estetiken (jo, Jesus hade helt klart gör-det-själv-utstrålning). För många har han också fått representera någon luftig sinnebild av ambitiöst musicerande i den relativa mittfåran.

The Slow Rush är Tame Impalas femte album. Soundet på de tidigare skivorna har gått från den gitarrtunga och psykedeliskt rockiga Innerspeaker från 2010, till den mer fokuserade och elektroniska Currents från 2015. Nya skivan tar den utvecklingen ytterligare några steg – där Kevin Parker skalar bort de sista lagren skitig gitarrmusik. Det blir väldigt mycket mjukrock och väldigt lite psykedelia kvar. The Slow Rush är deras mest lättillgängliga album hittills.

Recensenter och fans har hamrat hem den poängen sedan skivan släpptes – kallat det ”för säkert” och ”oambitiöst”. Men det finns inget egenvärde i att göra avvikande, risktagande musik. Inte så länge det låter bra. Och det gör det här. Allt har sin plats, varje instrument och varje melodi sitter som ett kugghjul i en väloljad maskin. Varje gång man lyssnar så hittar man nya detaljer att gotta sig i. Som på introlåten One More Year där de tjocka lagren av manipulerade röster som upprepar låttiteln bryts ner och flätas samman med instrumenten. Tyvärr blir maskineriet ibland lite väl väloljat. Musiken ligger precis på gränsen till att vara för uttänkt perfekt (á la Steely Dan), och det känns lite sterilt.

Tame Impala är mästerliga på att skapa en atmosfär på sina skivor och The Slow Rush är fullkomligt dränkt i en lätt och solig atmosfär. Men det lätta och atmosfäriska är både välsignelse och förbannelse i det här fallet. Musiken är liksom svävande – den saknar något som verkligen sticker ut eller fastnar. Gitarrerna, syntarna, till och med trummorna är snälla. I slutändan tenderar låtarna att smälta samman som en sirapstjock, psykedelisk discodeg. Det är synd, för många av låtarna har skarpa melodier och medryckande poprefränger. Faktum är att vissa av låtarna låter som finslipad topplistepop när den är som bäst. Den där typen av strandfunkig discopop som Calvin Harris ofta försöker efterlikna, och som Daft Punk delvis banade väg för. 

Men det som tydligast utmärker The Slow Rush från Tame Impalas tidigare skivor är nog ändå stämningen och texterna. Till skillnad från Parkers tidigare djupdyk rakt ner i ensamhet och osäkerhet är det (i alla fall till viss del) ett kärleksfullt och hoppfullt album. På samma sätt som Lonerism hade ett överhängande tema om ensamhet och isolering, handlar texterna på The Slow Rush om tid. Introlåten One More Year handlar bokstavligen om tidens gång, Posthumous Forgiveness handlar om historier och händelser som han önskar att han hade kunnat dela med sin avlidna pappa och It Might Be Time gubbgrubblar över Parkers oro över att bli gammal och irrelevant. 

Det finns ingen glimrande poetisk ådra i Parkers texter, men det har heller aldrig varit en del av behållningen med Tame Impala. Rader som "We're on roller coaster, stuck on a loopety-loop" kittlar inte direkt den kreativa nerven, men mestadels är texterna på The Slow Rush åtminstone habila. Och skivan har en fin dramatisk kurva där Parker finner hopp i kärleken och tryggheten med sig själv. Sista låten One More Hour landar i något som i alla fall är försiktigt upplyftande och kopplar dessutom tillbaka till One More Year på ett smart sätt; efter att ha lyssnat igenom allt känns introspåret som en sammanfattning av Parkers alla tankar och texter på skivan. Han sjunger att han är oroad över att fastna i invanda mönster: ”I know we promised we’d be doing this til’ we die, and now I fear we might”, men han avslutar också låten genom att sjunga: ”I never wanted any other way to spend our lives”. Det är okej, säger han, vi tar det ett år i taget.

The Slow Rush är inte ett perfekt album. Det popmosiga och discomjuka soundet kollapsar in i sig självt och Parkers reverbmarinerade sångröst och Phaser-fäbless gör att albumet känns aningen suddigt i kanterna. Men det finns också något eggande i det syntiga och luftiga. Det är ett atmosfär-album. Och bakom ljudmattan lurar fullt av snygga popmelodier och refränger. Det är inte en skiva som fångar ens uppmärksamhet, i alla fall inte direkt. Men det är ett sällsynt välkonstruerat och välljudande popalbum. 

Nytt decennium, ny lista!

Välkomna tillbaka. Nu när baksmällan efter 2010-talet äntligen har börjat lägga sig så är det dags att blicka framåt igen. Eller, ja, just den här texten blickar ju baklänges. Bak på månaden som gått. Men jag tänker framåt mer generellt. Framåt mot den ultimata gryningen för allas våra inre självförbättrare: ett ”nytt decennium, nytt oss”. Och finns det något bättre sätt att inleda det nya decenniet än med ett nyhetssvep från den erkänt musiktorftiga första månaden på året?

Jo, januari är ju vanligtvis en rätt slö musikmånad – alla årsbästalistor har precis kommit ut, alla är panka och alla är trötta. Men januari 2020 är ett uppfriskande undantag från den regeln. Månaden har bjudit på massvis med bra pop, folk och soul. Samtidigt har det varit en obegripligt skral månad för hiphop. Det var länge sedan världens största genre kändes så sval. Vi har förstås den elefantstora brasklappen som är Eminems nya album. Men jag vet inte riktigt hur jag ska placera hans musik längre. Som vanligt har albumet varit det sämsta någonsin i hatarnas ögon, och en tidlös klassiker i fanboysens. Och som vanligt ligger sanningen precis mittemellan: fem av tio. 

Jag har inte inkluderat någon av låtarna från hans album på januarilistan, men kolla in låten Yah Yah för lite klassiska battle rap-rader och blytunga features från Black Thought och Q-tip. Om ni sedan känner en gryende eminem-hajp brinna i bröstet, så rekommenderar jag varmt att lyssna på Those Kinda Nights med gästvocals från Ed Sheeran. Det borde avrätta den hajpen snabbt och smärtfritt. Få artistsamarbeten får det att pirra till mindre än Eminem och Ed Sheeran.

Och apropå urvattnad popmusik så har internet utsett superstjärnan Justin Bieber till månadens hackkyckling. Hans sorgliga försök att få sin senaste singel Yummy att bli nummer ett på topplistorna har hånats och skrattats åt livligt. Men själva låten då? Yummy är ungefär lika spännande som en okryddad bit tofu. Krävdes det verkligen sex låtskrivare för att producera raden ”Light a match and get litty, baby”. Huh.

Nåväl, jag borde förstås fokusera på det goda också. Det finns de helt väntade topplåtarna från artister som Tame Impala, Destroyer, The Blaze, Rosalía och Moses Sumney. Men de är säkra kort. Det finns några betydligt mycket mer otippade namn på listan. Låt mig i alla fall nämna några:

Z-Ro. En legend i Houston, men inte speciellt välkänd i svenska rapkretsar (som ofta oförtjänt förbiser hiphop från den amerikanska södern). Hans patenterat södernsega blandning av sång och rap har gått varm på grillfester sedan mitten av 90-talet. Men någonstans efter 2007/2008 har han tagit sin musik i en ohjälpligt urvattnad och ointressant riktning. Nya låten I’m OK är därför en underbar return to form för sångrapparen. En pionjär och en hitmakare. Om Drake var en småplufsig och kodeinsippandes blingrappare från Houston – då skulle han vara en Z-Ro. 

Marcus King. Jag är pinsamt svag för sentimental gitarr-country, och den 23-årige Marcus King är precis det. I sin cowboyhatt, läderjacka och solglasögon har han närmast en ironisk framtoning. Fast Kings musik är helt och hållet seriös. Han balanserar det sentimentala och melankoliska med en enkel anspråkslöshet på ett sätt bara bra country kan.

The 1975. Varför har ingen sagt att The 1975 låter så här? Jag har alltid trott att de är någon typ av hyperpretentiöst boyband. Men deras nya singel Me & You Together Song låter mer som en snäll version av det svenska popbandet The Radio Dept., och det är ett gott betyg i mina ögon.

R.A. The Rugged Man. Slutligen: en av hiphopvärldens största rövhål. En slusk som har gjort sig omöjlig överallt, förolämpat allt och alla. Han lider också lite av undergroundrappar-syndromet: han rappar bra – men ofta över kassa beats – han har en stor personlighet – men hans texter saknar oftast substans. Men nya Legendary Loser är en av hans bättre singlar. Texten är ärlig och personlig, men den är också rolig och tar sig inte på för stort allvar. I hjärtat av låten finns dessutom ett inspirerande budskap: ”If a scumbag like me can do it, then so could you”. Något att ta till sig inför 2020.

Det var allt. Det finns förstås massa mer musik på listan – 33 låtar totalt – så gå in och lyssna vetja! Där finns något för alla: hiphop, pop, country, house och flamenco för att bara nämna några genrer. Allt ni kan tänka er, kanske till och med lite sånt ni inte kan tänka er. Gott nytt decennium på er. Nu jävlar åker vi!

Spellistan: STREET66 MUSIKSVEP 2020

120 favoritlåtar från 2019

Jag har samlat 120 favoritlåtar från året som gått i en Spotifylista. De är grovt organiserade i genrer – hiphop/rnb, house, pop, reggae, afrobeat, rock, jazz och så vidare. Ni hittar hela listan här: Favoritlåtar 2019

2019 års bästa album

En kort summering av musikåret som gått och en lista med mina 66 favoritalbum rankade. Klicka på länken här för att läsa hela listan: Årets Bästa Album 2019

JULMUSIK

Såhär inför julhelgen har jag satt ihop fyra stycken timmeslånga mixtapes (ehm, spotifylistor) med alternativ julmusik för alla er som redan tröttnat på Mariah Carey och Michael Bublé. Variera julklassikerna med lite julmusik som är bra på riktigt, vettja! Klicka på länkarna under och se för er själva.

En lista med soul (den bästa julgenren!):

SOULJUL

En lista med jazz (den stiligaste julgenren!):

JAZZJUL

En med indiepop å rock (en oväntat bra julgenre och perfekt för alla mainstreamjul-hatare!):

INDIEJUL

Och, sist men inte minst, en lista med julmusik från Karibien och Sydamerika (personlig favorit!):

JUL UTAN SNÖ

Musiksvep: november 2019

Det är den tiden på månaden: novembers bästa musikupptäckter, kuraterade av yours truly. Det här är musik att bota orklösheten och decemberdeppen till, och krama vinterns första isiga snöbollar till. Listan (och jag!) finns här för er. Er lykta i vintermörket. Jag ska tipsa om kul julmusik snart också, men jag känner mig inte riktigt redo än. Det är fjärde december och det är för tidigt för att börja lyssna på julmusik. Så här kommer 30 låtar att hålla er sällskap tills masspsykosen slår till och alla börjar pumpa Michael Bublés senaste julalbum.

Månadens boombap-fix kommer i form av hiphopgruppen Gang Starrs låt Bad Name från deras nya album. Verserna från rapparen Guru är förvånansvärt bra för att vara postuma. Beatet är en riktig nackbrytare – såklart, det är trots allt DJ Premier vi pratar om. 

New York-rapparen (och Ghostface Killah-imitatören) Action Bronson har också släppt ett nytt album tillsammans med producenten Alchemist. Lyssna på låten Dmtri för lite klassiskt rå New York-attityd. 

Britain’s finest, Northhamptonartistern slowthai har släppt årets mest genomengelska låt med Deal Wiv It och svenska rapparna Marre och Skizz Bizzi har kommit med en ny singel. Men jag vill ändå avsluta hiphopdelen med att ge en shoutout till undergroundfavoriten wiki och hans nya låt Grim, med gästverser från Lil Ugly Mane och Denzel Curry. 

Det har släppts ny, bra R&B från helt olika delar av spektrat i november. Lyssna på Tinashes Story of Us om du gillar klassiskt krispig 90-tals-R&B. Och lyssna på FKA Twigs låt fallen alien om du gillar flummigt elektroniska sorgesånger.  

Om klassisk soul är din grej så behöver du inte kolla längre än Michael Kiwanukas nya album KIWANUKA. Jag har redan tipsat om singeln You Ain’t The Problem, så nu tipsar jag om den fuzziga balladen I’ve Been Dazed. 

Jag har också med en tretton minuter lång låt från Atlantarockarna Deerhunter. Och jag har för ovanlighetens skull med lite svensk musik i form av Avantgardet och Bo Kaspers Orkester.

Men det finns mycket mer att upptäcka. Afrobeat, engelsk/indisk jamaikansk dub, shoegaze och(!), tro det eller ej, lite Billie Eilish. Listan avslutas traditionsenligt med lite jazz, den här gången signerat Londons egna Moses Boyd. 

Värm på lite alkoholfri glögg, sätt på listan och låt de goda vibrationerna skölja över dig.

Listan: STREET66 MUSIKSVEP 2019

Musiksvep: oktober 2019

Ett frostbitet musiksvep den här månaden. Oktober bjöd på ett sånt väder där man bara vill sitta inne och lyssna på musik. Som tur är så var jag i perfekt symbios med musikvärlden den här månaden; ju mörkare och kallare jag kände mig, desto mer bra musik släpptes. Mängden nya musiksläpp presenterade mig också med lyxproblemet att listan blev alldeles för lång. I slutändan lyckades jag inte trimma den kortare än 52 låtar – 3 timmar och 38 minuter enligt spotify. Så sätt igång ett överambitiöst långkok, eller måla ett landskap i akvarell och lyssna på spellistan i sin helhet. 

För säkerhets skull kanske jag ska börja med en brasklapp: Frank Oceans råmediokra DHL platsade inte på den här listan. En ruggig besvikelse. Die hard-fansen får vässa sina högafflar. Nu till listan!

Hiphopdelen är en stor påse gott & blandat den här månaden. Det finns södernhiphop från New Orleansrapparen Curren$y, en trapbanger från Guapdad 4000 med ett patenterat avskalat och hårt beat från Kenny Beats och features från Denzel Curry, Maxo Kream och Key. Det finns också grisig New York-rap i form av två Griselda projekt (Smoke DZAs ”7:30” och 38 Speshs ”never seen a man cry”) och det finns en Nate Dogg-osande västkustbanger i form av Kalifornienfödda Buddys singel Hollywood.

Jag har också tagit med Travis Scotts hajpade singel Highest In the Room. Låten har mötts med ojämn kritik, men jag gillar den. Det är en melodisk traplåt med autotunad rap/sång och den har ett vackert, öppnande slut; det låter som att den kan leda in i något spännande på Scotts kommande skiva. 

Men allra varmast vill jag rekommendera He is... I am från Atlantarapparen Grip. Låten har en första del som är mjuk och lätt och bygger på en lycksalig gospelsampling. Sedan byter den karaktär helt. Det krispiga och klara blir skitigt och statiskt och ett nattmörkt beat fyller hela ljudbilden med hård bas och trap-tripletter. Det är befriande med en ny, ung rappare från Atlanta som har en egen stil och gör ambitiös hiphop. Staden har (lite oförtjänt) fått ett rykte om sig att bara producera samma typ av triviala trapmusik.

Från hiphop till RnB. Det har varit en bra RnB-månad, men jag valt ut några favoriter att skriva om här. Big Momma från Jamla-artisten Heather Victoria är jazzig lågtempomusik med produktion från hyllade beatmakaren 9th Wonder och en rapvers från Big KRIT. 

Jag har också med den honungslena Castaway med Yuna, som har en väl avvägd rapvers från Tyler, the Creator. 

I samma del finns två låtar som genreblandar friskt men har RnB som grundsten:

Hector Plimmers Somebody Else. En låt som är jazzigt rnb:ig i själen, men där ljuden är elektroniska, förvrängda och knaggliga.

Och så låten Eternal Light där reggaefavoriten Chronixx backas av Anderson Paak.s band Free Nationals.

Jag har också med Mayer Hawthornes nya singel på listan. Hans nördiga preppy-look och discodrypande soul borde inte funka så bra som det gör. Det är musik att rulla ner rutorna på chevroleten och stadscruisa till. 

Popdelen är bra den här månaden också. Där finns nostalgiska Porches, storslagna MorMor och Tame Impalas reverbdränkta singel It Might Be Time för att nämna några.

Det finns också höstmelankolisk folkmusik. Indieälsklingarna Big Thief har släppt ett nytt album – ett riktigt 90-talskärleksbrev. Albumet blandar högt och lågt men där finns några riktigt bra låtar. Lyssna på låten Forgotten Eyes. Jag tog också med kulthjälten Bonnie ”Prince” Billy och hans singel In Good Faith. Det är en sorgsen liten ballad. En försiktig gitarr och ett trevande pianoplonk ackompanjerar Billys mjuka röst.

Om mjuka popmelodier inte är din kopp te så rekommenderar jag postpunkarna Bambaras nya singel Serafina, eller Algiers Dispossession. Atlantarockarna Algiers låter mer som sig själva på Dispossession, som är den första singeln till deras kommande album. Låten är en perfekt sammanfattning av vad Algiers är: ett politiskt band som sömlöst sammanför soul, rock och jazz. Som en tung, industriell gospel. Det är en stark låt med hög energi. 

Sen kommer den där svårdefinierade delen av listan med massa blandad elektronisk musik. Först kommer nya zeeländarna Fat Freddys Drops nya singel Kamo Kamo. Fina, Fina Fat Freddys. Deras eklektiska mix av reggae, dub, neo-soul, pop och elektronisk musik är alltid kul att lyssna på!

Annars finns det ett par låtar som jag vill ge ett extra omnämnande i den här delen:

KOREA TOWN ACID:s singel Want U. Det är riktig, klassisk Detroit-house – röstsamplingar, det rådigitala keyboardet – hela schabraket. Want U är hård och karg, men samtidigt svängig. 

Jag vill också nämna Caribous singel Home. Caribou prickar helt rätt i den smala subgenren Plunderphonics; Avanlanches-inspirationen flyter som blod genom låten. Soulsamplingen är densamma som J Dillas brorsa Illa J använde i sin låt med samma namn. Och sist, men inte minst, vill jag ge en stor shout-out till Chanel Tres fantastiska house-remix av rapparen Tyler, the Creators låt Earthquake. 

Bort från USA och Storbritannien ska vi också. Isreal/Jemen-baserade bandet El Khat har släppt en överfet folk/funk/jazz-låt med drivande trummor och bas, inramat av en känslig blåssektion. Det är fantastiskt precist producerat. Vad sångaren, Eyal El Wahab, sjunger om har jag dock inte en aning om – jemenitisk arabiska är inte min starkaste sida. 

Genreblandande kvartetten Penya gör afrokubansk musik i electroskrud. Heyye heter den nya singeln. Och apropå Kuba så har den kubanska producenten och trumpetaren Yelfris Valdés släppt en ny skiva som är värd att lyssna på. Kolla in den nedtonat funkiga låten Aceleyo Ana. 

I min månatliga Brasilienkoll vill jag rikta lite extra strålkastarljus på 21-åriga Ana Frango Elétrico som släppte albumet Little Electric Chicken heart härom månaden. Jag glömde att ta med det på septemberlistan, så det får ta plats här istället. Jag tog med låten Promessas e Previsões, men hela skivan är fantastiskt bra. Det är jazzig MPB med ett stort sound: gitarrer, blås, trummor och kör. I brassesektionen bör också Maus Hábitos från de jazziga postrockarna maquinos nämnas; krispigt rena gitarriff och avlägsna saxofonmelodier strösslat med fragmentariska sångslingor. 

Listan avslutas som vanligt med jazz. Det finns soulig jazz från Erik Truffaz och José James, klassisk modal jazz från Matthew Halsall och hiphopig jazz från Blind Mic – åtta jazzlåtar totalt. Oktoberlistan är verkligen en lista för jazzälskare. Går perfekt med kvällsdrinken för att fira att det där evinnerliga långkoket äntligen är klart. 

Här är listan i sin helhet: Oktober 2019. Kryp ner under era noppriga gamla filtar, brygg en kanna te och LYSSNALYSSNALYSSNA. Den objektivt, otvivelaktigt bästa oktobermusiken. 

Kanye West – Jesus Is King

Kanye West är inte en vanlig artist. Hans namn bär med sig mer än låtarna han har producerat. Han är en viral-Midas – allt han rör vid blir till debatt. Han är en person som kan vända hela världen mot sig med ett enda uttalande och sedan få dem tillbaka på sin sida med ett fingerknäpp. Men med Jesus is King har han delat sin fanbase på mitten med en köttyxa. 

Dagarna innan Jesus is King släpptes ställde West upp i ett antal intervjuer där han passionerat pratade om sin nyfunna tro och att saker som synd och mental ohälsa låg bakom honom. Bland klassiska kanyeismer, som att kalla sig den största artisten och modeskaparen någonsin, tog han upp tunga frågor som rör religion och rasism. Han pratade om hans tuffa 2018 och om kontroverserna som hans publika Trump-stöd skapade.

– Mina föräldrar har slagit sig blodiga för min rätt att rösta på vem jag vill, sa han.

I kommentarsfältet var många snabba med att geniförklara West. Han har en omisskännlig förmåga att med styltor balansera på gränsen mellan galenskap och genialitet. ”Jag skäms för att jag kallade honom tokig”, skrev en, ”Han påminner mig om Martin Luther King”, skrev en annan. Nåja. Den där sista kommentaren var det inte många som skrev under på.

Om de inledande styckena (och titeln på albumet för den delen) inte gjorde det tydligt nog, så tål det att upprepas: Jesus is king är ett kristet album. Men den som har hoppats på en regelrätt gospelplatta i stil med hans ”sunday service”-gudstjänster, blir besviken. Det är gospelinspirerat, men det är ett hiphopalbum i grunden. Ett drogfritt, svordomsfritt och tyvärr också ganska innehållslöst hiphopalbum. 

Texterna består till plågsamt stor del av kristna plattityder av typen ”Jesus, please heal, Jesus, please forgive” och uttjatade gudametaforer. De få ansatserna till politiska kommentarer är uddlösa (”Thirteenth amendment, gotta end it, that’s on me”) och han är om möjligt ännu uddlösare på låten On God där han i sann verklighetsfrånvänd miljonärsanda beklagar sig över höga inkomstskatter (”The IRS want their fifty plus the tithe, man thats over half the pie”).

West har aldrig varit en stor textförfattare, men han har alltid varit underhållande. Hans enorma ego har serverats med en portion humor och en viss självdistans. Gamla Kanye rappade: ”I had a dream I could buy my way to heaven. When I awoke, I spent that on a necklace”. Nyfrälsta Kanye rappar ”Jesus is our rock”. Och jag vet. Det är problematiskt att hylla hans maniska musik, påeldad av psykisk ohälsa, och känna sig ljummen inför hans positiva, religiösa musik. Men texterna på Jesus is king är bara inte tillräckligt bra. Det finns sätt att göra kristna och spirituella texter intressanta – Brother Ali gör det, till och med Kendrick Lamar gör det ibland.

– Are you a Christian rapper now?

– I am a Christian everything

Kanye West svarar på frågor om sitt nya album på Jimmy Kimmels Talkshow.

En styrka i ett bra gospelalbum är att den känslomässiga kärnan får rum att både växa och mjukna. Det har andningspauser och det har stunder där euforin byggs upp och urladdningen närmast tvingas på lyssnaren. På Jesus is king är det tvärtom. Det finns inte rum att känna någonting förrän nästa idé kastar sig över en. Låtarna biter varandra i svansen. Allt börjar för fort och slutar för abrupt. Det är som en albumupplevelse i komprimerat format. Eller som att bara lyssna på förhandssnuttarna på itunes. Den värsta förövaren är skivans sista låt Jesus Is Lord, som bygger upp en mäktig kör av trumpeter och mässande som efter 49 sekunder kulminerar i – ingeting, slut på låten, slut på skivan. I ”sunday service”-gudstjänsterna är låtarna levande och tillåts dra ut på tiden. På Jesus is king är låtarna nedtrimmade tills det bara är ben och senor kvar.

Det finns vissa undantag. Låten Water till exempel – en krispig soullåt där West balanserar den avskalade och karga instrumentala delen med sångaren Art Clemmons slicka RnB-röst och gospelkören bakom honom. I bakgrunden av mixen ligger de lätta trummorna och wah-wah-gitarren. Låten är ingen storslagen höjdpunkt, men den får iallafall plats att existera. Samma sak med låten God Is där Kanye sjunger med sprucken röst över gospelpiano och sångsamplingar.

Produktionen lyfter ändå skivan ur det helt mediokra. Blandningen av gospelmusiken och den hårda 808-basen fungerar perfekt. Låten Follow God visar på en potential som frustrerande nog aldrig realiseras; en trumtung låt med tjock bas och en gospelsampling. Och dessutom är texten befriad från trötta kristna klichéer. Tyvärr tar låten slut efter en minut och 45 sekunder och leder rakt in i lökfesten som är Closed On Sunday – en av de svagaste låtarna på skivan. 

En av de stora snackisarna kring albumet är att West lyckats sammanföra bröderna bakom hiphopduon Clipse (rapparna Pusha T och No Malice) efter ett tio år långt uppehåll. Den speciella stunden slarvas dock bort på låten Use This Gospel, som har ett av skivans svagaste beats och ett malplacerat saxofonsolo från Kenny G (kungen av den obehagligt oförargliga musiken och jazzvärldens största hackkyckling). Den hajpade återföringen avhandlas i förbifarten. 

Jesus is King gör inte mycket för att förbättra folks redan misstänksamma inställning mot artister som genomgår en ”religiös period” (se: Bob Dylans utskällda kristna album i början på 80-talet). Produktionen är mestadels bra och albumet innehåller ett par höjdpunkter som Selah och Follow God, men på det stora hela är det en besvikelse. Det är fragmentariskt och saknar riktig riktning och texterna är ibland outhärdligt dåliga. 

Online går folks åsikter isär – från odödligt mästerverk till stendöd sörja. Grejen (som fans är snabba att påpeka) med Kanye West är att hans album ibland blir oförtjänt hårt kritiserade för att han gör nyskapande och annorlunda saker. Det är en otjänst att recensera hans musik efter bara ett par lyssningar. Men jag har låtit skivan marinera över helgen och jag kan redan nu, bortom allt tvivel, konstatera att: det här håller inte måttet. 

Musiksvep: september 2019

Septemberlistan är ordentligt tjock. 41 låtar tjock för att vara exakt. Omöjligt att nämna alla låtar här utan att tråka ut er in i oändligheten med andra ord. I stället har jag valt att fokusera på några låtar som jag av någon anledning tyckte var värda att lyfta lite extra. Men det finns massa mer på listan. Glatt lyssnande!

Listan kickar igång med Danny Browns Best Life från hans nya album uknowwhatimsayin?. Det är en skönt upplyftande och soulig låt från en rappare som har haft många svåra år. Nu har han klippt sig, fixat tänderna och han verkar han må bättre än någonsin. Hans nya musik är smittsamt glad och positiv. 

Jag vill också lyfta Bostonduon G-dot & Borns senaste singel Boom. Det är simpel, klassisk boombap och det är otroligt svängigt. Jag är svag för mindre hiphopartister som krigar på på Facebook och instagram trots att deras publik är begränsad. G-dot & Born har släppt musik sedan 2011 och deras mest spelade låt på spotify har inte ens 15 000 spelningar. Deras instagramsida har 850 magra följare. Det är hustle-rap när den är som bäst.

Jag har inte så mycket att säga om Nick Waterhouse Dub-remix av Local Natives låt When Am I Gonna Lose, men jag vill ändå ge den ett omnämnande här. Det är fantastiskt imponerande hur Waterhouse lyckas förvandla en indiepop-låt till en dub-banger.

Folksångaren och kammarpopparen Andrew Bird har släppt 15 album sedan hans debut i mitten på 90-talet. Hans senaste album heter My Finest Work Yet och han verkar onekligen helt seriös med den titeln. Lyssna på singeln Manifest, en piano- och gitarrdriven poplåt i Father John Misty-anda med en sån där perfektionistiskt producerad ljudbild. Låten innehåller dessutom hans kännetecknande fiolspel och visslande. Texten är fin, om än intrikat. Den handlar om klimatförändringar, eller kanske är den en metafor för att förlora någon. ”the earth spins faster, whistles right past you, whispers death in you ear, don’t pretend you can’t hear”, singer Bird melankoliskt.

Jag har lyckats pressa in en metal-låt den här månaden också. Liturgy heter bandet. Ett av de mer intensivt både hånade och hyllade metalbanden det senaste decenniet. Liturgy har hyllats för deras nytänk och för deras stora och mäktiga metal-musik. Men de har också fått dras med epitetet ”pretentiösa hipsters som tar sig på alldeles för stort allvar” – och det ligger nog något i det också. För några år sedan skrev hjärnan bakom bandet, Brooklynbon (såklart) Hunter Hunt-Hendrix, ett manifest om hans syn på musik och på världen i stort. Manifestet blandade filosofi och musik i en enda stor oläslig röra. Bandet Liturgy är inte black metal – det är Transcendental black metal, basunerade han ut. Nåväl, kanske borde skriva något kort om själva låten också. God of Love är en storslagen och hoppfull låt. Om Godspeed You! Black Emperor (en annan hipsterfavorit) spelade black metal skulle det nog låta ungefär så här.

Någonstans i mitten har jag också smugit med en låt med Linköping-rockarna Ghost. Nya singeln Kiss the Go-Goat är precis tillräckligt löjlig och beroendeframkallande. Den är oseriös, men samtidigt tillräckligt välgjord för att vara värd en plats här. Titeln är en referens till go go-dansare (låten har är enda stor 60-talsreferens) och till djävulen med gethuvudet. I musikvideon förklaras det att Kiss the Go-Goat är en 50 år gammal låt som karaktären Papa Nihil spelade in med sitt band 1969. Den avdankade rock-kardinalen minns tillbaka på sina ungdomsår och funderar på om det inte vore en bra idé att återutge låten, på dess 50 årsdag. Jo. Men visst är det väl det. Skruvat, lite dumt, väldigt roligt. 

Jag måste också nämna Richard Dawsons nya låt Two Halves här. En låt om en fotbollsmatch mellan två ungdomslag. Som klippt och skuret för mig. Låten handlar om hur ett litet misstag från Dawson gör att de förlorar matchen och hur hans pappa gör sitt bästa för att dölja hur besviken han är. Låten innehåller flera humoristiska one-liners och obeservationer.

”Perhaps we were expecting this to be a walk in the park
But these bastards from King's Priory are kicking lumps out of us”, sjunger han.

Dawson fångar dessutom irriterade rop från tränare och föräldrar i versen: ”You’re not Lionel Messi, just pass the bloody ball”

Det är gott om bra house och techno den här månaden också. Nya musik från STRFKR, Jaques Greene, O’Flynn, Fran&co och Afrosideral. Allt finns med på listan. Take your pick! 

Jag tänkte avsluta den här listan med tre snabba.

Ndi Konkuno med Malawiska gitarristen och sångaren Faith Mussa. Afro-soul och klockren dansmusik. Högt tempo och rena elgitarrer. 

Gravidade Zero från Tulipa Ruiz nya album. Tillbakalutad och jazzig MPB med Cuíca-trummor och trumpeter. 

Och slutligen Daymé Arocenas undersköna jazzballad Para el Amor: Cantar. Arocena är en Cubansk sångare med en mäktig soultyngd i rösten. Hon backas upp av ett tajt jazzband som inkorporerar klassisk kubansk Santería i musiken.

Där har ni några låtar. Fler finns på listan! Ghosface Killah, The Comet is Coming och Björk för att nämna ett par. In hitta en ny favoritlåt! Bless!

John Coltrane – Blue World

En rykande färsk 55-åring. Blue World är en samling bortglömda inspelningar med John Coltrane och The Classic Quartet.

Ett tidigare icke släppt John Coltrane-album som har legat och samlat damm i 55 år. Visst låter det kusligt bekant? För bara ett år sedan släppte Impulse! Records den hyllade Both Directions at Once: The Lost Album. Ett album med gamla Van Gelder-inspelningar från 1963 som lades på hyllan innan Coltrane hann avsluta det. Nu släpper Impulse! Records Blue World. En samling nygamla Van Gelder-inspelningar från 1964. Likheterna är onekligen slående. 

Det finns dock några viktiga skillnader. Both Directions var ett tilltänkt nytt album som aldrig realiserades. Blue World är en samling inspelningar som gjordes på förfrågan av filmskaparen Gilles Groulx till den småkultiga filmen Le chat dans le sac. Groulx använde sig i slutändan bara tio minuter Coltrane i filmen, resten lades på hyllan. Masterbanden hamnade hos kanadensiska filminstitutet, men var aldrig tänkta att släppas som ett album. En engångsgrej till en film bara. Coltrane hade annat att tänka på. För några år sedan landade dock banden i händerna på Impulse! som ville släppa inspelningarna som ett album. Det blev ett utdraget gräl om vilka som egentligen ägde rätten till albumet, men Impulse! fick slutligen rätt. Och nu, 55 år efter att det spelades in, finns musiken äntligen tillgänglig för oss dödliga. 

Blue World är inspelat med den så kallade ”klassiska kvartetten”: McCoy Tyner på piano, Jimmy Garrison på pass och Elvin Jones på trummor. Det är en kvartett i världsklass, i högform. Inspelningarna är gjorda mellan albumen Crescent och den klassiska A Love Supreme – en tidsperiod som får det att vattnas i munnen på de flesta Coltrane-fans. 

Albumet innehåller bara en ny komposition och det är titelspåret, men att nya Coltranelåtar fortfarande kan dyka upp, 52 år efter hans död är anmärkningsvärt bara det. Låten, Blue World, är ett barn av sin tid. Den fullkomligt frodas i ett modalt jazzmys, löst och improvisatoriskt, men känns ändå förvånansvärt mycket som en fullt realiserad låt.

Resterande låtar är tolkningar av gamla Coltrane-kompositioner. Skivan inleds och avslutas med två olika tagningar av klassikern Naima. Det ramar in albumet fint – och de två versionerna är mycket, mycket bra. Samtidigt känns det lite tråkigt. Naima är en låt som någon som bara är det minsta familjär med Coltrane har hört tusen gånger. 

Låtarna lider lite av att omständigheterna för inspelningarna var så lediga och spontana. Versionerna är inte speciellt olika originalen: det händer inget explosivt eller spännande. Det lutar mer åt jamsession än uttänkta omtolkningar. 

Det finns förstås skillnader från originalen. Tolkningen av Tranening In inleds med en tre minuter lång basgång som bygger upp låten bakifrån. Det är ett snyggt grepp och en av höjdpunkterna på skivan. Och tolkningen av Like Sonny är mer nedkokt, och mindre studsig. De bortskalade swing-trummorna till fördel för ett mer stötigt och rytmiskt trummande är effektivt. En mycket bra version. De tre versionerna av Village Blues blir dock lite långrandiga. Det är en bra låt, en lite obskyrare Coltrane-låt. Men det är inte en låt som förtjänar tre platser på en åtta låtar lång skiva. 

Blue World är en inblick i en otroligt spännande period i jazzhistorien och det är en ögonblicksbild av fyra musiker på toppen av världen. Kanske kan man ifrågasätta värdet i en 55 år gammal jamsession med flera tagningar av samma låtar. För vem är en sån skiva? 

Även om det ibland känns säkert, så är allting så väldigt välgjort. Musiken är vacker och inspelningarna är superba. Skivan är på sätt och vis en historisk artefakt snarare än en samling ny musik. Men nya inspelningar från en av de bästa jazzuppsättningarna någonsin – det ska vi vara glada för. För vem är Blue World? För Coltranefantasten! För Jazzälskaren!

Ny Gang Starr – Family & Loyalty

Årets roligaste hiphopnyhet! En av de bästa hiphopduorna någonsin, Gang Starr, släpper i natt sin första nyproducerade musik sedan 2003. Låten heter Family & Loyalty och har en gästvers från J.Cole. Singeln är förstås producerad av DJ Premier och innehåller nya, tidigare ej släppta rader från rapparen Guru som gick bort 2010. Något att hålla sig vaken för!

Musiksvep: augusti 2019

Augusti, ja. Inte en månad som får det att pirra till direkt – det ligger lite baksmälla i sensommarregnet. Inga saftiga musiknyheter att sätta tänderna i och inga verkligt hajpade musiksläpp. Eller jo, några stora kommersiella album har förstås kommit ut: Taylor Swift, Lana Del Rey och Young Thug. Halvkul.

Men, misströsta inte. Efter att suttit hukad över spotify och diverse andra musiksidor i många, långa timmar så har jag lyckats sätta ihop en otroligt fin samling augustimusik att för er att dyka ner i. Genrerna spänner mellan hiphop, spoken word-jazz och tuareg-rock. Något för alla, det försöker jag hålla fast vid. Här kommer musiksvepet! 

Min augustilista är hiphoptung. Den börjar med Brockhamptons Boy Bye – starka verser över ett tillbakalutat, sampletungt beat. Låten har ett (väldigt slappt tillämpat) tema om depression, men mest av allt är det en riktigt gungig Posse Cut-singel. 

JPEGMAFIA – Jesus Forgive Me I’m A Thot. ”Peggy” har en ny musikfilosofi. En filosofi som går ut på att inte redigera eller radera någonting. Enligt honom själv så är hans nya skiva (som släpps senare i år) helt oredigerad – en ofiltrerad och rå inblick i Peggys musikvärld. Och det märks. Det är helt tokigt. På ett bra sätt.

Rapsody har ett nytt album ute och det är helt klart värt att kolla in. Som vanligt – man vet vad man får med Rapsody. En av de bästa rapparna ute. Lyssna på låten Cleo som samplar Phil Collins-klassikern In the air tonight. En riktigt bra låt, från en riktigt bra skiva.

Ny musik också från rapparen Blu och producenten Damu the Fudgemunk. Blu som en gång i tiden hyllades som den nya rapmessian efter hans briljanta debutalbum Below The Heavens släpptes för ett drygt decennium sen. Han har kanske inte riktigt lyckats möta de oändligt höga förväntningarna som folk har haft på honom sen dess, men han har fortsatt göra konsekvent bra hiphop lite i skymundan. Boombap-gung: sånt är jag svag för.

Sampa the Greats – Freedom. Bara svinbra hiphop, inga konstigheter. Sampa the Great är född i Zambia och flyttade till Australien via Botswana – men hennes musik blöder rött, blått och vitt. Klassisk, medveten New York-rap.

G Perico – Lil Baby. Jag har en förkärlek till G Perico. Västkustrapparen som fortfarande har jheri curl och låter som som DJ Quick gjorde 1992. Nya låten Lil Baby är dock en av de mest modernt klingande låtarna han har släppt. Den klassiska G-funk-ryggraden kläs upp med lite trap-känsla och en r&b-refräng. 

Jag ska också tipsa om lite hiphop som låter mer 2019. Lofsky och Mick Jenkins. Mörk, alternativ trap med en snygg refräng. Och BLESSED med brittiska Ocean Wisdom och Dizzee Rascal. BLESSED är en riktigt grime:ig hiphopbanger och Dizzee Rascal låter hungrigare än han har gjort på länge.

Avrundar hiphopdelen med ett otippat samarbete. Pusha T och Lauryn Hill. Jo, det stämmer. Kokainkungen och 90-talsdrottningen. Låten Coming Home innehåller chockerande nog inget drogbaron-snack (Pusha T kan dock inte hålla sig från att smyga med ett par kokainmetaforer). Det är en upplyftande låt, förvånansvärt positiv och härlig. 

Sämre ställt med r&b den här månaden än förra. För ert soul-fix får Georgia Anne Muldrow och svenska Snoh Aalegra stå. Winds och Sitautionship heter låtarna. 

Jag smög med lite svensk pop den här månaden också: sir was singel No Giving Up. Dessutom mer musik från Bon Iver. Låten iMi har tagit flera år att förverkliga och den började som en abstrakt idé när Justin Vernon satt i en stuga i skogen och skruvade på rattarna på en transistorradio. Den har en formlöshet, nästan en demokänsla, men den har också en svårfångad känslosamhet.

Det här stycket av musiksvepet har jag ägnat åt två låtar med liknande underliga och svåra texter. Den första är Alex Cameron – Far From Born Again. En förrädiskt trallvänlig och snäll poplåt om sexarbetare. Den andra är Richard Dawson – Jogging. Det går att dra linjer från Dawsons musik till klassisk engelsk folkmusik och till Robert Wyatt och den engelska art rock-scenen. Men Dawsons musik är samtidigt helt egen. Folk, psykadelisk rock och unik låtskrivning. Jogging handlar om paranoia och ångest – och om att börja jogga.

Elbow – Dexter & Sinister. En mycket ambitiös låt. Sju minuter lång, politisk rock. Det finns kanske en ådra av den lite väl genomarbetade musiken hos 70/80-tals rockare som Peter Gabriel, men Elbow håller sig alltid på rätt sida gränsen om pompöst. Rockgubbarna kan än.

I elektronisk musikväg har jag desto mindre att komma med den här månaden. Jag vill tipsa om [dunkelbunt]s: Hiroshima mon amor och Shigetos MCW. Shigeto är egentligen mer jazz än det är elektronisk musik. Men det är jazz genom ett IDM- och housefilter och det räknas ändå, tycker jag.

Jag har också tagit med Ghost Funk Orchestras 70-talsosande Walk Like A Motherfucker och Michael Kiwanukas fantastiska You Ain’t The Problem. You Ain’t The Problem är en soullåt, men inte en klassisk soullåt. Rockigt och energiskt och svinbra. Lyssna själva.

Tinariwen – Kel Tinawen. Nytt från tuareg-rockarna med lite hjälp från gitarristen och sångaren Cass McCombs. Maliblues när det är som bäst. 

Souljazz Orchestra - Well Runs Dry. Min favoritlåt från augusti. Souljazz Orchestra kan vara allt från jazz till funk till afro beat. Man vet aldrig vad man har att förvänta sig när de släpper nytt. Well Runs Dry är en åtta minuter lång jazzig ballad. Nostalgisk och bitterljuv.

Caio Prado - Samba Livre. Ny musik också från en mina brasilianska favoriter från de senaste åren. Prado balanserar skickligt ett smäktande och högtravande sound med ett som är helt vackert och äkta. Det blir ett möte mellan något omisskännligt modernt, med syntharna och 808:en, och ett klassiskt MPB–sound som för tankarna till brasilianska 70-talslegender.

Hope Masike - Gomba. Ny musik från Zimbabwe. Hope Masike är en sångare och mbira-spelare och designer och konstnär och dansare. En verklig multitalang. Lyssna på låten Gomba från hennes nya album.

Jazzmeia Horn – Green Eyes. Horn har släppt en hel skiva med klassisk vokaljazz á la Esperanza Spaldings tidiga skivor. Sån där söndagsmorgonmusik. Brygg en kopp te och lyssna på låten Green Eyes.

Algiers - Can The Sub_Bass Speak? För er som har lyssnat på Rock/punk/Soul/blues:arna Algiers tidigare vill jag lägga in en brasklapp: det här är något helt nytt för dem. Det är en fem minuter lång spoken word-låt med kaosartad avantgarde-jazz i bakgrunden. Sångaren Franklin James Fisher låter som en gammal beatnikpoet när han antar rollen av en obildad rasistisk hatare som spottar ur sig arga, osammanhängande rader. Starkt, spännande och oväntat. 

Glad Lyssning! Här är SPOTIFYLISTAN.

Musiksvep: juli 2019

Jag vet inte om det har med det instabila vädret att göra, eller om höstdeppen har slagit till tidigt, men min julilista är inte i närheten av att vara lika sommarfräsch som juni- eller majlistorna. Kanske är det till det bättre. Det är masochistbeteende att lyssna på sommarmusik i ösregn hur som helst. Och mina regnmoln har inte påverkat kvaliteten på spellistan negativt. Tvärtom har jag mest suttit inomhus den här månaden, så jag har haft tid att lyssna på en skamlig mängd musik.

Sommarmånaderna brukar vara bra för ny musik och juli 2019 har inte varit något undantag. Hiphop mår så bra att genren nästan alltid har bra månader nu för tiden, men jag tycker ändå att juli har stuckit ut lite extra. Om inte annat så har musiksläppen den här månaden visat på genrens mångsidighet – på julilistan har jag med musik från artister från östkusten, västkusten och södern. Dessutom har jag med indierap, grime och lite klassisk 90-talsthrowback. Men, först upp: nytt från London-veteranerna Kano och Ghetts. Det är hård och energisk Grime över ett skruvat beat. Gammal är äldst och grime låter bäst när det låter så här. New York-rapparen Nas har i veckorna släppt den efterlängtade, men sorgligt ojämna, uppföljaren till kultklassikern The Lost Tapes från 2002. Nya The Lost Tapes II är kvalitetsmässigt inte i närheten av den första, men den har några sina höjdpunkter. Jag fyller den här månadens boombap-kvota med låten Lost Freestyle – men i övrigt rekommenderar jag inte skivan till andra än inbitna Nas-fans. Jag har balanserat upp Nas och Kano med mjuk och krispig hiphop från Anti Lilly och Phoniks och den svängiga RNP med YBN Cordae och Anderson .Paak. Men det är också ovanligt mycket södernrap för att vara en Street66-lista. Det är trap med Maxo Kream, weedseg och gitarrtung hiphop med Currensy och en av Big K.R.I.Ts so(u)ligaste hiphop-bangers. 

I R&B-världen har Blood orange släppt ett nytt album och när vi ändå är på söderntemat rekommenderar jag att ni kollar in låten Gold Teeth med (södern)raplegenderna Project Pat och Gangsta Boo. Det är, som vanligt med Blood Orange, honungslen och känslig RnB men Gold Teeth har också en bling era-aura och gästartisterna bidrar med en distinkt trap-känsla. Jag vill också passa på att nämna några andra starka R&B-släpp från min julilista: nya Houstonartisten W3alth, svenska Snoh Aalegra, Producenten Sango och låten Get Away från TDE-bekantingen BJ the Chicago Kids nya skiva. Dessutom har jag tagit med en officiellt nysläppt, men från början drygt 30 år gammal, Miles Davis-låt från hans skrotade ”rubberband"-album, omarbetad med vocals från R&B-sångaren Ledisi. Inget för Miles–puristen, men värt att kolla in hur som helst.

Jag har smugit in lite hemmasnickrat elektroniskt från davOmakesbeats, men också mer ambitiösa elektroniska låtar från bland annat SACRE och Bat for Lashes. Rekommenderar verkligen Bat for lashes låt Feel For You till alla som gillar poppigt, synthigt och 80-taligt. 

Popdelen av min låtlista har en imponerande spännvidd den här månaden. Från jazziga och trallvänliga Summer Girl med HAIM, till den vackert bräckliga Cats Eye Blues med Hiss Golden Messenger, till Ey Eshgh med Shahin Najafi (artisten, aktivisten, poeten som är en av Irans mest konstroversiella artister). Jag har också smugit in papparockarna Wilcos senaste singel i popsektionen. Kanske är det mitt minst inspirerade val på den här listan. Jag känner nästan att jag måste motivera det på något sätt. Men, jag är en ride or die-fan när det kommer till Wilco. Och lyssna bara på Nels Clines popsaftiga gitarrslinga! Enkelt men effektivt.

Det är tyvärr desto mindre spännvidd på rockfronten den här månaden. Bara två låtar. Vi har The Hold Steady med deras senaste singel You Did Good Kid. The Hold Steady är ett av de där sällsynta exemplen på ett band som gör musik som är traditionell och förväntad – som ändå funkar. I kategorin ”Bruce Springsteen:ig pubrock” är de otvivelaktiga. Jag tog också med nya singeln Sunglasses från nya bandet Black Country, New Road. De har hittills bara släppt två låtar, men det lilla vi har fått är helt klart lovande. Låten Sunglasses är börjar som en nedtonad rockballad men faller snart sönder i ett kaotiskt dissonant skrän, för att sedan explodera i ett gutturalt punkextas. Inte allas kopp te kanske. 

Jag måste tyvärr erkänna att jag helt och hållet saknar Brasilien-uppdateringar den här månaden. Bättre nästa gång, det lovar jag. Under tiden kan ni glädjas åt den feta jazzdelen av den här listan. Ny musik från från briljanta Yazz Ahmed, Joe Armon-Jones, Erik Truffaz, Alfa Mist och Binker Golding – för att bara nämna några! In och lyssna! Jag har lyssnat igenom nästan alla julilistor vid det här laget och jag lämnar garanti på att detta är den bästa. GA-RANTI. 

Här hittar ni listan: STREET66 MUSIKSVEP 2019

“I heard they sick about me rapping ‘bout the drugs I stretch

I’ma write a whole album ‘bout the plugs I met”

Från förra årets Tana Talk 3 och låten Broken Bottles – och Benny the Butcher håller sitt ord. The Plugs I Met är en hel EP fullproppad med stenhård drograp och referenser till olika kokainkontakter. 

Den är och nosar på de högsta betygen på samma sätt som en film som Die Hard gör det. Den saknar verkligt djup och den saknar något unikt eller nytänkande. Det är inte ett kreativt mästerverk på något sätt. Men. Det är samtidigt klockren underhållning. Det den försöker göra, gör den nästan perfekt. Kort och koncist, tunga beats och hårda raprader, med kokain som en blodröd tråd genom EP:n. 

Buffalo-rapparen Benny the Butcher är en del av det hajpade hiphop-kollektivet Griselda Records. Han har släppt musik i ett decennium, men han fick sitt mainstreamgenombrott med förra årets album Tana Talk 3. Jag recenserade skivan i min årsbästalista och skrev då att Benny tog ett stort kliv ut ur bakgrunden av Griselda-campet och jag kallade honom dessutom för Griseldas bästa rappare. Med The Plugs I Met cementerar han sig ytterligare som en stark soloartist vid sidan av rapkollektivet. Visst. Alchemist och Daringer (Griseldas husproducenter) står fortfarande för en stor del av beatsen, och Conway gästar på en av låtarna. Men, skivan har också features från väletablerade artister som Black Thought, Jadakiss och Pusha T. Benny the Butcher visar att han inte behöver vila på sina skivbolagskollegor för att bli hörd. Och hörd gör han sig definitivt på The Plugs I Met. 

Ett problem jag har haft med Bennys tidigare projekt är att hans slarviga och nedtonade flow ibland har gått lite förlorat i mixen. Hans verser har inte riktigt stuckit ut på samma sätt som vissa av hans gästartister har gjort. Men här, när han dessutom har features från svårmatchade rappoeter som Black Thought (som är notorisk för att överglänsa alla han rappar mot) så sticker han ändå ut med snillrika flows och minnesvärda bars. Det är tunga och svåra rader som: ”I wash the blood of the money that my daughters inherit”, men också skönt lekfulla och skrytiga som ”I'm laughin' at indictment threats, huh, I used to sell Os, I got close homies that caught new cases on jail phones”. Han har vuxit som rappare för varje projekt han har släppt och här har han fler citatvärdiga rader än någonsin.

Benny the Butcher är inte en socialt medveten eller lyrisk rappare. Hans styrkor ligger i hans hårda och ärliga texter. Mindre metaforer och mer rakt på sak. Därför pratas det mycket om autenticitet när det pratas om Benny the Butcher. Det skrivs ofta hur ”äkta” han är och hur ”autentiska” hans texter är. Jag tycker nästan alltid att det är vanskligt att prata om äkthet och autenticitet – speciellt när det kommer till rappare – men jag förstår också varför det är lockande. Benny är hård, hans texter är råa, och framförallt så är han en trovärdig berättare. Han fyller sina narrativ med personliga berättelser och detaljer från den undre världen. Det är rakt igenom kargt och stenhårt, men aldrig rakt igenom vålds- eller drogglorifierande. I de första raderna på låten Sunday School rappar han till exempel om hur han missade sin dotters första födelsedag för att han satt inne. Hans skildringar är ofta oglamorösa och tunga.

För allt jag har skrivit om texterna vill jag också nämna beatsen på EP:n. Den mörka atmosfären som Daringer, Alchemist och Beat Butcha skapar lägger en självklar ljudmatta för Bennys gatunarrativ. Det är sampletungt med hård bas och hårda trummor. Smutsiga New York-beats. Men det är också lite upp och ner. Vissa beats, som Alchemists Took The Money to the Plugs House, är bra exempel på hotfulla och elaka beat som utmärker sig och inte faller in i det förutsägbara boombap-lunket. Andra känns fantasilösa och formelartade. Det passar narrativet väl, men det är inte tillräckligt spännande för att verkligen få skivan att lyfta.

The Plugs I Met är djupt förankrad i Buffalos undre värld och framförallt i dess droghandel, och det är precis vad man får, i varje rad. Kungen av kokainrap, Pusha T, lämnar till och med över manteln till Benny the Butcher på 18 wheeler: ”Benny the Butcher coming after me”. Det är en lektion i stenhård kokainrap och The Plugs I Met har så många citatvärdiga rader att jag kunde fylla hela recensionen med dem. Alla gästartisterna lägger felfria verser och framförallt tar Benny själv flera steg framåt som rappare. Det är bara drograp, men vad kan man mer förvänta sig av en skiva med ett Scarface-omslag och en langar-titel. Smart satir i min kokainrap? Samhällskritik i Die Hard? Nä. 

Det blir dock lite mycket av samma sound. Och det är både beatsens och texternas fel. Hårt på hårt på hårt och inga andpauser, knappt ens en paus för en refräng. Det är en smaksak såklart, men för mig spelar det i slutändan ändå ingen avgörande roll. The Plugs I Met är grisigt, hårt och roligt. Ett av de bästa och mest kompromisslösa hiphop-släppen i år.